Etikettarkiv: Peter Sarsgaard

Queer Top 20 | #16. Boys Don’t Cry (1999)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#16. Boys Don’t Cry (1999)

Denna verklighetsbaserade film om den transexuelle Brandon Teena (Oscarsbelönade Hilary Swank) och dennes tragiska livsöde har samma känsla som Monster. Utöver Swank skiner bland andra Chloë Sevigny och Peter Sarsgaard i sina roller. Detta är inte en film som man mår bra av att se, men det är en bra film.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Spegelreflektion: Jackie (2016)

jackie-posterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Jackie med oscarsnominerade Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Detta är en spegelreflektion av den aktuella filmen som jag skrev efter att ha läst recensionen från filmspanarkollegan Rörliga bilder och tryckta ord. En kommentar som jag under tidigare etablerade principen ”spegelreflektion” publicerar även på min egen blogg, i utökad form.


Jag tycker riktningen Jackie tog var mer intressant än att berätta något i historisk mening. Det psykologiska porträttet var tungt på ett ovanligt påtagligt sätt. Det kändes som att hänga med en hålögd människa i en svart stund av livet. Den var utdragen, som den närmaste perioden efter något fruktansvärt hänt i ens närhet, som drabbat en personligen.

jackie_trailer

Inte en lättsedd, bekväm eller underhållande film, men hellre allt detta än 95% av alla biopics, helt klart. Historia kan jag läsa på Wikipedia, men känslor som ger intryck kan biopics fortfarande leverera desto bättre. Filmen är ett mörkt vältrande, men ekot klingar positivt för mig.

Den dramatiserar inte den skärrade, sörjande personen Jackies psyke i form av utfall och stora, operaliknande penseldrag. Känslouttrycken förstoras inte utanpå. Porträttet tar några steg bort från typiska knep som annars finns där att ta till om berättaren vill att publiken inte ska kunna undgå en karaktärs känslor. Här krävs det att läsa subtila signaler. Beteende, kroppsspråk, motsägelser. Motivation och personlighetsförändringar. Flashbacks visar Jackie innan det fruktansvärda – inte bara som känslomässig kontrast utan också för att kontrastera hennes beteende.

skammen_9

Jackie kan nog liknas ganska mycket vid en bergmanfilm. Byt ut Jackie mot X och Portman mot Ullmann. Placera skildringen på Fårö i grått regnrusk och byt ut männen hon talar med mot andra bergmanbekantingar. Låt det handla om en innesluten änka av rang, sörjande på en ensam herrgård. Voilà! Du får en ganska stabil bergmanrulle.


Tidigare idag recenserade jag filmen mer specifikt, med betyg. Recensionen hittas här.  Fler recensioner av filmen ses återigen på dessa bloggar:

Filmnight
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)
Snacka om film (podcast)

beauty-2012-05-34-100-best-hairstyles-jackie-kennedy-onasis-pillbox-hairdo-main 1-before-the-murder

Jackie (2016)

jackieGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus:  Noah Oppenheim
Regi:  Pablo Larraín
Längd:  99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E Grant, Caspar Phillipson, John Carroll Lynch, Beth Grant, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

b2ae45e51a7977011f4e9a5b1d396e72-002

På pappret verkar Jackie vara en typisk biopic, lätt att föreställa sig, men det är inte sant. Det här är inte en biografisk skildring om den enigmatiske ikonen Jackie Kennedy som vill säga oss något om henne som hon inte själv sade. Den tar en annan väg än att ge oss ”hela historien i ett uppslag”.

”I want them to see what they have done to Jack.”

Det är en uppvisning i hur intressant tystnaden hos en person kan vara och hur agerandet från en tyst person kan förmedla nog så mycket. Uttryck består lika mycket av vad vi håller inom oss. Vad vi väljer att inte blotta. Sådant skapar karaktärer lika mycket som att öppna dom och spilla ut… karaktärens inre på ett öppet bord. Natalie Portman (Léon, Black Swan) visar hur en karaktär kan tala genom att hålla tillbaka. Hur känslorna stannar i en inandning.  Filmen rekonstruerar samtalen Jackie hade med personerna allra, allra närmast henne efter mordet på hennes man. Tomrummet skriker genom tystnaden.

Jag tror att dom som förlorat någon mycket nära, på ett mycket chockartat vis, kan bli starkt drabbade av Jackie. Skildrandet av hur folket berövades sin ledare får stå tillbaka för intimitet. Manusförfattare Oppenheim och regissör Larraín kramar ur allt som går ur historien om Jackies personliga sorgeprocess, det ska filmen verkligen ha. Det görs brutalt och – för att använda Jackie O’s förmodade favoritord, ”beautiful”.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630983_tmp_ladda_ned

”I will march with Jack, alone if necessary.”

Musiken är just det –  brutal och vacker. Experimentiell. Oerhört passande för vad filmen behandlar. Den innehåller påträngande tristess och förlösande katarsis om vartannat. Violinisten MicaUnder the Skin Levis bidrag till Jackie är faktiskt smått fantastisk. Historien är bara inte tillräckligt intressant för att rättfärdiga mer än stabila betyg. Den mjölkar sitt innehåll utan att fylla hela kannan och tomgången blir påtaglig om du inte är religiöst fascinerad av den mytiska Jacqueline ”Jackie” Lee Bouvier Kennedy Onassis. Filmen är något av årets oscarssäsongs The Danish Girl (min recension från mars 2016). Öm och ganska luftig.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


Jackie med Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också recenserat Jackie denna fredag. Som jag minns var hon mer skeptisk än mig, eller hur var det nu?

Fler som skrivit om filmen är FilmnightMovies-Noir och Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag). Fiffi pratar även om filmen i Snacka om film-podden.

be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630937_tmp_ladda_ned__1_ be6b48c1eab40212720b3008b1ad9c3f-1483630947_tmp_ladda_ned__2_

Black Mass (2015)

Mkrorecensioner-header28853fdf04e11a84746d32abb79b8d2ab9de0361Genre: Drama, Gangsterthriller, Biografisk skildring
Produktionsland: USA
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth
Regi: Scott Cooper
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, Juno Temple, W Earl Brown, Bill Camp, Brad Carter, Erica McDermott

Based on the true story of one of the most notorious gangsters in U.S. history

John Connolly och James ”Whitey” Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, på det sena 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och Whitey hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.

blackmass-1

Kul med en film där Johnny Depp (Edward Scissorhands, Blow, Ed Wood) gör något mer än charm och poseringar. Han gick upp märkbart i vikt för rollen vilket visar på uppoffringsvilja, men han levererar även ett distinkt, lågmält skådespeleri som ger känslan av en kall, fnasig och oberäknelig orm i mänsklig form. Han är kraftigt sminkad men det funkar utan att kännas påklistrat skickligt nog och blev väl också välförtjänt oscarsnominerat. Vanligtvis numera forcerade Johnny Depp levererar dock på egen hand och behöver inget smink för att knappt kännas igen. Han gör rollen föredömligt. Mer mänskligt, icketeatralt karaktäriserande av Depp även i fortsättningen, tack!

ladda ned (2)

”Like it or not, Marriane, you married a street kid. And the streets taught me that you give and you get loyalty from your friends. And loyalty means a lot to me.”

Depps energi till trots trummar dock filmen i sig på tomgång. Detta trots flera intresseväckande namn, som en sloken Benedict Cumberbatch och en standardmässig snabbvisit av Juno Temple. Det enda övriga antydandet till nerv kommer i form av oerhört beprövade genregrepp från den hårda gangsterfilmskolan och det bet inte på mig. Något likartade gangsterfilmen Killing Them Softly från 2012 (ej av samme regissör även om jag till en början trodde det) gick på ännu mer tomgång (gäääsp…), men den gav åtminstone ambitionen att vilja bjuda på något schysst rent visuellt och tekniskt bortom klichéerna. Black Mass räddas enbart av Depp, med nöd och näppe.

2 – Manus
3 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
12 – Totalt

SYD-Betyg-04