Etikettarkiv: 1984

Blood Simple. (1984)

14 september, 2016 Van Munch 2 kommentarer

Genre: Thriller, Neo-noir, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
Längd: 99 min
Budget: 1 500 000 dollar
Skådespelare: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann

Breaking up is hard

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Bröderna Coens debutfilm är också min favorit av dem. Inte bara mer lysande än alla andra filmer från det fenomenalt spännande filmåret 1984. Mer lysande än älskade moderna klassiker som The Big Lebowski (1998), Fargo (1996) och No Country for Old Men (2007).

Manuset är koncentrerat och nedvaskat till några få mästerligt tunga konstdetaljer, i form av ett löjligt starkt kriminalupplägg som osar neo-noirklassiker så intensivt att doften kan färdas ut i rymden. Atmosfären är i sin tur så tät att den binder doften så pass starkt att det inte räcker att lukta på manuset, du måste svälja det i rörlig bild och konkretiserat ljud. Texas Noir – dödlig kärlek i nattlig hetta.

När detta sedan sker till tonerna av Four Tops motowndänga ”It’s The Same Old Song” lyfter taket på mitt huvud och känslorna av filmisk precision på gudanivå flödar. En tydlig liten gulddroppe blir det som får min kreativt kokande bägare att rinna över. Berättelsen Blood Simple når med ett par gyllene ingredienser mytologisk status för mig, atmosfäriskt och berättarmässigt.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt

Mikrorecensioner, Recensioner

Paris, Texas (1984)

12 september, 2016 Van Munch 1 kommentar

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

Mikrorecensioner, Recensioner

The Terminator (1984)

10 september, 2016 Van Munch 2 kommentarer

Genre: Rysare, Sci-Fi, Action
Produktionsland: USA, Storbritannien
Svensk titel: Dödsängeln
Manus: James Cameron, Gale Anne Hurd
Regi: James Cameron
Längd: 108 min
Budget: 6 400 000 dollar
Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Bess Motta, Rick Rossovich, Earl Boen, Shawn Schepps, Dick Miller, Bill Paxton, Brian Thompson, Brad Rearden

In the Year of Darkness, 2029, the rulers of this planet devised the ultimate plan. They would reshape the Future by changing the Past. The plan required something that felt no pity. No pain. No fear. Something unstoppable. They created ‘THE TERMINATOR’.

År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.

En ung kvinna i en 80-talsförort vid namn Sarah Connor lever ett helt vanligt ”hitta sin plats i livet”-liv. Av en hysterisk man får hon veta att han skickats från framtiden för att skydda henne, eftersom hon kommer föda en pojke vid namn John – den verklige Messias i en postapokalyptisk framtid där mänskligheten håller på att utrotas av robotar. Sarah Connor är den nya Jungfru Maria.

Den klassiska raggningsrutinen, kanske hon tänker. Skyddas från vad, kanske hon tänker. Samtidigt har en av dessa robotar – en ostoppbar pansarmaskin på två ben med en samurajs disciplin för sin uppgift också skickats från framtiden. Han är bara några steg ifrån att fullfölja sin enda uppgift; att döda henne i god tid innan hon uppfyllt sitt öde. Pressen på hennes framtid ökar och molnen hopar sig.

James Camerons (Titanic, Aliens, Avatar) genombrott är en slasher i sci-fi-förpackning. En liten, kärnfull story. Det är inte helt lätt att komma ihåg det, så stor som denna ikoniska films mytologi är idag. Distinkt och okomplicerad som en saga, men som sagor kan vara är även The Terminator oerhört kraftfull och fängslande.

Ledmotivet av Brad Fiedel går att placera där uppe bland det bästa som gjorts för en film. Den sitter som en smäck för filmens hotfulla tema, likt hur John Williams lyfte Jaws (1975) när det begav sig. Men Williams musiktema var mer direkt effekt ovanpå, som förstärkandet av en ”jump scare”, medan Fiedels tema lägger en apokalypshotbild i filmens lugn. The Terminator belönas därmed dubbel puls. Dels den undergångsbådande skuggan av ledmotivet som aktiveras i pauserna och ekar kvar känslomässigt i sin frånvaro. Dels det mer direkta soundtrack som spänningsmomenten sedan förstärks av i nuet. Filmens musik fungerar därför likt filmen, med en hägrande undergång över en direkt terror. Muntert värre.

Och för att övergå från det audiovisuella berättandet till ren estetik – James Cameron och färgen blå. Denna films kärnfärg är nattblå. Likaså uppföljaren samt Aliens (1986). The Abyss (1989) och Titanic (1997) är givetvis havsblå. När han sedan gjorde Avatar (2009) saknades natten och vatten, så inte nog med att hela filmens planet inspirerades av havsnatur – avatarkaraktärerna fullkomligen skrek av blått. Camerons kärlek till havet går som en blå tråd genom hans filmografi.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
2 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
42/50 – Totalt

Listor, Mikrorecensioner, Recensioner

Årets bästa filmer 1984

8 september, 2016 Van Munch 4 kommentarer

Filmåret 1984 får verkligen sägas vara ett av dom absolut starkaste filmåren på 80-talet och står sig nog oerhört väl till i konkurrensen mot dom bästa åren genom hela filmhistorien om jag får säga det själv.

Min kärlek till 80-talet i stort kan inte sägas vara så där särskilt hög om jag jämför med den 80-talsfeber och nostalgihets många av dom som är några år äldre än mig besitter. Min smak trogen brukar filmerna jag gillar mest istället bestå av idel knepiga och inte så muntra auteurverk. Mer bittert än ljuvt och ganska så egendomligt.

Denna årslista är också utan tvekan den enda jag kommer göra som ratar en film av David Lynch av dom år han släppt filmer. Hans fantasy/sci-fi-flopp till adaption av Frank Herberts roman Dune blev en strypt vision, när Dino De Laurentiis studiostyre hindrade Lynch från att göra sin egen tolkning av romanen. Mycket pengar hade satsats och då kan en vid det laget relativt oprövad men framför allt vågad regissör som David Lynch inte tillföra något i närheten av så personligt avtryck på sin film, som han hade drömt om.

Istället blev det en viktig lärdom för Lynch som efter en tids djup depression paradoxalt nog kan ha räddat hans fortsatta karriär. Han krävde efter Dune att ha ”final cut” på samtliga framtida projekt och tack vare den betydligt mer småskaliga och billigare deckarfilmen Blue Velvet tog han revansch på sig själv två år senare.

Back on track. Här är min filmlista över det i övrigt succérika, George Orwellska året 1984.

Dom här vill jag ju se:
Crimes of Passion, The Toxic Avenger, Efter Repetitionen, Maria’s Lovers, Les Trottoirs de Bangkok, 1984, Razorback, Birdy, The Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension, Impulse, Repo Man, Night of the Comet, Åke och hans Värld, 2010: The Year We Make Contact, Mannen från Mallorca, Gremlins, Top Secret!, Starman, This Is Spinal Tap, The Bounty, Cloak & Dagger, Tightrope, Splash, Sixteen Candles, Flashpoint, Beverly Hills Cop, The Killing Fields, Dreamscape, Broadway Danny Rose, A Private Function, Conan the Destroyer, Breakin’, Wheels on Meals, Red Dawn

Nämnvärda filmer som inte riktigt höll:
Indiana Jones and the Temple of Doom, Ghostbusters, The Karate Kid, Footloose, Friday the 13th: The Final Chapter, Children of the Corn, Firestarter, Streets of Fire, Silent Night Deadly Night, Dune

10. A Nightmare on Elm Street

Genre: Skräck
Regi: Wes Craven

Fyra tonåringar i Los Angeles har samma mardröm om att de jagas och mördas av en man i slokhatt.

Läs gästrecensenten Christer Hedströms recension från halloweenrundan 2014, av denna välkända skräckklassiker.

9. The Company of Wolves

Genre: Folksaga, Surrealism, Rysare
Regi: Neil Jordan

En flicka drömmer om en sagovärld där en äldre kvinna berättar sedelärande historier för sitt barnbarn, om män med kraftiga ögonbryn som man bör akta sig för.

8. Die Unendliche Geschichte / The Neverending Story

Genre: Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Wolfgang Petersen

Ett händelserikt och spännande äventyr som utspelar sig i landet Fantasien, där pojken Bastian och den unge krigaren Atreyu kämpar mot onda krafter som vill ta makten.

7. Body Double

Genre: Thriller
Regi: Brian De Palma

Jake Scully är fascinerad av en kvinna som varje kväll tar av sig kläderna framför sitt fönster. Snart finner han sig själv vara medelpunkten i ett rörigt morddrama och han blir tvungen att försöka lösa fallet utan polisens assistans.

6. Ronja Rövardotter

Genre: Drama, Äventyr, Familjefilm
Regi::/strong> Tage Danielsson

En stormig natt får två rivaliserande rövarfamiljer tillökning. De båda barnen, Ronja och Birk, växer upp och blir kamrater till sina fäders stora förtret. Baserad på Astrid Lindgrens bok med samma namn.

5. Amadeus

Genre: Biografi, Drama
Regi: Milos Forman

En novembernatt 1823 ropar en förvirrad gammal man en bekännelse från sitt fönster för att hela Wien ska höra den. ”Förlåt mig, Mozart. Förlåt mig för att jag dödade dig.” Ett ögonblick senare försöker han ta sitt eget liv, men räddas och förs genom den snötäckta staden till centralsjukhuset, en deprimerande byggnad som rymmer alla typer av sjuklingar. Här blir mannen kvar, och besöks i sitt enskilda rum ett par veckor senare av sjukhusprästen, Fader Vogler. Trots att den gamle mannen visar sitt tydliga förakt för prästen och det denne representerar, bestämmer han sig ändå för att bikta sig. Den gamle mannen är Antonio Salieri, en gång en av de mest berömda musikerna i Wien…

4. The Terminator

Genre: Thriller, Science-fiction
Regi: James Cameron

Läs min färska recension som jag skrev i samband med denna films listplacering, som jag publicerar på bloggen imorgon.

3. Paris, Texas

Genre: Drama
Regi: Wim Wenders

Kom tillbaka och läs min nyskrivna recension, som släpps på bloggen på lördag.

2. Once Upon a Time in America

Genre: Krönika, Drama
Regi: Sergio Leone

Berättelsen om några gangsters i New York och deras liv från barndomen i början av 1900-talet fram till 1960-talet. I centrum står Noodles och Max och det komplexa band som binds dem emellan.

1. Blood Simple.

Genre: Neo-noir, Thriller
Regi: Bröderna Coen

Läs min recension av bröderna Coens debutfilm tillika ”vinnare” i kategorin 1984 års bästa film, som jag publicerar på bloggen på söndag.

Här hittar du även övriga filmspanares filmrika filmlistor för filmåret 1984. Är jag den enda som ratat Indiana Jones andra äventyr och har någon värderat Lynch högre än mig detta år?

Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Filmmedia
Fiffis Filmtajm
Filmfrommen

Halloween 2014, Recensioner

Friday the 13th Part IV: The Final Chapter (1984)

21 oktober, 2014 Van Munch 1 kommentar

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Barney Cohen, Bruce Hidemi Sakow
Regi: Joseph Zito
Längd: 90 min
Skådespelare: Kimberly Beck, Peter Barton, Crispin Glover, Corey Feldman, Erich Anderson, Lawrence Monoson, Barbara Howard, Joan Freeman, Judie Aronson, Camilla More, Carey More, Clyde Hayes

Regissören Joseph Zito fick chansen att ta sig an den fjärde Fredagen den 13:e-filmen. Zito tog sig an uppgiften, men han hade ett villkor: han ville döda Jason Voorhees, filmernas ökände mördare. Utrustad med undertiteln ”The Final Chapter” blev således fyran den första filmen i serien som var tänkt att bli den sista. Corey Feldman och Crispin Glover med flera medverkar i denna film som är en av seriens mest omtyckta.

Jason Voorhees vaknar upp på bårhuset och börjar mörda sin väg tillbaka till Crystal Lake. Tommy Jarvis är en pojke som bor vid sjön tillsammans med sin mamma och storasyster. Tommys hobby är att tillverka läskiga masker, vilket han är väldigt duktig på för sin ålder. Ett gäng tonåringar har hyrt ett hus i närheten av familjen Jarvis. De är där för att festa, men festligheterna avtar när ungdomarna börjar falla offer för Jasons galna mordbegär. Kan Jason äntligen ha mött sin överman i den tolvårige Tommy?

Fredagen den 13:e del 4 är en av seriens absolut bästa. Eftersom jag tycker att Corey Feldman är den bästa barnskådespelaren någonsin (tätt följd av Elijah Wood) och Crispin Glover är en så underbart skum människa så är dessa två aktörers medverkan i filmen tillräckligt för att göra den minnesvärd, men den har ändå så mycket mer att komma med. Alla karaktärer i filmen har sin charm och är mer eller mindre lättomtyckta, även mindre betydelsefulla karaktärer som bara är med i någon enstaka scen.

Filmen har några av seriens bästa mordscener, bland annat det mord som jag tycker verkar smärtsammast i hela serien, och Ted Whites tolkning av Jason är enligt min uppfattning den bästa av dem alla. Det är något med hans kroppsspråk och ryckiga rörelser som gör honom så effektivt skrämmande. Crispin Glover är ju alltid Crispin Glover, och därför är det ju självskrivet att han kommer att leverera sina repliker på sitt otroligt säregna och underliga sätt. Hans absolut roligaste replikläsning för mig är hans sista repliker, sekunderna innan han dör. Utöver Corey Feldman och Crispin Glovers talanger så är även resten av filmens skådespeleri bra, och ett enormt steg uppåt från trean.

Filmens enda problem är ett par kontinuitetsmissar som det är lätt att ha överseende med: Karaktären Rob, som jagar Jason för att hämnas sin syster Sandras död, ser ut som att han har varit på jakt efter Jason jättelänge. Problemet är att Sandra dog i Fredagen den 13:e del 2, som bara utspelar sig ett par dagar tidigare. Rob förklarar sin utstyrsel och utrustning med att han jagar björn, på vilket Tommy (Corey Feldman) svarar att han inte kan vara där för att jaga björn. I Fredagen den 13:e del 2 (läs Christers recension och Jimmys recension) sade en av lägerledarna till de andra ungdomarna att de skulle akta sig för björnar, alltså finns det björn i Crystal Lake-området, vilket gör Tommys kommentar ologisk.

De här två småmissarna är dock egentligen inga avgörande problem men jag tänkte ändå att de kunde vara kul att ta upp som kuriosa. Fredagen den 13:e del 4 har helt klart förtjänat sin höga plats på så många fans rankningslistor.

Visste du att:

Den konstiga dansen som Crispin Glover utför in en scen dansades under inspelningen till AC/DC-låten ”Back in Black”, men i den färdiga filmen användes istället en redigerad version av låten ”Love is a Lie” av bandet Lion.
Ted White (som spelar Jason Voorhees) tyckte illa om både Corey Feldman och regissören Joseph Zito. Han tyckte inte om Zitos sätt att behandla skådespelarna och han tyckte att Feldman betedde sig som en bortskämd snorunge.
Enligt Corey Feldmans självbiografi, Coreyography, tog filmens produktion stopp när Crispin Glovers leksaksubåt sjönk för djupt ned i sjön. Glover vägrade att komma till inspelningsplatsen förrän ubåten hittades.