Etikettarkiv: Dröm

Visuella mästerverk: Sömn i Valerie and her Week of Wonders (1970)

Visuella-Masterverk-header-COLOR

Originaltitel: Valerie a Týden Divu
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Regi: Jaromil Jires
År: 1970

valeriepl

Foto: Jan Curík
Färg: Färgfilm (Eastmancolor)
Aspect Ratio: 1.37 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm

Recension av filmen
Posters
Promofoton


 

VALERIE AND HER WEEK OF WONDERS silverferox design (5) copy

021

027

026

038

017

029

022

034

023

015

2

014

024

028

vw16

025

041

037

Un Chien Andalou / Den Andalusiska Hunden (1929)

Artsy-Fartsy-headerchien-poster

Genre: Surrealism, Kortfilm, Stumfilm
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: An Andalusian Dog
Manus: Luis Buñuel, Salvador Dali
Regi: Luis Buñuel
Längd: 16 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Simone Mareuil, Pierre Batcheff, Jaime Miravilles, Luis Buñuel, Salvador Dalí

En man skär upp en kvinnas öga. Senare uppvaktas samma kvinna av en annan man. Då hon ratar honom börjar myror krypa ut ur ett hål i hans hand. I en serie besynnerliga bilder möts det banala och det bisarra. Detta är en surrealistisk kortfilm som Buñuel gjorde tillsammans med Salvador Dalí.

un-chien-andalou

Under surrealismens storhetstid skapade Luis Buñuel och Salvador Dalí detta historiska exempel på surrealistisk film. En serie scener och händelser utan logisk koppling till varann och inspirerande, intuitiv filmkonst. Dom uppnår upplevelsen av en dröm vid ett flertal moment och passager. Handen med myror eller åskådandet av en person i symbolisk konfrontation med trafik är saker jag lägger särskilt väl på näthinnan, samt förstås den ikoniska klyvningen av ögat. Scener som får både känslor och tankar att spinna iväg på ett sätt jag uppskattar oerhört.

5c

Både handen, insekterna och ögat var hämtade ur drömmar som Dalí och Buñuel haft och som tillsammans blev basen för deras filmprojekt. Ett projekt som inte fick ha någon rationell logik annat än inspirationen av drömmar och förträngda, mänskliga känslor. Jag älskar förflyttandet mellan rum och inne/utemiljöer, styrda av karaktärers blickriktning. Som att färden från en plats till en annan endast kräver att du tittar bort och föreställer dig något, så är du där.

3bfi

Jag rekommenderar att se kortfilmen utan det överflödiga musikspåret, då dom stukturerade tangotonerna distraherar den surrealistiska känslan. I total tystnad blir den andalusiska hundens svartvita bilder som mest drömtäta. Vad syftar frasen ”den andalusiska hunden” på? Har någon tyckt sig hitta en logik i titeln, eller är den lika irrationellt sammansatt som dess innandöme?

7bfi

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
1 – Prat

title

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

SYD-Betyg-10

Bonusögonblick:

chienandalou1 (1) entite_98628_b 1bfi inter-samp-chien 6bfi 001

Gothic (1986)

Halloween-banner-2015Gothic (0)

Genre: Drama, Gothisk rysare, Skräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Stephen Volk (baserad på skrifter av Lord Byron och Percy Bysshe Shelley)
Regi: Ken Russell
Längd: 87 min
Skådespelare: Gabriel Byrne, Julian Sands, Natasha Richardson, Timothy Spall, Myriam Cyr

En film om hur Mary Shelleys ”Frankenstein” kom till. Full av hallucinationer, sexfantasier och mardrömmar…

Conjure up your deepest, darkest fear… now call that fear to life.

B7RJ8F Gothic Gothic Annee 1986 uk Julian Sands Natasha Richardson Realisateur Ken Russell

Hos den store poeten Lord Byrons slott övernattar författaren Mary Shelley (odödliggjord genom berättelsen om Frankensteins monster) och hennes älskare, poeten Percy Bysshe Shelley tillsammans med Byrons älskare tillika Marys styvsyster, Claire Claremont och författardoktorn John Polidori. På Byrons initiativ tar det redan maniskt berikade sällskapet kraftfulla droger för att under den regniga natten komma på den allra hemskaste skräcksagan någonsin. Spökhistorierna övergår i sexuella utsvävningar och hysteriska hallucinationer. En visuell resa in i fem kontroversiella gothprofilers mörka inre.

tumblr_nwp9wyEmpr1r3owlzo9_1280

Det är uppfriskande att se en film som inte försöker hålla tillbaka sina maniska sidor utan rider fram med manin som kreativ huvudkraft. Filmen står följdaktligen och faller lite på det dialogmässiga skådespelet, eftersom vanligtvis briljanta namn som Natasha Richardson, Gabriel Byrne och Timothy Spall spelar över å det friskaste, deras maniska sidor trogna. Julian Sands också, värst av dem alla. Han är väl å andra sidan alltid emotionellt krävande till och med när han inte försöker.

Filmen tar sig dock allt mer ju längre in på natten våra karaktärer vistas. Dialog upphör och dom visuella vanföreställningarna tar huvudrollen. Här får brittiske auteuren och rebellen Ken Russells (The Devils, Tommy, The Lair of the White Worm) egendomliga filmberättande skina och gör det bäst just i mörkrets atmosfäriska vrår.

tumblr_nwp9wyEmpr1r3owlzo10_1280

Nattmaror träder fram (Fuselis målning ”Nattmaran” får bokstavligen liv mellan dröm och verklighet), självplågeriet börjar och filmen kan med rätta kallas en väldigt brittisk Suspiria (1977 – läs min recension), då Ken Russells Gothic och Dario Argentos nämnda mästerverk delar ett visuellt, mardrömskt och hysteriskt flöde av karaktärer som lever bäst på att passera rum efter rum med mardrömmar som sipprat in i det vakna tillståndet, utan överflödig, konkretiserande kommunikation i ord.

Vad som börjar som en trevande och träig periodfilm i brittisk, teatral anda men ändå friskt hysterisk, slutar i sällsynt, fin och fantasifull sagostämning som inspirerar mig.

24L7RdHD2TFUEmAQFbibkI00Jt4

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

18

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Valerie a Týden Divu / Valerie and her Week of Wonders (1970)

Artsy-Fartsy-header0-lJMHRrg1dKleEE6o

Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická

Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.

004

Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.

En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-14

Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.

Cb1K-c-W8AAqwXw

Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.

002

Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.

019

Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis  (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-12

Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.

vw14

Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.

01

Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.

03

Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.

010

Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.

Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.

tumblr_o1crq0wdHE1uvva6do4_1280

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

017

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922)

Denna recension skrev jag i skräckmånaden oktober år 2008 i Filmsnacks ”Filmklubben”, där det för tillfället avverkades skildringar av Dracula. Det ska sägas – med en klump i halsen, att jag sedan dess fortfarande inte har sett Werner Herzogs remake av denna klassiker – Nosferatu: Phantom der Nacht, från 1979.


Halloween-banner-2015Nosferatu-1922-poster

Genre: Skräck, Stumfilm
Produktionsland: Tyskland
Manus: Henrik Galeen (fritt efter Bram Stokers förlaga)
Regi: F.W. Murnau
Längd: 94 min | 65 min (VHS) | 92 min (DVD edition) | 84 min | 88 min (1997 restored) | 84 min (DVD)
Budget: Okänt
Skådespelare: Max Schreck, Gustav von Wangenheim, Greta Schroeder, Alexander Granach, Georg H Schnell, Ruth Landshoff, John Gottowt, Gustav Botz, Max Nemetz, Wolfgang Heinz, Albert Venohr, Eric van Viele

En tysk fastighetsmäklare skickar en av sina medarbetare till Karpaterna för att diskutera ett fastighetsköp med den märklige greve Orlok. Orlok visar sig dessvärre vara en vampyr. Baserad på romanen ”Dracula” av Bram Stoker från år 1897.

nosferatushadow

”At night, Nosferatu sinketh his fangs into his victim and feedeth on his blood = his hellish elixir of life.”

Nu har jag tagit mig an den första filmen om Dracula, och jag måste säga att jag blev positivt överraskad, trots att jag redan på förhand hört mycket bra om den.

Faktumet att det är en svartvit stumfilm gör genast att det blir en drömsk känsla över den, som jag annars nästan bara upplevt i Lynchs och Bunuels filmer. Frågan jag ställer mig; vad är det med det svartvitt (eller tvåfärgat) och bristen på ljud som gör att det – i alla fall för mig, känns som dröm? En förklaring är nog att jag blir tvungen att ”fylla i” mycket själv, precis som i drömmar.

large_nosferatu_10_blu-ray_

Men musiken i Nosferatu är också mycket, mycket stämningsfull och jag blir väldigt sugen på att införskaffa mig soundtracket – för så bra är det (som min dvd-utgåva har)! Jag har inte sett Werner Herzogs remake än, men hade jag varit honom så skulle jag använt samma musik även i nyversionen.

”Nosferatu. Does this word not sound like the midnight call of the Bird of Death? Do not utter it, or the images of life will fade – into pale shadows and ghostly dreams will rise from your heart and feed your Blood.”

Handlingmässigt är det den klassiska historien om hur en mäklare besöker den ensamme greve Orlok (inte ”Dracula”, av rättighetsskäl) och hur den skräckinjagande greven snabbt ser sin chans till friskt blod, vilket drar honom till staden (i en kista) och mäklarens unga mö. Filmen är inspelad i bergskedjan Karpaterna och i Bremen.

large_nosferatu_12_blu-ray_

Om musiken var ett utropstecken är miljöerna en annan. Dom ger en nästan unik atmosfär och jag tror även att miljön är en mycket starkt bidragande orsak till drömkänslan som jag får av Nosferatu. Fotot är sedan mycket snyggt och skickligt gjort rakt igenom, med slottsskuggor och den smygande vampyrens vålnad – och ingen kan ju säga att Max Shrecks ikoniska karaktär inte var kuslig. Mycket fint visuellt tänk där.

Sammanfattningsvis gör filmens första två tredjedelar mig mycket inspirerad, men sedan är det lite dödande tid fram till den omnämnda finalen. Hade filmen varit lika inspirerande rakt igenom hade det lätt varit ett ännu mer strålande betyg, men jag tror absolut att det är den bästa filmen om Dracula jag sett hittills och väl värd att se.

large_nosferatu_13_blu-ray_

”Go quickly, travel safely, my young friend, to the land of ghosts.”

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

large_nosferatu_03_blu-ray_

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

8½ (1963)

Artsy-Fartsy-headerbff32e098cf293037fd79eee138b8ded

Genre: Drama, Surrealism, Absurdism, Fantasy
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Federico Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi
Regi: Federico Fellini
Längd: 138 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Marcello Mastroianni, Claudia Cardinale, Rossella Falk, Guido Alberti, Anouk Aimée, Sandra Milo, Mario Conocchia, Barbara Steele, Madeleine Lebeau, Caterina Boratto, Eddra Gale, Cesarino Miceli Picardi, Jean Rougeul, Mario Pisu, Mino Doro

A picture that goes beyond what men think about – because no man ever thought about it in quite this way!

Guido arbetar som filmregissör och medan han försöker hitta uppslag för nya filmer, kommer han att tänka på de kvinnor i sitt liv som han har älskat, men lämnat…

8 1-2

Såg såg slutligen en av Federico Fellinis (Amaracord, La Strada, Fellini – Satyricon) och filmhistoriens allra största klassiker med ganska lättat och svävande huvud, men ändå med fin inlevevelse. Jag ansträngde mig inte för att hänga med och analysera allting som någon slags filmtolk, utan tog ett steg tillbaka och njöt av resan likt en dov dröm. Det visade sig vara en underbar inställning till en underbar filmupplevelse, då filmen i sig förstås berättas betydligt mer likt den ologiska dramaturgin av en dröm snarare än den så meningsfullt dirigerade och av människans kontroll skrivna verkligheten.

Filmen följer en regissör – spelad av Marcello Mastroianni (La Dolce Vita / Det Ljuva Livet, La Notte / Natten), men det är givetvis en självbiografisk spegling av Fellini själv i ett av dom tydligaste exemplen på den auteuriska andan. Han vandrar genom inspelningsplatser, genom fester, ensliga rum, kvinnorika minnen eller fantasier – vilket genom en makalöst kreativt frikopplad dramaturgi blir en existentiell vandring genom hans eget huvud. Realism kastas åt sidan för ett mycket mer surrealistiskt berättande som åtminstone för mig både innefattar mer aktion, tempo och underhållning än den regelstyrda konventionen vi förväntar oss att en film ska ha.

DYycj

Ovissheten om nästa ögonblick utspelas tillsammans med en kypare eller en clown, en dansös eller din egen mor återuppstånden, i din barndom eller i din plötsligt påkomna framtid, det sätter både en spänning och en experimentiell skaparnerv på högvarv. Filmen är för sin tid och genre (?) mäktiga 2 timmar och 18 minuter lång men det känns inte som måttet på upplevelsen. Gör inte misstaget att backa från bort från den och börja knyta ihop allt detta absurdistiska fragmentskapande till logiska meningar, för då missar du hela frukten av upplevelsen, slutar med känslan ”jag fattade inte” och analysen ”filmen sade mig ingenting”. Var inte så enformig i ditt synsätt att du värderar den utifrån logikens värden. Det är en film som spränger logikvallen och pekar finger till allt sånt!

DVD Snap 1#33

Sex symbolSexspalten: Emellanåt kommer även jag på mig med att ta ett steg tillbaka in i mitt kontrollsinne, när jag reagerar på att filmens huvudkaraktär – filmskaparen, bygger hela sitt liv kring att smita från verkligheten och förlora sig i alla kvinnorna i hans liv. Jag börjar tänka att han lägger oerhört stor vikt vid att smeka och bli smekt av en hel uppställning kvinnor som cirkulerar kring honom som om han är en Gud.

Han reflekterar konstant kring vad kvinnorna gör med honom och hur dom präglat hans liv, tills jag faller ur mig själv och in i upplevelsen igen – förstår att det här inte är en uppvisning i egots smaskande på gourmeter utan en stjärnas försök att hela tiden forma sig själv genom att låta ljuset studsa på planeterna runt honom, tills planeterna snarare visar sig vara han själv. Hur allt runt honom är speglingar av han själv eller friktion i dom yttre rummen av det han tror är hans omgivning. Allt är en och samma själ som han försöker navigera sig igenom i tron om att han är en mittpunkt i en separerad värld, när han egentligen endast är omgivningen han ser och alltid har inbillat sin egen existens som egen.

Fellini-2

Det ser ut som en film om en uppburen regissör och hyllad – men inte tillräckligt förstådd, konstnär som också är en man med smak för vackra kvinnor och ett behov av att bli omhändertagen av dem, men formen löser upp sig och visar hur allt är ett låtsasskådespel. Det finns ingen ”man”. Det finns inga ”kvinnor”. Det finns ingen ”film”. Allt är påhittade symboler vi försöker sätta mening på för att enklare definiera och göra begripliga och ur detta fyrkantiga sökeri skapar vi kropparna vi ser oss som och vikten vi lägger i det vi åstadkommer. Allt vi ser blir plötsligt materia vi tror att vi ska kontrollera och ur detta hoppas vi kontrollera våra liv till framgång, när allt egentligen är en allvarsam lek sprungen ur överenskommet symboltydande.

8½ är en formupplösande inspirationskälla för att få dig att se ditt liv och din omgivning lite lättare – med mindre allvar vid sökandet efter mening och viktigheter, för att istället leva det med kreativt, öppet sinne och känna den obegränsade möjligheten att skapa och förgöra där inget är skrivet på förhand och allt flyter ihop. Det kan låta läskigt att släppa den kontrollen, men det är själva kärnan allt består av och det verkligt läskiga är det vi försöker göra just verkligt, genom att definiera i fast form och allvarsamt tonläge. Förena dig och se hur din form och begränsningar finns i det du ser, men friheten i det du inte kan tyda!

ladda ned (13)

Vill du se fler gränstänjande filmupplevelser av det absurdistiskt kreativa slaget rekommenderar jag samtliga av galningen Quentin Dupieuxs filmer (som jag skrivit mer om här och här än så länge). Inledningsscenen i hans existentiella bildäckslasher Rubber (2010) är en tydlig blinkning till denna film samt förstås viss struktur i hans senaste, Réalité (2014), men listan kan göras oerhörd lång när det kommer till filmskapare som inspirerats till egna galenskaper och mindfucks, efter att ha sett 8½. Den går att återspegla i David Lynchs hela surrealistramverk och alla världens nya filmvågor hade 8½ som en ledstjärna. Det är väl tecknet på en schysst rulle, när den kan få andra att vilja vara kreativa och släppa på förutfattade tyglar?

Målgruppschecklist:
5 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
4 – Prat

ladda ned (10)

Betyg:
4 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

 

Lost Highway (1997)

Mkrorecensioner-header lost-highway-movie-poster-1997-1020189228Genre: Mysterium, Drama, Thriller, Skräck, Surrealism
Produktionsland: USA, Frankrike
Manus: David Lynch, Barry Gifford
Regi:
David Lynch
Längd:
 134 min
Skådespelare:
Bill Pullman, Balthazar Getty, Patricia Arquette, Robert Loggia, Giovanni Ribisi, Gary Busey, Robert Blake, Jack Nance, Lisa Boyle, Natasha Gregson Wagner, Henry Rollins, Louis Eppolito, Jack Kehler, Richard Pryor

Funny how secrets travel…

När Fred kommer hem en kväll hittar han en videofilm utanför sin dörr, som är filmad inifrån hans hus. När så ytterligare ett videoband dyker upp får Fred problem. Bandet visar ett mord, och det är Fred som mördar sin fru.

big_1409617246_1382489967_image

Jag har recenserat Lost Highway en gång förut, 2012. Den recensionen finner du här, där jag går in lite mer utförligt kring filmens bakgrund och min bakgrund till filmen. Jag berör också en del spoilerrelaterade saker. Det är den mer innehållsrika recensionen och det här är den korta ”stream of consciousness”-versionen.

Vad ska jag säga? Det här är ungefär åttonde gången jag ser filmen. David Lynch är min favoritkreatör alla kategorier och Lost Highway är en av hans allra mest stämningstäta skapelser.

lh029

Fred Madison: I had a dream about you last night.
Renee Madison: Yeah? What was it about?
Fred Madison: You were in the house, calling my name, but I couldn’t find you. Then there you were, lying in bed… but it wasn’t you. It looked like you, but it wasn’t.

Jag får intensiva drömupplevelser av den som kan liknas vid trans. Mörkret bokstavligen, den ambienta ljudbilden som får mig att mentalt hamna på botten av en bäcksvart swimming pool, till tonerna av ett 90-talsmelankoliskt soundtrack som jag förr tyckte var filmens enda svaghet men nu vuxit till att bli en av filmens höjdpunkter.

3db38d34087c7b15c89220c35a521928

LA-atmosfären! Den ljumma natten, ökenvinden och hela den neo-noir/art deco/post-moderna inramningen. Mörk meditation fångat på film. En psykedelisk feberdagdröm nattetid. Finns inga ord som räcker till – du måste bara uppleva den.

Ett mörkt rum i ensamhet, en stor TV och hemmabioljudet högt uppskruvat och du kommer vara med om en unik upplevelse.

4 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
5 – Musik
———-
23 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half