Paris, Texas (1984)

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

---

Filmspanartema ”Mat”: En tallrik Nacho Grande ”Death Proof” Style

Månadens filmspanartema är ”Mat” – något de flesta av oss föredrar att äta, men också något som förekommer i film på många olika sätt.

Det kan vara alltifrån Hannibal Lecters levernafsande och hjärnbufféer, Morgan Spurlocks McDonaldsöverdos i Supersize Me eller Kjell Bergqvists och Brad Pitts eviga mattuggande som pågått lika länge som deras karriärer.

Jag kommer dock direkt att tänka på en specifik filmscen. Bilder som har etsat sig fast i mitt huvud sedan jag såg filmen för över fem år sedan och som påverkar mig mer eller mindre flera gånger i veckan, hör och häpna.

Stuntman Mike: ”You know, a bar offers all kind of things other than alcohol.”
Pam: ”Hmm. Really? Like what?”
Stuntman Mike: ”Women, nacho grande platters, the fellowships of fascinating individuals like Warren here. Alcohol is just a lubricant for all the individual encounters that a bar offers.”

Varenda gång jag går in i en matbutik och passerar tex mex-hyllan, ser mexikanska pizzor på menyn i pizzerian eller andas in blotta värmen och atmosfären från en bar eller matkrog, då återkommer i mitt huvud de intima bilderna på hur Stuntman Mike – überbekvämt spelad av Kurt Russell, glufsar i sig den där smarriga, ostdrypande nacho grande plattern hämningslöst vid bardisken i Quentin Tarantinos kultrulle Death Proof (2007).

När jag då och då ser om Death Proof – eller bägge filmerna i Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez Grindhouse-double feature Planet Terror/Death Proof, då måste jag avnjuta filmerna med nachos och cheese dip. Det gäller även övriga filmer som osar 60/70-tal, Texas och b-film.

Varför har det blivit så här? Kanske är det så enkelt att jag blev jävligt frestad första gången jag såg filmen och det har helt enkelt satt sig på min näthinna och allra mest min ”smakhinna”. Stuntman Mike strålar av den där skitiga raggarbilskulturen som jag genom min uppväxt dropptankats med och aldrig någonsin – särskilt ju äldre jag blivit, kan värja mig mot.

Själva scenen i sig är också intressant. En gång återkom scenen i mitt huvud och jag började reflektera över den – vad den ”egentligen” försöker visa.

Min slutsats av vad manusförfattaren/regissören Quentin Tarantino vill skildra genom de ögonblick då Stuntman Mike ensamt äter på denna nachotallrik är till ytan just en ensam man som passerat sina bästa dagar. Han håller sig på sin kant i en krog fylld av unga, glada människor som dricker öl och har det trevligt. Stuntman Mike dricker inte – inte ikväll.

Han äter och det ser ut som om han inte gjort det på hela veckan. Han vänder sig om och spanar in det gäng unga kvinnor som sitter bakom honom. Om dom bara visste vad han tänkte på. Vilka planer han smider…

Undertexten av den här scenen är dock mycket enklare än så – och mycket mer symbolisk. Det var den slutsatsen som slog mig en dag.

Stuntman Mike är inte bara en ensam, äldre man. Han är ett rovdjur. En hungrig varg. Hans ätande symboliserar den hunger som han mycket snart ska mätta. I sitt huvud förbereder han fokuserat sin jakt. Han spanar in sitt byte.

Det står ”oskyldiga, ovetande kvinnor” på hans meny och utanför står en svart, dödssäker bil startklar för att, där ute i nattregnet, fälla hans fångst. Möter vi vargens blick tillräckligt länge anar vi till och med att han tittar på oss…

Vill du ha receptet på en likadan tallrik Nacho Grande som den Texas Chili Parlor serverade Stuntman Mike i filmen Death Proof så föreslår jag att du använder din kreativitet, men det skadar ju inte att snegla på ett eller annat stabilt verk.

Googlar du på just den nachotallrik som i förbifarten förekommer i Death Proof så kommer du häpnas över hur pass många runt om i världen som dreglat och suktat efter att få bjudas på något liknande!

Efter lite sökande att hitta en inspirationsvideo på youtube på hur man gör en klassisk, Texas-grundad Nacho Grande utan konstigheter och med mycket kärlek så hittade jag denna, som jag rekommenderar varmt. Smaklig upplevelse där hemma!

Gå nu in och läs vad de andra i bloggnätverket Filmspanarna har skrivit om för matupplevelser i film!

Bilder & Ord
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den?
Jojjenito – om film
Mode + Film
The Velvet Café

I Spåkulan: Terrence Malicks kommande samarbete med Christian Bale (2013)

Terrence Malicks (Badlands, The Thin Red Line, The Tree of Life) nästa fiktionsfilm(er) beräknas komma 2013 och det är dels en film med arbetsnamnet Lawless och dels en med arbetsnamnet Knight of Cups. Det vi vet om filmen får mig att hoppa i taket, som om det inte räckte med att Malick själv är mannen bakom allt.

Båda innehar oscarsvinnaren Christian Bale (American Psycho, Batman Begins, The Fighter) i huvudrollen men den förstnämnda har även oscarsvinnaren Cate Blanchett (Babel, The Lord Of The Rings, I’m Not There), oscarsvinnaren Natalie Portman (Léon, Garden State, Black Swan), oscarsnominerade Rooney Mara (The Girl With The Dragon Tattoo) och oscarsnominerade Ryan Gosling (Half Nelson, Blue Valentine, Drive) i övriga nämnvärda roller.

Den andra filmen har… precis samma, bortsett från Gosling och Mara.

Kan det rent utav vara samma film, bara att den hemlighetsfulle Malick försöker vilseleda media då inspelningen sker under två olika inspelningsperioder?

Lawless handlar om två stycken triangeldraman, sexuell besatthet och förrädelse utspelandes kring musikscenen i Austin, Texas.

Knight of Cups handlar om en man sökandes efter kärlek och sanning.

Kanske är det två olika filmer, men jag gissar på att de hör ihop och egentligen är en och samma, för det har aldrig skett tidigare att den selektive Terrence Malick spelat in två filmer under samma år – knappt ens under samma decennium.

Amatörvideos från inspelningen av filmen har florerat på nätsidor, där Christian Bale vandrar majestätiskt med den skygge Malick i bakhasorna, bland så kallade ”vanliga människor” framför konserter under pågående Austin City Limits Music Festival. Dessutom har liknande bilder förekommit med Ryan Gosling och Rooney Mara.

Bilderna är extra laddade, eftersom Malick är en man med extrem integritet och innan dessa bilder fanns det knappt ett enda bildbevis från hans karriär på hur han såg ut (bortsett från hans lilla roll i Badlands), men här ser vi honom följa inspelningen noggrannt, med grått skägg och den karaktäristiska, stora skugghatten på huvudet.

Terrence Malicks tidigare filmer har ju alla varit relativt stora projekt – speciellt sedan hans återkomst till filmmediet på 90-talet. Först en 2:a världskrigsskildring (The Thin Red Line), sedan en Pocahontas-filmatisering (The New World) och nu senast hans självbiografiska livsprojekt och magnum opus (The Tree of Life).

Jag tycker att det är en väldigt trevlig inramning att se Terrence Malick skildra nutiden i en hel film för första gången, framför allt i Austins musikmiljö (som har blivit någon av en världsmetropol för musikfestivaler och livemusik). Det verkar som att han efter så pass många stora projekt verkar vilja jobba i en mindre, jordnära skala (som om inte Malicks stil varit jordnära redan som den är).

Före Lawless och Knight of Cups kommer hans snart färdiga film To The Wonder (2012), med bland annat Ben Affleck, Rachel McAdams, Rachel Weisz och Javier Bardem i huvudrollerna.

Han är ju en sann poetsjäl, med stort litterärt men också musikaliskt intresse. Klyschan av honom är väl att han endast lyssnar på stora, klassiska orkestralverk hemma i sin Hemingway-boning, men han verkar vara väldigt intresserad av kontemporär musik och hans filmer har ju tidigare visat hur pass rotad han är i sin hemmamiljö Texas, vilket uppenbarligen även innefattar musikkulturen i Austin.

Under klippningen av The Thin Red Line (1998) lyssnade han enligt medarbetare väldigt intensivt på Green Day och under inspelningen av The New World (2004) spelade han mycket heavy metal-musik under inspelningarna. Filmkompositören Hans Zimmer har även intygat om Malicks stora passion och kännedom om musik.

Ännu är det drygt ett år kvar innan arbetsnamnen Lawless och Knight of Cups blir verklighet, men den officiella inspelningen börjar nu i juni samt september och sedan återstår det att se hur pass lång tid Malick spenderar i klippningsrummet, som är något av nyckelfasen i hans ovanligt fria filmskaparprocess och den som av tidigare erfarenheter drar ut på tiden (The Tree of Life klipptes under cirka två års tid).

Om de börjar inspelningen nu i juni – vad var det då som Malick och skådespelarna gjorde på förra årets musikfestivaler? Spekulativt var det dels en testfilmning för att arbeta fram deras fotografiska stil i så pass folktrånga miljöer samt för att ta kompletterande c-foto, men uppenbarligen även en förberedelse för framför allt Christian Bale, för att bli bekväm med karaktären. Han är känd för sin seriösa inställning till ”method acting” och denna film är inget undantag.

Så oavsett om det blir två filmer där den ena centreras kring Bale och den andra kring Gosling, eller om allt egentligen är ett och samma projekt, så ser framtiden för Terrence Malicks projekt mycket spännande ut…