Etikettarkiv: Melvyn Douglas

Rapture (1965)

Mkrorecensioner-header09a1f9753f9169f633b5a8e022e326b5

Genre: Drama
Produktionsland: USA, Frankrike
Svensk titel: Lek med Främling
Manus: Stanley Mann (efter en roman av Phyllis Hastings)
Regi: John Guillermin
Längd: 104 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Melvyn Douglas, Patricia Gozzi, Dean Stockwell, Gunnel Lindblom, Leslie Sands, Sylvia Kay, Peter Sallis, Christopher Sandford, Ellen Pollock

Tonårsflickan Agnes lever i sin egen fantasivärld på en ödsligt belägen gård i nordvästra Frankrike tillsammans med sin kärva och strikte far och en hushållerska. En dag får de oväntat besök av den karismatiske Joseph, en fånge på flykt undan polisen, som får stanna på gården. Till faderns förtret förälskar sig Agnes i den unge mannen.

title_rapture_blu-ray
large_rapture_blu-ray_2

Jag är oerhört svag för berättelser som tar formen av en enkel saga och vågar stå för det, med allt vad det innebär. Det här är en sådan film. Barnskådespelaren Patricia Gozzi (flickan i Söndagarna med Cybéle / Les dimanches de Ville d’Avray) spelar tydligt men bräckligt den naivt drömmande och desillusionerade flickan Agnes, som tror att hennes fågelskrämma fått liv i form av rymlingen Joseph.

Hennes far, som är en sammanbiten, tyst och oerhört hårt uppfostrande man av den gamla skolan, har hållit henne i en slags antisocial och utvecklingsförhindrande karantän sedan hon var liten när hennes mamma dog. Fadern spelas träffande mörkt och dystert av den store Melvyn Douglas, erfaren från Hollywoods allra tidigaste ljudfilmsguldålder – inte minst mot Greta Garbo i Ninotchka (1939) men efter en övergångsera till den nyblommande TV-dramafabriken hann han även medverka i senare klassfilmer som rysarpärlan The Changeling (1980 – läs min recension), Polanskis The Tenant (1976) och Peter Sellers svansång Being There (1979).

tumblr_n9rnqrQAef1qmemvwo1_1280
large_rapture_blu-ray_9

Givetvis uppstår en uppenbar åtrå från hennes sida till den mystiske mannen, mjukt och stilfullt spelad av före detta barnskådespelaren Dean Stockwell, som senare skulle göra sig själv oförglömlig i David Lynchs Blue Velvet (1986) som den kusligt sjungande hallicken. Kontakten mellan Agnes och Joseph driver sagan med sitt drama till uppfriskande solid dramatik som nästan bär drag av Ingmar Bergmans ödesmått emellanåt, men helt klart en mer europeisk touch än vad mer tidstypiska amerikanska 60-talsfilm brukar uppvisa.

Den är samtidigt inte alls jämförbar med den nya amerikanska vågen som gläntade på dörren, utan den tar klassiskt enkelt filmkartonage och gör det mycket mer fabliskt laddat.

rapture_03
large_rapture_blu-ray_3

Tänk Bergmans Jungfrukällan (1960), som har en klassisk, enkel struktur men eldar på i den psykologiska laddningen så det blåser ut över hela ytan. Svulstigt, som när Von Sydow bräcker trädet i skogen, men innerligt i undertexten. Intressant just att svenska Gunnel Lindblom (Tystnaden, Älskande Par, Nattvardsgästerna) som spelade en av huvudrollerna i Jungfrukällan har en nyckelbiroll här. Sagoinramningen; liten flicka drömmer, enslig stuga mitt ute i ingenstans, fågelskrämma som får symboliskt liv och det stigande allvaret på en väldigt tydlig yta – detta skapar magi! Och jag älskar den magin till bristningsgränsen.

Filmens mest odiskutabla styrka är däremot dess mäktiga, spaghettiwesternartat distanserade CinemaScope-foto av Marcel Grignon. En fransos som fotat 120 långfilmer – inte minst rebooten av den surrealistiske antihjälten Fantômas vid samma tid. Eftersom fotot är odiskutabelt behöver jag inte säga mer om det, förutom möjligen då att dom svartvita, kontrastläckra kustbilderna i recensionen talar för sig själv.

large_rapture_blu-ray_7
large_rapture_blu-ray_4

Regissör är brittiske John Guillermin, med en resumé av helt andra filmer än detta pjäsutformade, lantdrama på sitt rika CV. Vad sägs om Tarzan’s Greatest Adventure (1959), flygkrigsfilmen The Blue Max (1966), Shaft in Africa (1973), katastroffilmen Skyskrapan Brinner / The Towering Inferno (1974) och slutligen remaken av King Kong (1976), Agatha Christie-deckaren Death on the Nile (1978) och kalkongorillauppföljaren King Kong Lives (1986).

Det enda riktigt negativa är att filmen i tredje akten plötsligt hastar på för att berätta en ganska stor del av händelseutvecklingen. Det är som om manusförfattaren Stanley Mann (Firestarter, Conan the Destroyer, Damien: Omen II) – som byggt handlingen från en bok av Phyllis Hastings, kom på att ”oj, vi har ju 120 sidor kvar att berätta trots att jag är i slutfasen av filmen” och komprimerat en väldigt distinkt del av aktstrukturen till att endast bli en passage. Trots att det rent praktiskt är förståeligt rubbar det tonen lite i en annars fin, undangömd film jag rekommenderar alla att se.

vlcsnap-2015-05-22-22h45m18s227
large_rapture_blu-ray_6

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudkaraktär Agnes är en mycket intressant och komplex kvinnokaraktär. Hon är ett äldre barn med turbulent uppväxt och psyke. Hon är naivt storögd mot människor, men med en aggressiv beslutsamhet och rättframhet som överumplar dem som endast ser henne som ett barn. Det underliggande skildrandet av hennes pendlande mellan barn och vuxen kvinna är en viktig del i filmen. Övriga roller består till största del av ytterligare en kvinna och två män.

Den andra kvinnan på gården är en omtänksam ”babe” och hembiträde som snabbt visar intresse för Dean Stockwells man på flykt, men hon är också intelligent och känns alldeles för storstadskarriärsdriven för att befinna sig i sin nuvarande roll. Agnes pappa är som sagt en oerhört sammanbiten slaggklump till överman. Det utvecklas till ett mycket intressant mansporträtt med en sjuklig relation till hans sedan länge döda, mycket yngre hustru. Relationen mellan Agnes och hembiträdet är också intressant.

Karaktärsporträtten – kvinnor som män, bär som tidigare nämnts på en välskriven tyngd som påminner om Bergmans karaktärer, om än aningen mer handlingsdrivna.

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
22/30 – Totalt

SYD-Betyg-07

 

Annonser

The Changeling (1980)

Halloween-banner

The ChangelingGenre: Psykologisk rysare, Spökhusrulle
Regi: Peter Medak
Manus: Russell Hunter, William Gray, Diana Maddox
Längd: 115 min
Skådespelare: George C Scott, Melvyn Douglas, Trish Van Devere, Jean Marsh, John Colicos, Barry Morse, Madeleine Sherwood, Helen Burns, Frances Hyland

John Russell förlorar sin familj i en hemsk olycka. För att ta sig vidare i livet flyttar han ifrån sitt hem och in i ett stort, avsides hus som stått öde i 12 år. Mystiska saker börjar hända en efter en och när John gräver i husets förflutna börjar han nysta upp en mörk hemlighet.

Bra filmer står pall mot tiden, men få genrer har så svårt att stå pall tidens dom så som rysargenren har. Repulsion, The Shining, Rosemary’s Baby… möjligen någon mer.

I sällskap med dessa är Peter Medak-regisserade The Changeling – eller Hämnd Ur Det Förflutna, från 1980 en ganska anonym film. Den är i princip bortglömd, eftersom den aldrig blev samma typ av definierande milstolpe som dom andra rysarna blev.

Ungersk-brittiske Peter Medaks karriär har sedan filmens premiär mest handlat om att regissera bortglömda lågbudgetfilmer för TV och enstaka avsnitt  av i princip varenda TV-serie de senaste 30 åren som haft mörka undertoner, men han hade ett frekvent regiansvar under Spielberg-rebooten av The Twilight Zone (1985-1987), icke att förglömma!

the changeling02

Långfilmer på meritlistan innefattas av BAFTA-nominerade kriminaldramat The Krays (1990), småsunkiga Romeo Is Bleeding (1993) och Sci-Fi-fiaskot Species II (1998). Han var faktiskt även regissör till Stephen King-kultskräckisen Cujo (1983) i några dagar, men blev tyvärr ersatt av nya regissörer. En parentes är att han 1981 regisserade en Zorro-komedi med det skrattretande namnet Zorro: The Gay Blade!

Ett år dessförinnan var han dock på sin karriärs högsta topp med genombrottet The Changeling som – trots att den idag hamnat lite i skymundan, faktiskt vann hela 9 stycken av 11 möjliga Genie awards, vilket är Kanadas svar på Oscarsgalan kan man säga.

Manusförfattarna som bearbetade Russell Hunters originalhistoria – William Gray och Diana Maddox, gjorde extremt ambitiös research när de skrev den här skräckhistorien. Gray ska tydligen under ett halvår ha läst otaliga mängder nyhetsartiklar, gluttat i över 700 böcker och läst uppemot 2000 studier kring parapsykologiska fenomen och händelser.

The Changeling 3

Han gick sedan vidare och skrev manus till Jamie Lee Curtis-skräckisen Prom Night (1981) och samarbetade med både filmens regissör Paul Lynch och till och med John Carpenter (Halloween, The Fog, The Thing) därefter.

I The Changeling ser vi en åldrad och mycket meriterad George C. Scott (Dr. Strangelove, Patton, Hardcore) i rollen som John Russell – en framgångsrik kompositör som just förlorat både sin fru och sin dotter i en fruktansvärd semesterolycka. Detta får vi bevittna i filmens inledning med största intensitet och det sätter melankoliskt ödesbådande efterskalv på resten av berättelsen.

Han försöker komma över sorgen genom att bosätta sig i ett monumentalt ödehus där han kan fokusera på sin musik helt ensam. Förutsättningarna för att något mystiskt ska börja ske i huset är givetvis optimala.

The Changeling 8

Under dom stora, tomma valven och mellan dom atmosfäriskt brundammiga väggarna ruvar uppenbarligen en historia eller två från förr. Mystiska ljud hörs från avlägsna rum… gnisslanden och steg. Ett trummande duns hemsöker John Russell mer och mer. Håller han på att bli galen?

Filmen är mycket tystlåten och stämningen är intensivt avvaktande nästan hela tiden. Scott går in med största allvar i rollen och vi kan verkligen sympatisera med honom efter allt han gått igenom och eftersom han får det skapligt svårt att bara koppla av så är vi oupphörligen med honom även i fortsättningen.

Filmens inledning är därför genial och något som upprepats flera gånger inom genren sedan denna film kom 1980. Mycket beröm ska också ges till George C. Scott själv då han är särpräglat bra på att få åtminstone mig att se sympati bakom hans granithårda, buffliga ansikte och hundögon.

the changeling george-c-scott

Det ovanliga med filmen är att jag bara väntar på att den ska spåra ur och spela över i effektfyrverkeri eller överambitiösa förklaringar till det övernaturliga, men den klarar trots mycket dåliga odds (rysargenren och tidens dom, som sagt) att genomföra historien med bravur och trots att filmen är ganska mastig zonar jag aldrig ut!

Martin Scorsese hade helt rätt när han placerade den här på sin topplista över de allra läskigaste skräckfilmerna, för det här är – näst efter The Shining som kom samma år, den bästa ”haunted house”-filmen i mannaminne och huset – korrektion, spökpalatset, får hederspris som det bästa jag sett genom skräckfilmhistorien.

Det råder inga tvivel att jag rekommenderar den här även till trångsynta ungdomar som tycker att skräckfilmer före typ 2005 är ”b” (vilket är ett skrattretande påstående), för den har sannerligen minst lika hög skräckfaktor som dagens bästa allra bästa filmer i genren.

the changeling PDVD_068

Förra året frågade min fyra år yngre bror mig om jag hade tips på riktig bra skräckfilmer han missat i stil med Paranormal Activity, The Grudge, Insidious och så vidare som inte är fåniga. Jag rekommenderade The Changeling med viss tvivel på hans omdöme då jag påpekade att det är en film som dagens skräcksuccéer har att tacka för väldigt mycket.

En dag senare berättade han att ”den där gamla filmen” jag tipsat om faktiskt var riktigt, riktigt bra. Det om nåt är ett bra betyg.

Det enda den saknar (vilket recensionens bilder förtydligar) är en restaurerad blu-ray-release, för dom köpexemplar som existerar idag är under all kritik och så ska det inte behöva vara med klassiker som The Changeling.

HalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenDeadHalloweenDead