Etikettarkiv: 1973

Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom (1973) eller: Anarkafeministiska, våldsamma, japanska skolflickor

Vad får du om Jan Guillous Ondskan istället hade varit mer av en anarkafeministpositiv exploitationfilm på 70-talet med våldsamma skolflickor, hämndsex och kisstortyr i centrum? Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom förstås, dummer!

Remi, Kyoko and Noriko är värstingbrudar som slåss, snor bilar och utnyttja korrupta poliser. De blir skickade till Hoppets Gymnasium där ordningen hålls av diciplinkommittén — ett dussin tjejer som inte drar sig för att tortera ihjäl bråkstakar på vicerektorns order. Tack vare de tre tjejerna och en anonym utpressare börjar en revolt ta form mot den korrupta organisationen.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Inledningen visar hur ett gäng tjejer – skolans diciplinära kommitté, river sönder skjortan på en fastbunden tjej så att hennes bröst blottas. Dom torterar henne – hela tiden till tonerna av ett funkigt 70-talsoundtrack. Dom börjar tömma henne på blod med en slang för att sedermera putta henne nedför taket på ett höghus till en säker död.

Den starten sätter direkt standarden för denna films våld, kreativa tortyr och råa uppenbarelse. Det är egentligen den fristående första uppföljaren i en serie av fyra filmer i Terrifying Girl’s Highschool. Den första filmen  kom året innan och är hopplös att få tag på köpfilm. Där var skoluniformerna vita och tonen ganska larvigt lättsam mitt i allt våld, men här skyr regissör Noribumi Suzuki inga medel och skapar en mer rivig tillställning. Suzuki; helt klart en av japansk exploitations allra främsta filmskapare och oerhört driftig under tidiga 70-talet. Du kanske har hört talas om samurajsexploitationrullen
Furyô anego den: Inoshika Ochô / Sex and Fury (1973) med gästspel av svenska Christina Lindberg, eller den tjusiga nunsploitationfilmen Seijû gakuen / School of the Holy Beast (1974)?

”Pinky violence” eller ”pinku eiga” (ピンク映画) är ett samlingsnamn för japanska biofilmer med mycket naket och skildrar generellt kvinnliga karaktärer i tuffa miljöer. Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom brukar räknas till en av dom starkaste i den filmtraditionen och tjejerna här är inte så värst nakna, men stenhårda. Skolflickor fäktas med rena jakuzametoder för att förnedra varann och områdets auktoriteter. Männen är i regel riktiga töntar, med gravt skenhelig fasad och sexuella böjelser som inte gör deras karriärer lättare. Filmen tar aldrig slut på scener som gör det till sitt syfte att visa att Lynch Law Classroom går in helhjärtat för en exploitationstämpel.

”All of you, listen well to the sound of School of Hope collapsing.”

Ganska omgående får vi se en skoltjej sparka en ung man i kulorna när hon ska sno hans bil. Ett gäng killar som kaxigt stöter på en annan tjej blir avhunsade när hon slår tillbaka och snittar deras ansikten en efter en med ett rakblad. En tredje tjej som liftar med en lastbil får höra att hon måste ha sex med honom som betalning. Hon svarar med att runka av honom så hårt att han paralyserat tappar kontrollen över lastbilen och kör ihjäl sig själv.

Det är bara ett axplock av den uppfriskande kvinnliga grymheten filmen demonstrerar. Härifrån blir det bara ännu mer galet och intensivt. Och trevligt! Jag skrattar till ett flertal gånger och sitter med ett gapande leende mest hela tiden över det punkiga drivet. Helt enkelt underbart. Musiken groovar på i bästa Tarantino-anda och just Quentin Tarantinos charm är något jag tänker på gång på gång i filmen.

”I can’t wait to see your little cat fight. It might make more money than Tom Jones.”

Replikerna är emellanåt så där kaxigt slicka och filmmedvetet nördcoola som han vill ha dem och en karaktär kallas faktiskt ”The Boss with the Cross”. Som hämtat från Kill Bill. Vad som icke ska förglömmas i min hyllning är det rakt igenom mysiga fotot, som vrider och vänder på sig själv för att fånga festen vitt och brett. Det här ser jag gärna om!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

Eguénie / De Sade 2000 / Eguénie De Sade (1973) eller: Perversion och kvinnlig prydnad

Jag har recenserat ett antal filmer av spanske erotikfilmskaparen Jesús Franco förr. Eugénie med Soledad Miranda är en av många han gjort baserade på Markis de Sades sexuella karaktärsstudie Eugénie och denna recenserar jag återigen.

Eugénie – en ung och vacker men blyg flicka, bor med sin styvfar. En berömd författare som specialiserat sig på erotiska romaner. En dag råkar hon läsa en av hans erotiska böcker och dess kraft träffar henne så starkt att hon börjar känna en sexuell attraktion till styvfadern. Han märker detta och börjar bjuda in henne till sin mörka njutningsvärld innehållandes både perversion och mord.

Övriga texter i månadstemat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Det är rentav svårt att hålla isär vilken De Sade-film som är vilken ur Jess Francos produktiva repertoar av lågbudget. Just den här sticker ut tack vare att Soledad Miranda ger filmen ett minnesvärt ansikte och ytlig närvaro. Eugénie lär vara den bästa som Franco gjort i kategorin ”Franco fritolkar De Sade”.

Dels eftersom Soledad Miranda är ett visuellt, sensuellt konstverk. Dels eftersom dramat faktiskt levererar intressanta inslag i sig – inte minst i det lömska rollspelet mellan styvfadern och den snabbt avancerande styvdottern (Miranda ska föreställa 15 år men var egentligen 27 år). Mirandas roll må vara sprungen ur Francos vilja att jazzmässigt visuellt filma vackra kvinnor i sexuellt laddade sammanhang med en farlig twist, men här ”råkar” han leverera mer drama än i någon annan film han gjort. När filmen rullat klart är det dramat jag bär med mig i första hand.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt


En mer ingående recension av Eguénie / De Sade 2000 / Eguénie De Sade (1973) som jag skrev 23 april 2016 (ett år sedan på dagen) kan du läsa här.

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

halloween-banner-2016lemora_poster

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

tumblr_nn11n7yz4u1snmmclo5_500tumblr_m3gvlznton1qzr8nao1_500

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

lemora1iverj1v1gh7azykmmiwttl72ejkfbmt4t8yenimkbvvk0ktmf0xjctabnaljim9

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

5110420_gallemora-a-childs-tale-of-the-supernatural

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

lemora-51lemora-7

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

capturfiles_2115lemora_mokingchildren

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

lemora_clawedhandlemora-a-child039s-tale-of-the-supernatural-4

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

lemora1-1lemora_solange

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

lemora29 lemora39

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5


lemora-a-childs-tale-of-the-supernatural-mex

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973) – Posters

Halloween-banner-2015

Här är tre stycken intressanta filmposters till Jean Rollins La Rose de Fer / The Iron Rose (1973) som jag väljer att publicera separat nu istället för att för att späda ut dem i recensionen jag skrev av filmen för några dagar sedan.

Samtliga posters har en underbar tidskänsla med psykedelisk grafik och gothiska inslag i kombination med erotik. Just psykedelia, goth och erotik är tre element som presenterar filmen bra.

Även om den första postern nästan luktar mer VHS-omslag från början av 80-talet snarare än post-hippieflum från tidigt 70-tal i sin design, så gillar jag nog den mest. ”Saul Bass möter VHS Retro Sex” skulle den kunna sammanfattas som.


 

20140116-185135
The-Iron-Rose-Poster
rose-de-fer

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Artsy-Fartsy-headerrose-of-iron-la-rose-de-fer.15620

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Nuit du Cimitière, Night on the Cemetery
Manus: Jean Rollin, Maurice Lemaître (dialog), efter en text av Tristan Corbière
Regi: Jean Rollin
Längd: 86 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Mireille Dargent, Françoise Pascal, Nathalie Perrey, Hugues Quester

The strangest of love stories…

Det är natt och helt svart ute. Ett ungt par bestämmer sig för att gena över en kyrkogård, vilket visar sig vara ett stort misstag. De hittar inte vägen ut. Rädslan överväldigar dem och blir till galenskap.

04-1

Jag älskar den franske vampyrdiktaren Jean Rollins (The Nude Vampire, Lips of Blood, Two Orphan Vampires) sätt att göra film! Det är något eget, utan kompromisser till konventionens lagar. Allt är så enkelt och tydligt. Handlingen kan formuleras i en mening. Dialogen kommer när den vill och inte för att den behövs – sällan. Tempot förhåller sig till i ett ögonblick oberoende av tid och publikvänlig lämplighet. Det kan dras ut eller förkortas helt fritt.

I Ros av Järn följer vi en kvinna  – ”Flickan”, spelad av Françoise Pascal (There’s a Girl in My Soup, TV-serien Mind Your Language), och en man – ”Pojken”, spelad av Hugues Quester (Frihet – Den Blå Filmen, Natten i Varennes), som en dimmig, underbart gothisk kväll flyr en fest och går vilse på en kyrkogård. Den är förstås gigantisk för annars skulle det inte ta en hel natt att hitta en utväg. Det går dock inte att förklara med logik och sannolikhet för det.

tumblr_nqg4i2e9Sf1u5hrh0o1_1280

Du går inte så pass vilse på en kyrkogård att du är fast i den och du är inte så fast på en kyrkogård att du inte kan ta dig över dess murar, symboliska eller ej. Möjligen om du tagit något riktigt hallucinogent blir scenariot rimligt. Kanske till och med ganska möjligt för en stund. Det här är surrealism och det är en av Jean Rollins mest hängivna filmer på den fronten. Ett par, vilsna en natt på en kyrkogård. Det är så distinkt och inramat att det lika gärna kunde varit en tavla.

Det är – Jean Rollins stil trogen, väldigt sensuellt, väldigt sagolikt och helt bedårande med en kvinna som dansar mellan gravar, katakomber och väldiga monument, inlindad i nattens dimma. Filmen baseras på en text från den av surrealisterna upphöjde poeten Tristan Corbière, död i tuberkulos vid en ålder av 29 efter ett liv med reumatism och perioder av depression. Tydligen hade han ett förakt för romantikens sentimentalism, vilket möjligen skapat det kontrastfulla spelet mellan barnslig romantik och död som La Rose de Fer har.

12-1

Och vampyrerna gömmer sig alltid där någonstans i det som sker när Rollin dirigerar sina atmosfärer, som av filmen att döma är som gjord för att tolka Corbière, hur lös tolkningen än må vara. Rollins förhållningssätt till sitt skapande är förmodligen det mest renodlade exemplet på filmpoesi jag upplevt, endast i tävlan med inte helt uppenbara filmtvillingen Terrence Malick (Days of Heaven, Badlands, The Thin Red Line). Det lär inte passa många och det ska inte vara så heller, men om det klickar med dig har du en gothisk, erotisk men samtidigt väldigt barnasinnerlig filmskatt att förlora dig i vad gäller Rollins kreativa utlopp.

En hel mytologi som ryms i en liten ”fantastique” saga. Ett antikt skepp i en flaska. Tusentals år av mystik bevarat i den sten och jord som formar en kyrkogård. Leken som demonstreras när en kvinna istället för att vara rädd och utsatt i denna skräckmiljö, leker som om det är centrumet för hennes harmoni hon skuttar på. Tungsinthet eller rädslor hör inte hemma på en så vacker och symbolisk plats, i en så vacker och symbolisk saga.

ironrpse2

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Romantik/Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
1 – Prat

dance1

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

SYD-Betyg-08