Etikettarkiv: Feminism

Twin Peaks (2017) Analys & Tolkning: I’m old school, Denise (Pre Part 5)

Twin-Peaks-Analys-Tolkning

Jag analyserar och tolkar detaljer i nya Twin Peaks (2017). Skrivet efter Part 1-4. Händelser i dessa delar spoilas. Tillika är analysen i högsta grad daterad när väl fler delar av Twin Peaks (2017) släppts. 

Övriga delar i serien


Texas-födda Chrysta Bell spelar FBI-karaktären Tammy Preston i Twin Peaks (2017). Chrysta Bell är en excentrisk, uttrycksfull sångerska till vardags och fick sitt genombrott när hon samarbetade med David Lynch musikaliskt. Dom träffades redan 1999 genom en bekant och skrev deras första låt tillsammans samma vecka. Hon sjunger inte minst lynchproducerade låten ”Polish poem” i Lynchs film Inland Empire (2006), skriven tillsammans med Lynch. Hon har sedan dess släppt flera album. Hennes debutalbum är This Train (2011), som skrevs tillsammans med Lynch och producerades av Lynch. Innan samarbetena med Lynch var hon sessionsångerska och sjöng i Texas-bandet  8½ Souvenirs. Namnet givetvis hämtat från Federico Fellinis surrealistiska film (1963). En favorit hos Lynch. Även hos mig. Hon är liksom Lynch en utövare av transcedental meditation.

Som karaktären Tammy Preston är hon så där bitchigt ”allt jag säger sägs med en översittarattityd”. Jag störde mig genomgående på den rationellt drivna, cyniska karaktären i boken Secret History of Twin Peaks (2016) mer på grund av hennes lättsamma, quirky ton som hela tiden flikade in ”tongue in cheek”-saker när hon var med. I Twin Peaks har hon en fasad av stiff ”bombshell”-attityd. För mig blir den kontrasten intressant, att hon inom sig är så där barnaktig som i boken, men bär den ”no nonsense”-fasaden utåt, socialt, bland männen i kostym. Poserande tydligt. Liksom Chrysta Bell har hon en poserande utstrålning. Ej att blanda ihop med ”posör”.

Det rationella och det cyniska delar hon i högsta grad med en annan utredare på kontoret – Albert Rosenfield. Hon är något av en yngre Albert i personligheten. Intressant dynamik till sådana som Gordon och om möjligt, en Cooper mer lik honom vi känner från gamla serien. En annan personlighet hon delar likheter med, men i sitt inre. Den lekfulla, barnaktige lilla detektiven.

Hennes attityd utåt sett utstrålar en klassisk femme fatale från film-noir, vilket är en filmstil Mark Frost och Lynch gemensamt älskar (källa; allt i gamla och nya Twin Peaks och allt Lynch någonsin tryckt på film). Jag ser henne inte alls som korkad. Färsk, men inga som helst korkade drag. Låt dig inte luras av hennes yttre femme fatale. Hon utstrålar en påklistrad attityd som ger henne ett mindre genuint intryck. Och hon vet liksom alla femme fatales att hon kan dra vissa exklusiva fördelar genom hennes kvinnliga utseende. Inte politiskt korrekt idag, men därmed inte sagt att det är rätt eller fel. Gordon Cole säger uppriktigt till FBI-transkvinnan Denise Bryson (David Duchovny) att han är ”old school”. Han agerar inte efter dagens mer politiskt korrekta, kollektivt överenskomna moral, där det är olämpligt när män uttrycker att vackra kvinnors utseenden är vackra. Han ser kvinnors skönhet eftersom han är man med en dragning till kvinnor. Han ser rimligtvis även individers förmåga, eftersom hon som sagt inte verkar korkad utifrån min (manliga, men enligt mig väldigt opartiska) syn.

Min åsikt i frågan delar jag med min tolkning av Gordon Cole. Vad vore världen om inte män fick uppskatta vackra kvinnors vackra utseende? Det är en del av evolutionen. Problemet är snarast inte där. Problemet är när individen inte kan se innanför ytan och bedöma – i det här fallet kvinnan – i det här fallet Tammy Preston – som en individ, med en individuell förmåga. Det problemet ser jag inte hos Gordon Cole gentemot Preston. Ej heller hos Denise Bryson. Faktiskt ej heller hos den buttre Albert Rosenfield, även om han ser ironin i att ge ett visst sådant sken utåt, bara för att gå dom mer känsliga moralisterna på nerverna en aning. Min tolkning.

Lynch har genom hela karriären kritiserats av moralister för sitt porträtterande av kvinnor. Mark Frost är en mycket intelligent analytiker och en aktiv samhällsdebattör. Är det här en subtil kommentar från Mark Frost och David Lynch? Eller faller sig detta naturligt för Frost och Lynch, men skapar debatt hos dom mer moraliserande, kritiska eller debattsugna? Det är helt upp till dig att tolka.

Annonser

45 dagar av Female Exploitation

Jag har nu testkört mitt mer temabaserade filmbloggande i och med två veckors westerntema. Det jag kommit fram till är:

  • Jag behöver längre temaperiod för att hinna recensera lagom många titlar och för att slippa prioritera bort guldklimpar på grund av för hård selektivitet i och med tidsgränsen.
  • Jag behöver förmodligen studsa mellan två teman per månad parallellt.

Därför utvecklar jag mitt temaupplägg till att (liksom halloweentemat) sträcka sig månadsvis. Därför kommer westerntemat pågå hela april månad. Tydligt och bra. Utöver detta startar jag ett parallellt tema. Eftersom vi är i mitten av april låter jag ett av maj månads två teman smygstarta redan nu och istället för 30 dagar alltså uttökas till 45 dagar.

Detta tema är… Female Exploitation. 45 dagar av kvinnor i utmanande skildringar från dom alternativa och mer trashy delarna av filmhistorien, där provokationens anda råder i en oftast märkligt fascinerande form av kommersiell och artistisk dynamik. Kvinnor har skildrats både mer och mindre smickrande i dom frispråkiga utkanterna av filmfabriken, allt som oftast med män bakom kameran; Jack Hill, Russ Meyer, Jess Franco, Jean Rollin, Walerian Borowczyk, Joe Sarno osv.

Då och då har även kvinnor suttit i registolen. Oavsett om det varit män eller kvinnor i denna maktposition har skildringen av kvinnorna framför kameran varierat ganska oberoende av könet mellan benen. Som brukligt är det individen som skapat kreativa variationer i kulturen – bakom och framför linsen, och så även vad gäller exploitationfilm med kvinnor i centrum.

Jag hoppas kunna lyfta fram denna diversion under dom kommande 45 dagarna, fram tills maj månads slut. Symboliken i färgen röd har aldrig varit mer färgrik än inom dessa filmströmningar. Sexploitation, nunsploitation, pink violence, women-in-prison, rape-and-revenge, våldsamheter, misogyni och en hel del badass revanschlusta riktat mot män lär förekomma i spridda mängder.

Hoppas du följer med på temaäventyret.

20th Century Women / Alla Tiders Kvinnor (2016)

womenposterGenre: Drama, Feministisk biografi
Produktionsland: USA
Manus:  Mike Mills
Regi:  Mike Mills
Längd:  118 min
Skådespelare: Annette Bening, Greta Gerwig, Elle Fanning, Billy Crudup, Alia Shawkat, Lucas Jade Zumann, Laura Wiggins, Darrell Britt-Gibson, Thea Gill, Waleed Zuaiter, Curran Walters, Nathalie Love

Historien om tre kvinnor som utforskar kärlek och frihet i södra Kalifornien i slutet av 1970-talet.

_DSC1040.NEF

Wow! Annette Bening (American Beauty, Postcards from the Edge, The Kids Are All Right, Being Julia osv. osv.) är helt fantastisk som den sorglösa supermamman Dorothea, på ett sätt som får Diane Keatons Annie Hall att bli självkritisk. Vilken avslappnad uppvisning! Vill du se feministiska skildringar, överväg denna. Tyvärr saknar filmen hon är med i PULS.

Hennes familjetrupp är en underbar uppställning kvalitetsaktriser. Greta Gerwig och Elle Fanning i välformade roller och en träffsäker nykomling i krulltotten Lucas Jade Zumann. Den stabile ex-hippien William (Billy Crudup) får en mycket fin kemi med denna feministiska förebildsfamilj.

01-20th-century-women-w1200-h630

Dom små relationerna bjuder på mysigt charmputter, men filmen har inget som får mina sinnen att vakna och engagera mig i framåtrörelsen. Jag svävar liksom i ett avdomnat söndagshäng. Du bör dock ta dig igenom den här för Annette Benings skull, för hon skulle tamejtusan haft en oscar för denna. Se och lär av REN skådespelarmagi bortom viktförändringar och överambitiöst methodploj!

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
26/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


20th Century Women / Alla Tiders Kvinnor har svensk premiär på Göteborgs filmfestival imorgon, 30 januari.

Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Prousit-header

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

249DCC6600000578-0-image-a-23_1421041361883

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

Scarlett Johansson och kvinnliga skådespelares status som huvudroller i deras filmer

Scarlett Johansson 1

Varumärket Scarlett Johansson bestiger nya berg i Hollywood, sett från mina utsikter. Johansson är Hollywoods just nu enda riktigt starka kvinnliga actiondragplåster. Hon kan till och med räknas som den med störst potential att vara Hollywoods enda riktigt tunga kvinnliga dragplåster kort och gott – en tron hon endast konkurrerar om med Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och möjligen Sandra Bullock.

Med dragplåster menar jag en skådespelare som kan bära sin film som ensam stjärna och sälja in en internationell och kommersiellt konkurrenskraftig biopublik på högsta blockbusternivå.

Hennes actionstatus började ta fart i och med hennes populära ”superhjältebiroll” som Black Widow i Marvels filmuniversum. Det började talas om en solofilm för karaktären Black Widow – något som tyvärr inte inträffar på grund av kreativt manusmässiga (och pengamässigt ängsliga?) anledningar. Sedan har hon nyligen gått upp på biograferna med en solofilm ändå, i och med Luc Bessons actionrulle Lucy (2014) – högst originell jämfört med biorepertoarens standardutbud just eftersom en kvinna bär en actionfilm på egen hand. Luc Besson må vara ett aktat namn men hos den generella filmpubliken har hans kopplingar (Nikita, Leon, The Fifth Element) till förra århundradets glansdagar  glömts bort, så Scarlett är det givna affischnamnet i och med Lucy.

Scarlett Johansson 4

Statusen som ensamt dragplåster i filmer utanför actiongenren är inte lika hög, då konkurrensen plötsligt blir bredare samtidigt som filmpublikens intresse sjunker utanför det lättsmälta action- och äventyrsfackets gränser. Icke att förglömma blir rollregistret plötsligt något bredare och Johansson har en försmak för utmanande roller med intressanta filmskapare som inte sätter henne i ett tydligt fack. Hennes roll som dragplåster i den originella och konstnärligt utmanande filmen Under the Skin räckte tyvärr inte för att nå en plats på svenska biografer och filmen i sig var för ambitiös för att locka en bred publik.

Samtidigt bär Angelina Jolie sagofilmen Malificent (2014) på biografer världen över och är snart aktuell som regissör för ett krigsdrama dessutom, som en liten bonus så där. Sandra Bullock i sin tur håller kommersiell låda i The Heat (2013) – en poliskomedi tillsammans med Melissa McCarthy. Utöver det är hon huvudroll i oscarsfavoriten Gravity (2013). Trots att dessa två haft större kommersiella meriter som huvudroller, så är Scarlett Johansson dock garanterat ett säkrare kort för att få folket att köpa biljetter samt starkare på så vis att både Jolie och Bullock har ganska gott med understöd i form av en längre meritlista som etablerade huvudrollsnamn i kommersiellt konkurrenskraftiga filmer. Jolie har bland annat Tomb Raider-filmerna i bagaget och Bullock har Miss Congeniality/Miss Secret Agent-filmerna, för att nämna några. Bägge har ännu fler meriter inom just action och fler år i branschen.

Scarlett Johansson 3

Trots det – eller ur en aspekt just därför (utseendet spelar tyvärr självklart alltför stor roll), är Scarlett Johansson ett större namn som bärande huvudroll i en film. Som biroll är hon utan särskild konkurrens större. Jennifer Lawrence är där och nosar strax under och har en bra kommersiell form då hon håller på att avverka hela fyra actionfyllda och blockbustervänliga Hunger Games-filmer som hon samtidigt varvar med starka biroller och huvudroller i såväl X-Men-franschisen som i oscarsaktuella filmer (Winter’s Bone, Silver Linings Playbook och American Hustle), där hon fått en given plats på nomineringstavlan.

Hunger Games är dock rik på ytterligare karaktärer och är framför allt publikdragande tack vare romanförlagorna, så även öga mot öga med Lawrence har Scarlett Johansson något av en starkare position just som ensam bärande huvudroll i den kommersiella filmvärlden samt mer intäkter från filmerna hon spelar biroll i.

Anledningen till varför jag ville raljera så långdraget om allt detta kommersiellt pladder uppkom i dagarna när nyheten kom att Scarlett Johansson är i förhandlingar om nyckelrollen i adaptionen av manga/sci-fi-fenomenet Ghost in the Shell. Detta är ytterligare ett tecken på att Johansson nu börjar släppas fram som bärande huvudroll i kommersiellt kraftfulla blockbusterprojekt, efter att ha varit ohotad kvinnlig 1:a i birollsfåran.

Scarlett Johansson 5 Walk of fame

Men – rollen som kvinnlig huvudroll är givetvis svår nog att få på biorepertoaren om du räknar bort romantiska eller dramabaserade roller och det är svårt även där. Anledningen ska inte behöva förtydligas men jag gör det ändå; män skriver allt som ofta manusen och styr branschen i stort vilket leder till att män även spelar huvudrollerna framför kameran.

Förhoppningsvis är den visan inte ny för någon som läser det här.

Så hur kommer det gå med Scarlett Johanssons möjligheter att bli en given huvudroll i givna publikfilmer efter Lucy? Hur självklart är det? Hennes framtid är inte lika mycket en fråga om hon kan, utan om hon vill. Hon verkar trots allt nobelt nog eftersträva intressanta filmprojekt oavsett huvudroll eller biroll istället för att kämpa för hennes roll som kommersiell headline. Det är viktigt att belysa det i dessa dagar.

På andra sidan Hollywoods trovärdighetskarta sitter manusförfattarna och skriver huvudroller åt män, för filmbolagen som fortsätter sålla och hålla i plånboken för att säkra biorepertoarens återbäring. Med ännu fler män. Samtidigt som hollywoods stjärnbeprydda ”walk of fames” fylls på med ännu fler manliga huvudroller och kvinnliga biroller i guld. Stjärna som stjärna tänker dom och känner sig säkert ganska jämställda inombords. Där är berömmelsen klart viktigare än orsaken till den.

The Wolf of Wall Street (2013)

Wolf posterGenre: Biografi, Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Regi: Martin Scorsese
Manus: Terence Winter
Längd: 180 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Matthew McConaughey, Margot Robbie, Ethan Suplee, Kyle Chandler, Cristin Milioti, Jean Dujardin, Shea Whigham, Rob Reiner, PJ Byrne, Jon Favreau, Joanna Lumley, Henry Zebrowski, Brian Sacca, Kenneth Choi, Barry Rothbart

filmspanarna

The Wolf of Wall Street är baserad på Jordan Belforts biografi, med samma namn, över sina år som skum aktiemäklare. Vi får följa hans resa upp i Wall Streets pengatorn med pengar, lyx, jetsetliv, sex och hårt partajande, men också förfallet med droger, värdepappersbedrägerier, banksektorkorruption, maffiainfiltration och fängelse.

Det här är en historia om missbruk. Inte vilket missbruk som helst, utan missbruket av den mäktigaste, lömska och farligaste drogen som går att få tag på; PENGAR.

Vi är alla beroende av den. Vi ifrågasätter inte det. Så har vi format världen. Många suktar efter den. Flera gör allt för den. Nästan alla vi känner offrar sina liv för denna drog. Oavsett hur mycket vi tuggar i oss den här drogen – låter den pumpa genom våra vener, så blir vi aldrig riktigt lyckliga. Det är drogens triumf.

Därifrån kan vi antingen trappa ner, eller trappa upp – på längden och höjden och bredden och mängden och blanda och experimentera tills vi prövat alla nya alternativ. Trappan ner måste vi ändå ta till slut, om det så är med missbruket eller med farväl till ovanjorden.

THE WOLF OF WALL STREET

Det jag gillade med filmen är hur Jordan Belforts och hans pengabrorsors pengamissbruk skildras under ytan av en massa andra begär, som det mer klassiska drogmissbruket. Det börjar som medicinering för att klara jobbet, för att fixa det andra missbruket, som är pengarna.

Ett annat begär är sexlusten, som även den introduceras som medicinering för att klara jobbet och fixa pengarna. När pengarna finns är det dags att mixa alla begär. Money, pussy and drugs får karusellerna att snurra och ju mer Jordan och hans vänner snurrar ju svårare blir det att kliva ut ur karusellen utan att känna att världen är väldigt långsam och ointressant.

Plötsligt är Karusellen av begär världen dom hör hemma i och har dom lärt sig något tillsammans så är det att man inte släpps in i karusellen om man inte är skoningslös mot alla lägre ställda varelser. Lägre klass, underordnade kollegor, konkurrenter, kvinnor. Till och med ens vänner hänger löst ifall man ska ha en chans att nå paradiset.

Det är djungelns lag och starkast vinner. Martin Scorsese (Raging Bull, King of Comedy, Shutter Island) demonstrerar detta träffsäkert ett flertal gånger genom att skicka blinkningar åt det djuriska beteendet likt det vi kan se på dokumentära bilder från djungeln, trots att det vi ser är människor som slåss om pengar. Vi har sett liknande grepp i Mean Girls (2004).

Wolf 17

Leonardo DiCaprio (What’s Eating Gilbert Grape, The Aviator) går loss ordentligt i den här filmen så pass att jag kan känna lukten av hans mjölksyra flera gånger och Jonah Hill (Superbad, Moneyball) gör liksom Matthew McConaughey (Surfer Dude, Mud) sitt bästa för att vara precis lika galna och okontrollerade. Dom spelar på toppen av deras förmågor i roller som ingen av dem direkt har spelat i förut och allt känns som ett hejdundrande kalas i takt med filmens hysteriska händelser.

Beteendena tonas inte ner det minsta och att se Scorsese göra en sån galen film utan några som helst spärrar är underbart, då filmskapare 40 år yngre än honom sällan skulle haft mage att regissera filmen så frisläppt. Att filmen sedan är ett hela tre timmar långt dramaepos märks inte för Scorsese skruvar upp allt så pass att det knappast kan kallas för drama. Det är nästan tal om biografisk actiondramedi vi talar om här!

Greppet att låta Belforts berättarröst löpa genom filmen med honom talandes i bild ger en satirisk ton som friskar upp hela filmen på ett kritiskt sätt. Berättarröst har varit ett grepp Scorsese använt bättre och mer kreativt än dom flesta genom hans karriär (Taxi Driver, Goodfellas) och här gör han återigen sitt allra bästa för att få den att LYFTA berättelsen och inte bara BERÄTTA den.

Ett märkligt favoritögonblick i filmen är (SPOILER, SPOILER!!) när Belfort sitter i räddningsbåten ute på stormigt, europeiskt vatten och glimtar ut genom skeppsfönstret, där han skådar ett stort flygplan som exploderar i luften. Hans räddningsplan, påstår han, som förlorade mot en fågel som flög in i en av motorerna. ”Såg någon det?” frågar han sig. Den drömska symboliken.

Wolf 5

Girigheten och det hänsynslösa beteendet som Scorsese skildrar genom Belforts liv har väckt reaktioner från ett läger som tycker att han romantiserar Jordan Belforts liv. Att han uppmuntrar åskådarna av filmen att hänsynslöshet är en ganska rolig metod för framgång.

Att man väl sällan kommer ha så kul som när man snortar kokain från en modellsnygg blondins bröst, beställer upp horor till arbetskamraterna och kastar sedelbuntar kring sig som om det var fågelfrön. Att Scorsese borde tagit tydligare ställning och att han inte skäms.

Problemet ligger hos betraktaren, för det Scorsese gör – gudskelov, är att berättar multimiljonbedragaren och Wall Streets varg (endast en av många) med neutrala ögon där det är upp till åskådaren att avgöra vad som känns fel och vad som känns rätt. Han döljer aldrig baksidan av NÅGOT mynt men om vi blundar för det sunda förnuftet eller saknar förmågan till självreflektion så ser vi givetvis ensidigt. Vilken sida vi då ser, ja det vet vi bäst själva.

En klok människa bör se moralen själva utan att behöva få den serverad för sig. I en bra historia behöver inte onda människor vara ensamma och olyckliga (Belfort) och besegras av goda människor som lever lyckliga just därför med en skatt som belöning (privatdetektiven). I en bra historia FINNS det inga GODA och ONDA människor för verkligheten är inte uppdelad så.

THE WOLF OF WALL STREET

Idag har Jordan Belfort lämnat fängelsestraffet och är framgångsrik föreläsare om hur man blir skicklig i säljarbranschen och människor av hans sort finns fortfarande i drivor på Wall Street och där uppe i toppen av pengapyramiden.

Är dom lyckligare än mig? Mår dom bättre? Eller snurrar deras karusell endast lite fortare medan dom för varje snurr bryr sig ännu lite mindre?

Vissa faller för det där livet The Wolf of Wall Street skildrar och deras begär är förmodligen mer mottagliga för missbruk. Dom kanske behöver läsa sagor för att tänka om men det kommer inte få dem att tänka längre. Vi andra, som använder vårt sunda förnuft, borde veta att det här är inte en film för dem.

filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg8/10

Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: Det här är sannerligen inte en film som handlar om kvinnor. Kvinnornas roll är till största del att stilla männens sexuella begär eller att vara troféer av olika slag.

Filmen utspelas under 80- och 90-talet i flockar där det helt enkelt sällan rör sig starka kvinnor och gör dom det så är dom av samma sort som männen dom rör sig i samma flock som; begärslystna, egoistiska och ytliga. Jordan Belforts kvinnor räknas in där på olika nivåer.

Det finns en relativt överlägsen, äldre kvinna som ser igenom allting totalt med stor känsla och därför konfunderar herr Belfort. Hennes medverkan lyser igenom mycket i en film där i stort sett alla är vidriga – oavsett kön, på ett eller annat sätt. Jag tror nog inte filmen klarar bechdel-testet på riktigt heller, trots några (men ytterst få) kvinnliga karaktärer som möts med kläderna på i bakgrunden.

För nakna kvinnor i närbild och på håll flödar det av i ovanliga mängder. Filmen är fylld av strippor och…. ja, bortsett från en och annan fru så är det så många strippor att det blir en nästan jämn könsfördelning i filmen (höhö!).

Wolf 10

Det är lätt att utbrista ”FYFAN FÖR FILMENS FÖRNEDRING AV KVINNOR!!”, men jag tycker det här är helt rätt. Som sagt; varför skildra dessa mäns begär med skygglappar och utan denna form av kvinnoroller när det här är en skildring av egoistiska, giriga män som med glädje drunknar i deras egna begär?

Vill vi polera deras världsbild med lite starka kvinnokaraktärer och mindre lyxfnask så ljuger vi bara för oss själva och blundar för det egentliga budskapet. Vill vi ändra på verkligheten så måste vi LÄSA AV SYFTET med att visa skeva kvinnoporträtt och inte byta ut dem.

Tror du på den senare modellens tänk, tar bort stripptjoken och för in så lite som två hyggliga kvinnor i större roller så kommer denna film plötsligt bli ytterligare (enligt dina värderingar) en skev syn där män är svin och kvinnor är överlägsna, om du värderar det du ser så pass bokstavligt och direkt. Då är det här inte en film för dig heller.

Läs nu vad dom andra ”filmspanarna” runtom i filmbloggosfären har skrivit om The Wolf of Wall Street tillsammans med mig idag! Hur står den sig mot andra Scorsese-filmer? Är tongångarna negativa mot skildrandet av kapitalistiska orgier och nakna kvinnor? Och var det ens någon som tänkte på att denna film faktiskt replikerar ordet ”fuck” med olika böjningar flest gånger i filmhistorien (506 stycken!!)?!

Fredrik on film

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (podcast)

The Velvet Café

Jojjenito

Filmparadiset

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.