Genre: Historiskt drama, Skräck, Biografi
Produktionsland: Storbritannien, USA
Alternativ titel: The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Witchfinder General
Svensk titel: Den Blodiga Snaran
Manus: Louis M Heyward, Ronald Bassett, Tom Baker, Michael Reeves
Regi: Michael Reeves
Längd: 86 min
Budget: 175 000 dollar (USA)
Skådespelare: Vincent Price, Rupert Davies, Ian Ogilvy, Hilary Heath, Robert Russell, Nicky Henson, Tony Selby, Patrick Wymark
There’s lots of screaming when there’s this much at stake!
Vincent Price spelar en sadistisk häxjägare som hittar besatta människor där det passar honom.
Temacheck: ”Witches”, check. ”Bitches”, check. ”Little children”, endast bland åskådarna under avrättningarna av dom förstnämnda.
12 augusti 1647, i hans hem i Essex, avlider den unge advokaten och unikt flitige häxjägaren Matthew Hopkins av förmodad tuberkulos. Exakt hur ung han är vid sin död råder det delade meningar om, men den knapphändiga informationen pekar på att han mycket väl kan vara blott 25 år. Under dom sista drygt två åren av hans liv hinner Hopkins – känd som ”The Witchfinder General” ansvara för inte mindre än 300 kvinnors död – två tredjedelar av Englands alla häxavrättningar vid denna tid. Detta gör han genom rygghuggande tortyr, bålbränning, hängning och hans specialitet – simtestet, där den anklagade binds vid en stol och kastas i vattnet. Simmar eller flyter hon för sin överlevnad är hon definitivt en häxa. Sjunker hon och drunknar är hon oskyldig, men också garanterat död.
Konspirationer säger att Hopkins egen sjukdomsdöd är en efterskriven lögn, för att dölja att han själv dödats med denna tortyr, som straff för alla han själv dödat med ett leende på sina läppar.
När en av USA:s mest meriterade skräckfilmsaktörer genom tiderna, Vincent Price (House of Wax, The Fly, House on Haunted Hill) år 1967 tackar ja till att medverka i den 25-årige regissörpojkspolingen Michael Reeves (The Sorcerers) filmatisering av den grymme häxjägaren Matthew Hopkins aktiviteter under 1600-talet och far över till Storbritannien för den märkbart lågbudgetmässiga inspelningen (under 175 000 fattiga dollar till en film som mest sågs som återbetalning en skuld för bolaget) tror han att han kommer få några enkla dagar på den engelska landsbygden.
Novisregissören Reeves har dock helt andra planer för gamle Reeves, som för honom redan på förhand blivit ett misslyckande för produktionen då Reeves själv vill ha brittiske Donald Pleasence i rollen.
Hårdsatsande produktionsbolaget Tigon British Film Productions (The Creeping Flesh, The Blood on Satan’s Claw, The Nude Vampire) ville istället prompt ha med amerikanen Price för att stå bra till med den amerikanska distributören och valpen fick som så ofta förr svälja överhandens grepp. Redan när gamle Price (betydligt äldre än förlagan han ska tolka) anländer vid flygplatsen får han smaka på Reeves egen järnhand. Regissören dyker inte upp som planerat, utan skickar dit en andreperson att möta upp skräcklegendaren. Price ber irriterat att ta honom till ”detta unga regissörsgeni” omedelbart för ett möte. Väl under deras första samtal ägnar Reeves tiden åt att kort konstatera att han inte ville ha Price i rollen och han vill fortfarande inte ha honom i rollen, men nu är han tyvärr illa tvungen.
På första inspelningsdagen faller Price ”olyckligt” av sin häst och slår sig ganska illa, efter att på reigssörens envisa kommando ha avlossat ett attrappskott med sin flintlåspistol mellan hästens öron. Inspelningsteamet håller andan inför den store stjärnans hälsa och humör, som i ögonblicket svävar på ännu en skör tråd. Blickarna vänds åt regissör Reeves, men Reeves vägrar att ägna Price en gnutta av sin oro. Reeves har räknat ut det här; kan han hålla hollywoodgiganten Price vid dåligt humör kommer han kunna få ur gentlemannen den lågmält onda, kalla energi som han vill ha av karaktären utan att behöva instruera honom till att låtsas.
Efter en frekvent infekterad relation med regissören under följande inspelningsdagar gör Vincent Price ett nytt försök att sätta honom på plats för alla i produktionens bästa. I’ve made 87 films. What have you done?, säger han. I’ve made three good ones, svarar Reeves. Så här pågick det, under Vincent Price mest otrevliga filminspelning någonsin. Och tackar för det – hans insats som Matthew Hopkins är unik för hans karriär, men den sticker också ut i 60-talets skräckfilmsskörd som en av dom allra grymmaste och mest sadistiska prestationerna, i all sin kallhamring. Det är svårt att se honom i en någon annan av hans filmer utan att rollen som Matthew Hopkins ekar tillbaka som ett djävulskt spöke.
Jag blir förvånad när jag ser Witchfinder General (i USA kallad The Conqueror Worm för att felaktigt sälja på Poes framgångar i Roger Cormans adaptioner med Price), för där filmen håller tillbaka i blodmängd går den långt i tortyrmomentens utdragenhet och psykologiskt hårda obehag. Humorn är totalt frånvarande, vilket är ytterst ovanligt för tidens skräck. Det finns ingen nåd alls att hoppas på. När hoppet glimtar är det i ren hämndlystnad, från filmens Syd Barrett-like soldatdräng (spelad av Michael Reeves trogne parhäst, Ian Ogilvy). Precis som den verklige Price och regissör Reeves befinner han sig i en mardröm som inte vinns genom godhet.
Var allt groll värt resultatet? Det tyckte i varje fall Vincent Price själv, när han får se den färdigklippta filmen några månader senare. Först då förstår han helt klart vad regissören ville få ut av honom i rollen. Price kallar det hans finaste prestation i karriären inom skräckfilmen och skriver en tio sidor lång hyllning till filmen och till Michael Reeves. Regissörens svar? I knew you would think so.
Trots att Michael Reeves har en avlägsen kusin vid det brittiska filmcensurkontoret, totalförbjuds ett flertal minuter av filmens i vad som beskrivs som ”överskottlig, sadistisk brutalitet”. Regissören går med på att klippa om dessa scener personligen, men ger efter censorernas envishet till slut upp och överlåter ansvaret till dem.
Morgonen den 11 februari 1969 i västra London hittar städerskan den 25-årige Michael Reeves livlösa kropp i hans sovrum. En marginell överdos ångestbedövande tabletter har av misstag släckt hans liv. Nio månader tidigare hade hans fjärde regisserade långfilm – den kontroversiella Witchfinder General, premiär till blandade reaktioner.
Den för sin ålder oerhört flitige Reeves hade perioden härifrån fram till sin död märkbart svårt att få nya filmjobb och det han fick sparkades han ifrån mitt under produktionen. Depression och sömnsvårigheter upptog alltmer hans vardag och nu är alltså stunden kommen. Michael Reeves död må vara ofrivillig, men den som kan historien vet att för mycket svärta och utfrysningens kyla har sitt pris, även inom filmbranschen. Det fick han bistert känna på – och med några piller bedöva den här natten, en gång för alla.
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt
Absurd Cinema 