Etikettarkiv: USA

Visuella mästerverk: Heaven’s Gate (1980) – 1 av 3

Visuella-Masterverk-header-COLOR

Första delen i ett tredelat galleri av den fotografiska briljansen i Michael Ciminos pinsamt underskattade Heaven’s Gate (1980), fotad av mästaren Vilmos Zsigmond. Filmhistoriens sannolikt mest talangfulla fotograf.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Originaltitel: Heaven’s Gate
Produktionsland: USA
Regi: Michael Cimino
År: 1980

Foto: Vilmos Zsigmond
Production Design: Tambi Larsen
Art Direction: Spencer Deverell (som Deverill), Maurice Fowler
Set Decoration: James L. Berkey, Josie MacAvin
Costume Design: J. Allen Highfill

Kamera: Panavision (kameror & linser)
Framkallning: Technicolor, USA
Filmlängd: 4 095 m (Sverige) , 5 994 m (original cut) (Sverige)
Kinematografisk process: Panavision (anamorphic)
Färg: Färgfilm (olika)
Aspect Ratio: 2.20 : 1 (70 mm prints), 2.35 : 1
Negativformat: 35 mm
Slutprint: 35 mm, 70 mm (blow-up)

Notering: Stillbilderna i denna tredelade fotoserie är av varierande upplösning och kvalitet. Vissa är hämtade från originalversionen med den stundtals kraftig sepiatonade färgkorrigeringen och vissa är hämtade från Michael Ciminos personligen restaurerade version, nu utgiven genom Criterion Collection.


 


Annonser

Witchfinder General (1968)

halloween-banner-2016-nywitchfinder-general-movie-poster-1968-1000435301

Genre: Historiskt drama, Skräck, Biografi
Produktionsland: Storbritannien, USA
Alternativ titel: The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Witchfinder General
Svensk titel: Den Blodiga Snaran
Manus: Louis M Heyward, Ronald Bassett, Tom Baker, Michael Reeves
Regi: Michael Reeves
Längd:  86 min
Budget: 175 000 dollar (USA)
Skådespelare: Vincent Price, Rupert Davies, Ian Ogilvy, Hilary Heath, Robert Russell, Nicky Henson, Tony Selby, Patrick Wymark

There’s lots of screaming when there’s this much at stake!

Vincent Price spelar en sadistisk häxjägare som hittar besatta människor där det passar honom.

Temacheck: ”Witches”, check. ”Bitches”, check. ”Little children”, endast bland åskådarna under avrättningarna av dom förstnämnda.

title_witchfinder_general_blu-ray

12 augusti 1647, i hans hem i Essex, avlider den unge advokaten och unikt flitige häxjägaren Matthew Hopkins av förmodad tuberkulos. Exakt hur ung han är vid sin död råder det delade meningar om, men den knapphändiga informationen pekar på att han mycket väl kan vara blott 25 år. Under dom sista drygt två åren av hans liv hinner Hopkins – känd som ”The Witchfinder General” ansvara för inte mindre än 300 kvinnors död – två tredjedelar av Englands alla häxavrättningar vid denna tid. Detta gör han genom rygghuggande tortyr, bålbränning, hängning och hans specialitet – simtestet, där den anklagade binds vid en stol och kastas i vattnet. Simmar eller flyter hon för sin överlevnad är hon definitivt en häxa. Sjunker hon och drunknar är hon oskyldig, men också garanterat död.

Konspirationer säger att Hopkins egen sjukdomsdöd är en efterskriven lögn, för att dölja att han själv dödats med denna tortyr, som straff för alla han själv dödat med ett leende på sina läppar.

large_witchfinder_general_blu-ray_07x

När en av USA:s mest meriterade skräckfilmsaktörer genom tiderna, Vincent Price (House of Wax, The Fly, House on Haunted Hill) år 1967 tackar ja till att medverka i den 25-årige regissörpojkspolingen Michael Reeves (The Sorcerers) filmatisering av den grymme häxjägaren Matthew Hopkins aktiviteter under 1600-talet och far över till Storbritannien för den märkbart lågbudgetmässiga inspelningen (under 175 000 fattiga dollar till en film som mest sågs som återbetalning en skuld för bolaget) tror han att han kommer få några enkla dagar på den engelska landsbygden.

wf2

Novisregissören Reeves har dock helt andra planer för gamle Reeves, som för honom redan på förhand blivit ett misslyckande för produktionen då Reeves själv vill ha brittiske Donald Pleasence i rollen.

L0000812 Matthew Hopkins, Witch-finder. Credit: Wellcome Library, London. Wellcome Images images@wellcome.ac.uk http://wellcomeimages.org Matthew Hopkins, of Manningtree Essex, The Celebrated Witch-finder. From a very rare print in the Pepysian Library, at Magdelene College, Cambridge. The discovery of witches Hopkins, Matthew Published: 1837 Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Hårdsatsande produktionsbolaget Tigon British Film Productions (The Creeping Flesh, The Blood on Satan’s Claw, The Nude Vampire) ville istället prompt ha med amerikanen Price för att stå bra till med den amerikanska distributören och valpen fick som så ofta förr svälja överhandens grepp. Redan när gamle Price (betydligt äldre än förlagan han ska tolka)  anländer vid flygplatsen får han smaka på Reeves egen järnhand. Regissören dyker inte upp som planerat, utan skickar dit en andreperson att möta upp skräcklegendaren. Price ber irriterat att ta honom till ”detta unga regissörsgeni” omedelbart för ett möte. Väl under deras första samtal ägnar Reeves tiden åt att kort konstatera att han inte ville ha Price i rollen och han vill fortfarande inte ha honom i rollen, men nu är han tyvärr illa tvungen.

10-1

På första inspelningsdagen faller Price ”olyckligt” av sin häst och slår sig ganska illa, efter att på reigssörens envisa kommando ha avlossat ett attrappskott med sin flintlåspistol mellan hästens öron. Inspelningsteamet håller andan inför den store stjärnans hälsa och humör, som i ögonblicket svävar på ännu en skör tråd. Blickarna vänds åt regissör Reeves, men Reeves vägrar att ägna Price en gnutta av sin oro. Reeves har räknat ut det här; kan han hålla hollywoodgiganten Price vid dåligt humör kommer han kunna få ur gentlemannen den lågmält onda, kalla energi som han vill ha av karaktären utan att behöva instruera honom till att låtsas.

Efter en frekvent infekterad relation med regissören under följande inspelningsdagar gör Vincent Price ett nytt försök att sätta honom på plats för alla i produktionens bästa. I’ve made 87 films. What have you done?, säger han. I’ve made three good ones, svarar Reeves. Så här pågick det, under Vincent Price mest otrevliga filminspelning någonsin. Och tackar för det – hans insats som Matthew Hopkins är unik för hans karriär, men den sticker också ut i 60-talets skräckfilmsskörd som en av dom allra grymmaste och mest sadistiska prestationerna, i all sin kallhamring. Det är svårt att se honom i en någon annan av hans filmer utan att rollen som Matthew Hopkins ekar tillbaka som ett djävulskt spöke.

01-1

Jag blir förvånad när jag ser Witchfinder General (i USA kallad The Conqueror Worm för att felaktigt sälja på Poes framgångar i Roger Cormans adaptioner med Price), för där filmen håller tillbaka i blodmängd går den långt i tortyrmomentens utdragenhet och psykologiskt hårda obehag. Humorn är totalt frånvarande, vilket är ytterst ovanligt för tidens skräck. Det finns ingen nåd alls att hoppas på. När hoppet glimtar är det i ren hämndlystnad, från filmens Syd Barrett-like soldatdräng (spelad av Michael Reeves trogne parhäst, Ian Ogilvy). Precis som den verklige Price och regissör Reeves befinner han sig i en mardröm som inte vinns genom godhet.

07-1

Var allt groll värt resultatet? Det tyckte i varje fall Vincent Price själv, när han får se den färdigklippta filmen några månader senare. Först då förstår han helt klart vad regissören ville få ut av honom i rollen. Price kallar det hans finaste prestation i karriären inom skräckfilmen och skriver en tio sidor lång hyllning till filmen och till Michael Reeves. Regissörens svar? I knew you would think so.

Trots att Michael Reeves har en avlägsen kusin vid det brittiska filmcensurkontoret, totalförbjuds ett flertal minuter av filmens i vad som beskrivs som ”överskottlig, sadistisk brutalitet”. Regissören går med på att klippa om dessa scener personligen, men ger efter censorernas envishet till slut upp och överlåter ansvaret till dem.

large_witchfinder_general_blu-ray_06x

Morgonen den 11 februari 1969 i västra London hittar städerskan den 25-årige Michael Reeves livlösa kropp i hans sovrum. En marginell överdos ångestbedövande tabletter har av misstag släckt hans liv. Nio månader tidigare hade hans fjärde regisserade långfilm – den kontroversiella Witchfinder General, premiär till blandade reaktioner.

Den för sin ålder oerhört flitige Reeves hade perioden härifrån fram till sin död märkbart svårt att få nya filmjobb och det han fick sparkades han ifrån mitt under produktionen. Depression och sömnsvårigheter upptog alltmer hans vardag och nu är alltså stunden kommen. Michael Reeves död må vara ofrivillig, men den som kan historien vet att för mycket svärta och utfrysningens kyla har sitt pris, även inom filmbranschen. Det fick han bistert känna på – och med några piller bedöva den här natten, en gång för alla.

large_witchfinder_general_blu-ray_04

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


witchfinder-general

Paris, Texas (1984)

Artsy-Fartsy-headerparis_texas_84

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

2308_1

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

paris_texas_-_couv

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

SYD-Betyg-09


ptx03cwws

The Witch: A New-England Folktale (2015)

Halloween-banner-2015tumblr_o2safsn9VJ1qm7fcfo1_r1_1280

Genre: Folksaga, Rysare, Ockult saga, Drama, Perioddrama
Produktionsland: USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien
Alternativ titel: The Witch, The VVitch: A New-England Folktale
Manus: Robert Eggers
Regi: Robert Eggers
Längd: 92 min
Budget: 3 500 000 dollar (USA)
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Viv Moore, Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Wahab Chaudhry

I 1630-talets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt kristet liv med fem barn och en gård på gränsen till en oframkomlig vildmark. När deras nyfödde son försvinner och skörden blir misslyckad, vänder sig familjemedlemmarna emot varandra. Bortom deras värsta farhågor visar det sig att en övernaturlig ondska lurkar i den närbelägna skogen.

the-witch

Det kommer inte många rysare i modern tid som är både är välgjorda till yta och innehåll samtidigt och kan hålla en sådan kvalitet att dom levererar ett bestående värde som håller genom tiderna och flera återbesök.

Dom rysare som levererat detta dom senaste 20 åren går för mig nästan att räkna på en enda hand – The Blair Witch Project (1999), Rob Zombies House of 1000 Corpses (2003 – läs min då ganska återhållsamma recension) och hans alternativa remakes Halloween (2007 – läs min hyllning och Christers sågning) och Halloween 2 (2009 – läs min då relativt måttliga hyllning och Christers sågning), till viss del Paranormal Activity (2007/2009 – läs min recension), Ti Wests makalöst fina The House of the Devil (2009) och Rob Zombies Lords of Salem (2012). Jag har endast sett Robert Eggers passionerade häxfolksagoskildring en gång ännu, men den besitter kvaliteter som gör att jag helt klart vill placera den bland dom allra bästa rysarna som gjorts den här sidan om millennieskiftet. Rysarmästaren Stephen King är en av dem som verkar hålla med mig, då han själv påstår att han blev skrämd till vettet av The Witch: A New-England Folktale

The_Witch_2015_720p_Blu_Ray_mkv_003811000

Samtidigt är det så otacksamt att låsa denna film i facket ”rysare” då jag framför allt ser värdet inom andra områden. Det är så skönt med en ny film inom subgenren folksagoskildring som inte känns plastig och doppad i glasyr, utan är så pass välgjord in i varje beståndsdel att den är lika delar realism som folksaga. Den är så pass grundad i USA:s första kolonialism och skogsbelägna bondeliv att karaktärerna till och med talar gammelengelska och känns castade efter ansiktslikheter med porträtt från 1600-talets fattigfolk.

Just skildrandet av rysarelement i svunna tidsepoker verkar ligga oerhört nära regissör Eggers hjärta, då hans tidigare egenregisserade kortfilmprojekt även dem skildrat liknande saker – närmare bestämt bröderna Grimms Hans och Greta och Edgar Allan Poes novell The Tale-tell Heart, minsann. Smakar dom två referenserna gott i din mun, bör du verkligen gilla The Witch.

UlKuL

”We will conquer this wilderness. It will not consume us.”

Det är flera gånger som jag imponeras över hur allt känns så autentiskt. Den svarta geten som filmens familj äger gör en skådespelarprestation värd att både hurra och buga inför och huvudrollinnehaverskan Anya Taylor-Joy (har mest varit med i Skrillex musikvideo till Red Lips) imponerar i en krävande roll som lätt kan bli för mycket, med stark uppbackning från den övriga familjen. Hon har ett ansiktsuttryck som gjord för rollen och påminner en hel del om Michelle Williams och Carey Mulligan för övrigt. Trots skådespelets närhet kan riskeras att försvinna i gammelspråkets tekniska svårighet får hon det för mig att kännas som det är så hon talar till vardags. Jag kan fokusera på känslan i skådespelet fullt ut hos henne, men även övriga inblandade.

The.Witch.2015.1080p.REPACK.BluRay.x264.DTS-ETRG.Screenshot10

Det visuella är helt strålande. Det går att känna doften av fukt och lera ända in i varje autentiskt klädesplagg och dom karga miljöerna gör mer än 70 procent av filmen, som kameran gärna stannar kvar i tålmodigt. Kameran har en klassisk gräddighet i oskärpan som sällan används i dagens skärpekåta, kliniska foto och filmens skarpa vyer ger å sin sida verkligen allt av den kvistiga tätskogens magi. Antichrist (2009) är en film som har liknande visuella kvaliteter men även inte minst i den ganska maniska, feberskorvande musiken och ljudbilden.

”She desires of my blood. She sends ‘em upon me. They feed upon her teats, her nether parts. She sends ‘em upon me.”

Jag såg filmen utan undertext, så jag lyckades inte tyda mycket av vad karaktärerna sade till varann, men det spelade faktiskt mindre roll då filmen hade tillräckligt att leverera på alla övriga fält för att fängsla mig. Jag ser fram emot att se om The Witch för att få veta mer vad dom sade och för att njuta av en rysare och historiskt drama som bjuder på stämning och oerhört välgjort hantverk och detaljer, istället för att trycka på billiga skräckeffektknappar och intensivt stimulerande för korta tålamodströsklar.

TheWitch_R2__1.27.1-1024x768

Förrförra och förra året satte The Babadook (2014) avtryck med sina klassiska rysargrepp och fokus på dramat inom skräcken, men för mig är The Witch mer tillfredsställande och djärv på alla tänkbara plan. Den slutar när den ska och eskalerar inte över sin egen potential. Går du igång på denna films innehåll rekommenderar jag starkt snarlika folksagogrundade guldkornet The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs recensionen), Ken Russells särpräglade The Devils (1971) och givetvis The Wicker Man (1973).

The Witch påminner starkt om den förstnämnda i både handling, atmosfär och miljö, men har en särskilt vacker och skör mardrömskänsla likt den i The Devils, med en betoning på drama och atmosfär snarare än rysningar precis som i The Wicker Man. Det säger väl sig självt att även Lars von Triers tidigare nämnda, häxrelaterade film Antichrist (2009 – läs min hyllning till bland den filmen och drömska filmer i sig här) också är en film som går att lägga i samma hand som denna skara filmgodis.

edoeqmdvgkktyuuguntw

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudroll är en kvinna och filmens huvudämne är rädslan för häxor, så när det kommer till skildrandet av kön har den ett intressant ämne. Den visar på ett ungefär vilken position kvinnor i det fattiga samhällsskiktet förde sig inom, men mest av allt handlar den om hur avvikande beteende kunde tolkas när religiös fanatism och rädslan för det okända härjade – något som givetvis var en större börda att leva under som kvinna och med bräckligt, förutfattat anseende, men filmen skildrar även mannens problematik att uppfylla sin könsroll i ett kämpande bondeklimat.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
4 – Prat

TheWitch_R1__1.37.1-1024x768

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Halloween 3: Season of the Witch (1982)

Halloween-banner-2014H3 0Genre: Rysare, Mysterium, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Manus: Tommy Lee Wallace
Regi: Tommy Lee Wallace
Längd: 96 min
Skådespelare: Tom Atkins, Stacey Nelkin, Dan O’Herlihy, Michael Currie, Ralph Strait, Jadeen Barbor, Brad Schacter, Garn Stephens, Nancy Kyes, Jonathan Terry, Al Berry, Wendy Wessberg, Essex Smith

Efter tvåans eldfängda slut tyckte filmskaparna att Michael Myers var död, och det var dags att börja med något nytt. Planen var att man varje år skulle göra en ny Halloweenfilm, alla med olika handling, med själva högtiden som enda gemensamma nämnare. John Carpenter var fortfarande involverad, men denna gång stod han endast för musiken. Tommy Lee Wallace (som senare kom att regissera miniserien It, baserad på Stephen Kings bok med samma namn) skrev och regisserade filmen. Halloween 3 är hatad av många som inte är bekanta med ursprungsplanen, och som känner sig snuvade på konfekten över att Michael Myers inte är med i filmen.

H3 6

Filmen börjar med att en vettskrämd man jagas av en kostymklädd man på en parkeringsplats. Han lyckas undkomma och tar sig till en bensinmack där han får hjälp av en expedit som för honom till sjukhus. På sjukhuset får han hjälp av Doctor Dan Challis. Under natten blir den rädde och förvirrade mannen mördad av en annan kostymklädd man, som sedan går ut ur sjukhuset, sätter sig i en bil, och tänder eld på sig själv, vilket förbryllar Doctor Challis. Den döde mannens dotter Ellie och Doctor Challis, som inte kan släppa det som hände, åker tillsammans till den lilla staden Santa Mira där de upptäcker en djävulsk plan som med hjälp av Halloweenmasker kommer att döda tusentals barn på allhelgonaafton.

H3 8

Jag gillar den här filmen väldigt mycket. Den har en av de coolaste förtextsekvenserna någonsin, John Carpenters musik är lika underbar som alltid, och filmen har en skön, läskig noirdeckarkänsla. Huvudkaraktären Doctor Challis spelas av Tom Atkins (innehavare av en av mina topp tio mustascher) som gör ett mycket bra jobb. Den som stjäl showen är dock Dan O’Herlihy som den obevekligt onde fabriksägaren Conal Cochran. Detta är dessutom den film i serien som handlar mest om Halloween (själva högtiden alltså). Även om jag tycker att det är dumt att avfärda filmen enbart baserat på att Michael Myers inte är med i den, kan jag förstå om folk inte gillar den av andra anledningar. Delar av handlingen är väldigt överdrivna och cheesy, och kan därför vara svåra för vissa att köpa. Den enda nackdelen med filmen för mig är dock att vissa delar av den är lite för långsamma. Ge den en chans, se den en regnig höstkväll, men var beredda på att ha ”Eight more days till Halloween”-låten i huvudet ett bra tag.

H3 1

Visste ni att:

    • Vid ett par tillfällen i filmen visas en reklamsnutt för den första Halloweenfilmen på tv.
    • Högtalarrösten som informerar invånarna i Santa Mira om att utegångsförbudet har börjat tillhör Jamie Lee Curtis (Laurie Strode från de första två filmerna, och senare även den sjunde filmen och den åttonde filmen).
    • Linda Challis spelas av Nancy Kyes, som spelade Annie Brackett i de första två filmerna, och en av mördarna i filmen spelas av Dick Warlock som spelade Michael Myers i tvåan.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/ Gästrecension av Christer Hedström

Stockholm Filmfestival: Autumn Blood (2013)

Autumn Blood posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Österrike, USA
Regi: Markus Blunder
Manus: Markus Blunder, Stephen T Barton
Längd: 100 min
Skådespelare: Sophie Lowe, Maximilian Harnisch, Peter Stormare, Gustaf Skarsgård, Samuel Vauramo, Tim Morten Uhlenbrock, Annica McCrudden, George Lenz, Nelly Gschwandtner, Jacqueline Le Saunier, Jonas Laux, Hansa Czypionka

På en isolerad gård uppe i bergen dör en kvinna och lämnar sina två barn helt ensamma. Den 16-åriga systern är oskuldsfull och naiv, medan den 10-årige brodern redan är traumatiserad efter att ha bevittnat faderns död några år tidigare. Nu är det upp till syskonen att ta hand om sig själva och överleva de barbariska byinvånarna.

”En modern western utspelandes i dom vackra, österriskiska bergen och formad av filmskapare som eftersöker skönhet och tydliga förutsättningar snarare än substans och trovärdighet.”

Det är min finare beskrivning av denna österrikisk-amerikanska samproduktion. Jag har inte läst någon som slaktat den här filmen ännu, så tillåt mig hänga av finkostymen, iträda det vita vaxförklädet och trimma upp köttsågen en aning.

För det första, andra och tredje så är Autumn Blood riktigt vacker med sina vida bilder över Österrikes öde bergslandskap och naturalistiska joddlingsmusik som sätter den operamässiga inramningen. Jag kommer snabbt att tänka på Sergio Leones bultande känsla för att skruva upp spelplatsen till något gudalikt.

Vi ser snötäckta bergstoppar, rinnande forsar och bergssamhällen som lever kvar i en annan tid rent arkitekturmässigt.

Autumn Blood 2

Filmen skildrar två unga syskon – en 16-årig storasyster och hennes 10-årige lillebror. Storasystern spelas av brittisk-australiensiska skådespelaren Sophie Lowe (Beautiful Kate, Blame, Road Kill), vilken får mig att tänka litegrann på snarlika skådespelaren Saorise Ronan (Atonement, The Lovely Bones, Hanna).

Efter att föräldrarna dött lever dom ensamma på en bergsgård, där dom tar hand om djur och insuper den enkla naturen. Deras far sköts nämligen kallblodigt av en skäggig, tystlåten buffel spelad av svenske Peter Stormare (Fargo, Prison Break, Jägarna 2). Anledningen är oklar men man får anta att det rör sig om någon ouppklarad affär, bergsbönder emellan.

Grejen är den att det tydligen inte räckte där, för tre yngre män får för sig att i nutid åter sprida terror över syskonen – varav en i detta gäng är slaktare och spelad av ytterligare en svensk nämligen Gustaf Skarsgård – den Skarsgårdsonen som faktiskt fick en del talang (Ondskan, Kon Tiki, Vi). Dom andra två känner jag igen utan att kunna sätta dem i nåt sammanhang.

Dom smyger sig på syskonen – eller snarare smyger sig på storasystern, och våldtar henne helt utan förklaring. Gång på gång. Deras ovilja att yttra några ord är konstant och blir i längden rent ut sagt patetisk. Det enda läte dom kan få ur sig är grymtningar och dessa märkliga ljud blir under filmens utveckling bara fler och fler ju mer desperata dom är.

Det känns verkligen som att manusförfattaren och regissören går efter Sergio Leones westernberättande då byterrorn påminner väldigt mycket om den magiska entrén Henry Fonda och hans lakejer gör i Once Upon A Time In The West (1968) och det ordlösa manuset i Autumn Blood är verkligen en Leone-hyllning, men det spelas ut helt fel.

Autumn Blood 1

Det totala antalet av replikskiften i filmen är nog fyra stycken. Till och med när det känns fullkomligt nödvändigt för karaktärerna att åtminstone säga ett par ord så grymtar dom istället! Jag glömde för övrigt säga att alla karaktärer talar engelska och inte österrikiska, trots spelplatsen. Ytterligare en spaghetti western-koppling som bara känns fel och distanserande.

Storyn är dessutom orealistisk, ologisk och i flera stunder rent pinsam. Ingen förklaring ges till varför någonting sker, någonsin. I ett skede av filmen flyr storasystern genom skogen och som ett sätt av filmmakarna att visa hur mycket ”ett med naturen” hon är så klär hon av sig naken för att – likt ett djur, fly… utan kläder, eller nåt.

Det är meningen att det ska vara poetiskt, men både manuset och utförandet av det känns som en vilset ambitiös studentproduktion. En påkostad och mycket snygg studentproduktion, men trots det patetiskt hafsig i sitt spaghetti western-berättande. Sedan ränns det runt i skogen utan att filmen vill ta slut, trots att den zonar ut flera gånger.

Slutet summerar filmens ologik, patetik och ogenomtänkta uppmålande av dramatiska händelser – och håll i er nu, för jag tänker fanimej spoila den här skiten!

Storasystern har varit på flykt i skogen, men kommer slutligen tillbaka till hemtrakterna och möts av lillebror och nån slags socialkvinna som försökt fått tag på dem under filmen då hon misstänkt att barnen varit i knipa. En av dom stumma, grymtande byterroristerna kommer – äntligen (!), ifatt storasystern med sitt gevär och tänker nu slutligen knäppa henne till varje pris. Socialkvinnan spänner käkbenen utan att säga ett skit (även hon vill ju leka tystlåten desperado givetvis).

Autumn_Blood_01

Byterroristen tvekar en sekund. Pang! Nu är han själv skjuten! Herregud! Av vem? Jo, av Peter Stormare såklart, som hållit sig borta genom halva jävla filmen! Varför? Spelar inte så stor roll. Dom andra ler, för att dom är dumma i huvudet och för att regissören vill att det här ska vara något slags lyckligt slut. Stormare ger storasystern geväret (utan att säga något alls, givetvis) och antyder att hon ska skjuta honom. Jävla pissfilm!

Hon gör det dock givetvis inte, utan vandrar bara därifrån med brorsan och socialkvinnan och som dom westernhjältar dom är fattas det bara en solnedgång och en horisont som deras silhuetter kan mynna ut i. Kvar står en sloken Peter Stormare som en förlorad man. Satan vad löjligt det kändes.

För övrigt såg jag filmen på Victoria tillsammans med en skolklass. Det innebar givetvis en biosalong fylld av nervöst skrattande och flamsande, ironiska kommentarer, mobiler som åkte upp och ner och någon i publiken som röt; ”Men kan ni hålla KÄFTEN!!” Det var dock inte jag. Filmupplevelsen blev nästan trevligare med all denna action i salongen än utan den.

Jag tänkte dock att det nog var lite fel film att bjuda in en skolklass till, då filmen var en kavalkad av pretentiöst skjutande, våld, konstnärligt naket och framför allt våldtäkter. Jag tycker lite synd om läraren. Och Gustaf Skarsgård. Och Peter Stormare. Vilket haveri alltså.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot:
Med tanke på hur lite karaktärerna pratar hade den här filmen inte klarat Bechdel-testet ens om den innehöll 100 kvinnor och inga män. Huvudrollskådisen Sophie Lowe utnyttjas både som karaktär och som skådespelare. Hon är naken flera gånger utan att det byggs upp tillräcklig befogenhet för att jag ska köpa det. Hon blir våldtagen utan att det byggs upp någon förklaring till varför, bortsett från att männen i filmen är kåta djur som måste våldta alla kvinnor dom ser, alternativt mörda dem. Manuset är våldsam poesi utan någon som helst substans, endast för att några teknikkåta filmskapare skulle få en anledning att visa våld, dramatik och storslagna vyer.

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”