Etikettarkiv: Greta Gerwig

Spegelreflektion: Jackie (2016)

3 februari, 2017 Van Munch 2 kommentarer

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

Jackie med oscarsnominerade Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Detta är en spegelreflektion av den aktuella filmen som jag skrev efter att ha läst recensionen från filmspanarkollegan Rörliga bilder och tryckta ord. En kommentar som jag under tidigare etablerade principen ”spegelreflektion” publicerar även på min egen blogg, i utökad form.

Jag tycker riktningen Jackie tog var mer intressant än att berätta något i historisk mening. Det psykologiska porträttet var tungt på ett ovanligt påtagligt sätt. Det kändes som att hänga med en hålögd människa i en svart stund av livet. Den var utdragen, som den närmaste perioden efter något fruktansvärt hänt i ens närhet, som drabbat en personligen.

Inte en lättsedd, bekväm eller underhållande film, men hellre allt detta än 95% av alla biopics, helt klart. Historia kan jag läsa på Wikipedia, men känslor som ger intryck kan biopics fortfarande leverera desto bättre. Filmen är ett mörkt vältrande, men ekot klingar positivt för mig.

Den dramatiserar inte den skärrade, sörjande personen Jackies psyke i form av utfall och stora, operaliknande penseldrag. Känslouttrycken förstoras inte utanpå. Porträttet tar några steg bort från typiska knep som annars finns där att ta till om berättaren vill att publiken inte ska kunna undgå en karaktärs känslor. Här krävs det att läsa subtila signaler. Beteende, kroppsspråk, motsägelser. Motivation och personlighetsförändringar. Flashbacks visar Jackie innan det fruktansvärda – inte bara som känslomässig kontrast utan också för att kontrastera hennes beteende.

Jackie kan nog liknas ganska mycket vid en bergmanfilm. Byt ut Jackie mot X och Portman mot Ullmann. Placera skildringen på Fårö i grått regnrusk och byt ut männen hon talar med mot andra bergmanbekantingar. Låt det handla om en innesluten änka av rang, sörjande på en ensam herrgård. Voilà! Du får en ganska stabil bergmanrulle.

Tidigare idag recenserade jag filmen mer specifikt, med betyg. Recensionen hittas här. Fler recensioner av filmen ses återigen på dessa bloggar:

Filmnight
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)
Snacka om film (podcast)

Recensioner

Jackie (2016)

3 februari, 2017 Van Munch 3 kommentarer

Genre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA, Chile, Frankrike
Manus: Noah Oppenheim
Regi: Pablo Larraín
Längd: 99 min
Skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E Grant, Caspar Phillipson, John Carroll Lynch, Beth Grant, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson

En skildring av första damen Jacqueline Kennedys dagar efter mordet på hennes man, president John F. Kennedy.

På pappret verkar Jackie vara en typisk biopic, lätt att föreställa sig, men det är inte sant. Det här är inte en biografisk skildring om den enigmatiske ikonen Jackie Kennedy som vill säga oss något om henne som hon inte själv sade. Den tar en annan väg än att ge oss ”hela historien i ett uppslag”.

”I want them to see what they have done to Jack.”

Det är en uppvisning i hur intressant tystnaden hos en person kan vara och hur agerandet från en tyst person kan förmedla nog så mycket. Uttryck består lika mycket av vad vi håller inom oss. Vad vi väljer att inte blotta. Sådant skapar karaktärer lika mycket som att öppna dom och spilla ut… karaktärens inre på ett öppet bord. Natalie Portman (Léon, Black Swan) visar hur en karaktär kan tala genom att hålla tillbaka. Hur känslorna stannar i en inandning. Filmen rekonstruerar samtalen Jackie hade med personerna allra, allra närmast henne efter mordet på hennes man. Tomrummet skriker genom tystnaden.

Jag tror att dom som förlorat någon mycket nära, på ett mycket chockartat vis, kan bli starkt drabbade av Jackie. Skildrandet av hur folket berövades sin ledare får stå tillbaka för intimitet. Manusförfattare Oppenheim och regissör Larraín kramar ur allt som går ur historien om Jackies personliga sorgeprocess, det ska filmen verkligen ha. Det görs brutalt och – för att använda Jackie O’s förmodade favoritord, ”beautiful”.

”I will march with Jack, alone if necessary.”

Musiken är just det – brutal och vacker. Experimentiell. Oerhört passande för vad filmen behandlar. Den innehåller påträngande tristess och förlösande katarsis om vartannat. Violinisten Mica ”Under the Skin” Levis bidrag till Jackie är faktiskt smått fantastisk. Historien är bara inte tillräckligt intressant för att rättfärdiga mer än stabila betyg. Den mjölkar sitt innehåll utan att fylla hela kannan och tomgången blir påtaglig om du inte är religiöst fascinerad av den mytiska Jacqueline ”Jackie” Lee Bouvier Kennedy Onassis. Filmen är något av årets oscarssäsongs The Danish Girl (min recension från mars 2016). Öm och ganska luftig.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

Jackie med Natalie Portman har svensk biopremiär idag. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också recenserat Jackie denna fredag. Som jag minns var hon mer skeptisk än mig, eller hur var det nu?

Fler som skrivit om filmen är Filmnight, Movies-Noir och Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag). Fiffi pratar även om filmen i Snacka om film-podden.

Recensioner

20th Century Women / Alla Tiders Kvinnor (2016)

29 januari, 2017 Van Munch 3 kommentarer

Genre: Drama, Feministisk biografi
Produktionsland: USA
Manus: Mike Mills
Regi: Mike Mills
Längd: 118 min
Skådespelare: Annette Bening, Greta Gerwig, Elle Fanning, Billy Crudup, Alia Shawkat, Lucas Jade Zumann, Laura Wiggins, Darrell Britt-Gibson, Thea Gill, Waleed Zuaiter, Curran Walters, Nathalie Love

Historien om tre kvinnor som utforskar kärlek och frihet i södra Kalifornien i slutet av 1970-talet.

Wow! Annette Bening (American Beauty, Postcards from the Edge, The Kids Are All Right, Being Julia osv. osv.) är helt fantastisk som den sorglösa supermamman Dorothea, på ett sätt som får Diane Keatons Annie Hall att bli självkritisk. Vilken avslappnad uppvisning! Vill du se feministiska skildringar, överväg denna. Tyvärr saknar filmen hon är med i PULS.

Hennes familjetrupp är en underbar uppställning kvalitetsaktriser. Greta Gerwig och Elle Fanning i välformade roller och en träffsäker nykomling i krulltotten Lucas Jade Zumann. Den stabile ex-hippien William (Billy Crudup) får en mycket fin kemi med denna feministiska förebildsfamilj.

Dom små relationerna bjuder på mysigt charmputter, men filmen har inget som får mina sinnen att vakna och engagera mig i framåtrörelsen. Jag svävar liksom i ett avdomnat söndagshäng. Du bör dock ta dig igenom den här för Annette Benings skull, för hon skulle tamejtusan haft en oscar för denna. Se och lär av REN skådespelarmagi bortom viktförändringar och överambitiöst methodploj!

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
26/50 – Totalt