Days of Heaven (1978)

Genre: Drama, Romantik
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 94 min
Skådespelare: Richard Gere, Brooke Adams, Sam Shepard, Linda Manz, Robert J Wilke, Jackie Shultis, Stuart Margolin, Timothy Scott

Bill, hans flickvän Abby och hans syster Linda reser genom USA under det tidiga 1900-talet på jakt efter jobb. De får arbete hos en välbärgad ung bonde, men bonden blir kär i Abby och Bill gör upp en plan.

Terrence Malicks filmkarriär är en besynnerlig sådan.

1973 slog den unge filosofiläraren och poeten igenom med filmen Badlands – en vacker flyktskildring som även blev genombrottet för Sissy Spacek och Martin Sheen. Han blev direkt ett namn att räkna med.

Ett antal år senare kom Days of Heaven och han vann regipriset i Cannes. Arbetet tog dock mycket energi från honom och därefter gick han upp i rök i 20 år – tills han slutligen återvände som från de döda med filmer som The Thin Red Line (1998), The New World (2005) och nyligen den mästerliga The Tree of Life (2011).

Teorierna varför han lämnade filmkarriären efter Days of Heaven är många.

De mest troliga är dock att filmen både hade en snål budget och ont om inspelningsveckor, vilket ledde till hårda ansträngningar för Malick och kanske tappade han glöden. När inspelningen var klar arbetade sedan Malick med klippningen under nästan tre års tid, då hans eviga vikt vid flytet i berättelsen var problematisk att hitta.

Filmen. berättas ovanligt episodiskt, där scen på scen kan kännas fattig på betydelse om den inte insups utan fördom. Intentionen från Malick var först att filmen skulle berättas nästan helt utan ord, som en stumfilm, men genombrottet i filmens utveckling kom när han använde sin patenterade berättarröstteknik och lät filmens yngsta huvudkaraktär – känsligt spelad av Linda Manz, vara filmens berättare.

Fantastiskt nog ger berättarrösten den extremt drömska filmen en ännu mer drömsk känsla, just för att det känns som jag upplever avlägsna minnen långt bak i mitt eget huvud, berättade genom henne. Den meditativa tekniken används fantastiskt även i Malicks efterföljande filmer, men trots det ändå allra bäst här.

I övriga huvudroller ser vi en ung Richard Gere (An Officer and a Gentleman, Pretty Woman) i rollen som ”Bill”, storebror till Linda Manz karaktär och Brooke Adams (Invasion of the Body Snatchers, The Dead Zone) spela hans flickvän, ”Abby”. Dramatikern (manus till bl.a. Buried Child, Zabriskie Point och Paris, Texas, samt medförfattare till Bob Dylans mästerliga låt ”Brownsville girl”) och skådespelaren Sam Shepard (The Right Stuff, Black Hawk Down) spelar den blyga men vänlige bonden som anställer dem att arbeta på sin mark och intrigen tar vid.

Samtliga spelar väldigt realistiskt då de inte pratar särskilt mycket och när de gör det skiner den autentiska blygheten igenom på ett charmerande sätt. Deras tystnad, blickar och ansiktsuttryck säger istället betydligt mer och castingen känns extremt passande för de genuina rollerna.

Days of Heavens foto är en historia för sig.

Det kan mycket väl vara den vackrast fotade filmen jag någonsin sett, tillsammans med Sergio Leones filmer, Stanley Kubricks Barry Lyndon (1975) och Malicks senaste, The Tree of Life. Fotograferna Nestor Almendros (The Wild Child, The Blue Lagoon) och Haskell Wexler (Bound for Glory, One Flew Over The Cuckoo’s Nest) delade på arbetet. Almendros var enligt kontrakt tvungen att lämna för en annan film och började dessutom bli blind under filmandets gång, så han instruerade Wexler hur han skulle fortsätta där han började.

Filmen är nästan enbart filmad i naturligt ljus – alltså inga externa lampljus utan endast det solen bidrar med. Det som dock gör fotot ännu mer speciellt är valet från Malick att fota så mycket utemiljöer som möjligt under ”the magic hour” – den tidpunkt på sena natten och början på morgonen då solen ligger precis under horisonten och ger ifrån sig ett svalt, mjukt men väldigt kraftfullt ljus.

I själva verket pågår ”the magic hour” oftast knappt ens en halvtimme, vilket gjorde att Malick förberedde scenerna minutiöst och skyndade sedan att spela in max ett par tagningar per bild i scenerna under denna tid på dygnet. Detta tålamod gav definitivt resultat då jag aldrig sett något så vackert, så länge – på film.

Filmens musik är även den fantastisk. Legenden Ennio Morricone bjuder på olika tolkningar och egenskrivna stycken baserade på det klassiska verket ”Aquarium”, från Camille Saint-Saëns’s Carnival of the Animals. Morricones soundtrack skiljer sig ifrån den häftigare, mer dramatiskt urflippade musiken han tidigare gjort för bland annat spaghetti-western-genren och i italienska kriminalfilmer då han här bjuder på en konsekvent, harmonisk stillhet. Arbetet i Days of Heaven genererade hans första (!) oscars-nominering.

Det slår mig att Days of Heaven nog är det närmaste jag i filmväg har kommit en dikt i filmform. Filmens intrig är så sparsmakad att den skulle kunna få plats i endast ett halvdussin meningar i följd, men det visuella berättandet spränger dessa fysiska gränser med alla obeskrivliga känslor det framkallar.

Sam Shepard beskrev något liknande kring hans syn på filmen och han berör verkligen något där. Hur en dikt kan vara så liten och tunn, men ändå beröra oss djupare än vilken intellektuell redogörelse eller beskrivning som helst.

Vi har en sådan vilja att se ett konkret mönster i allt vi ser, hör och känner i en film – som ett efterkonstruerat svar på allt vi inte förstår, men i själva verket är det den obeskrivliga känslan som är det viktiga – den som säger så mycket men aldrig lämnar några svar. Särskilt i Days of Heaven.

Jag vill ändå dela med mig lite av vad jag faktiskt känner, även om orden saknar större logik. Vad jag känner är den där djupt avslappnade känslan av att kroppen är avdomnad och allt jag ser är bilder ur en dröm. Känslan kommer framför allt när jag ser de enstaka, tidstalande byggnaderna som växer sig större ju närmare vi kommer dem, på sin extremt ensamma plats ute på de avlägsna fälten.

Allting får mig bland annat att tänka på filmen Paris, Texas (1984) med samma brist på dialog och den där drömska känslan, men också There Will Be Blood (2007), en film som givetvis har influerats mycket av Days of Heaven.

Det finns så mycket att se i det här mästerverket av Terrence Malick – den romantiska sagan, den jordnära realismen, de bibliska symbolerna, de existentiella beröringarna, de himmelska bilderna eller den poetiska, lilla skildringen som bara är en kort period i några människors liv men ändå så mäktig.

Vad jag än väljer att se för stunden så kan jag inte komma ifrån tanken på att det här är ett mästerverk utan dess like. Ett filmögonblick som fastnat genom den obeskrivliga, mäktiga känslan som jag bara kan hoppas att även andra får uppleva.

 Det ordfattiga, drömska tempot, de existentiella frågorna som Malick är så bra på och miljöfotot som går rakt in i hjärtat.
 Det rörliga fotot i första scenen fick mig att tveka på filmens rykte, men tji fick jag…

Fotnot: Här är två filmklipp där dels filmens skådespelare Sam Shepard berättar om Terrence Malick och i det andra behandlas arbetet med filmens foto. Båda är mycket värda att kolla in!


Annonser

15 thoughts on “Days of Heaven (1978)”

    1. Haha, jag råkade stöta på din recension när jag sökte bilder till filmen faktiskt, och blev glad att det fanns fler som träffats ungefär lika av filmen.

      Är väldigt pepp på Malicks kommande film, ”To The Wonder” nu också. Förväntar mig inte att den ska hålla samma klass som Days of Heaven och The Tree of Life, men Malick har alltid något att säga, trots att Ben Affleck i huvudrollen inte förbättrar chansen om några stordåd. Hoppas dock han kan överraska. 🙂

      1. Jo, vi skrev om liknande upplevelser. Det var kul. Jag skojjade lite om ditt betyg, även det var ju samma.

        Jag håller Days of Heaven som Malicks klart bästa film. The tree of life var bra, men jag var lite snäll med betyget pga av hans ambitioner. Egentligen var den ganska spacead.

        Var lite underväldigad av Badlands, men den har växt efter att jag såg den.

        The thin red line kommer jag ihåg som vacker i partier, lång och ojämn. Har inte sett New World.

        1. Förstod det förstås. 🙂

          Håller också Days of Heaven som hans bästa film, men The Tree of Life är inte så långt därefter, även om den är lite svårare att gripas av möjligtvis. Direkt när jag såg den första gången gav jag den en 8:a för att jag visste att den hade något, även om betyget inte var stensäkert.

          Sedan, ju mer jag tänkte på den och ännu mer efter att jag såg om den så växte den enormt och höjdes till en 9:a i betyg – på gränsen till 10, beroende på hur pass mycket känslomässigt den fäller mig eller inte för tillfället. Just nu är även den närmare en 10:a dock. 🙂

  1. I hear both of you, men jag tyckte den var lite för tråkig. Kom nog inte in i stämning bara. Vacker som tusan är den dock.

  2. Trots att jag tidigare har varit skeptisk mot Malick blev jag sugen på att se denna tack vare din text. Bra skrivet och mycket fin info som vanligt! När du nämnde Paris, Texas (som f.ö. släpptes 1984, inte 1982, och är en av mina absoluta favoritfilmer 🙂 ), blev jag extra sugen. Får ta tag i det någon gång snart. 😉

    1. Ja, jag förväntade mig faktiskt inte att tokgilla den utan räknade med att vara snäll i betyg bara för att jag gillar Malicks intentioner, men filmen satte sig djupt på mig. Jag kan dock långt ifrån garantera att den kommer göra så på majoriteten övriga personer som inte sett den, bara hoppas.

      1984 ska det givetvis vara. I mitt huvud minns jag den alltid från 1982, men varje gång jag dubbelkollar påminns jag om att det är 1984 och jag glömde tydligen ändra det i texten trots det. 🙂 Även en stor favorit hos mig och en till av de där få filmerna som ger ett väldigt unikt avtryck. Easy Rider är ytterligare en sådan!

  3. Mycket trevlig läsning, men ännu trevligare bilder 😀 Såg själv Days of Heaven för ungefär ett år sen för första gången och slogs också av det underbara fotot. Är inte många som slår det. Blev inte lika fångad av resten på samma sätt som du blev, men den har en speciell känsla och musiken gillade jag också. Gav den mellan en svag och vanlig fyra.

    1. Ja, det räcker att kolla på någon av bilderna och jag vill se filmen direkt igen. Trollbindande film! Jag förstår betyget – jag förväntade mig att tycka precis så och att handlingen inte skulle engagera mig så mycket som den gjorde, då de flesta brukar uttrycka att det fattas engagemang på den fronten när de ser filmen.

      Dock var handlingen ett utropstecken för mig både känslomässigt och intellektuellt – väldigt mycket intellektuellt dock och det var lite Kubrick-vibbar på det planet vilket är fantastiskt att jag kan få det av andra filmer än av Kubricks egna!

      Hans filmer är ju just också lite svala på det emotionella planet i skildringen av karaktärer emellanåt, men det funkar klockrent på mig och därför gick kanske den här hem mer då jag brukar uppskatta att det fattas något känslomässigt man själv måste tillföra…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s