Etikettarkiv: Betyg 6

Gold (2016) eller: Matthew McConaughey är en sympatisk tjockis

Microrecensioner-header1488563060_ourofilmeposterEn tung Matthew McConaughey i en lätt The Wolf of Wall Street, fast här finns utrymme att stundtals känna för huvudkaraktärens brister i hans eskalerande klavertramp.

Kenny Wells är en modern guldletare, lurendrejare och drömmare som är på desperat jakt efter det stora genombrottet. Med endast ett fåtal alternativ kvar innan total konkurs slår han sig ihop med en lika misslyckad geolog för att lyckas genomföra ett grandiost försök att finna en stor guldfyndighet i Indonesiens otillgängliga djungel. Gold är en verklighetsbaserad historia som nästan är för bra för att vara sann.

Matthew McConaughey har oklanderlig energi i huvudrollen som charmig affärsentreprenör och girig skojare – med hjärta. Och en ambitiös kroppshydda, som vid en första anblick kan kännas som totalt överflödigt oscarsbete. Viktprestationer är något som generellt fokuseras på tok för mycket i dagens filmklimat, som en skådespelarmässig kvalitet. Här motiveras dock faktiskt vikten då den gav karaktären en viktig underdogstämpel som framkallar medkänsla hos mig. Jag uppskattar även filmens övriga sätt att lyfta fram hur den goda tanken och drömmarna kan förgiftas av girighet.

Gold är alldeles lagom underhållande och blir aldrig tråkig, men förvänta dig inget mer än en stabil ”uppgång och fall” som kan ses mer med lätt ängsligt leende än koncentrerad blick. Ett extra plus för specialskriven ledsång av Iggy Pop.

gold-movie-2016-matthew-mcconaughey-edgar-ramirez img

Betyg:
2 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


 

Gold hade premiär på svenska biografer i förrgår (3 mars) och du kan även läsa recensioner av filmen hos Jojjenito och Fripps filmrevyer.

Spegelreflektion: Jackie (2016)

jackie-posterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Jackie med oscarsnominerade Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Detta är en spegelreflektion av den aktuella filmen som jag skrev efter att ha läst recensionen från filmspanarkollegan Rörliga bilder och tryckta ord. En kommentar som jag under tidigare etablerade principen ”spegelreflektion” publicerar även på min egen blogg, i utökad form.


Jag tycker riktningen Jackie tog var mer intressant än att berätta något i historisk mening. Det psykologiska porträttet var tungt på ett ovanligt påtagligt sätt. Det kändes som att hänga med en hålögd människa i en svart stund av livet. Den var utdragen, som den närmaste perioden efter något fruktansvärt hänt i ens närhet, som drabbat en personligen.

jackie_trailer

Inte en lättsedd, bekväm eller underhållande film, men hellre allt detta än 95% av alla biopics, helt klart. Historia kan jag läsa på Wikipedia, men känslor som ger intryck kan biopics fortfarande leverera desto bättre. Filmen är ett mörkt vältrande, men ekot klingar positivt för mig.

Den dramatiserar inte den skärrade, sörjande personen Jackies psyke i form av utfall och stora, operaliknande penseldrag. Känslouttrycken förstoras inte utanpå. Porträttet tar några steg bort från typiska knep som annars finns där att ta till om berättaren vill att publiken inte ska kunna undgå en karaktärs känslor. Här krävs det att läsa subtila signaler. Beteende, kroppsspråk, motsägelser. Motivation och personlighetsförändringar. Flashbacks visar Jackie innan det fruktansvärda – inte bara som känslomässig kontrast utan också för att kontrastera hennes beteende.

skammen_9

Jackie kan nog liknas ganska mycket vid en bergmanfilm. Byt ut Jackie mot X och Portman mot Ullmann. Placera skildringen på Fårö i grått regnrusk och byt ut männen hon talar med mot andra bergmanbekantingar. Låt det handla om en innesluten änka av rang, sörjande på en ensam herrgård. Voilà! Du får en ganska stabil bergmanrulle.


Tidigare idag recenserade jag filmen mer specifikt, med betyg. Recensionen hittas här.  Fler recensioner av filmen ses återigen på dessa bloggar:

Filmnight
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)
Snacka om film (podcast)

beauty-2012-05-34-100-best-hairstyles-jackie-kennedy-onasis-pillbox-hairdo-main 1-before-the-murder

Jackie (2016)

jackieGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E Grant, Caspar Phillipson, John Carroll Lynch, Beth Grant, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

b2ae45e51a7977011f4e9a5b1d396e72-002

På pappret verkar Jackie vara en typisk biopic, lätt att föreställa sig, men det är inte sant. Det här är inte en biografisk skildring om den enigmatiske ikonen Jackie Kennedy som vill säga oss något om henne som hon inte själv sade. Den tar en annan väg än att ge oss ”hela historien i ett uppslag”.

”I want them to see what they have done to Jack.”

Det är en uppvisning i hur intressant tystnaden hos en person kan vara och hur agerandet från en tyst person kan förmedla nog så mycket. Uttryck består lika mycket av vad vi håller inom oss. Vad vi väljer att inte blotta. Sådant skapar karaktärer lika mycket som att öppna dom och spilla ut… karaktärens inre på ett öppet bord. Natalie Portman (Léon, Black Swan) visar hur en karaktär kan tala genom att hålla tillbaka. Hur känslorna stannar i en inandning.  Filmen rekonstruerar samtalen Jackie hade med personerna allra, allra närmast henne efter mordet på hennes man. Tomrummet skriker genom tystnaden.

Jag tror att dom som förlorat någon mycket nära, på ett mycket chockartat vis, kan bli starkt drabbade av Jackie. Skildrandet av hur folket berövades sin ledare får stå tillbaka för intimitet. Manusförfattare Oppenheim och regissör Larraín kramar ur allt som går ur historien om Jackies personliga sorgeprocess, det ska filmen verkligen ha. Det görs brutalt och – för att använda Jackie O’s förmodade favoritord, ”beautiful”.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630983_tmp_ladda_ned

”I will march with Jack, alone if necessary.”

Musiken är just det –  brutal och vacker. Experimentiell. Oerhört passande för vad filmen behandlar. Den innehåller påträngande tristess och förlösande katarsis om vartannat. Violinisten MicaUnder the Skin Levis bidrag till Jackie är faktiskt smått fantastisk. Historien är bara inte tillräckligt intressant för att rättfärdiga mer än stabila betyg. Den mjölkar sitt innehåll utan att fylla hela kannan och tomgången blir påtaglig om du inte är religiöst fascinerad av den mytiska Jacqueline ”Jackie” Lee Bouvier Kennedy Onassis. Filmen är något av årets oscarssäsongs The Danish Girl (min recension från mars 2016). Öm och ganska luftig.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


Jackie med Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också recenserat Jackie denna fredag. Som jag minns var hon mer skeptisk än mig, eller hur var det nu?

Fler som skrivit om filmen är FilmnightMovies-Noir och Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag). Fiffi pratar även om filmen i Snacka om film-podden.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630937_tmp_ladda_ned__1_ be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630947_tmp_ladda_ned__2_

20th Century Women / Alla Tiders Kvinnor (2016)

womenposterGenre: Drama, Feministisk biografi
Produktionsland: USA
Manus:  Mike Mills
Regi:  Mike Mills
Längd:  118 min
Skådespelare: Annette Bening, Greta Gerwig, Elle Fanning, Billy Crudup, Alia Shawkat, Lucas Jade Zumann, Laura Wiggins, Darrell Britt-Gibson, Thea Gill, Waleed Zuaiter, Curran Walters, Nathalie Love

Historien om tre kvinnor som utforskar kärlek och frihet i södra Kalifornien i slutet av 1970-talet.

_DSC1040.NEF

Wow! Annette Bening (American Beauty, Postcards from the Edge, The Kids Are All Right, Being Julia osv. osv.) är helt fantastisk som den sorglösa supermamman Dorothea, på ett sätt som får Diane Keatons Annie Hall att bli självkritisk. Vilken avslappnad uppvisning! Vill du se feministiska skildringar, överväg denna. Tyvärr saknar filmen hon är med i PULS.

Hennes familjetrupp är en underbar uppställning kvalitetsaktriser. Greta Gerwig och Elle Fanning i välformade roller och en träffsäker nykomling i krulltotten Lucas Jade Zumann. Den stabile ex-hippien William (Billy Crudup) får en mycket fin kemi med denna feministiska förebildsfamilj.

01-20th-century-women-w1200-h630

Dom små relationerna bjuder på mysigt charmputter, men filmen har inget som får mina sinnen att vakna och engagera mig i framåtrörelsen. Jag svävar liksom i ett avdomnat söndagshäng. Du bör dock ta dig igenom den här för Annette Benings skull, för hon skulle tamejtusan haft en oscar för denna. Se och lär av REN skådespelarmagi bortom viktförändringar och överambitiöst methodploj!

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
26/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


20th Century Women / Alla Tiders Kvinnor har svensk premiär på Göteborgs filmfestival imorgon, 30 januari.

La La Land (2016)

la_la_land_ver2Genre: Musikal, Romantik, Dramedi
Produktionsland: USA
Manus:  Damien Chazelle
Regi:  Damien Chazelle
Längd:  128 min
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt, John Legend, Finn Wittrock, Tom Everett Scott, J K Simmons, Jessica Rothe, Sonoya Mizuno, Callie Hernandez, Josh Pence, Damon Gupton, Terry Walters, Reshma Gajjar, Valarie Rae Miller, John Hindman, Jason Fuchs

En jazzpianist och en aspirerande skådespelerska faller för varandra samtidigt som de försöker uppnå sina drömmar i världens underhållningshuvudstad.

lalaland-1

Två koppar kaffe är en kopp för mycket. En snedtripp på koffein försatte mig i manodepressivt tillstånd lagom till anhalten i La La Land. Vad som förväntades vara ett sprudlande kärleksbrev till musikalens Hollywood blev en känslomässig berg-och-dalbana på gränsen mellan Helvetet och lättsamhet. Filmen tänjde ut varje scen lite för länge, visade påfrestande ambivalens och avslutade med femton slut. Femton slut som fick mig att tro att jag fastnat i en filmisk LSD-tankeloop som aldrig ville upphöra.

Två koppar kaffe och La La Land fick mig att överväga om jag inte blivit sinnesjuk till slut. Detta vill jag uppleva igen, men aldrig mer med koffein i kroppen.

lalaland-3

Jag ratar för det mesta musikal då dom bara brukar bjuda på romantiska, naiva fantasier om kärlek och glädje. Det La La Land gör bra, som jag särskilt tänker på först så här i efterhand, är att ta detta koncept av romantiskt drömmande och både rannsaka det och vända ut och in på det. Det är en musikal som kritiserar det musikaler så ofta står för. Denna poäng gör filmen till något mer än ett mysigt kärleksbrev till dom romantiska drömmarna. Jacques Demys franska sockerbomb Les Demoiselles de Rochefort (1967) möter viktigpettern Birdman – The Unexpected Virtue of Ignorance (2014).

Det är en klämkäckt inslagen örfil som viftar utan att bestämma sig för vem den vill slå eller när den ska sluta. En emotionellt instabil borderline-musikal med extra allt av sött och salt.

lalaland-2

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


la_la_land_ver4_xlg

La La Land hade premiär på bio i Sverige tidigare ikväll. Filmen löper amok hos kritikerna och på årets filmgalor (7 Golden Globes! 14 oscarsnomineringar!) vilket säger något om filmens förmåga att beröra nutidens nostalgijagande lyckosökare. Var det bara jag som vandrade ut ur bion med en rejäl klump i bröstet? Men ååh vad jag är förälskad i ”ledmotivet” – det goslingväsande, bitterljuva ”City of stars”, värdig att sätta ton till den gyllene soltimmen som fyller hjärtat på vägen hem, i den kaliforniska sommarnattens överträde in i morgonljuset.

Fler filmspanare som skrivit om filmen finner du här…

Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight

Filmparadiset

Altered States (1980)

halloween-banner-2016-nyaltered_states

Genre: Science Fiction, Mysterium, Drama, Skräck
Produktionsland: USA
Manus:  Paddy Chayefsky (baserad på hans egen roman)
Regi:  Ken Russell
Längd:  102 min
Skådespelare: William Hurt, Blair Brown, Bob Balaban, Dori Brenner, Drew Barrymore, Miguel Godreau, Thaao Penghlis, George Gaynes, Charles Haid

I källaren på ett läkaruniversitet har Dr. Jessup gått in i ett totalt mörker. Det mest fruktansvärda experiment i medicinsk historia har spårat ur… och objektet för experimentet är han själv!

Temacheck: Filmen innehåller ytterst lite av häxor, kvinnor eller barn (även om Drew Barrymore pre-E.T. skymtar förbi). Däremot vad som kan sägas vara häxkraft av det mer kraftfulla slaget.

altered-1

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras. Dom visuella kryddorna är stundtals häpnadsväckande snygga – rent ut sagt världsklass. Huvudämnet är monumentalt intressant. En läkare som börjar testa en så kallad ”sensory deprivation tank” på sig själv för att få kontakt med något större… det är högtflygande grejer som för tankarna till 2001: A Space Odyssey.

För mig är det ett frågetecken att Paddy Chayefsky, som skrivit det mästerliga, högintellektuella manuset till Network (1976) står huvudansvarig för både manus och bokförlaga här, då potentialen i det existentiellt och fysiskt komplexa materialet slarvas bort totalt i intelligensbefriad hollywoodspänning. Två mästerkockar gör inte alltid tillsammans en bra soppa.

tumblr_mm1j3iglw41r285tzo6_1280

Betyg:
3 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


altered-states-1 alteredstates01 altered_states_master_copy__detail_carousel altered-states-3 altered-states-review-13

Övriga recensioner på filmer av Ken Russell:

Gothic (1986)

To the Devil a Daughter (1976)

halloween-banner-2016to_the_devil_a_daughter

Genre: Thriller, Mysterium, Rysare
Produktionsland: Storbritannien, Västtyskland
Alternativ titel: Child of Satan
Svensk titel: En Dotter åt Djävulen
Manus: John Peacock, Christopher Wicking
Regi: Peter Sykes
Längd:  91 min
Budget: ?
Skådespelare: Richard Widmark, Christopher Lee, Honor Blackman, Denholm Elliott, Nastassja Kinski, Michael Goodliffe, Anthony Valentine, Eva Maria Meineke, Derek Francis, Constantine Gregory, Frances de la Tour

Warning! This Motion Picture Contains The Most Shocking Scenes This Side Of Hell!

En författare av ockulta böcker får i uppgift att skydda en ung kvinna från att hamna i klorna på en satanistisk sekt.

Temacheck: Satanistisk dyrkan och ritualer för att frambringa djävulskrafter ur kvinnor och får sägas vara en given bock i rutan över ”witches”. Nastassja Kinski fyller rollen bra som ”bitch” och filmens män visar helt klart prov på både sexuell dragning och dumdristighet så ”a couple of dicks” kryssas i för en trippel.

to-the-devil-a-daughter2

Säg vad du vill om filmens ambitiösa plan och mytologi (baserat på en roman av Dennis Wheatley som även bidrog till förlagan av Hammers The Devil Rides Out, 1968) som i det dramaturgiska utförandet endast blir rörigt och dödar publikens (min) förmåga att engageras (vänta… filmskribent Roger Ebert har redan gjort det underhållande när filmen kom), men denna svalt omtyckta hammerfilm är Mysig med stort M. Vardagsmysig med stort V, när du har feber och befinner dig i ett konstant tillstånd av Utzoning med stort U.

Senaste månaden har jag dragits med en ovanligt envis förkylning som emellanåt kryddar mina dagar med feber. Feber med stort F. När jag befinner mig i det tillståndet är jag mottaglig för stämningar jag annars endast brukar drömma om – bokstavligen. Den sortens stämning drömmar och feber besitter. Fast det finns ett ytterligare recept för att hamna i detta tillstånd; sitt inomhus vid fönsterplats, insvept i den värmande eftermiddagssolen. I det läget frikopplas fantasiflödet och du kan hamna i en meditativ rymd där allt ekar. Kanske kommer du närmare gamla minnen från barndomen, eller så spelas absurda dialoger upp runt ditt huvud. Det är en slags vardagsmagi, den här zonen du hamnar i.

9abd518d4046d2ac8fd06ca89f2c5d91

Jag befann mig emellanåt där när jag med feber såg To the Devil a Daughter och som i meditation var jag kravlös. I efterhand minns jag inte så mycket av filmens innehåll, men den funkade mer än väl som projektionsduk för min färd till den andra zonen.

En sak ska filmen ha en stor applåd för, oavsett vad du tycker om filmen i övrigt; Kostymerna! Kostymerna med stort K är filmhistoriska höjdpunkter. Christopher Lee klär sig i prästuniform – och som han klär sig. Tänk dig själv… Christopher Lee – mörkrets ståtlige förebild, i svarta prästkläder. Han har aldrig varit mer elegant eller mer intressant klädesmässigt, någonsin. Sedan, Nastassja Kinski – änglarnas egen avbild, klädd som nunna. Du kan inte slå den nunnan. Jag menar förstås i skönhet.

scan0006

Två ”guilty pleasures” skrivna i stjärnorna i en och samma film. Det räcker för att göra den här filmen till mer än bara en film. Jag hade gärna velat vara ett krucifix på väggen under inspelningen av denna film, för att få se mer av honom i prästuniform och henne i nunnedräkt.

Trivia:

  • Trots Nastassja Kinskis vackra nunneklädsel är den här filmen mest känd för att blott 15-årige Nastassja Kinski (dotter till Klaus Kinski) i en scen syns spritt språngande naken. Minst sagt kontroversiellt. Dessutom en oväntad casting med tanke på att hon spelar en 18-åring.
  • Detta var den brittiske skådespelaren Michael Goodliffes sista film, då han samma år vid en ålder av 61 år tog sitt liv på grund av depression.
  • Hammer Films paradstjärna Christopher Lee gjorde inga fler filmer för produktionsbolaget efter To the Devil a Daughter och detta ses också som Hammer Films sista film för den klassiska eran i och med övergången till TV-mediet. Påståendet om Sir Lee stämde åtminstone i 35 år, tills han 2011 gjorde en ”comeback cameo” i den hammerproducerade rysaren The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

to-the-devil-a-daughter-12

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


 

Bonusfoton:

bc3b87418c65af9ed81a1ac1f1b75cf3

6fb27444094976ab0ebafbdd0ae021e8