Etikettarkiv: Kennedy

Spegelreflektion: Jackie (2016)

jackie-posterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Jackie med oscarsnominerade Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Detta är en spegelreflektion av den aktuella filmen som jag skrev efter att ha läst recensionen från filmspanarkollegan Rörliga bilder och tryckta ord. En kommentar som jag under tidigare etablerade principen ”spegelreflektion” publicerar även på min egen blogg, i utökad form.


Jag tycker riktningen Jackie tog var mer intressant än att berätta något i historisk mening. Det psykologiska porträttet var tungt på ett ovanligt påtagligt sätt. Det kändes som att hänga med en hålögd människa i en svart stund av livet. Den var utdragen, som den närmaste perioden efter något fruktansvärt hänt i ens närhet, som drabbat en personligen.

jackie_trailer

Inte en lättsedd, bekväm eller underhållande film, men hellre allt detta än 95% av alla biopics, helt klart. Historia kan jag läsa på Wikipedia, men känslor som ger intryck kan biopics fortfarande leverera desto bättre. Filmen är ett mörkt vältrande, men ekot klingar positivt för mig.

Den dramatiserar inte den skärrade, sörjande personen Jackies psyke i form av utfall och stora, operaliknande penseldrag. Känslouttrycken förstoras inte utanpå. Porträttet tar några steg bort från typiska knep som annars finns där att ta till om berättaren vill att publiken inte ska kunna undgå en karaktärs känslor. Här krävs det att läsa subtila signaler. Beteende, kroppsspråk, motsägelser. Motivation och personlighetsförändringar. Flashbacks visar Jackie innan det fruktansvärda – inte bara som känslomässig kontrast utan också för att kontrastera hennes beteende.

skammen_9

Jackie kan nog liknas ganska mycket vid en bergmanfilm. Byt ut Jackie mot X och Portman mot Ullmann. Placera skildringen på Fårö i grått regnrusk och byt ut männen hon talar med mot andra bergmanbekantingar. Låt det handla om en innesluten änka av rang, sörjande på en ensam herrgård. Voilà! Du får en ganska stabil bergmanrulle.


Tidigare idag recenserade jag filmen mer specifikt, med betyg. Recensionen hittas här.  Fler recensioner av filmen ses återigen på dessa bloggar:

Filmnight
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)
Snacka om film (podcast)

beauty-2012-05-34-100-best-hairstyles-jackie-kennedy-onasis-pillbox-hairdo-main 1-before-the-murder

Annonser

Jackie (2016)

jackieGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E Grant, Caspar Phillipson, John Carroll Lynch, Beth Grant, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

b2ae45e51a7977011f4e9a5b1d396e72-002

På pappret verkar Jackie vara en typisk biopic, lätt att föreställa sig, men det är inte sant. Det här är inte en biografisk skildring om den enigmatiske ikonen Jackie Kennedy som vill säga oss något om henne som hon inte själv sade. Den tar en annan väg än att ge oss ”hela historien i ett uppslag”.

”I want them to see what they have done to Jack.”

Det är en uppvisning i hur intressant tystnaden hos en person kan vara och hur agerandet från en tyst person kan förmedla nog så mycket. Uttryck består lika mycket av vad vi håller inom oss. Vad vi väljer att inte blotta. Sådant skapar karaktärer lika mycket som att öppna dom och spilla ut… karaktärens inre på ett öppet bord. Natalie Portman (Léon, Black Swan) visar hur en karaktär kan tala genom att hålla tillbaka. Hur känslorna stannar i en inandning.  Filmen rekonstruerar samtalen Jackie hade med personerna allra, allra närmast henne efter mordet på hennes man. Tomrummet skriker genom tystnaden.

Jag tror att dom som förlorat någon mycket nära, på ett mycket chockartat vis, kan bli starkt drabbade av Jackie. Skildrandet av hur folket berövades sin ledare får stå tillbaka för intimitet. Manusförfattare Oppenheim och regissör Larraín kramar ur allt som går ur historien om Jackies personliga sorgeprocess, det ska filmen verkligen ha. Det görs brutalt och – för att använda Jackie O’s förmodade favoritord, ”beautiful”.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630983_tmp_ladda_ned

”I will march with Jack, alone if necessary.”

Musiken är just det –  brutal och vacker. Experimentiell. Oerhört passande för vad filmen behandlar. Den innehåller påträngande tristess och förlösande katarsis om vartannat. Violinisten MicaUnder the Skin Levis bidrag till Jackie är faktiskt smått fantastisk. Historien är bara inte tillräckligt intressant för att rättfärdiga mer än stabila betyg. Den mjölkar sitt innehåll utan att fylla hela kannan och tomgången blir påtaglig om du inte är religiöst fascinerad av den mytiska Jacqueline ”Jackie” Lee Bouvier Kennedy Onassis. Filmen är något av årets oscarssäsongs The Danish Girl (min recension från mars 2016). Öm och ganska luftig.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


Jackie med Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också recenserat Jackie denna fredag. Som jag minns var hon mer skeptisk än mig, eller hur var det nu?

Fler som skrivit om filmen är FilmnightMovies-Noir och Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag). Fiffi pratar även om filmen i Snacka om film-podden.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630937_tmp_ladda_ned__1_ be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630947_tmp_ladda_ned__2_

Tankar kring The Kennedys

SVT1 har börjat visa den kanadensiska miniserien The Kennedys – en intrigfylld skildring av Kennedy-familjen och John F. Kennedys (Greg Kinnear) presidentkarriär. Genom tidshopp får vi följa hur Joe Kennedy den äldre (Tom Wilkinson) smörjer sina söner att kandidera för presidentskapet som han själv aldrig lyckades få, och hur de inblandades relationer hela tiden äventyras i det stora spelet.

Det är en krönika i Gudfadern-anda, men där USA:s älsklingspresident spelar huvudrollen och bilden av honom och framförallt hans far är inte problemlös, då fadern Joe framställs som en makttörstig strateg som valt den smutsiga vägen och hans son Jack (JFK) är en finkänslig man utan egen maktvilja och svårigheter att vara trogen mot sin godhjärtade fru, Jackie (Katie Holmes).

John F. ”Jack” Kennedy spelas oväntat av Greg Kinnear, och tack vare fantastiskt make-up och stundtals väldigt skickligt kroppsspråk är likheten med det ikoniska originalet ofta kusligt slående. Greg Kinnear är en hygglig skådis, men valet att spela JFK och sättet han levererar det på höjer min respekt för honom. Dock är det den alltid lika fantastiska Tom Wilkinson som briljerar mest som överhuvudet Joe och tillför mycket tyngd till serien. Det jag dock såg fram emot mest var hur bilden av Jackie Kennedy skulle framställas. I rollen som USA:s förevigade favorit-First Lady ser vi en efterlängtad ”comeback” av Katie Holmes, som sedan giftermålet med Tom Cruise har haft ett lika omsusat äktenskapsliv i media som det Jackie Kennedy levde, där båda styrts in i tvångströja av äktenskapet.

Just den undertexten gör Holmes agerande extra intressant och även om hon framställer Jackie något dockig och puttinuttig så går det in i hjärtat. Jackie Kennedy är trots allt enligt min egen åsikt den mest intressanta karaktären inom Kennedy-klanen och den som väcker mest känslor, tack vare hennes godhjärtade naivitet som brottas mot en man som alla älskar, men som hela tiden bedrar henne. Och ni måste väl ändå hålla med om att Katie Holmes är kusligt lik Jackie O? Nästan lite läskigt, faktiskt. Det ska bli mycket intressant att följa den fortsatta skildringen av Jackie Kennedys förhållande till Jack, vilket tyder på kvalitet då jag trots allt kan historien, men ändå med spänning vill veta vad som händer i fortsättningen.

Det första dubbelavsnittet hoppar fram och tillbaka i tiden lugnt och relativt smidigt, där varje delhistoria får sin tid utan att bara ”flasha” förbi, och jag tycker att tempot fungera bra. Den första titten ger mig fina ögonblick, som den klassiskt outtalade tävlingen mellan äldste brodern Joe Jr. och Jack Kennedy, samt Robert F. ”Bobby” Kennedys (Barry Pepper) undanknuffade men alltid lika hjälpsamma consigliere-arbete i Jacks bakgrund, likt Robert Duvalls ”Tom Hagen” i Gudfadern. Dubbelavsnittets mest minnesvärda scen är ändå när Joe Kennedy den äldre ovetandes kysser sin unga sekreterare inför ögonen på sin fru. Fru Kennedy – sedan många år invand i den tragiska konsten att behålla familjens rykte, väljer dock att låtsas som om ingenting har hänt, trots att alla inblandade vet att hon sett sin man bedra henne.

Familjen Kennedys rykte har aldrig varit smutsfritt för den som vågat tyda skandalerna som allt eftersom har bublat upp. Intressant är att denna stjärnprydda miniserie stoppades från att visas på amerikansk television, då den gav en osann bild av ”verkligheten”, eller som det poulära ryktet säger, att vissa kvarvarande personer inom Kennedy-klanen inte vill att sanningen ska serveras på bästa sändningstid och därför gjort allt för att stoppa miniserien.

Jag kommer fortsätta se av historiskt och dramatiskt intresse, och för att jag fortfarande har rättigheten att se en kritisk bild av en – för många, förenklad ”verklighet”.