Etikettarkiv: Syd Barrett

Witchfinder General (1968)

halloween-banner-2016-nywitchfinder-general-movie-poster-1968-1000435301

Genre: Historiskt drama, Skräck, Biografi
Produktionsland: Storbritannien, USA
Alternativ titel: The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Witchfinder General
Svensk titel: Den Blodiga Snaran
Manus: Louis M Heyward, Ronald Bassett, Tom Baker, Michael Reeves
Regi: Michael Reeves
Längd:  86 min
Budget: 175 000 dollar (USA)
Skådespelare: Vincent Price, Rupert Davies, Ian Ogilvy, Hilary Heath, Robert Russell, Nicky Henson, Tony Selby, Patrick Wymark

There’s lots of screaming when there’s this much at stake!

Vincent Price spelar en sadistisk häxjägare som hittar besatta människor där det passar honom.

Temacheck: ”Witches”, check. ”Bitches”, check. ”Little children”, endast bland åskådarna under avrättningarna av dom förstnämnda.

title_witchfinder_general_blu-ray

12 augusti 1647, i hans hem i Essex, avlider den unge advokaten och unikt flitige häxjägaren Matthew Hopkins av förmodad tuberkulos. Exakt hur ung han är vid sin död råder det delade meningar om, men den knapphändiga informationen pekar på att han mycket väl kan vara blott 25 år. Under dom sista drygt två åren av hans liv hinner Hopkins – känd som ”The Witchfinder General” ansvara för inte mindre än 300 kvinnors död – två tredjedelar av Englands alla häxavrättningar vid denna tid. Detta gör han genom rygghuggande tortyr, bålbränning, hängning och hans specialitet – simtestet, där den anklagade binds vid en stol och kastas i vattnet. Simmar eller flyter hon för sin överlevnad är hon definitivt en häxa. Sjunker hon och drunknar är hon oskyldig, men också garanterat död.

Konspirationer säger att Hopkins egen sjukdomsdöd är en efterskriven lögn, för att dölja att han själv dödats med denna tortyr, som straff för alla han själv dödat med ett leende på sina läppar.

large_witchfinder_general_blu-ray_07x

När en av USA:s mest meriterade skräckfilmsaktörer genom tiderna, Vincent Price (House of Wax, The Fly, House on Haunted Hill) år 1967 tackar ja till att medverka i den 25-årige regissörpojkspolingen Michael Reeves (The Sorcerers) filmatisering av den grymme häxjägaren Matthew Hopkins aktiviteter under 1600-talet och far över till Storbritannien för den märkbart lågbudgetmässiga inspelningen (under 175 000 fattiga dollar till en film som mest sågs som återbetalning en skuld för bolaget) tror han att han kommer få några enkla dagar på den engelska landsbygden.

wf2

Novisregissören Reeves har dock helt andra planer för gamle Reeves, som för honom redan på förhand blivit ett misslyckande för produktionen då Reeves själv vill ha brittiske Donald Pleasence i rollen.

L0000812 Matthew Hopkins, Witch-finder. Credit: Wellcome Library, London. Wellcome Images images@wellcome.ac.uk http://wellcomeimages.org Matthew Hopkins, of Manningtree Essex, The Celebrated Witch-finder. From a very rare print in the Pepysian Library, at Magdelene College, Cambridge. The discovery of witches Hopkins, Matthew Published: 1837 Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Hårdsatsande produktionsbolaget Tigon British Film Productions (The Creeping Flesh, The Blood on Satan’s Claw, The Nude Vampire) ville istället prompt ha med amerikanen Price för att stå bra till med den amerikanska distributören och valpen fick som så ofta förr svälja överhandens grepp. Redan när gamle Price (betydligt äldre än förlagan han ska tolka)  anländer vid flygplatsen får han smaka på Reeves egen järnhand. Regissören dyker inte upp som planerat, utan skickar dit en andreperson att möta upp skräcklegendaren. Price ber irriterat att ta honom till ”detta unga regissörsgeni” omedelbart för ett möte. Väl under deras första samtal ägnar Reeves tiden åt att kort konstatera att han inte ville ha Price i rollen och han vill fortfarande inte ha honom i rollen, men nu är han tyvärr illa tvungen.

10-1

På första inspelningsdagen faller Price ”olyckligt” av sin häst och slår sig ganska illa, efter att på reigssörens envisa kommando ha avlossat ett attrappskott med sin flintlåspistol mellan hästens öron. Inspelningsteamet håller andan inför den store stjärnans hälsa och humör, som i ögonblicket svävar på ännu en skör tråd. Blickarna vänds åt regissör Reeves, men Reeves vägrar att ägna Price en gnutta av sin oro. Reeves har räknat ut det här; kan han hålla hollywoodgiganten Price vid dåligt humör kommer han kunna få ur gentlemannen den lågmält onda, kalla energi som han vill ha av karaktären utan att behöva instruera honom till att låtsas.

Efter en frekvent infekterad relation med regissören under följande inspelningsdagar gör Vincent Price ett nytt försök att sätta honom på plats för alla i produktionens bästa. I’ve made 87 films. What have you done?, säger han. I’ve made three good ones, svarar Reeves. Så här pågick det, under Vincent Price mest otrevliga filminspelning någonsin. Och tackar för det – hans insats som Matthew Hopkins är unik för hans karriär, men den sticker också ut i 60-talets skräckfilmsskörd som en av dom allra grymmaste och mest sadistiska prestationerna, i all sin kallhamring. Det är svårt att se honom i en någon annan av hans filmer utan att rollen som Matthew Hopkins ekar tillbaka som ett djävulskt spöke.

01-1

Jag blir förvånad när jag ser Witchfinder General (i USA kallad The Conqueror Worm för att felaktigt sälja på Poes framgångar i Roger Cormans adaptioner med Price), för där filmen håller tillbaka i blodmängd går den långt i tortyrmomentens utdragenhet och psykologiskt hårda obehag. Humorn är totalt frånvarande, vilket är ytterst ovanligt för tidens skräck. Det finns ingen nåd alls att hoppas på. När hoppet glimtar är det i ren hämndlystnad, från filmens Syd Barrett-like soldatdräng (spelad av Michael Reeves trogne parhäst, Ian Ogilvy). Precis som den verklige Price och regissör Reeves befinner han sig i en mardröm som inte vinns genom godhet.

07-1

Var allt groll värt resultatet? Det tyckte i varje fall Vincent Price själv, när han får se den färdigklippta filmen några månader senare. Först då förstår han helt klart vad regissören ville få ut av honom i rollen. Price kallar det hans finaste prestation i karriären inom skräckfilmen och skriver en tio sidor lång hyllning till filmen och till Michael Reeves. Regissörens svar? I knew you would think so.

Trots att Michael Reeves har en avlägsen kusin vid det brittiska filmcensurkontoret, totalförbjuds ett flertal minuter av filmens i vad som beskrivs som ”överskottlig, sadistisk brutalitet”. Regissören går med på att klippa om dessa scener personligen, men ger efter censorernas envishet till slut upp och överlåter ansvaret till dem.

large_witchfinder_general_blu-ray_06x

Morgonen den 11 februari 1969 i västra London hittar städerskan den 25-årige Michael Reeves livlösa kropp i hans sovrum. En marginell överdos ångestbedövande tabletter har av misstag släckt hans liv. Nio månader tidigare hade hans fjärde regisserade långfilm – den kontroversiella Witchfinder General, premiär till blandade reaktioner.

Den för sin ålder oerhört flitige Reeves hade perioden härifrån fram till sin död märkbart svårt att få nya filmjobb och det han fick sparkades han ifrån mitt under produktionen. Depression och sömnsvårigheter upptog alltmer hans vardag och nu är alltså stunden kommen. Michael Reeves död må vara ofrivillig, men den som kan historien vet att för mycket svärta och utfrysningens kyla har sitt pris, även inom filmbranschen. Det fick han bistert känna på – och med några piller bedöva den här natten, en gång för alla.

large_witchfinder_general_blu-ray_04

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


witchfinder-general

Annonser

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 121 till 150

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka igen med den allra sista psykedeliska spotifylistan i min ”Top 150”- serie.

Här följer som vanligt tre godbitar av dom totalt 30, som jag vill berätta lite extra om för att få dig att pressa ner trynet i låtskatten och börja nosa…

music_jimi_hendrix_posters_jef_1353x2126_vehiclehi.com

”In the Land of Grey & Pink” av proggbandet Caravan, från albumet med samma namn utgivet 1971. Det ”Canterbury Scene”-hemmahörande desertmålet har en sån underbart harmonisk resekänsla. Lite Resan till Melonia eller Den Oändliga Historien men med ett mer uppvuxet, vidsträckande sinne. Rytmen är beroendeframkallande (på ett bra sätt) och musiken lättar nästan både fysiskt och mentalt. Tydligen inspirerades Richard Sinclair av en molnen i solnedgången vid Heme Bay på Kent Coast, vilket säger en del om titeln. Den ultimata hippielåten, sade någon.  Den här kan komma att avancera i samlingen och då får du helt enkelt leta efter den i en av övriga spotifylistor.

In the land of grey and pink where only boy-scouts stop to think
They’ll be coming back again, those nasty grumbly grimblies
And they’re climbing down your chimney,
yes they’re trying to get in
Come to take your money, isn’t it a sin, they’re so thin
They’ve black buckets in the sky, don’t leave your dad in the rain
Cigarettes burn bright tonight,
they’ll all get washed down the drain

jefferson-airplaine-at-the-filmore-poster

”Jugband Blues” av Pink Floyd, från deras andra album A Saucerful of Secrets (1968). Det sista bidraget från deras ”crazy diamond” Syd Barrett, som vid denna tid sparkades från bandet då hans okontrollerbara originalitetbeteende hade blivit för mycket för övriga bandmedlemmar, som ville ha stabilitet framför konstant irrationalitet och egendomligheter när nu karriären tagit fart på allvar. Konstant påverkan av LSD, mandrax och kändisskapets turbulens (vilket överstimulerar serotoninverkstaden till depression) hade gjort sitt på  Syds redan sköra psyke och måttet var rågat.

Låten är något av Pink Floyds första memoar över Barretts öde – hans mytomspunna, nervösa sammanbrott (”Shine On You Crazy Diamond” och ”Wish You Were Here” är två senare). Barrett skildrade med texten hans alienering från inte bara bandet utan hela omvärlden. Sorglig, mörk och starkt symbolisk text och ton. Han ville att ”Jugband Blues” skulle ackompanjeras av en gigantiskt orkester från frälsningsarmén som skulle spela precis vad dom ville, oavsett vad bandet i sig spelade. För att låna bandmanagern Andrew Kings egna citering av Syds önskemål – en ”massive Salvation Army freak-out”, men där protesterade producenten Norman Smith. Resultatet är i klassisk ”sydmania” som börjar i 3/4-takt, övergår i 2/4-takt och avslutar i 4/4-takt. När Barrett lämnade bandet sammanfattade han sin komplicerade utgång till Melody Maker med ”I suppose it was really just a matter of being a little offhand about things”.

And the sea isn’t green
And I love the queen
And what exactly is a dream
And what exactly is a joke.

arton4069

”Dominoes” av Syd Barrett, från hans andra soloalbum Barrett, utgiven 1970.  Med bakgrunden av Syd Barretts uppbrott med Pink Floyd passar det bra att lyfta fram en av hans finaste soloalster. Inte världens mest enkla låt att lyssna på. Den intensiva frånvaron av glädje och ro är påtaglig, hur nu den meningen gå ihop. ”Is” ringar in hans känsla post-floyd. Här hjälpte floydersättaren och gamle vännen David Gilmour tillsammans med andre floydmedlemmen Richard Wright att producera albumet, så gott dom kunde. Vid det här laget kände inte Syd för att spela samma låt likadant två gånger och han hade stora problem att över huvud taget skapa något i närvaro av övriga musiker.

Den textmässigt mästerliga ”Dominoes” har en intressant historia även musikaliskt. David Gilmour hade misslyckats att få ett gitarrsolo från Syd gång på gång och föreslog att teknikerna skulle spela den övriga musiken baklänges för att se om Syd kunde få ut något nytt tänk ur den omtwistade takten. Syd svarade med att spela ett enligt Gilmour fantastiskt solo som gav en klockrent kuslig touch baklänges, som kommen från ingenstans och på första försöket. Allt sammantaget skildrar ”Dominoes” väldigt träffande Barretts märkliga färd in i dom nästföljande drygt 35 åren av mystisk frihet i sin totala avskärmning och ensamhet.

It’s an idea, someday
In my tears, my dreams
Don’t you want to see her proof?
Life that comes of no harm
You and I, you and I and dominoes, the day goes by

1045_large_1

Och här är avslutligen dom 121-150 sista låtarna i min sammanställning över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken genom tiderna. Jag hoppas du kunnat utvinna en del nyupptäckta låtar i och med detta lilla projekt.

Fortsättningsvis kommer jag skriva vidare lite mer kring dom 20 favoriter jag har, låt för låt, som du hittar i min separata serie ”Psychedelic Rock Top 20”.

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka med nästa psykedelisk spotifylista – den näst sista i denna serie. Två och en halv timme ytterligare av helt underbar musik. Turn on, tune in, drop out.

Här följer tre urplock som jag spontant känner för att lyfta fram lite extra, i vanlig ordning…

victor-moscoso_01

”Fresh Air” av Quicksilver Messenger Service. Från albumet What About Love (1970). Det San Francisco-baserade bandets stora hit är en tuggande låt och då tänker jag egentligen inte alls på sångtexten, som är ett väldigt envist mantrande om hur en ung kvinna tar upp låtkaraktärens tankar och medvetande. Hur dom tillsammans andas in den friska luften för att förenas i varannan. Låttitelns möjliga poäng som en symbol för den höga gräsröken fungerar alldeles utmärkt på ett annat plan, men jag blir mycket mer inspirerad på tanken att det är en ”high” med hjälp av den rena luften som dom uppnår. Enkelt och talande. Men, nej, den här låtens tuggande känner jag i det ovanligt engagerande musikarrangemanget som maler på med en strålande glädje och sorglös livslust. Idealisk partymusik, substansberikad eller ej.

I love you, yes I do, babe, and I love you, I do, sweet lips.
Ooo, have another hit of sweet California sunshine, ooo, have another hit.
Take me home, take me home, take me home with you,
Take me home, I wanna go home with you, little girl.
Ooo, have another hit of fresh air, ooo, have another hit.

851d4c176b92297749277950f2544c1c

”Scarecrow” av Pink Floyd. Släpptes först som en b-sida 1967 till singeln See Emily Play men fick till skillnad från a-sidan en plats även på debut-LP:n The Piper at the Gates of Dawn, samma år. Ett kort stycke på dryga två minuter från dom tidiga åren av bandets då kreativa yrväder, Syd Barrett (tillika ansiktet för mina filmbetygsymboler). Han har själv uttryckt just Scarecrow som hans favoritsång av dom han skrev. Det är också den starkast folkmusikbetonade låten Pink Floyd gjorde enligt mitt tycke, där Barrett står för all text och uppbyggnad. Även om den till en början kändes som något av en bagatell som kom och gick på skivan, har den med tiden vuxit i inflytandet och jag hamnar idag i ordentlig stämning av Barretts identifierande med fågelskrämman. Barretts karaktäristiska sagopoesi skiner starkt och mycket vackert här.

The black and green scarecrow as everyone knows
Stood with a bird on his hat and straw everywhere.
He didn’t care.
He stood in a field where barley grows.

His head did no thinking
His arms didn’t move except when the wind cut up
Rough and mice ran around on the ground
He stood in a field where barley grows.

The black and green scarecrow is sadder than me
But now he’s resigned to his fate
‘Cause life’s not unkind – he doesn’t mind.
He stood in a field where barley grows.

3fa478f869fdc0c3bf2b906735f8c343

”Voodoo Chile” av The Jimi Hendrix Experience. 15 minuter musikalisk glädje och det längsta studiospåret Hendrix spelade in under sin karriär, från mästerverket Electric Ladyland (1968). Nivån på musik som ett levande uttrycksmedium definierades med rätta om när Jimi Hendrix gick loss i sitt spelande, för aldrig har väl musik runnit fram på ren, uttrycksfri harmoni så mycket varken förr eller senare?

Det här stycket är utformat som ett studiojam med en slags livebetonad inramning, som Hendrix spelade in sent en kväll när han drog med sig ett gäng musiker från en klubbspelning tidigare samma sena kväll. Bland musikerna förekom organisten Steve Winwood från psychbandet Traffic och basisten Jack Casady från Jefferson Airplane. Hendrix började spela utan att förbereda övriga musiker på låtens upplägg och allt blev färdigt på ett par tagningar. Ren och skär njutning att höra. Allt är Hendrix egna kreativa förvandling av gamla bluesinfluenser som Muddy Waters, John Lee Hooker, B.B. King i en utvidgande, kosmisk och bluesmusikkrönikerande psykedelia. Jamstycket blev sedan basen för desto mer spelade låten ”Voodoo Child (Slight Return)”, som The Jimi Hendrix Experience spelade in dagen därpå.

The night I was born
I swear the moon turned a fire red
Well my poor mother cried out ”lord, the gypsy was right!”
And I seen her, fell down right dead

[…]

He took me past to the outskirts of infinity,
And when he brought me back,
He gave me a venus witch’s ring
And he said ”Fly on, fly on”
Because I’m a voodoo chile, yeah, voodoo chile

Och här är nu platserna 91-120 på min lista över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken.

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Mitt projekt att presentera dom 150 (200 om jag räknar bubblare) bästa låtarna inom den psykedeliska rockens guldålder under 60-tal och begynnelsen av 70-talet går snabbt in på sin höjdpunkt. Idag serverar jag toppen på isberget. Det här ÄR i mångt och mycket dom 30 allra bästa psykedeliska rocklåtarna som gjorts under musikhistoriens zenit för den psykedeliska musiken – hittills.

r1101325_13285457

Dom bästa av dom bästa artisterna finns representerade och vissa med till och med mer än EN låt, då det är artister som har en så fantastisk katalog att jag inte kunde göra annat än att representera dem med ett par låtar i varje av dom totalt sex spellistorna jag tagit fram och rangordnat.

screaming_syd_by_alcasone-d36zqqh

Dessa produktiva artister är Jimi Hendrix, The 13th Floor Elevators, The Doors, Grateful Dead, The Moody Blues, Pink Floyd, Love och The Beatles. Just därför kan dessa artister ha ett och annat spår som håller samma klass som dom 30 bästa, men likt förbannat återfinns i exempelvis spellistan 31-60 eller 61-90.

tumblr_mz5rnh65VU1siyahho1_1280

Någon gång i helgen tänker jag även börja släppa en spontan 20-i-topp med dom allra bästa låtarna från den psykedeliska rockeran rangordnade, låt för låt, dag för dag. Kanske slänger jag med en liten kommentar eller beröringspunkt till varje låt också. Alla dessa låtar (utom ett episkt stycke som kommer i 31-60) återfinns givetvis i denna Top 30, som är sorterad mer efter känsla och balans, som en helhet.

Så sätt igång och lyssna, spara, följ och dela gärna spellistan/mixtapen med andra! Du hittar knappast bättre musik än det här…

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Under ungefär fyra års tid har jag varit helfrälst i psykedelisk rockmusik och dess besläktade genreinriktningar. Psykedelia i musikform klickar så oerhört fint med mitt brusiga, komplexa och tankspridda huvud.

903a1a6802afe8192c0249c4872555fa

Denna oerhört fria, flummiga och experimentiella musikscen hade sin storhetstid mellan cirka 1966 fram till 70-talets början och som banade väg för fortsatta musikstilar som hårdrock, metal, punk, space rock och inte minst den proggressiva rocken. Musikstilen som det vidareutvecklade Pink Floyd gjorde till en osannolik kommersiell succé några år efter LSD, zen, meditation, peace and love, flower power, hippies och den kreativa förgrundsfiguren Syd Barretts vildaste dagar var förbi,

Ingen musikstil har jag återkommit till så frekvent som denna. Under denna tid har jag mer och mer konsekvent samlat alla mina favoritlåtar från denna era till en serie spellistor. 50 år efter den psykedeliska rockens tydligaste intåg 1966 med 13th Floor Elevators, The Byrds, Jefferson Airplane, Pink Floyd och kompani, har jag nu äntligen sammanställt dom 150 låtar jag gillar bäst från den musikperiod dom väckte till liv.

Pink Floyd - Piper At The Gates Of Dawn - Front

Jag tänkte därför under dom kommande fredagarna (jag tror fredagar passar fint) publicera en 30-spårig spellista per vecka genom Spotify. Jag börjar nog från toppen nästa vecka med plats 1-30, fortsätter om två veckor med plats 31-60, vidare till 61-90, 91-120 och slutligen 121-150 när vi kommit till slutet av september och halloweenperioden tar över.

Idag tänkte jag dock ”mjukstarta” med drygt ett 50-tal bubblare som inte riktigt kvalificerade sig för topp 150. Dessa låtar är dock rakt igenom välgjorda, intressanta och vissa är till och med mästerverk. Att dom trots detta inte finns med beror i dessa fall på att dom inte är tydligt psykedeliskt utformade, utan tar formen av mer grundade kärleksutlägg eller enkla popdängor men är gjorda av inflytelserika psychband.

sgt-pepper

Jag hoppas du tar dig tid och lyssnar på mitt mångåriga kategoriserande av spotifytillgänglig psychrockmusik – så när som på det fenomenala enalbumsbandet Mephistopheles (lyssna särskilt på ”Collections” och ”Vagabond queen”). Det finns oerhört fin musik du helt klart hört men också aldrig tidigare hört, i dessa spellistor. Om du inte gått den psykedeliska rockstigen mångt och länge innan mig förstås.

Så varsågoda. Här är ett femtiotal riktigt, riktigt toppenbra psykedeliska rockdängor som trots allt inte riktigt kom med i toppen. Skriv om du har problem att se eller följa listan så ordnar jag det. Jag är inte helt van vid att dela saker från spotify men jag hoppas det funkar. Förhoppningsvis skriver jag även ut låtarna i textform på topplistan, då den textuella datan klarar sig bättre genom tid och rum än spotifylistor.

Love & Mercy (2014)

Mkrorecensioner-headerLove Mercy PosterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi:
Bill Pohlad
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers,  Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

LOVE-MERCY-3

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

60181

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

r1wg

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


Roger ”Syd” Barrett (6 januari 1946 – 7 juli 2006)

MTE1ODA0OTcxOTgzNzM0Mjg1

Idag för 69 år sedan (år 1946) föddes den unike begåvningen Syd Barrett. Han var förutom en fantastisk konstnär också den kreativa motorn i Pink Floyd och en ikon inom den psykedeliska musikvågen både som gitarrist, låtskrivare, sångare och original. Hans personliga sätt i alla former av hans utövanden har inspirerat mängder av dåtida och efterföljande, kreativa utövare.

pink-floyd

År 1968 – strax efter den eskalerande succén med deras debutalbum The Piper at the Gates of Dawn (1967), sparkades Syd från det sällsamt experimentiella bandet på grund av hans kaosartade leverne och extrema personlighet, förstärkt av det bohemiska popstjärnelivet och ofantliga mängder med bland annat LSD som han tog både vetande och ovetandes dygnet runt, sägs det.

syd

Efter två kryptiska soloalbum – The Madcap Laughs (1970) och Barrett (1970) samt psykiatriska turer med en allt mer sargad personlighet gick han in i en av kulturhistoriens mest mytomspunna exiler, för att aldrig mer göra comeback i ett offentligt sammanhang. Det ryktades att han blivit totalt galen – förändrad för gott av droger och kanske blivit schizofren på kuppen. Att han stängts in av sin familj för sitt eget bästa. Rykterna spreds kors och tvärs.

barrett

Idag och för resten av hans liv är han mer känd för just det, men i hans hem där han isolerade sig målade han tavlor aktivt livet ut, som han brände allt eftersom dom tog upp för mycket plats. Han sparade alla sina dussin och åter dussin av gitarrer, men rörde dem aldrig igen. En hel del tid gick även åt till hans trädgård, har det sagts. Hans kreativa utövande var enbart hans intresse och inte ett verktyg för bekräftelse. Efter Pink Floyd och drogproblemen tappade han motivationen att göra musik helt enkelt och ville bara glömma det som varit. Från och med sin exil ville han aldrig mer kallas för Syd utan återgick till barndomsnamnet ”Roger”.

Prägeln han satte på det monumentalt framgångsrika Pink Floyd går som ett eko över resten av bandets existens trots att hans egen existens inom bandet blev så abrupt. Albumet och filmen The Wall (1979, 1982) tar tydlig inspiration av Syd Barrets öde. Dom andra medlemmarna hyllade honom inte minst genom albumet Wish You Were Here dessförinnan, i det niodelade stycket ”Shine on you crazy diamond”. Ersättaren David Gilmour har sagt att han bara hade Syd i huvudet när han lade dom klassiskt förlösande gitarrmelodierna på titelspåret med samma namn.

År 2006 dog Syd Barrett i sin hemstad Cambridge i och med komplikationerna av åldersdiabetes, 60 år gammal. Inga faktiska bevis på schizofreni eller så kallad ”galenskap” har bekräftats. Förmodligen var han endast en autistisk karaktär som inte hade samma vilja eller förutsättningar att anpassas till sin omgivning och valde efter turerna med droger och kändisskap att fly omvärlden för att leva i avskild trygghet, tillsammans med sin mor och syster som stöttade honom fram till hans död.

Syd Barrett Official Copyright Pink Floyd Music Ltd Archive

Trailer for ‘Syd Barrett | Art & Letters’ from Kieran Short on Vimeo.