Etikettarkiv: The Blood on Satan’s Claw

Witchfinder General (1968)

halloween-banner-2016-nywitchfinder-general-movie-poster-1968-1000435301

Genre: Historiskt drama, Skräck, Biografi
Produktionsland: Storbritannien, USA
Alternativ titel: The Conqueror Worm, Matthew Hopkins: Witchfinder General
Svensk titel: Den Blodiga Snaran
Manus: Louis M Heyward, Ronald Bassett, Tom Baker, Michael Reeves
Regi: Michael Reeves
Längd:  86 min
Budget: 175 000 dollar (USA)
Skådespelare: Vincent Price, Rupert Davies, Ian Ogilvy, Hilary Heath, Robert Russell, Nicky Henson, Tony Selby, Patrick Wymark

There’s lots of screaming when there’s this much at stake!

Vincent Price spelar en sadistisk häxjägare som hittar besatta människor där det passar honom.

Temacheck: ”Witches”, check. ”Bitches”, check. ”Little children”, endast bland åskådarna under avrättningarna av dom förstnämnda.

title_witchfinder_general_blu-ray

12 augusti 1647, i hans hem i Essex, avlider den unge advokaten och unikt flitige häxjägaren Matthew Hopkins av förmodad tuberkulos. Exakt hur ung han är vid sin död råder det delade meningar om, men den knapphändiga informationen pekar på att han mycket väl kan vara blott 25 år. Under dom sista drygt två åren av hans liv hinner Hopkins – känd som ”The Witchfinder General” ansvara för inte mindre än 300 kvinnors död – två tredjedelar av Englands alla häxavrättningar vid denna tid. Detta gör han genom rygghuggande tortyr, bålbränning, hängning och hans specialitet – simtestet, där den anklagade binds vid en stol och kastas i vattnet. Simmar eller flyter hon för sin överlevnad är hon definitivt en häxa. Sjunker hon och drunknar är hon oskyldig, men också garanterat död.

Konspirationer säger att Hopkins egen sjukdomsdöd är en efterskriven lögn, för att dölja att han själv dödats med denna tortyr, som straff för alla han själv dödat med ett leende på sina läppar.

large_witchfinder_general_blu-ray_07x

När en av USA:s mest meriterade skräckfilmsaktörer genom tiderna, Vincent Price (House of Wax, The Fly, House on Haunted Hill) år 1967 tackar ja till att medverka i den 25-årige regissörpojkspolingen Michael Reeves (The Sorcerers) filmatisering av den grymme häxjägaren Matthew Hopkins aktiviteter under 1600-talet och far över till Storbritannien för den märkbart lågbudgetmässiga inspelningen (under 175 000 fattiga dollar till en film som mest sågs som återbetalning en skuld för bolaget) tror han att han kommer få några enkla dagar på den engelska landsbygden.

wf2

Novisregissören Reeves har dock helt andra planer för gamle Reeves, som för honom redan på förhand blivit ett misslyckande för produktionen då Reeves själv vill ha brittiske Donald Pleasence i rollen.

L0000812 Matthew Hopkins, Witch-finder. Credit: Wellcome Library, London. Wellcome Images images@wellcome.ac.uk http://wellcomeimages.org Matthew Hopkins, of Manningtree Essex, The Celebrated Witch-finder. From a very rare print in the Pepysian Library, at Magdelene College, Cambridge. The discovery of witches Hopkins, Matthew Published: 1837 Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Hårdsatsande produktionsbolaget Tigon British Film Productions (The Creeping Flesh, The Blood on Satan’s Claw, The Nude Vampire) ville istället prompt ha med amerikanen Price för att stå bra till med den amerikanska distributören och valpen fick som så ofta förr svälja överhandens grepp. Redan när gamle Price (betydligt äldre än förlagan han ska tolka)  anländer vid flygplatsen får han smaka på Reeves egen järnhand. Regissören dyker inte upp som planerat, utan skickar dit en andreperson att möta upp skräcklegendaren. Price ber irriterat att ta honom till ”detta unga regissörsgeni” omedelbart för ett möte. Väl under deras första samtal ägnar Reeves tiden åt att kort konstatera att han inte ville ha Price i rollen och han vill fortfarande inte ha honom i rollen, men nu är han tyvärr illa tvungen.

10-1

På första inspelningsdagen faller Price ”olyckligt” av sin häst och slår sig ganska illa, efter att på reigssörens envisa kommando ha avlossat ett attrappskott med sin flintlåspistol mellan hästens öron. Inspelningsteamet håller andan inför den store stjärnans hälsa och humör, som i ögonblicket svävar på ännu en skör tråd. Blickarna vänds åt regissör Reeves, men Reeves vägrar att ägna Price en gnutta av sin oro. Reeves har räknat ut det här; kan han hålla hollywoodgiganten Price vid dåligt humör kommer han kunna få ur gentlemannen den lågmält onda, kalla energi som han vill ha av karaktären utan att behöva instruera honom till att låtsas.

Efter en frekvent infekterad relation med regissören under följande inspelningsdagar gör Vincent Price ett nytt försök att sätta honom på plats för alla i produktionens bästa. I’ve made 87 films. What have you done?, säger han. I’ve made three good ones, svarar Reeves. Så här pågick det, under Vincent Price mest otrevliga filminspelning någonsin. Och tackar för det – hans insats som Matthew Hopkins är unik för hans karriär, men den sticker också ut i 60-talets skräckfilmsskörd som en av dom allra grymmaste och mest sadistiska prestationerna, i all sin kallhamring. Det är svårt att se honom i en någon annan av hans filmer utan att rollen som Matthew Hopkins ekar tillbaka som ett djävulskt spöke.

01-1

Jag blir förvånad när jag ser Witchfinder General (i USA kallad The Conqueror Worm för att felaktigt sälja på Poes framgångar i Roger Cormans adaptioner med Price), för där filmen håller tillbaka i blodmängd går den långt i tortyrmomentens utdragenhet och psykologiskt hårda obehag. Humorn är totalt frånvarande, vilket är ytterst ovanligt för tidens skräck. Det finns ingen nåd alls att hoppas på. När hoppet glimtar är det i ren hämndlystnad, från filmens Syd Barrett-like soldatdräng (spelad av Michael Reeves trogne parhäst, Ian Ogilvy). Precis som den verklige Price och regissör Reeves befinner han sig i en mardröm som inte vinns genom godhet.

07-1

Var allt groll värt resultatet? Det tyckte i varje fall Vincent Price själv, när han får se den färdigklippta filmen några månader senare. Först då förstår han helt klart vad regissören ville få ut av honom i rollen. Price kallar det hans finaste prestation i karriären inom skräckfilmen och skriver en tio sidor lång hyllning till filmen och till Michael Reeves. Regissörens svar? I knew you would think so.

Trots att Michael Reeves har en avlägsen kusin vid det brittiska filmcensurkontoret, totalförbjuds ett flertal minuter av filmens i vad som beskrivs som ”överskottlig, sadistisk brutalitet”. Regissören går med på att klippa om dessa scener personligen, men ger efter censorernas envishet till slut upp och överlåter ansvaret till dem.

large_witchfinder_general_blu-ray_06x

Morgonen den 11 februari 1969 i västra London hittar städerskan den 25-årige Michael Reeves livlösa kropp i hans sovrum. En marginell överdos ångestbedövande tabletter har av misstag släckt hans liv. Nio månader tidigare hade hans fjärde regisserade långfilm – den kontroversiella Witchfinder General, premiär till blandade reaktioner.

Den för sin ålder oerhört flitige Reeves hade perioden härifrån fram till sin död märkbart svårt att få nya filmjobb och det han fick sparkades han ifrån mitt under produktionen. Depression och sömnsvårigheter upptog alltmer hans vardag och nu är alltså stunden kommen. Michael Reeves död må vara ofrivillig, men den som kan historien vet att för mycket svärta och utfrysningens kyla har sitt pris, även inom filmbranschen. Det fick han bistert känna på – och med några piller bedöva den här natten, en gång för alla.

large_witchfinder_general_blu-ray_04

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
36/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


witchfinder-general

Annonser

Curse of the Crimson Altar (1968)

halloween-banner-2016curse_of_the_crimson_altar_poster_03

Genre: Rysare, Mysterium, Ockultism
Produktionsland: Storbritannien
Alternativ titel: The Crimson Cult
Svensk titel: Monstret i Skräckens Hus
Manus: Mervyn Haisman, Gerry Levy, Henry Lincoln, Jerry Sohl (inspirerad av en novell av H.P. Lovecraft)
Regi: Vernon Sewell
Längd:  89 min
Budget: ?
Skådespelare: Boris Karloff, Christopher Lee, Mark Eden, Barbara Steele, Michael Gough, Virginia Wetherell, Rosemarie Reede, Derek Tansley, Michael Warren

The high priestess of evil… A monstrous fiend with an overpowering lust for blood…

När hans bror försvinner uppsöker Robert Manning den lilla idylliska staden där hans bror senast setts till. Väl där blir han erbjuden att stanna hos den välbärgade Morley, men Robert anar att något inte står rätt till.

Temacheck: ”Witches” förekommer i högsta grad, ”bitches” förekommer också beroende på vad du tolkar in i det. En blond, lurig kvinna och en drös blonda offerlam utan mycket till kläder, samt en hel del swingersgäster förstås. Sedan har filmen en ockult, ståtlig ”dick” och ett brödrapar i riktiga dickheads. Kanske den mest tematrogna filmen hittills i år!

large_curse_of_the_crimson_alter_12_blu-ray_

Produktionsbolget Tigon British Film Productions var en rapp uppstickare som kom och gick mellan åren 1968 fram till 1972. Tigon producerade skräckrelaterade filmer som istället för att kopiera framgångsrika Hammer Films och Amicus Productions snodde åt sig deras och amerikanernas skräckaffischnamn för att göra lite aningens mer djärva rullar. Brutala Witchfinder General (1968), franska konsterotikfilmen The Nude Vampire (1970 – av min favorit Jean Rollin) och sagolikt krypande The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs min text av den pärlan här) är förmodligen höjdpunkterna. Hade dom funnits kvar längre hade en alternativ film som The Wicker Man (1973) passat utmärkt i deras stall.

I begynnelsen gjorde dom också denna kultfilm ur mer än en synpunkt – Monstret i Skräckens Hus, där storstjärnan Christopher Lee (presentation överflödig) paras ihop med legendariske förebilden Boris Karloff (presentation överflödig) i en av gamle Boris sista filmer. Han dog mindre än ett halvår senare, men hann faktiskt synas i ytterligare fem filmer efter denna. Han är allmänt mysig att se i sin tillbakadragna men ändå värdiga roll på ålderns höst.

vlcsnap-2011-01-07-11h59m00s180

Det märks att alla bakom och framför kameran rör sig runt en legend och det förekommer även en småkul blinkning till hans medverkan i ett replikskifte innan hans entré. Dessutom dyker ”the original scream queen” och gothiska gudinnan Barbara Steele (Black Sunday, The Pit and the Pendulum, Piranha) upp i en mindre, men oerhört färgstark och minnesvärd roll som den ockulta gudinnan Lavinia. Hon stjäl faktiskt showen både i filmen och på filmens posters. Som om inte det vore nog dyker Batmans butler Alfred upp – rättare sagt skådespelaren Michael Gough, som en slags butler just. en Betydligt mer pressad butler dock.

Filmen följer dock i huvudsak Robert Manning, spelad av mer lättviktige TV-skådisen Mark Eden och som är en brittisk kopia av fotbollspelaren Lionel Messi. Manning söker likt en gäst i Cluedo efter sanningen om hans försvunne bror ute i en partystinn herrgård på den brittiska landsbygden, där den frodande, hippieinfluerade swingersklubben håller låda. Stilige Manning ger ett gentlemannamässigt intryck, men trots omständigheterna flörtar han oerhört klumpigt och scoutlikt på en blondin värdinna mellan varven.

76d2f610d72de1d40265c014dbfbe9ae

På natten blir det dock riktigt snurrigt, när han drömmer att han är delaktig i vad som får sägas vara filmens överlägset starkaste partier – en ockult ritualtillställning som ger mig underbara vibbar av experimentfilmskaparen Kenneth Angers starkt flummiga ritualkortfilmer Invocation of My Demon Brother (1968) och Inauguration of the Pleasure Dome (1954). Tyvärr avtar detta på många sätt förtrollande surrealistiska parti och filmens slut har visserligen spektakulära ambitioner, men det känns mer vagt och intetsägande än vad en surrealistisk cirkus hade gjort i slutändan. Det var ju så oerhört vackert med dom isolerade mardrömsscenerna filmen stundtals bjöd på.

Filmen ska tydligen vara fritt inspirerad av skräckmästaren H. P. Lovecrafts novell The Dreams in the Witch House, från 1932. När jag läser om denna abstrakt skildrande novell blir jag helt klart intresserad av hans berättande, då jag ännu inte grävt mig ner i hans populära värld av kosmisk skräck ännu men har en fin samling hemma i bokhyllan som väntar på min uppmärksamhet. Lovecraft själv såg dock nämnda novell som misslyckad, har jag hört.

_jury

Jag kan inte heller låta blir att återkomma till The Wicker Man, då Christopher Lee roll i Curse of the Crimson Altar är en försmak av hans del i den filmen, men där föll bitarna runt honom på plats på ett helt annat sätt. Här blir det bara lagom kul, men med en skön 60-talsosande swingersaura och en del psykedeliska färgdroppar.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


crimson-altar

 

The Witch: A New-England Folktale (2015)

Halloween-banner-2015tumblr_o2safsn9VJ1qm7fcfo1_r1_1280

Genre: Folksaga, Rysare, Ockult saga, Drama, Perioddrama
Produktionsland: USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien
Alternativ titel: The Witch, The VVitch: A New-England Folktale
Manus: Robert Eggers
Regi: Robert Eggers
Längd: 92 min
Budget: 3 500 000 dollar (USA)
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Viv Moore, Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Wahab Chaudhry

I 1630-talets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt kristet liv med fem barn och en gård på gränsen till en oframkomlig vildmark. När deras nyfödde son försvinner och skörden blir misslyckad, vänder sig familjemedlemmarna emot varandra. Bortom deras värsta farhågor visar det sig att en övernaturlig ondska lurkar i den närbelägna skogen.

the-witch

Det kommer inte många rysare i modern tid som är både är välgjorda till yta och innehåll samtidigt och kan hålla en sådan kvalitet att dom levererar ett bestående värde som håller genom tiderna och flera återbesök.

Dom rysare som levererat detta dom senaste 20 åren går för mig nästan att räkna på en enda hand – The Blair Witch Project (1999), Rob Zombies House of 1000 Corpses (2003 – läs min då ganska återhållsamma recension) och hans alternativa remakes Halloween (2007 – läs min hyllning och Christers sågning) och Halloween 2 (2009 – läs min då relativt måttliga hyllning och Christers sågning), till viss del Paranormal Activity (2007/2009 – läs min recension), Ti Wests makalöst fina The House of the Devil (2009) och Rob Zombies Lords of Salem (2012). Jag har endast sett Robert Eggers passionerade häxfolksagoskildring en gång ännu, men den besitter kvaliteter som gör att jag helt klart vill placera den bland dom allra bästa rysarna som gjorts den här sidan om millennieskiftet. Rysarmästaren Stephen King är en av dem som verkar hålla med mig, då han själv påstår att han blev skrämd till vettet av The Witch: A New-England Folktale

The_Witch_2015_720p_Blu_Ray_mkv_003811000

Samtidigt är det så otacksamt att låsa denna film i facket ”rysare” då jag framför allt ser värdet inom andra områden. Det är så skönt med en ny film inom subgenren folksagoskildring som inte känns plastig och doppad i glasyr, utan är så pass välgjord in i varje beståndsdel att den är lika delar realism som folksaga. Den är så pass grundad i USA:s första kolonialism och skogsbelägna bondeliv att karaktärerna till och med talar gammelengelska och känns castade efter ansiktslikheter med porträtt från 1600-talets fattigfolk.

Just skildrandet av rysarelement i svunna tidsepoker verkar ligga oerhört nära regissör Eggers hjärta, då hans tidigare egenregisserade kortfilmprojekt även dem skildrat liknande saker – närmare bestämt bröderna Grimms Hans och Greta och Edgar Allan Poes novell The Tale-tell Heart, minsann. Smakar dom två referenserna gott i din mun, bör du verkligen gilla The Witch.

UlKuL

”We will conquer this wilderness. It will not consume us.”

Det är flera gånger som jag imponeras över hur allt känns så autentiskt. Den svarta geten som filmens familj äger gör en skådespelarprestation värd att både hurra och buga inför och huvudrollinnehaverskan Anya Taylor-Joy (har mest varit med i Skrillex musikvideo till Red Lips) imponerar i en krävande roll som lätt kan bli för mycket, med stark uppbackning från den övriga familjen. Hon har ett ansiktsuttryck som gjord för rollen och påminner en hel del om Michelle Williams och Carey Mulligan för övrigt. Trots skådespelets närhet kan riskeras att försvinna i gammelspråkets tekniska svårighet får hon det för mig att kännas som det är så hon talar till vardags. Jag kan fokusera på känslan i skådespelet fullt ut hos henne, men även övriga inblandade.

The.Witch.2015.1080p.REPACK.BluRay.x264.DTS-ETRG.Screenshot10

Det visuella är helt strålande. Det går att känna doften av fukt och lera ända in i varje autentiskt klädesplagg och dom karga miljöerna gör mer än 70 procent av filmen, som kameran gärna stannar kvar i tålmodigt. Kameran har en klassisk gräddighet i oskärpan som sällan används i dagens skärpekåta, kliniska foto och filmens skarpa vyer ger å sin sida verkligen allt av den kvistiga tätskogens magi. Antichrist (2009) är en film som har liknande visuella kvaliteter men även inte minst i den ganska maniska, feberskorvande musiken och ljudbilden.

”She desires of my blood. She sends ‘em upon me. They feed upon her teats, her nether parts. She sends ‘em upon me.”

Jag såg filmen utan undertext, så jag lyckades inte tyda mycket av vad karaktärerna sade till varann, men det spelade faktiskt mindre roll då filmen hade tillräckligt att leverera på alla övriga fält för att fängsla mig. Jag ser fram emot att se om The Witch för att få veta mer vad dom sade och för att njuta av en rysare och historiskt drama som bjuder på stämning och oerhört välgjort hantverk och detaljer, istället för att trycka på billiga skräckeffektknappar och intensivt stimulerande för korta tålamodströsklar.

TheWitch_R2__1.27.1-1024x768

Förrförra och förra året satte The Babadook (2014) avtryck med sina klassiska rysargrepp och fokus på dramat inom skräcken, men för mig är The Witch mer tillfredsställande och djärv på alla tänkbara plan. Den slutar när den ska och eskalerar inte över sin egen potential. Går du igång på denna films innehåll rekommenderar jag starkt snarlika folksagogrundade guldkornet The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs recensionen), Ken Russells särpräglade The Devils (1971) och givetvis The Wicker Man (1973).

The Witch påminner starkt om den förstnämnda i både handling, atmosfär och miljö, men har en särskilt vacker och skör mardrömskänsla likt den i The Devils, med en betoning på drama och atmosfär snarare än rysningar precis som i The Wicker Man. Det säger väl sig självt att även Lars von Triers tidigare nämnda, häxrelaterade film Antichrist (2009 – läs min hyllning till bland den filmen och drömska filmer i sig här) också är en film som går att lägga i samma hand som denna skara filmgodis.

edoeqmdvgkktyuuguntw

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudroll är en kvinna och filmens huvudämne är rädslan för häxor, så när det kommer till skildrandet av kön har den ett intressant ämne. Den visar på ett ungefär vilken position kvinnor i det fattiga samhällsskiktet förde sig inom, men mest av allt handlar den om hur avvikande beteende kunde tolkas när religiös fanatism och rädslan för det okända härjade – något som givetvis var en större börda att leva under som kvinna och med bräckligt, förutfattat anseende, men filmen skildrar även mannens problematik att uppfylla sin könsroll i ett kämpande bondeklimat.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
4 – Prat

TheWitch_R1__1.37.1-1024x768

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

The Blood on Satan’s Claw (1971)

Halloween-banner-2015

the-blood-on-satans-claw-cannon-posterGenre: Skräck, Drama, Folksagoskräck, Ockult saga
Svensk titel: Satans skinn
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Robert Wynne-Simmons, Piers Haggard
Regi: Piers Haggard
Längd: 101 min
Skådespelare: Patrick Wymark, Linda Hayden, Barry Andrews, Avice Landone, Simon Williams, Tamara Ustinov, Wendy Padbury

”Doctor, witchcraft is dead and discredited. Are you bent on reviving forgotten horrors?”

I en liten by i 1700-talets England hittar en man ett lik från en oidentifierbar människoliknande varelse. Snart blir en blivande brud galen och byns unga börjar se djävulstecken. 

skull

Jag älskar verkligen berättarkänslan som återfinns i folksagornas värld. Tillsammans med dom mytologiska berättelserna – som faktiskt också i högsta grad är folksagor, ger folksagan en avskalad framåtrörelse och en kittlande känsla av att allt kan hända, utan några tankar på realism eller inte. På det öppnas ofta en helt annan tid – en helt annan värld, som plats för sagan och just det avskalade tror jag gör oerhört mycket för fantasin. Jag får fylla i mellanrummen själv och bilda min egen förankring till världen.

Detta är ju i stora drag den största fördelen med all form av ordberättande då du får använda desto mer av din fantasi, men till skillnad från en 500-sidors romanskildring av en folksaga så kan den avskalade, korta folksagan lämna ännu mer till mitt eget huvud och ändå berätta ett lika stort eller långt skeende! Behållningen i en historia ligger för mig ofta i skelettet för det andra fyller jag med passion i själv, sakta och tålmodigt.

Blood on Satan's Claw 1

Inte så konstigt med den reflektionen i bakgrunden att jag som fantast av såpoperan Rederiet som knapp lågstadieelev fördrev all min internettid på att passionerat läsa dom utskrivna resuméerna av alla episoder jag missat bakåt i tiden och kände att ”det här borde SVT bunta ihop till en effektiv bok för det är ju nog så intressant som själva TV-serien”.

Folksagor och mytologi har i var fall följt med mig sedan så långt jag kan minnas – allt från bilderboksamlingen med bröderna Grimms sagosamling jag läste när jag sov över hos mormor och morfar som liten, till folksagor min morfar berättade dom senaste åren innan han dog, som jag sedan skrivit ner i dokument med ambitioner om att göra till atmosfärisk periodkortfilm om en svunnen tid i närmiljöer.

xhX6auoAVelAcwBsbUNJtJQATii

Där någonstans är jag, när jag nu får händerna på ”Satans Skinn”, eller The Blood on Satan’s Claw.  En brittisk film jag blev nyfiken på inte minst då filmbloggen Trash Is King! hyllade den med orden ”en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin”.

Det som gör att jag faller så oerhört för den här filmen är förstås en kombo av flera bra element sammanförda, men just det att den utspelas under folksagotider och dessutom är som uppdelad i flera små folksagor sammanvävda i en större historia är en triumf för mig som åskådare. Varje liten berättelse i berättelsen får just så mycket utrymme den behöver för att behålla sin sagolika inramning.

Blood on Satan's Claw 2

Tydligen har denna iakttagelse av mig en bakgrund i att manusförfattaren till filmen, Robert Wynne-Simmons, egentligen vill berätta tre separata historier som en klassisk antologifilm i Amicus-stil med Satan som gemensam nämnare. Historierna hade han samlat på sig genom livet (den om den blivande bruden bygger på en novell han skrev i college),  men han vidareutvecklade sedan den idén genom att väva samman historierna till en och samma historia.

Ansvariga på filmstudion Tigon British Film Productions ville dessutom att han skulle kika lite extra på deras tidigare succéfilm Witchfinder General (1968) med Vincent Price, för att ta inspiration från den och tidsperioden den skildrade. Det var även dom som förde in filmens final då dom inte tyckte att Wynne-Simmons slut i första manusutkastet var tillräckligt tydligt och slutgiltigt.

Blood on Satan's Claw 4

Även om oerhört mycket av filmens styrka ligger i Wynne-Simmons manushantverk, tillvaratar regissör Piers Haggard (TV-specialiserad multigenreregissör med bland annat miniserien Quatermass från 1979 och assistent åt Michelangelo Antonioni som merit) detta på bästa sätt och får den minnesvärda nyckelroll en bra regissör ska ha för att kröna berättelsens potential i slutresultatet. Han skapar en förtrollande känsla och försätter filmen näst intill uteslutande i naturliga, engelska lantmiljöer med naturligt ljus och en vilja att fota i lätt grodperspektiv för att ge känslan av något som ser upp på världen från leran. Det är gott om smuts och klafs blandat med tidsenliga kläder och med filmens mer nedstämda tempo liknar det nästan mer ett lantligt kostymdrama än en rysare. Naturen är så oerhört ljuvligt skildrad och fotad – bokstavligen sagolikt vacker.

Haggard var även med och ”petade” i manuset för att ta fram karaktärerna en aning och fick även han sitt namn omnämnt på manusrollen, även om han själv krediterar all berättarkvalitet till Robert Wynne-Simmons. En av filmens mest minnesvärda och välgjorda scener är helt och hållet improviserad på plats av Haggard vilket är svårt att tro då den är mycket välkoreograferad och stämningsfull, men tydligen är den alltså inte planerad. Ytterligare beröm för regin där.

1280x720-6_U

Även om filmens skådespel är så där träigt som det alltid blir när replikskiftena är som hämtade från hundratals år tillbaka, lyckas den unga – knappt vuxna, skådespelerskan Linda Hayden (Baby Love, Taste The Blood of Dracula) briljera totalt under hennes scener. Hon har en extremt förförande utstrålning som får både Marilyn Monroe och Charles Manson att verka tråkiga i jämförelse. Det går kalla kårar kring det som sker runt henne samtidigt som jag inte kan vända bort från hennes skönhet och tankarna på att se First Aid Kit eller vilken kvinna som helst i en liknande ockult setup, som närmaste substitut för att stilla abstinensen.

Det är Edie Sedgwick-varning på hennes magnetism och läser du recensionen av nyss nämnda Trash Is King! (nåja, ganska nyss) är jag inte ensam om att ha blivit märkligt förförd. Jag skulle kunna skylla på något så ytligt som ögonbrynen (jag älskar ju markerade, stadiga ögonbryn), men det här har inte med yta att göra. Det börjar med att du ser in i blicken och sedan har hon skapat ett universum i dig.

1414326348_1

Australiensaren Marc Wilkinsons filmmusik är den yttersta komponenten och kronan på verket för min förälskelse av Blood on Satan’s Claw. Den är folkmusikaliskt len samtidigt som den faller in mot mörka, förrädiska lager där östeuropeiska zigenarinstrument får mig att se grön, demonisk rök framför mig och jag älskar det. Musiken här är lika särpräglad, hypnotisk och viktig för filmen som den i Psycho (1960), The Exorcist (1973), Suspiria (1977) och The Shining (1980) och med den jämförelsen får du ett hum om hur jag mycket jag uppskattade Wilkinsons musik. Då jag ogillar jämförelser trots min ovana att dra till med dem så säger jag istället att det är ett nytt favoritsoundtrack till samlingen. Och ser man på – den finns hör och häpna på Spotify eftersom albumet släpptes på skivbolag 2007!

Musikskaparen Paul Giovanni ska tydligen ha fått råd av just Wilkinson när han gjorde musiken till The Wicker Man (1973) och det är en film om någon jag kommer att tänka på när jag ser den här. Det är så fruktansvärt mysigt att vara filmälskare när jag ser filmer av den här typen, som kan framkalla en sådan förtrollande stämning som färgar av sig och gör att jag vill leva mig kvar i filmens ockulta värld. Den strålar rakt igenom mig och jag kan verkligen höra hur den berättas som en saga för att skrämma barn och vuxna i små, svunna (och framtida?) timmerstugor i skogen …

Blood on Satan's Claw 6

Trivia:

  • Regissören Piers Haggard tillkännagav en gång att han behöll en klo från filmens djävulsvarelse som ett minne av filmen.
  • Regissör Piers Haggard om bollandet kring filmtiteln; ”It was initially The Devil’s Touch and then Satan’s Skin. I think Satan’s Skin is the best title. When it was sold to America, this wonderful old showman Sam Arkoff of AIP bought it and they released it as Blood on Satan’s Claw. Tony Tenser then changed the title and I thought that was a bit infra-dig, a bit naff. So I think Satan’s Skin was my favourite.
  • I ett skede var både Peter Cushing och Christopher Lee tillfrågade för rollen som filmens domare, men Cushing behvöde tid med sin sjuka fru och Lee var för dyr vid tillfället. Andra namn som övervägdes var Donald Pleasence och Michael Gough. Patrick Wymark som sedermera fick rollen dog kort efter inspelningen vilket blev en stark avslutning för honom.

4 – Manus
– Skådespelare
5 – Stämning
– Foto
– Musik
———-
21 – Totalt

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2