Genre: Mysterium, Erotik, Romantik, Skräck, Vampyrfilm
Produktionsland: Frankrike, Portugal
Alternativ titel: Dracula’s Daughter (brittisk och svensk dvd-titel)
Manus: Jesús Franco
Regi: Jesús Franco
Längd: 89 min
Budget: Lågbudget
Skådespelare: Britt Nichols, Anne Libert, Howard Vernon, Daniel White, Jesus Franco, Alberto Dalbés, Conchita Nunez, Lina Romay, Yelena Samarina, Eduarda Pimenta, Carmen Carbonell
En ung kvinna besöker sin farmor på dödsbädden. Innan hon dör berättar hon om familjeförbannelsen: de är alla vampyrer!
Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete fram tills hans död för några år sedan. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna lutade åt – och ofta tippade över helt åt, det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.
Eller pornografi och pornografi; med dagens porrkultur räknas väl dom flesta porrfilmer (med betonging på ”filmer”) som erotiska filmer. Gårdagens pornografi hade ju – som det brukar tjatas om, en handling och ett berättande. Dagens porr fokuserar på att ge så mycket penetration som möjligt på en tidsgräns som motsvarar ett toalettbesök.
Mest känd är han för kultklassikern Vampyros Lesbos (1971) som gjordes cirka ett år innan denna film. Även den handlar om en kvinnlig vampyr med smak för kvinnligt blod, spelad av tidiga kollaboratören och ikonen Soledad Miranda. Han är också märkt på filmkartan för Mirandas avskedsföreställning Eugénie / Eugénie de Sade (1973) som gjordes strax innan hennes tragiska död i en bilolycka, samt filmer som La Comtesse Noire / Female Vampire (1975) och Greta, Haus ohne Männer / Ilsa, The Wicked Warden (1977).
Jag vet med mig att vilka filmer av Franco jag än radar upp kommer jag missa en och annan som andra anser nämnvärda. Han har trots allt gjort en del…
Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för stämning, scenografi och det visuella i sina filmer trots sin väldigt höga produktivitet. Zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa och – på gott och ont, flitigt använda grepp.
Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz. Kanske förklarar jazzbakgrunden både hans stämningsbyggande, hans zoomhantering och intresse för löst sammanhängande filmer, eller så är det bara ett ganska regelrätt ungdomskapitel innan han hittade ”rätt” i livet. Han enda egentligt röda tråd är väl besattheten vid att exploatera förföriska kvinnokroppar till atmosfärisk perfektion – gärna med lesbisk prägel. Något han delade med franske Jean Rollin, som också var en sucker för atmosfär, no pun intended.
Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av honom för många år sedan, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker. Den är lätt att blanda ihop med La nuit des étoiles filantes / A Virgin Among The Living Dead (1973), som också har Britt Nichols i en huvudroll (och som nämnde Jean Rollin adderade några zombiescener till i en alternativ version). ”A Virgin…” ska tydligen vara en personlig favorit hos Franco, så den behöver jag införskaffa snarast.
”Draculas Dotter” stod i min filmhylla en period innan jag såg den i oktober för en handfull år sedan. Minns jag rätt var det fin musik och en väldigt meditativ, tålmodig stämning. Jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några intensiva scener. Hela den filmiska kameralooken och höstfärgerna får mig på genomgående myshumör. Färger som helt tidsenligt för skiftet 60/70-tal inte endast visar sig i den stämningsfulla naturen, utan även på kläder, inredning och celluloid värme. För att inte tala om det dunkla lugnet.
Nymfomana par i kvinnor är obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när dom dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö blir det nästan för mycket av det goda till och med för mina lustar. Handlingen är som sagt tunn och finns – som alltid med Franco, mest som en inklämd anledning att få gotta sig i det visuella behaget. Den tar fart mot slutet, men mest för att tiden dessförinnan nyttjats åt tavelskådande, om jag kan kalla det så. Ett mer utåtriktat navelskådande, eller något. Att föra filmer efter visuell elegans snarare än handling.
Med det sagt är denna ockulta gothhandling mer än väl för mig då jag njuter av att se beslöjade vampyrskor glida omkring genom slottsrum, i tålmodigt tempo och till behagliga toner. Ett atmosfärsverk jag rekommenderar, för dig som inte fick pricka av alla vampyrlustar i Twilight-antologin.
2 – Manus
2 – Skådespelare
4 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
————
18/30 – Totalt
Bonusposter:
Absurd Cinema 