Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Bob Fosse
Regi: Bob Fosse
Längd: 103 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Eric Roberts, Mariel Hemingway, Carroll Baker, Cliff Robertson, Roger Rees, David Clennon
Verklighetsbaserad berättelse om Dorothy Stratten som 1980 blev ”Playmate of the Year”. Hon upptäcktes av den halvkriminelle Paul Snider. Han lyckades få in henne i Playboy och de gifte sig. Dorothy fick filmroller och arbetade ofta borta. Men när hon blev en större stjärna blev Snider allt elakare och mer svartsjuk.
Den flitigt arbetande skådespelaren Eric Roberts (The Dark Knight, The Cable Guy, Inherent Vice) är förmodligen ”the hardest working man in Hollywood” då han vid dags datum hunnit medverka i drygt 400 filmer! Han är oftast med i ganska trötta dussinfilmer av typen ”direkt-till-video”, men anlitas emellanåt av filmbranschens mer intressanta kreatörer. Det är väl förstås rent statistisk sannolikhetslära med hans CV och han är svår att inte känna till vid det här laget. Inte nog med det är hans syster en viss Julia Roberts och dottern heter Emma Roberts. Han blev till och med oscarsnominerad 1985 för birollen i Runaway Train. Det går att lita på att Eric Roberts levererar stabilt och han har ändå ett speciellt sätt som oftast gör att han får lite mer slemmiga eller smutsiga gangsterroller.
I Star 80 – regisserad av showbusinesspecialisten Bob Fosse (Cabaret, Showtime, Lenny Bruce), får han dock för ovanlighetens skull verkligen chansen att visa sig då han för ovanlighetens skull innehar huvudrollen – en obehaglig, men innerlig karaktär, som han klämmer ur sin arsenal genom. Det är ett mycket kraftfullt porträtt av en utnyttjande, asocial sociopat som tar en knappt vuxen kvinna under sina vingar för att göra henne till stjärna, baserad på det verkliga fallet kring modellen Dorothy Stratten – ”playmate of the year” 1980. Han övertygar henne om att hon har en naturlig talang för att bli modell med klass och vill ta henne till självaste Hollywood för större roller när väl tiden är inne. Givetvis ser han sin chans att tjäna stora pengar och erbjuder sig att vara hennes manager för att dom som team ska kunna ta henne till toppen.
Han lockar in henne i utvikningsbranschen och en tillvaro som kan tänkas ge betydligt smutsigare villkor och leverne än vad hon räknat med. Folket inom nakenmodellsvängen är dock inte i närheten av lika smutsiga och okänsliga som hennes pojkvän och det är inte svårt att gissa att deras förhållande blir en nedåtgående spiral mot undergång i hans giriga grepp. Svartsjukan tar snabbt över och kontrollmanin eskalerar till otäcka nivåer där Roberts visserligen spelar över ganska friskt i sin energiskhet, men jag tycker ändå att det känns både ganska trovärdigt och framför allt läskigt närvarande. Han plockar fram den osäkrade, svartsjuke ynklingen så att flera nog kan känna igen sorten ifrån verkliga livet. Frågan är om Eric Roberts någonsin varit bättre än här?
”Together we can be someone.”
Dorothy Stratten spelas av Mariel Hemingway, som utöver TV-serien Civil Wars (1991) framför allt är känd som den underåriga kvinnan som Woody Allens karaktär intresserar sig för i klassikern Manhattan (1979). I Star 80 spelar hon väldigt naiv och godtrogen, med känslor utanpå och ett positivt sätt. Vissa kanske tycker att hon är för dum och medgivande för att det ska kännas realistiskt, men jag köper personen helt då det är det givna materialet för att hamna i klorna på sådana som Eric Roberts karaktär. Särskilt scenerna när hon samspelar med hennes familj är för mig höjdpunkter i filmen. Gamle räven Cliff Robertson (huvudrollen i Brian De Palmas Obsession – en rolig double feature till denna, samt ”Uncle Ben” i Sam Raimis Spider-Man-filmer) dyker upp i ett sevärt porträtt av Playboy-mogulen Hugh Hefner.
Filmen har dock ganska stora problem när det kommer till tempot och den utdragna intrigen. Det känns som att filmen besitter händelseutveckling lämpad för max en timmes TV-film utifrån vad jag får se här, för större delen av andra och tredje akten trampar oerhört mycket vatten. Den skildrar visserligen utviknings- och porrbranschen på ett intressant – och vad jag tror är ett relativt trovärdigt, vis. Folk är hängivna, generösa och trevliga för det mesta och Roberts karaktärs förhoppning om att vara Dorothys trygghet kommer på skam när han själv är den uppenbart mest smutsige i hennes liv.
För dig som gillar Boogie Nights får du förstås mer av samma miljöer i denna film, men inspelat mer under samma tid det begav sig på. Den nyare porrbranschskildringen Lovelace (2013) är snarlik Star 80, med Amanda Seyfried (Mamma Mia!, Les Miserables, Mean Girls) i rollen som den första porrstjärnan Linda Lovelace, där hela hennes uppgång och fall skildras i skuggan av den gangstertunga porrbranschen. Likheterna är nästan för stora men jag är ändå osäker på om inte den är bättre, då den visserligen saknar ett engagerande skådespel men åtminstone har ett drama som berättigar en långfilm.
Intressant är också att händelserna som denna film bygger på redan hade filmatiserats en gång, i TV-filmen Death of a Centerfold: The Dorothy Stratten Story (1981) med Jamie Lee Curtis (Halloween, The Fog, Freaky Friday) i rollen som Dorothy – gjord inte ens ett år efter att förgrundshändelsen ägt rum! Jag har inte sett den men den ska vara ganska kass och överdriven.
Mer än halva spellängden av Star 80 känns uttänjd och fantasilös utan tillräckligt stora skeenden för att habila manusförfattare och skådespelare ska kunna förvandla det till något mer än vad det är. Förklaringen till en stor del av vattentrampandet och att händelseutvecklingen snabbt blir repetitiv ligger nog i att manuset bygger på en porträttartikel om fallet och inte en djupdykande bok, men regissör Bob Fosse har ändå nischat sig till filmer om underhållningsbranschen med Showtime och Cabaret i bagaget, så jag tycker att han borde översett filmens luftigare partier med lite mer tempo.
Ta dig hellre kreativa friheter än att stanna vid en fattig verklighet! Potentialen skymtas ändå emellanåt så ta vara på den för sjutton. Jag gillar verkligen hur slutet byggs upp på klippbordet och hur det sedan utförs med stor känsla. Det är riktigt stilfullt snyggt! Applåder! Men – när jag kommit till det klimaktiska slutet är det just en känsla av lättnad jag upplever över att faktiskt vara där, när jag nog egentligen borde bäva och hoppas att det värsta ändå inte kommer hända dom karaktärer jag följt.
Sexspalten: Det är en mycket klassisk skildring av ett förhållande mellan man och kvinna som blir bräckligt när mannen ser sig som ägare av sin andra part och henne som ett redskap för att bygga den framgång han aldrig kunnat få på egen hand. En narcissist som använder sin flickvän som inkomstkälla likt en hallick och en kvinna ser hans verkliga läggning alltför sent.
Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat
Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
2 – Musik
2 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt
Absurd Cinema 