Etikettarkiv: H.P. Lovecraft

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

halloween-banner-2016lemora_poster

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

tumblr_nn11n7yz4u1snmmclo5_500tumblr_m3gvlznton1qzr8nao1_500

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

lemora1iverj1v1gh7azykmmiwttl72ejkfbmt4t8yenimkbvvk0ktmf0xjctabnaljim9

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

5110420_gallemora-a-childs-tale-of-the-supernatural

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

lemora-51lemora-7

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

capturfiles_2115lemora_mokingchildren

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

lemora_clawedhandlemora-a-child039s-tale-of-the-supernatural-4

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

lemora1-1lemora_solange

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

lemora29 lemora39

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5


lemora-a-childs-tale-of-the-supernatural-mex

Annonser

Curse of the Crimson Altar (1968)

halloween-banner-2016curse_of_the_crimson_altar_poster_03

Genre: Rysare, Mysterium, Ockultism
Produktionsland: Storbritannien
Alternativ titel: The Crimson Cult
Svensk titel: Monstret i Skräckens Hus
Manus: Mervyn Haisman, Gerry Levy, Henry Lincoln, Jerry Sohl (inspirerad av en novell av H.P. Lovecraft)
Regi: Vernon Sewell
Längd:  89 min
Budget: ?
Skådespelare: Boris Karloff, Christopher Lee, Mark Eden, Barbara Steele, Michael Gough, Virginia Wetherell, Rosemarie Reede, Derek Tansley, Michael Warren

The high priestess of evil… A monstrous fiend with an overpowering lust for blood…

När hans bror försvinner uppsöker Robert Manning den lilla idylliska staden där hans bror senast setts till. Väl där blir han erbjuden att stanna hos den välbärgade Morley, men Robert anar att något inte står rätt till.

Temacheck: ”Witches” förekommer i högsta grad, ”bitches” förekommer också beroende på vad du tolkar in i det. En blond, lurig kvinna och en drös blonda offerlam utan mycket till kläder, samt en hel del swingersgäster förstås. Sedan har filmen en ockult, ståtlig ”dick” och ett brödrapar i riktiga dickheads. Kanske den mest tematrogna filmen hittills i år!

large_curse_of_the_crimson_alter_12_blu-ray_

Produktionsbolget Tigon British Film Productions var en rapp uppstickare som kom och gick mellan åren 1968 fram till 1972. Tigon producerade skräckrelaterade filmer som istället för att kopiera framgångsrika Hammer Films och Amicus Productions snodde åt sig deras och amerikanernas skräckaffischnamn för att göra lite aningens mer djärva rullar. Brutala Witchfinder General (1968), franska konsterotikfilmen The Nude Vampire (1970 – av min favorit Jean Rollin) och sagolikt krypande The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs min text av den pärlan här) är förmodligen höjdpunkterna. Hade dom funnits kvar längre hade en alternativ film som The Wicker Man (1973) passat utmärkt i deras stall.

I begynnelsen gjorde dom också denna kultfilm ur mer än en synpunkt – Monstret i Skräckens Hus, där storstjärnan Christopher Lee (presentation överflödig) paras ihop med legendariske förebilden Boris Karloff (presentation överflödig) i en av gamle Boris sista filmer. Han dog mindre än ett halvår senare, men hann faktiskt synas i ytterligare fem filmer efter denna. Han är allmänt mysig att se i sin tillbakadragna men ändå värdiga roll på ålderns höst.

vlcsnap-2011-01-07-11h59m00s180

Det märks att alla bakom och framför kameran rör sig runt en legend och det förekommer även en småkul blinkning till hans medverkan i ett replikskifte innan hans entré. Dessutom dyker ”the original scream queen” och gothiska gudinnan Barbara Steele (Black Sunday, The Pit and the Pendulum, Piranha) upp i en mindre, men oerhört färgstark och minnesvärd roll som den ockulta gudinnan Lavinia. Hon stjäl faktiskt showen både i filmen och på filmens posters. Som om inte det vore nog dyker Batmans butler Alfred upp – rättare sagt skådespelaren Michael Gough, som en slags butler just. en Betydligt mer pressad butler dock.

Filmen följer dock i huvudsak Robert Manning, spelad av mer lättviktige TV-skådisen Mark Eden och som är en brittisk kopia av fotbollspelaren Lionel Messi. Manning söker likt en gäst i Cluedo efter sanningen om hans försvunne bror ute i en partystinn herrgård på den brittiska landsbygden, där den frodande, hippieinfluerade swingersklubben håller låda. Stilige Manning ger ett gentlemannamässigt intryck, men trots omständigheterna flörtar han oerhört klumpigt och scoutlikt på en blondin värdinna mellan varven.

76d2f610d72de1d40265c014dbfbe9ae

På natten blir det dock riktigt snurrigt, när han drömmer att han är delaktig i vad som får sägas vara filmens överlägset starkaste partier – en ockult ritualtillställning som ger mig underbara vibbar av experimentfilmskaparen Kenneth Angers starkt flummiga ritualkortfilmer Invocation of My Demon Brother (1968) och Inauguration of the Pleasure Dome (1954). Tyvärr avtar detta på många sätt förtrollande surrealistiska parti och filmens slut har visserligen spektakulära ambitioner, men det känns mer vagt och intetsägande än vad en surrealistisk cirkus hade gjort i slutändan. Det var ju så oerhört vackert med dom isolerade mardrömsscenerna filmen stundtals bjöd på.

Filmen ska tydligen vara fritt inspirerad av skräckmästaren H. P. Lovecrafts novell The Dreams in the Witch House, från 1932. När jag läser om denna abstrakt skildrande novell blir jag helt klart intresserad av hans berättande, då jag ännu inte grävt mig ner i hans populära värld av kosmisk skräck ännu men har en fin samling hemma i bokhyllan som väntar på min uppmärksamhet. Lovecraft själv såg dock nämnda novell som misslyckad, har jag hört.

_jury

Jag kan inte heller låta blir att återkomma till The Wicker Man, då Christopher Lee roll i Curse of the Crimson Altar är en försmak av hans del i den filmen, men där föll bitarna runt honom på plats på ett helt annat sätt. Här blir det bara lagom kul, men med en skön 60-talsosande swingersaura och en del psykedeliska färgdroppar.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


crimson-altar

 

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Det är dags för en psykedelisk spotifylista igen och denna vecka har jag kommit fram till den fjärde i ordningen. Sjukdom förhindrade mig från att kasta ut ett inlägg igår, men idag tar vi nya tag. Kvaliteten på uppsättningen är hysterisk, till och med så här långt ner i listningen. det är bara att ta in det över en rejäl hög koppar te och se hur många lyssningar som behövs för vissa låtar att öppnas upp i ditt huvud.

Tre sorters grädden jag vill lyfta fram lite extra ovanpå moset är;

The Jimi Hendrix Experienced - August 27, 1967

”Splash 1 (Now I’m Home)” av The 13th Floor Elevators, som kom redan 1966 och tillsammans med övriga låtar från LP:n The Psychedelic Sounds of The 13th Floor Elevators och satte ribban för vad psykedelisk rock var. På ”Splash 1” var även det musikaliska tempot så där långsamt som åtminstone jag uppskattar lite extra från dem, även om texterna oftast sölar fram jättehärligt. Men instrumenten kan vara riktigt stressiga och då är dom tillbakalutade styckena välkomna.

Deras märkligt innovativa instrument ”electric jug” – den elektriskt amplifierade kannan eller vad sjutton det kallas på svenska, användes inte alls i denna låt. Roky Ericksons band var mycket mer än deras geniala flugor. Det egna finns där i sångtexten och tempot. Dom hade en karaktär i deras musik som inte gick att blanda ihop med något annat som gjorts och det är helheten mer än enstaka låtar som låser upp deras mystik och essens, men detta spår är en av mina favoriter när det kommer till att framkalla just den där skogsdoftande, häxlyftande 13th Floor Elevators-magin.

The neon from your eyes is splashing into mine.
It’s so familiar in a way I can’t define.
And now I’m home.
And now I’m home.
And now I’m home, to stay.

productimage-picture-moby-grape-at-the-ark-concert-poster-3916

”Mobius Trip” av H.P. Lovecraft, från 1968 års album H.P. Lovecraft II – ett album som mycket, oerhört, tragiskt nog inte finns på Spotify, men jag rekommenderar att köpa det i så kallad fysisk form för att ta del av hela upplevelsen med låtar som ”Blue Jack of Diamonds” och bokstavligt lovecraftinfluerade ”At the Mountains of Madness”. Ryktet säger att detta album var det första som spelades in helt och hållet under påverkan av LSD.

Just detta stycke är en oerhört harmonisk tripprapport, som hämtad från en oas i Paradiset. Musiken i harmoni med sopransången (eller vad det kallas – jag är ingen musikexpert) ÄR musikalisk harmoni av bästa sort. En vetekudde kan inte framkalla värme bättre än ”Mobius Trip”.

In the park the air is cleaner
And the smell of grass is greener
Do you think that this could be the place
In the world, where only time’s erased
It happened just like every body said
You crossed the line and never left your head

a7707b2bb27a57687c6ff8697a88f4ce

”I Walk on Guilded Splinters” av Mac Rebennack under pseudonymen Dr. John Creaux aka Dr. John the Night Tripper, från albumet Gris-Gris (1968). Ett hypnotiskt voodoostycke från New Orleans rökigaste träskmarker, på en flotte bland kladd, som lämnar en känsla av mållöst, förhäxat groove. Jag kan inte recitera musikinstrument. Mina försök skulle aldrig kunna representera briljansen i ljudbilden. Den här låten är en upplevelse över allt sånt.

Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters
Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters

‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up, ‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up

Och här är hela den psykedeliska spotifylistan med dessa tre låtar och 27 andra, för dig att lyssna på. Nästa vecka kommer – inte helt oväntat, plats 91-120.

Nick Cave and The Bad Seeds 1984-1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Det australienska bandet Nick Cave and The Bad Seeds är ett av mina allra största favoritband. Deras dunkla, mörka sound och Nick Caves oefterhärmeliga förmåga att trollbinda med sin närvaro, hypnotiska basröst och helvetiska texter är något som sammanfaller perfekt med det som min filmsmak oftast lever bäst på stämningsmässigt.

Lite grann därför får de för mig också en stark koppling till den tid vi nu är mitt i – närmare bestämt den ruggiga men samtidigt vackra årstiden som kallas Hösten. För mig är hösten dessutom lika med halloween-perioden, så då passar det för mig bra att låta Nick Cave och hans Bad Seeds få en plats i detta års halloween-tema, lite så där på ett musikaliskt, svartnat bananskal.

Den här musikinriktade – men väldigt filmbejakande bloggserien kommer under åtta inlägg ta fram de låtar jag allra varmast rekommenderar från deras musikkatalog.

Är det något som beskriver deras musik är det just ordet ”filmiskt”, då de tillför en ljudbild så rik på emotionella effekter att den lätt går att anknyta till filmmusik, men framför allt är det Nick Cave och co:s förmåga att bygga upp en dramatik – berättelsemässigt och känslomässigt, så pass intensivt att den tar ett grepp om lyssnaren och man får liksom välja ifall man antingen ska ignorera musiken helt, eller låta sig fängslas totalt.

Nick Cave är en blandning av Elvis Presley, Alice Cooper, Johnny Cash och Lou Reed rent artistiskt, med en rejäl dos Edgar Allan Poe– och H.P. Lovecraft-svärta. Han bygger upp en hypnotisk närvaro, men likt en psykopat kombinerar han det med en känsla av total oberäknelighet och ett kall till mordisk hunger.

Dock är den ännu större behållningen i Bad Seeds briljans själva musiken. Med kreativa monster som Mick Harvey, Blixa Bargeld, Rowland S. Howard, Warren Ellis och Thomas Wydler – för att nämna några, så används intrument som klinkande piano, fiol, gitarrer, xylophon och inte minst orgel på mycket fria sätt och skapar vemod, tyngd, kyrksorg och galenskap mer ondskefullt än det hårdaste dödsmetallbandet någonsin har lyckats med.

Mina favoritalbum av Nick Cave and The Bad Seeds är Your Funeral… My Trial (1986), Tender Prey (1988), Let Love In (1994) och allra mest Murder Ballads (1996), då de på det sistnämnda albumet enligt mig på något sätt nådde sitt mest fängslande sound, både textmässigt, sångmässigt och musikmässigt. För någonstans så har alltid mordets röda hand varit en skugga i spelet under hela deras karriär.

Förhoppningsvis kan jag få fler att fängslas av deras bidrag till den mörkare musikhistorien, så som jag gjorde. Jag hoppas därför att fler kommer lyssna på The Bad Seeds under höstmörkrets stundande dagar och nätter.

Jag börjar i kronologisk ordning och vandrar sedan allt närmare nutiden…

From Her To Eternity (From Her To Eternity – 1984)

Titelspåret på debutalbumet från 1984, under bandnamnet Nick Cave and The Bad Seeds, visar att deras stil fanns där från början (faktiskt redan i högsta grad under Nick Caves tidigare band, The Birthday Party).

Denna sång leker med namnet på romanklassikern Härifrån Till Evigheten (From Here To Eternity) och sången framfördes dessutom av bandet i Wim Wenders-filmen Wings of Desire (1987).

Sången startar maniskt och eskalerar allt eftersom mer och mer, ju längre Nick Cave berättar om flickan som bor på våningen ovanför honom. Som vandrar på golvbräderna och gråter så att tårarna faller ner i hans mun. Hur han vill trollbinda henne. Perversion och galenskap slås brutalt fram på pianot och för mig är det här ett av The Bad Seeds milstolpar.

Tupelo (The Firstborn Is Dead – 1985)

Nick Cave blinkar åt två blueslegender – Lead Bellys bluessång Looky looky yonder och John Lee Hookers Tupelo, när han ödesmättat berättar om Elvis Presleys födelse en stormig natt i Tupelo, Mississippi, så att det får bibliska proportioner med en dramatik som outtalat jämför Elvis med Jesus själv.

Vi hör bokstavligt stormens vindar och jag har inte svårt att visualisera mig berättelsen. Manskören ger häftig vindkraft åt stormskildringen och vi får en trevlig smak av Nick Caves sagomässiga berättarskicklighet utan ingredienser som stark smak av galenskap och blod.

Train Long Suffering (The Firstborn Is Dead – 1985)

En fartfylld, medryckande up-tempolåt som – i alla fall för mig, efter att ha hört den några gånger känns i det närmaste klassisk i all sin enkelhet. På The Firstborn is Dead börjar Cave och bandet bygga sin musik med stor inspiration från den amerikanska bluesen – mer strukturellt än tidigare, och även om det blir ”another kind of beast” i deras händer så ger det en tung, bastant grund som passar bandets stil utmärkt.

I den här låten får Nick Cave fnatt och karaktäriserar tåget själv med sitt hookiga tutande. Den tåglånga smärtan och lidandet blir på något sätt ett tidigt svar från Bad Seeds på hur en tung poplåt kan skrivas.

Muddy Water (Kicking Against The Pricks – 1986)

Med tredje albumet, Kicking Against The Pricks, vandrade Caves band ifrån post-punk-scenen och deras mer hysteriska sound genom att göra ett coveralbum. Sången ”Muddy Water” är i originalet av The Seldom Scene inte alls så blöttyngd som i Nick Caves långsamma tolkning. Cave går ner i en mörk, basig och mycket närgången stämma som senare blev mer av hans standardröstläge.

Liksom i originalet, fast ändå genom en annorlunda metod, får jag bilder framför mig av en skeptikers återblick av ett svunnet Amerika, likt Tommy Lee Jones uppgivna polissheriff i bröderna Coens och Cormac McCartys No Country for Old Men (2007).

The Singer (Kicking Against The Pricks – 1986)

Ursprungligen en Johnny Cash-låt, också kallad The Folk Singer, som inofficiellt beskriver Johnny Cashs kamp mot musikindustrin och skivbolagen som behandlade honom som en själlös produkt stundtals (vilket filmen Walk The Line ju hintar om). Jag måste stanna till vid Cashs version och belysa hur jävla fenomenalt bra denna episka, tidlöst berättade sången är. Kanske en av Johnny Cashs mest personliga, poetiska och allra bästa sånger – och då talar vi ändå om Johnny Cash – ”The Man in Black” själv.

Nick Cave hyser väldigt stor respekt till Johnny Cash och de båda är väldigt lika som människor. En mörk, dyster ton, svartnad blick och mörk aura kring sig är de både riddare av väldigt lika känslor. Cave har ändrat sångens text en liten, liten aning men låtens enorma själ är orubblig och tar över hela rummet när man hör den historiska ödesberättelsen om ”the singer”. Må du vila i frid, Johnny Cash.