Etikettarkiv: Feminism

Twin Peaks (2017) Analys & Tolkning: I’m old school, Denise (Pre Part 5)

Twin-Peaks-Analys-Tolkning

Jag analyserar och tolkar detaljer i nya Twin Peaks (2017). Skrivet efter Part 1-4. Händelser i dessa delar spoilas. Tillika är analysen i högsta grad daterad när väl fler delar av Twin Peaks (2017) släppts. 

Övriga delar i serien


Texas-födda Chrysta Bell spelar FBI-karaktären Tammy Preston i Twin Peaks (2017). Chrysta Bell är en excentrisk, uttrycksfull sångerska till vardags och fick sitt genombrott när hon samarbetade med David Lynch musikaliskt. Dom träffades redan 1999 genom en bekant och skrev deras första låt tillsammans samma vecka. Hon sjunger inte minst lynchproducerade låten ”Polish poem” i Lynchs film Inland Empire (2006), skriven tillsammans med Lynch. Hon har sedan dess släppt flera album. Hennes debutalbum är This Train (2011), som skrevs tillsammans med Lynch och producerades av Lynch. Innan samarbetena med Lynch var hon sessionsångerska och sjöng i Texas-bandet  8½ Souvenirs. Namnet givetvis hämtat från Federico Fellinis surrealistiska film (1963). En favorit hos Lynch. Även hos mig. Hon är liksom Lynch en utövare av transcedental meditation.

Som karaktären Tammy Preston är hon så där bitchigt ”allt jag säger sägs med en översittarattityd”. Jag störde mig genomgående på den rationellt drivna, cyniska karaktären i boken Secret History of Twin Peaks (2016) mer på grund av hennes lättsamma, quirky ton som hela tiden flikade in ”tongue in cheek”-saker när hon var med. I Twin Peaks har hon en fasad av stiff ”bombshell”-attityd. För mig blir den kontrasten intressant, att hon inom sig är så där barnaktig som i boken, men bär den ”no nonsense”-fasaden utåt, socialt, bland männen i kostym. Poserande tydligt. Liksom Chrysta Bell har hon en poserande utstrålning. Ej att blanda ihop med ”posör”.

Det rationella och det cyniska delar hon i högsta grad med en annan utredare på kontoret – Albert Rosenfield. Hon är något av en yngre Albert i personligheten. Intressant dynamik till sådana som Gordon och om möjligt, en Cooper mer lik honom vi känner från gamla serien. En annan personlighet hon delar likheter med, men i sitt inre. Den lekfulla, barnaktige lilla detektiven.

Hennes attityd utåt sett utstrålar en klassisk femme fatale från film-noir, vilket är en filmstil Mark Frost och Lynch gemensamt älskar (källa; allt i gamla och nya Twin Peaks och allt Lynch någonsin tryckt på film). Jag ser henne inte alls som korkad. Färsk, men inga som helst korkade drag. Låt dig inte luras av hennes yttre femme fatale. Hon utstrålar en påklistrad attityd som ger henne ett mindre genuint intryck. Och hon vet liksom alla femme fatales att hon kan dra vissa exklusiva fördelar genom hennes kvinnliga utseende. Inte politiskt korrekt idag, men därmed inte sagt att det är rätt eller fel. Gordon Cole säger uppriktigt till FBI-transkvinnan Denise Bryson (David Duchovny) att han är ”old school”. Han agerar inte efter dagens mer politiskt korrekta, kollektivt överenskomna moral, där det är olämpligt när män uttrycker att vackra kvinnors utseenden är vackra. Han ser kvinnors skönhet eftersom han är man med en dragning till kvinnor. Han ser rimligtvis även individers förmåga, eftersom hon som sagt inte verkar korkad utifrån min (manliga, men enligt mig väldigt opartiska) syn.

Min åsikt i frågan delar jag med min tolkning av Gordon Cole. Vad vore världen om inte män fick uppskatta vackra kvinnors vackra utseende? Det är en del av evolutionen. Problemet är snarast inte där. Problemet är när individen inte kan se innanför ytan och bedöma – i det här fallet kvinnan – i det här fallet Tammy Preston – som en individ, med en individuell förmåga. Det problemet ser jag inte hos Gordon Cole gentemot Preston. Ej heller hos Denise Bryson. Faktiskt ej heller hos den buttre Albert Rosenfield, även om han ser ironin i att ge ett visst sådant sken utåt, bara för att gå dom mer känsliga moralisterna på nerverna en aning. Min tolkning.

Lynch har genom hela karriären kritiserats av moralister för sitt porträtterande av kvinnor. Mark Frost är en mycket intelligent analytiker och en aktiv samhällsdebattör. Är det här en subtil kommentar från Mark Frost och David Lynch? Eller faller sig detta naturligt för Frost och Lynch, men skapar debatt hos dom mer moraliserande, kritiska eller debattsugna? Det är helt upp till dig att tolka.

45 dagar av Female Exploitation

Jag har nu testkört mitt mer temabaserade filmbloggande i och med två veckors westerntema. Det jag kommit fram till är:

  • Jag behöver längre temaperiod för att hinna recensera lagom många titlar och för att slippa prioritera bort guldklimpar på grund av för hård selektivitet i och med tidsgränsen.
  • Jag behöver förmodligen studsa mellan två teman per månad parallellt.

Därför utvecklar jag mitt temaupplägg till att (liksom halloweentemat) sträcka sig månadsvis. Därför kommer westerntemat pågå hela april månad. Tydligt och bra. Utöver detta startar jag ett parallellt tema. Eftersom vi är i mitten av april låter jag ett av maj månads två teman smygstarta redan nu och istället för 30 dagar alltså uttökas till 45 dagar.

Detta tema är… Female Exploitation. 45 dagar av kvinnor i utmanande skildringar från dom alternativa och mer trashy delarna av filmhistorien, där provokationens anda råder i en oftast märkligt fascinerande form av kommersiell och artistisk dynamik. Kvinnor har skildrats både mer och mindre smickrande i dom frispråkiga utkanterna av filmfabriken, allt som oftast med män bakom kameran; Jack Hill, Russ Meyer, Jess Franco, Jean Rollin, Walerian Borowczyk, Joe Sarno osv.

Då och då har även kvinnor suttit i registolen. Oavsett om det varit män eller kvinnor i denna maktposition har skildringen av kvinnorna framför kameran varierat ganska oberoende av könet mellan benen. Som brukligt är det individen som skapat kreativa variationer i kulturen – bakom och framför linsen, och så även vad gäller exploitationfilm med kvinnor i centrum.

Jag hoppas kunna lyfta fram denna diversion under dom kommande 45 dagarna, fram tills maj månads slut. Symboliken i färgen röd har aldrig varit mer färgrik än inom dessa filmströmningar. Sexploitation, nunsploitation, pink violence, women-in-prison, rape-and-revenge, våldsamheter, misogyni och en hel del badass revanschlusta riktat mot män lär förekomma i spridda mängder.

Hoppas du följer med på temaäventyret.

20th Century Women / Alla Tiders Kvinnor (2016)

womenposterGenre: Drama, Feministisk biografi
Produktionsland: USA
Manus:  Mike Mills
Regi:  Mike Mills
Längd:  118 min
Skådespelare: Annette Bening, Greta Gerwig, Elle Fanning, Billy Crudup, Alia Shawkat, Lucas Jade Zumann, Laura Wiggins, Darrell Britt-Gibson, Thea Gill, Waleed Zuaiter, Curran Walters, Nathalie Love

Historien om tre kvinnor som utforskar kärlek och frihet i södra Kalifornien i slutet av 1970-talet.

_DSC1040.NEF

Wow! Annette Bening (American Beauty, Postcards from the Edge, The Kids Are All Right, Being Julia osv. osv.) är helt fantastisk som den sorglösa supermamman Dorothea, på ett sätt som får Diane Keatons Annie Hall att bli självkritisk. Vilken avslappnad uppvisning! Vill du se feministiska skildringar, överväg denna. Tyvärr saknar filmen hon är med i PULS.

Hennes familjetrupp är en underbar uppställning kvalitetsaktriser. Greta Gerwig och Elle Fanning i välformade roller och en träffsäker nykomling i krulltotten Lucas Jade Zumann. Den stabile ex-hippien William (Billy Crudup) får en mycket fin kemi med denna feministiska förebildsfamilj.

01-20th-century-women-w1200-h630

Dom små relationerna bjuder på mysigt charmputter, men filmen har inget som får mina sinnen att vakna och engagera mig i framåtrörelsen. Jag svävar liksom i ett avdomnat söndagshäng. Du bör dock ta dig igenom den här för Annette Benings skull, för hon skulle tamejtusan haft en oscar för denna. Se och lär av REN skådespelarmagi bortom viktförändringar och överambitiöst methodploj!

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
26/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


20th Century Women / Alla Tiders Kvinnor har svensk premiär på Göteborgs filmfestival imorgon, 30 januari.

Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Prousit-header

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

249DCC6600000578-0-image-a-23_1421041361883

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

Scarlett Johansson och kvinnliga skådespelares status som huvudroller i deras filmer

Scarlett Johansson 1

Varumärket Scarlett Johansson bestiger nya berg i Hollywood, sett från mina utsikter. Johansson är Hollywoods just nu enda riktigt starka kvinnliga actiondragplåster. Hon kan till och med räknas som den med störst potential att vara Hollywoods enda riktigt tunga kvinnliga dragplåster kort och gott – en tron hon endast konkurrerar om med Angelina Jolie, Jennifer Lawrence och möjligen Sandra Bullock.

Med dragplåster menar jag en skådespelare som kan bära sin film som ensam stjärna och sälja in en internationell och kommersiellt konkurrenskraftig biopublik på högsta blockbusternivå.

Hennes actionstatus började ta fart i och med hennes populära ”superhjältebiroll” som Black Widow i Marvels filmuniversum. Det började talas om en solofilm för karaktären Black Widow – något som tyvärr inte inträffar på grund av kreativt manusmässiga (och pengamässigt ängsliga?) anledningar. Sedan har hon nyligen gått upp på biograferna med en solofilm ändå, i och med Luc Bessons actionrulle Lucy (2014) – högst originell jämfört med biorepertoarens standardutbud just eftersom en kvinna bär en actionfilm på egen hand. Luc Besson må vara ett aktat namn men hos den generella filmpubliken har hans kopplingar (Nikita, Leon, The Fifth Element) till förra århundradets glansdagar  glömts bort, så Scarlett är det givna affischnamnet i och med Lucy.

Scarlett Johansson 4

Statusen som ensamt dragplåster i filmer utanför actiongenren är inte lika hög, då konkurrensen plötsligt blir bredare samtidigt som filmpublikens intresse sjunker utanför det lättsmälta action- och äventyrsfackets gränser. Icke att förglömma blir rollregistret plötsligt något bredare och Johansson har en försmak för utmanande roller med intressanta filmskapare som inte sätter henne i ett tydligt fack. Hennes roll som dragplåster i den originella och konstnärligt utmanande filmen Under the Skin räckte tyvärr inte för att nå en plats på svenska biografer och filmen i sig var för ambitiös för att locka en bred publik.

Samtidigt bär Angelina Jolie sagofilmen Malificent (2014) på biografer världen över och är snart aktuell som regissör för ett krigsdrama dessutom, som en liten bonus så där. Sandra Bullock i sin tur håller kommersiell låda i The Heat (2013) – en poliskomedi tillsammans med Melissa McCarthy. Utöver det är hon huvudroll i oscarsfavoriten Gravity (2013). Trots att dessa två haft större kommersiella meriter som huvudroller, så är Scarlett Johansson dock garanterat ett säkrare kort för att få folket att köpa biljetter samt starkare på så vis att både Jolie och Bullock har ganska gott med understöd i form av en längre meritlista som etablerade huvudrollsnamn i kommersiellt konkurrenskraftiga filmer. Jolie har bland annat Tomb Raider-filmerna i bagaget och Bullock har Miss Congeniality/Miss Secret Agent-filmerna, för att nämna några. Bägge har ännu fler meriter inom just action och fler år i branschen.

Scarlett Johansson 3

Trots det – eller ur en aspekt just därför (utseendet spelar tyvärr självklart alltför stor roll), är Scarlett Johansson ett större namn som bärande huvudroll i en film. Som biroll är hon utan särskild konkurrens större. Jennifer Lawrence är där och nosar strax under och har en bra kommersiell form då hon håller på att avverka hela fyra actionfyllda och blockbustervänliga Hunger Games-filmer som hon samtidigt varvar med starka biroller och huvudroller i såväl X-Men-franschisen som i oscarsaktuella filmer (Winter’s Bone, Silver Linings Playbook och American Hustle), där hon fått en given plats på nomineringstavlan.

Hunger Games är dock rik på ytterligare karaktärer och är framför allt publikdragande tack vare romanförlagorna, så även öga mot öga med Lawrence har Scarlett Johansson något av en starkare position just som ensam bärande huvudroll i den kommersiella filmvärlden samt mer intäkter från filmerna hon spelar biroll i.

Anledningen till varför jag ville raljera så långdraget om allt detta kommersiellt pladder uppkom i dagarna när nyheten kom att Scarlett Johansson är i förhandlingar om nyckelrollen i adaptionen av manga/sci-fi-fenomenet Ghost in the Shell. Detta är ytterligare ett tecken på att Johansson nu börjar släppas fram som bärande huvudroll i kommersiellt kraftfulla blockbusterprojekt, efter att ha varit ohotad kvinnlig 1:a i birollsfåran.

Scarlett Johansson 5 Walk of fame

Men – rollen som kvinnlig huvudroll är givetvis svår nog att få på biorepertoaren om du räknar bort romantiska eller dramabaserade roller och det är svårt även där. Anledningen ska inte behöva förtydligas men jag gör det ändå; män skriver allt som ofta manusen och styr branschen i stort vilket leder till att män även spelar huvudrollerna framför kameran.

Förhoppningsvis är den visan inte ny för någon som läser det här.

Så hur kommer det gå med Scarlett Johanssons möjligheter att bli en given huvudroll i givna publikfilmer efter Lucy? Hur självklart är det? Hennes framtid är inte lika mycket en fråga om hon kan, utan om hon vill. Hon verkar trots allt nobelt nog eftersträva intressanta filmprojekt oavsett huvudroll eller biroll istället för att kämpa för hennes roll som kommersiell headline. Det är viktigt att belysa det i dessa dagar.

På andra sidan Hollywoods trovärdighetskarta sitter manusförfattarna och skriver huvudroller åt män, för filmbolagen som fortsätter sålla och hålla i plånboken för att säkra biorepertoarens återbäring. Med ännu fler män. Samtidigt som hollywoods stjärnbeprydda ”walk of fames” fylls på med ännu fler manliga huvudroller och kvinnliga biroller i guld. Stjärna som stjärna tänker dom och känner sig säkert ganska jämställda inombords. Där är berömmelsen klart viktigare än orsaken till den.