Etikettarkiv: Exploitation

Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom (1973) eller: Anarkafeministiska, våldsamma, japanska skolflickor

Vad får du om Jan Guillous Ondskan istället hade varit mer av en anarkafeministpositiv exploitationfilm på 70-talet med våldsamma skolflickor, hämndsex och kisstortyr i centrum? Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom förstås, dummer!

Remi, Kyoko and Noriko är värstingbrudar som slåss, snor bilar och utnyttja korrupta poliser. De blir skickade till Hoppets Gymnasium där ordningen hålls av diciplinkommittén — ett dussin tjejer som inte drar sig för att tortera ihjäl bråkstakar på vicerektorns order. Tack vare de tre tjejerna och en anonym utpressare börjar en revolt ta form mot den korrupta organisationen.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Inledningen visar hur ett gäng tjejer – skolans diciplinära kommitté, river sönder skjortan på en fastbunden tjej så att hennes bröst blottas. Dom torterar henne – hela tiden till tonerna av ett funkigt 70-talsoundtrack. Dom börjar tömma henne på blod med en slang för att sedermera putta henne nedför taket på ett höghus till en säker död.

Den starten sätter direkt standarden för denna films våld, kreativa tortyr och råa uppenbarelse. Det är egentligen den fristående första uppföljaren i en serie av fyra filmer i Terrifying Girl’s Highschool. Den första filmen  kom året innan och är hopplös att få tag på köpfilm. Där var skoluniformerna vita och tonen ganska larvigt lättsam mitt i allt våld, men här skyr regissör Noribumi Suzuki inga medel och skapar en mer rivig tillställning. Suzuki; helt klart en av japansk exploitations allra främsta filmskapare och oerhört driftig under tidiga 70-talet. Du kanske har hört talas om samurajsexploitationrullen
Furyô anego den: Inoshika Ochô / Sex and Fury (1973) med gästspel av svenska Christina Lindberg, eller den tjusiga nunsploitationfilmen Seijû gakuen / School of the Holy Beast (1974)?

”Pinky violence” eller ”pinku eiga” (ピンク映画) är ett samlingsnamn för japanska biofilmer med mycket naket och skildrar generellt kvinnliga karaktärer i tuffa miljöer. Terrifying Girls’ High School: Lynch Law Classroom brukar räknas till en av dom starkaste i den filmtraditionen och tjejerna här är inte så värst nakna, men stenhårda. Skolflickor fäktas med rena jakuzametoder för att förnedra varann och områdets auktoriteter. Männen är i regel riktiga töntar, med gravt skenhelig fasad och sexuella böjelser som inte gör deras karriärer lättare. Filmen tar aldrig slut på scener som gör det till sitt syfte att visa att Lynch Law Classroom går in helhjärtat för en exploitationstämpel.

”All of you, listen well to the sound of School of Hope collapsing.”

Ganska omgående får vi se en skoltjej sparka en ung man i kulorna när hon ska sno hans bil. Ett gäng killar som kaxigt stöter på en annan tjej blir avhunsade när hon slår tillbaka och snittar deras ansikten en efter en med ett rakblad. En tredje tjej som liftar med en lastbil får höra att hon måste ha sex med honom som betalning. Hon svarar med att runka av honom så hårt att han paralyserat tappar kontrollen över lastbilen och kör ihjäl sig själv.

Det är bara ett axplock av den uppfriskande kvinnliga grymheten filmen demonstrerar. Härifrån blir det bara ännu mer galet och intensivt. Och trevligt! Jag skrattar till ett flertal gånger och sitter med ett gapande leende mest hela tiden över det punkiga drivet. Helt enkelt underbart. Musiken groovar på i bästa Tarantino-anda och just Quentin Tarantinos charm är något jag tänker på gång på gång i filmen.

”I can’t wait to see your little cat fight. It might make more money than Tom Jones.”

Replikerna är emellanåt så där kaxigt slicka och filmmedvetet nördcoola som han vill ha dem och en karaktär kallas faktiskt ”The Boss with the Cross”. Som hämtat från Kill Bill. Vad som icke ska förglömmas i min hyllning är det rakt igenom mysiga fotot, som vrider och vänder på sig själv för att fånga festen vitt och brett. Det här ser jag gärna om!

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

Carrie (1976) eller: En filmisk uppvisning i sällsynt lyckad mobbing

Inför min topplista över filmåret 1976 som jag släpper idag kommer här en rinnande färsk recension av Carrie, regisserad av Brian De Palma och med en triumferande Cissy Spacek i huvudrollen. Rysarsuccén skildrade väldigt visuellt och lågbudgetsmart utnyttjandet i skolan av en ensam tjej med en något problematisk pubertet. 

Skolflickan Carrie har en övernaturlig förmåga som innebär att hon kan flytta saker med hjälp av tankekraft. Detta leder till en katastrof för hennes plågoandar… Baserad på romanen ”Carrie” av Stephen King från år 1974.

If you’ve got a taste for terror… take Carrie to the prom.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Första gången jag såg Carrie fattade jag inte vad folk tyckte var så bra med denna skräck och varför regissören Brian De Palma över huvud taget kunde hyllas. Jag såg inte hans stil i dom mer kommersiella filmerna – då. Detta kom att ändras på för ett knappt decennium sedan när jag upptäckte De Palmas filmer bortom dessa kioskvältare och varje gång jag återbesökte Carrie växte den… och växte den… och växte den. Finns mycket jag nu älskar med Carrie.

Inte minst fokuset på hennes utanförskap och den pubertalt riktade mobbingen som till skillnad från nästan alla andra mobbingskildringar görs sofistikerat. Mobbing är oftast utstuderad och slug, inte bara puttar och simpelt elaka ord i någon skolkorridor. Carrie är en mobbingtriumf.

Poplåten ”I Never Dreamed Someone Like You Could Love Someone Like Me” (skriven av Merrit Malloy, komponerad av filmkompositören Pino Donaggio och sjungen av Katie Irving) gör mig alltid oerhört emotionell.

Betyg:
5 – Atmosfär
5– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt


La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) eller: Kvinnlig, oral fixering

Skådespelaren Adèle Exarchopoulos castades enligt egen utsago i rollen tack vare hur hon såg ut när hon åt mat (läs; hennes mun). Regissör Abdellatif Kechiche ville att Adèle och medspelaren Léa Seydoux skulle läsa manuset en gång och sedan glömma replikerna så att dom kunde leverera naturligt spel.

Därefter följde en intensiv och kontroversiell inspelningsperiod där Kechiche gjorde nära på hundratals omtagningar av små, små ögonblick för att få fram en så autentisk realism som möjligt (en metod Cannes-aktuelle Ruben Östlund är erfaren inom i Sverige). Detta resulterade i ett socialrealistiskt ”magnum opus”, men dom två aktriserna ville inte genomgå samma pers igen. Jag tar en titt tillbaka på den omtyckta guldpalmsvinnaren 2013.

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.

Övriga texter i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.


Det är snart fyra år sedan jag såg det tre timmar långa dramat om Adèles sexuella uppvaknande. En film som uppmärksammades ordentligt på Cannes 2013 på grund av två ser; det lesbiska skildrandet och det omfattande innehållet av explicita, lesbiska sexscener. På så vis marknadsfördes Blå är den Varmaste Färgen (den svenska titeln) som lesbisk exploitation.

Jag skulle kunna tala om filmens ingående berättelse om hur en tjej växer upp genom att axla det komplexa i att vara förälskad i en annan tjej istället för en kille, men mitt bestående intryck var och är fortfarande det fotografiska fokuset på framför allt Adèles mun. La vie d’Adèle är en kavalkad av fascination vid oral erotik. Munfetishism på en nivå jag aldrig tidigare skådat. Får jag mynta begreppet ”munsploitation”?

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
31/50 – Totalt


En mer ingående recension av La vie d’Adèle / Blue is the Warmest Color (2013) som jag skrev 12 november 2013 i samband med Stockholm Filmfestival kan du läsa här.

Eguénie / De Sade 2000 / Eguénie De Sade (1973) eller: Perversion och kvinnlig prydnad

Jag har recenserat ett antal filmer av spanske erotikfilmskaparen Jesús Franco förr. Eugénie med Soledad Miranda är en av många han gjort baserade på Markis de Sades sexuella karaktärsstudie Eugénie och denna recenserar jag återigen.

Eugénie – en ung och vacker men blyg flicka, bor med sin styvfar. En berömd författare som specialiserat sig på erotiska romaner. En dag råkar hon läsa en av hans erotiska böcker och dess kraft träffar henne så starkt att hon börjar känna en sexuell attraktion till styvfadern. Han märker detta och börjar bjuda in henne till sin mörka njutningsvärld innehållandes både perversion och mord.

Övriga texter i månadstemat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Det är rentav svårt att hålla isär vilken De Sade-film som är vilken ur Jess Francos produktiva repertoar av lågbudget. Just den här sticker ut tack vare att Soledad Miranda ger filmen ett minnesvärt ansikte och ytlig närvaro. Eugénie lär vara den bästa som Franco gjort i kategorin ”Franco fritolkar De Sade”.

Dels eftersom Soledad Miranda är ett visuellt, sensuellt konstverk. Dels eftersom dramat faktiskt levererar intressanta inslag i sig – inte minst i det lömska rollspelet mellan styvfadern och den snabbt avancerande styvdottern (Miranda ska föreställa 15 år men var egentligen 27 år). Mirandas roll må vara sprungen ur Francos vilja att jazzmässigt visuellt filma vackra kvinnor i sexuellt laddade sammanhang med en farlig twist, men här ”råkar” han leverera mer drama än i någon annan film han gjort. När filmen rullat klart är det dramat jag bär med mig i första hand.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt


En mer ingående recension av Eguénie / De Sade 2000 / Eguénie De Sade (1973) som jag skrev 23 april 2016 (ett år sedan på dagen) kan du läsa här.

Ms. 45 (1981) eller: Mansjakt på Manhattan

Vill du se en råare och ännu mer skoningslös uppdatering av rape-and-revenge-klassikern Thriller – En Grym Film (1973), fast med mindre känslor och uppbyggnad och mer rakt på rödbetan? Då är Ms. 45 filmen för dig. Zoë Tamerlis Lunds look i filmen är högsta betyg i sig! 

En stum sömmerska blir under en och samma dag våldtagen två gånger och beslutar sig för att utkräva blodig hämnd på hela manssläktet.

It’s no longer a man’s world.

Övriga texter i månadstemat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Starkt manhattanrotad rape-and-revenge av Abel Ferrara, som gjort råbarkade lågbdugetpärlor som Driller Killer (1979) och Bad Lieutenant (1992 – och min recension av den från 2016 hittas här). Tjejen som skrev manuset till Bad Lieutenant tillsammans med Ferrara hette Zoë Tamerlis Lund – en amerikansk kvinna med grekisk pappa och svensk mamma (skulptrisen Barbara Lekberg). Efternamnet ”Lund” fick hon genom giftermålet med Robert Lund. Nationalitet okänd. Hon hade även en liten skådisroll i Bad Lieutenant.

Zoë levde ett dekadent konstnärs- och aktivistliv innehållandes bland annat en lägenhet fylld av husdjursråttor. Hon dog i Paris 1999 blott 37 år ung av hjärtsvikt, efter ett två år långt kokainmissbruk som tog över ett mångårigt heroinmissbruk. Abel Ferrara sammanfattade hennes liv så här i en intervju 2012, i ett samtal om hans eget livslånga drog- och alkoholmissbruk som då gått mot ett slut sedan ett år tillbaka:

”You see, she’s a perfect before-and-after cautionary tale for anyone who thinks they want to do heroin. Go look at Zoe in Bad Lieutenant and go look at her in Ms. 45. Anyway, bottom line: heroin is a wonderful drug, but she’s now dead. I knew her when she was seventeen, before she used, before and after. She was a talented and creative person before she was using. And she ended up dead. So what’s the payoff?”

Anyway, Zoë Tamerlis Lund var blott 17 år när hon fick titelrollen i Ms. 45. Jag önskar att jag kunde ha samma fantastiska ögonbryn, frisyr och klädstil som hon har här. Skådespelarmässigt får hon en intressant utmaning på så sätt att hon spelar stum. Ett grepp Ferrara lär ha knipit från den kanske mest ikoniska rape-and-revenge-klassikern – svenska Thriller – En Grym Film / They Called Her One Eye (1973) av Bo Arne Vibenius. Det funkar bra. Inte så att det känns lika fyndigt eller givande som i Thriller, men hon får ett grundbetonat underläge som förstärker hennes senare valda uttryck – 45-kaliberpistolen.

Våldtäktsförloppen i Ferraras film drabbar mig dock mer. Dom är så plötsliga och skoningslösa. Ingen nåd, ingen utdragenhet eller uppbyggnad. Sympatin för den oskyldiga huvudkaraktären slår i känslotaket direkt. Männen är omvartannat sliskiga, med slickande runt munnen eller dumma krav på kvinnorna. Grannfrun däremot, hon är riktigt störig på ett sätt som sjukt nog övergår alla äckliga män i filmen. Utvecklingen är både kraftig och samtidigt diskret svart humor. Säger jag ”urskiljningslös hämnd mot män” så… Säger jag ”hund” så… du fattar. En female empowering rulle att se med glimten i ögat, helt klart – men gör det.

Ms. 45 är väldigt enkelspårig, på gott och ont. Fint vidvinkelfoto rakt igenom. Den bygger upp momenten ganska skickligt och vissa scener är finurliga tekniskt. Problemet är att det blir kaka på kaka på kaka och det gör filmen tunn, trots att handlingen är tung. Den socialrealistiskt gråa New York-settingen är stämningshöjande och filmen osar av sin tid. Zoë Lund är inte ett skådespelargeni precis, men hon har en karisma som dock binder fast mig hela vägen utan att tappa intresse. Karaktären beter sig nästan autistiskt och jag kan relatera på något vis.

Det ÄR ingen tråkig film, men den är lite slät. Finalen visar upp ett kreativt drag jag gick igång på, men även det användes ju i Thriller – dock till överdrift till skillnad från här. Du vet kanske vad jag menar. Sam Peckinpah är känd för det han också. Anyway, anyway.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt


Movies-Noir har också recenserat Ms. 45 och den recensionen finnes här.