Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus: Noah Oppenheim
Regi: Pablo Larraín
Längd: 99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E Grant, Caspar Phillipson, John Carroll Lynch, Beth Grant, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson
En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.
På pappret verkar Jackie vara en typisk biopic, lätt att föreställa sig, men det är inte sant. Det här är inte en biografisk skildring om den enigmatiske ikonen Jackie Kennedy som vill säga oss något om henne som hon inte själv sade. Den tar en annan väg än att ge oss ”hela historien i ett uppslag”.
”I want them to see what they have done to Jack.”
Det är en uppvisning i hur intressant tystnaden hos en person kan vara och hur agerandet från en tyst person kan förmedla nog så mycket. Uttryck består lika mycket av vad vi håller inom oss. Vad vi väljer att inte blotta. Sådant skapar karaktärer lika mycket som att öppna dom och spilla ut… karaktärens inre på ett öppet bord. Natalie Portman (Léon, Black Swan) visar hur en karaktär kan tala genom att hålla tillbaka. Hur känslorna stannar i en inandning. Filmen rekonstruerar samtalen Jackie hade med personerna allra, allra närmast henne efter mordet på hennes man. Tomrummet skriker genom tystnaden.
Jag tror att dom som förlorat någon mycket nära, på ett mycket chockartat vis, kan bli starkt drabbade av Jackie. Skildrandet av hur folket berövades sin ledare får stå tillbaka för intimitet. Manusförfattare Oppenheim och regissör Larraín kramar ur allt som går ur historien om Jackies personliga sorgeprocess, det ska filmen verkligen ha. Det görs brutalt och – för att använda Jackie O’s förmodade favoritord, ”beautiful”.
”I will march with Jack, alone if necessary.”
Musiken är just det – brutal och vacker. Experimentiell. Oerhört passande för vad filmen behandlar. Den innehåller påträngande tristess och förlösande katarsis om vartannat. Violinisten Mica ”Under the Skin” Levis bidrag till Jackie är faktiskt smått fantastisk. Historien är bara inte tillräckligt intressant för att rättfärdiga mer än stabila betyg. Den mjölkar sitt innehåll utan att fylla hela kannan och tomgången blir påtaglig om du inte är religiöst fascinerad av den mytiska Jacqueline ”Jackie” Lee Bouvier Kennedy Onassis. Filmen är något av årets oscarssäsongs The Danish Girl (min recension från mars 2016). Öm och ganska luftig.
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt
Jackie med Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också recenserat Jackie denna fredag. Som jag minns var hon mer skeptisk än mig, eller hur var det nu?
Fler som skrivit om filmen är Filmnight, Movies-Noir och Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag). Fiffi pratar även om filmen i Snacka om film-podden.
Absurd Cinema 
Problemet är kanske helt enkelt att filmen marknadsförts som en ”vanlig” biopic men inte är det. Jag hade väldigt svårt att ta till mig beskrivningen av Jackies känslotillstånd och då faller ju det mesta av filmens upplägg, inklusive musiken. Men du verkar ha fattat grejen.
Det som är fördelen med att ha uppskattat en film snarare än ogillat den, är att den personen alltid kan hävda sig ha fattat grejen med filmen, eftersom den gick hem. 😀 Om nu inte filmskaparna tydligt sagt att deras intention med filmen var att publiken skulle ogilla den förstås.
Jag tror filmen riskerar att få överhängande ljummen kritik av majoriteten då den utöver att vara något alternativ och även svårtillgänglig i sitt skildrande, även just som du säger ger intrycket av att vara en standard biopic. Jag vet inte om den egentligen marknadsförts som det mer än andra alternativa biopics, men bara föreställningen av en biopic blir givetvis väldigt standard.
Titeln ”Jackie” är tydlig och säljande där en mer alternativ titel som återspeglar filmens riktning hade varit negativ för marknadsföringen, så där är den lite missvisande faktiskt. Hade den hetat ”The Pain and Sorrow of a First Lady” eller nåt annat hade den inte skrikit lika mycket biopic.