La La Land (2016)

Genre: Musikal, Romantik, Dramedi
Produktionsland: USA
Manus:  Damien Chazelle
Regi:  Damien Chazelle
Längd:  128 min
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt, John Legend, Finn Wittrock, Tom Everett Scott, J K Simmons, Jessica Rothe, Sonoya Mizuno, Callie Hernandez, Josh Pence, Damon Gupton, Terry Walters, Reshma Gajjar, Valarie Rae Miller, John Hindman, Jason Fuchs

En jazzpianist och en aspirerande skådespelerska faller för varandra samtidigt som de försöker uppnå sina drömmar i världens underhållningshuvudstad.

Två koppar kaffe är en kopp för mycket. En snedtripp på koffein försatte mig i manodepressivt tillstånd lagom till anhalten i La La Land. Vad som förväntades vara ett sprudlande kärleksbrev till musikalens Hollywood blev en känslomässig berg-och-dalbana på gränsen mellan Helvetet och lättsamhet. Filmen tänjde ut varje scen lite för länge, visade påfrestande ambivalens och avslutade med femton slut. Femton slut som fick mig att tro att jag fastnat i en filmisk LSD-tankeloop som aldrig ville upphöra.

Två koppar kaffe och La La Land fick mig att överväga om jag inte blivit sinnesjuk till slut. Detta vill jag uppleva igen, men aldrig mer med koffein i kroppen.

Jag ratar för det mesta musikal då dom bara brukar bjuda på romantiska, naiva fantasier om kärlek och glädje. Det La La Land gör bra, som jag särskilt tänker på först så här i efterhand, är att ta detta koncept av romantiskt drömmande och både rannsaka det och vända ut och in på det. Det är en musikal som kritiserar det musikaler så ofta står för. Denna poäng gör filmen till något mer än ett mysigt kärleksbrev till dom romantiska drömmarna. Jacques Demys franska sockerbomb Les Demoiselles de Rochefort (1967) möter viktigpettern Birdman – The Unexpected Virtue of Ignorance (2014).

Det är en klämkäckt inslagen örfil som viftar utan att bestämma sig för vem den vill slå eller när den ska sluta. En emotionellt instabil borderline-musikal med extra allt av sött och salt.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

---

La La Land hade premiär på bio i Sverige tidigare ikväll. Filmen löper amok hos kritikerna och på årets filmgalor (7 Golden Globes! 14 oscarsnomineringar!) vilket säger något om filmens förmåga att beröra nutidens nostalgijagande lyckosökare. Var det bara jag som vandrade ut ur bion med en rejäl klump i bröstet? Men ååh vad jag är förälskad i ”ledmotivet” – det goslingväsande, bitterljuva ”City of stars”, värdig att sätta ton till den gyllene soltimmen som fyller hjärtat på vägen hem, i den kaliforniska sommarnattens överträde in i morgonljuset.

Fler filmspanare som skrivit om filmen finner du här…

Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight
Filmparadiset

Altered States (1980)

Genre: Science Fiction, Mysterium, Drama, Skräck
Produktionsland: USA
Manus:  Paddy Chayefsky (baserad på hans egen roman)
Regi:  Ken Russell
Längd:  102 min
Skådespelare: William Hurt, Blair Brown, Bob Balaban, Dori Brenner, Drew Barrymore, Miguel Godreau, Thaao Penghlis, George Gaynes, Charles Haid

I källaren på ett läkaruniversitet har Dr. Jessup gått in i ett totalt mörker. Det mest fruktansvärda experiment i medicinsk historia har spårat ur… och objektet för experimentet är han själv!

Temacheck: Filmen innehåller ytterst lite av häxor, kvinnor eller barn (även om Drew Barrymore pre-E.T. skymtar förbi). Däremot vad som kan sägas vara häxkraft av det mer kraftfulla slaget.

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras. Dom visuella kryddorna är stundtals häpnadsväckande snygga – rent ut sagt världsklass. Huvudämnet är monumentalt intressant. En läkare som börjar testa en så kallad ”sensory deprivation tank” på sig själv för att få kontakt med något större… det är högtflygande grejer som för tankarna till 2001: A Space Odyssey.

För mig är det ett frågetecken att Paddy Chayefsky, som skrivit det mästerliga, högintellektuella manuset till Network (1976) står huvudansvarig för både manus och bokförlaga här, då potentialen i det existentiellt och fysiskt komplexa materialet slarvas bort totalt i intelligensbefriad hollywoodspänning. Två mästerkockar gör inte alltid tillsammans en bra soppa.

Betyg:
3 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

Övriga recensioner på filmer av Ken Russell:

Gothic (1986)

To the Devil a Daughter (1976)

Genre: Thriller, Mysterium, Rysare
Produktionsland: Storbritannien, Västtyskland
Alternativ titel: Child of Satan
Svensk titel: En Dotter åt Djävulen
Manus: John Peacock, Christopher Wicking
Regi: Peter Sykes
Längd:  91 min
Budget: ?
Skådespelare: Richard Widmark, Christopher Lee, Honor Blackman, Denholm Elliott, Nastassja Kinski, Michael Goodliffe, Anthony Valentine, Eva Maria Meineke, Derek Francis, Constantine Gregory, Frances de la Tour

Warning! This Motion Picture Contains The Most Shocking Scenes This Side Of Hell!

En författare av ockulta böcker får i uppgift att skydda en ung kvinna från att hamna i klorna på en satanistisk sekt.

Temacheck: Satanistisk dyrkan och ritualer för att frambringa djävulskrafter ur kvinnor och får sägas vara en given bock i rutan över ”witches”. Nastassja Kinski fyller rollen bra som ”bitch” och filmens män visar helt klart prov på både sexuell dragning och dumdristighet så ”a couple of dicks” kryssas i för en trippel.

Säg vad du vill om filmens ambitiösa plan och mytologi (baserat på en roman av Dennis Wheatley som även bidrog till förlagan av Hammers The Devil Rides Out, 1968) som i det dramaturgiska utförandet endast blir rörigt och dödar publikens (min) förmåga att engageras (vänta… filmskribent Roger Ebert har redan gjort det underhållande när filmen kom), men denna svalt omtyckta hammerfilm är Mysig med stort M. Vardagsmysig med stort V, när du har feber och befinner dig i ett konstant tillstånd av Utzoning med stort U.

Senaste månaden har jag dragits med en ovanligt envis förkylning som emellanåt kryddar mina dagar med feber. Feber med stort F. När jag befinner mig i det tillståndet är jag mottaglig för stämningar jag annars endast brukar drömma om – bokstavligen. Den sortens stämning drömmar och feber besitter. Fast det finns ett ytterligare recept för att hamna i detta tillstånd; sitt inomhus vid fönsterplats, insvept i den värmande eftermiddagssolen. I det läget frikopplas fantasiflödet och du kan hamna i en meditativ rymd där allt ekar. Kanske kommer du närmare gamla minnen från barndomen, eller så spelas absurda dialoger upp runt ditt huvud. Det är en slags vardagsmagi, den här zonen du hamnar i.

Jag befann mig emellanåt där när jag med feber såg To the Devil a Daughter och som i meditation var jag kravlös. I efterhand minns jag inte så mycket av filmens innehåll, men den funkade mer än väl som projektionsduk för min färd till den andra zonen.

En sak ska filmen ha en stor applåd för, oavsett vad du tycker om filmen i övrigt; Kostymerna! Kostymerna med stort K är filmhistoriska höjdpunkter. Christopher Lee klär sig i prästuniform – och som han klär sig. Tänk dig själv… Christopher Lee – mörkrets ståtlige förebild, i svarta prästkläder. Han har aldrig varit mer elegant eller mer intressant klädesmässigt, någonsin. Sedan, Nastassja Kinski – änglarnas egen avbild, klädd som nunna. Du kan inte slå den nunnan. Jag menar förstås i skönhet.

Två ”guilty pleasures” skrivna i stjärnorna i en och samma film. Det räcker för att göra den här filmen till mer än bara en film. Jag hade gärna velat vara ett krucifix på väggen under inspelningen av denna film, för att få se mer av honom i prästuniform och henne i nunnedräkt.

Trivia:

• Trots Nastassja Kinskis vackra nunneklädsel är den här filmen mest känd för att blott 15-årige Nastassja Kinski (dotter till Klaus Kinski) i en scen syns spritt språngande naken. Minst sagt kontroversiellt. Dessutom en oväntad casting med tanke på att hon spelar en 18-åring.
• Detta var den brittiske skådespelaren Michael Goodliffes sista film, då han samma år vid en ålder av 61 år tog sitt liv på grund av depression.
• Hammer Films paradstjärna Christopher Lee gjorde inga fler filmer för produktionsbolaget efter To the Devil a Daughter och detta ses också som Hammer Films sista film för den klassiska eran i och med övergången till TV-mediet. Påståendet om Sir Lee stämde åtminstone i 35 år, tills han 2011 gjorde en ”comeback cameo” i den hammerproducerade rysaren The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

---

 

Bonusfoton:

Curse of the Crimson Altar (1968)

Genre: Rysare, Mysterium, Ockultism
Produktionsland: Storbritannien
Alternativ titel: The Crimson Cult
Svensk titel: Monstret i Skräckens Hus
Manus: Mervyn Haisman, Gerry Levy, Henry Lincoln, Jerry Sohl (inspirerad av en novell av H.P. Lovecraft)
Regi: Vernon Sewell
Längd:  89 min
Budget: ?
Skådespelare: Boris Karloff, Christopher Lee, Mark Eden, Barbara Steele, Michael Gough, Virginia Wetherell, Rosemarie Reede, Derek Tansley, Michael Warren

The high priestess of evil… A monstrous fiend with an overpowering lust for blood…

När hans bror försvinner uppsöker Robert Manning den lilla idylliska staden där hans bror senast setts till. Väl där blir han erbjuden att stanna hos den välbärgade Morley, men Robert anar att något inte står rätt till.

Temacheck: ”Witches” förekommer i högsta grad, ”bitches” förekommer också beroende på vad du tolkar in i det. En blond, lurig kvinna och en drös blonda offerlam utan mycket till kläder, samt en hel del swingersgäster förstås. Sedan har filmen en ockult, ståtlig ”dick” och ett brödrapar i riktiga dickheads. Kanske den mest tematrogna filmen hittills i år!

Produktionsbolget Tigon British Film Productions var en rapp uppstickare som kom och gick mellan åren 1968 fram till 1972. Tigon producerade skräckrelaterade filmer som istället för att kopiera framgångsrika Hammer Films och Amicus Productions snodde åt sig deras och amerikanernas skräckaffischnamn för att göra lite aningens mer djärva rullar. Brutala Witchfinder General (1968), franska konsterotikfilmen The Nude Vampire (1970 – av min favorit Jean Rollin) och sagolikt krypande The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs min text av den pärlan här) är förmodligen höjdpunkterna. Hade dom funnits kvar längre hade en alternativ film som The Wicker Man (1973) passat utmärkt i deras stall.

I begynnelsen gjorde dom också denna kultfilm ur mer än en synpunkt – Monstret i Skräckens Hus, där storstjärnan Christopher Lee (presentation överflödig) paras ihop med legendariske förebilden Boris Karloff (presentation överflödig) i en av gamle Boris sista filmer. Han dog mindre än ett halvår senare, men hann faktiskt synas i ytterligare fem filmer efter denna. Han är allmänt mysig att se i sin tillbakadragna men ändå värdiga roll på ålderns höst.

Det märks att alla bakom och framför kameran rör sig runt en legend och det förekommer även en småkul blinkning till hans medverkan i ett replikskifte innan hans entré. Dessutom dyker ”the original scream queen” och gothiska gudinnan Barbara Steele (Black Sunday, The Pit and the Pendulum, Piranha) upp i en mindre, men oerhört färgstark och minnesvärd roll som den ockulta gudinnan Lavinia. Hon stjäl faktiskt showen både i filmen och på filmens posters. Som om inte det vore nog dyker Batmans butler Alfred upp – rättare sagt skådespelaren Michael Gough, som en slags butler just. en Betydligt mer pressad butler dock.

Filmen följer dock i huvudsak Robert Manning, spelad av mer lättviktige TV-skådisen Mark Eden och som är en brittisk kopia av fotbollspelaren Lionel Messi. Manning söker likt en gäst i Cluedo efter sanningen om hans försvunne bror ute i en partystinn herrgård på den brittiska landsbygden, där den frodande, hippieinfluerade swingersklubben håller låda. Stilige Manning ger ett gentlemannamässigt intryck, men trots omständigheterna flörtar han oerhört klumpigt och scoutlikt på en blondin värdinna mellan varven.

På natten blir det dock riktigt snurrigt, när han drömmer att han är delaktig i vad som får sägas vara filmens överlägset starkaste partier – en ockult ritualtillställning som ger mig underbara vibbar av experimentfilmskaparen Kenneth Angers starkt flummiga ritualkortfilmer Invocation of My Demon Brother (1968) och Inauguration of the Pleasure Dome (1954). Tyvärr avtar detta på många sätt förtrollande surrealistiska parti och filmens slut har visserligen spektakulära ambitioner, men det känns mer vagt och intetsägande än vad en surrealistisk cirkus hade gjort i slutändan. Det var ju så oerhört vackert med dom isolerade mardrömsscenerna filmen stundtals bjöd på.

Filmen ska tydligen vara fritt inspirerad av skräckmästaren H. P. Lovecrafts novell The Dreams in the Witch House, från 1932. När jag läser om denna abstrakt skildrande novell blir jag helt klart intresserad av hans berättande, då jag ännu inte grävt mig ner i hans populära värld av kosmisk skräck ännu men har en fin samling hemma i bokhyllan som väntar på min uppmärksamhet. Lovecraft själv såg dock nämnda novell som misslyckad, har jag hört.

Jag kan inte heller låta blir att återkomma till The Wicker Man, då Christopher Lee roll i Curse of the Crimson Altar är en försmak av hans del i den filmen, men där föll bitarna runt honom på plats på ett helt annat sätt. Här blir det bara lagom kul, men med en skön 60-talsosande swingersaura och en del psykedeliska färgdroppar.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

 

The Fly (1958)

Genre: Skräck, Science Fiction
Produktionsland: USA
Svensk titel: Flugan
Manus: James Clavell (baserad på en novell av George Langelaan)
Regi: Kurt Neumann
Längd:  94 min
Budget: 700 000 dollar
Skådespelare: Vincent Price, Kathleen Freeman, Herbert Marshall, David Hedison, Patricia Owens, Charles Herbert, Betty Lou Gerson

If she looked upon the horror her husband had become… she would scream for the rest of her life!

En vetenskapsman har kommit på hur man förflyttar sig från en plats till en annan genom en genetisk förflyttningsmaskin och han testar naturligtvis på sig själv. Av misstag råkar en spyfluga följa med vid överföringen och detta leder till att flugans gener sammanblandas med vetenskapsmannen egna.

Vill du inte veta utvecklingen på klassiska The Fly från 1958 och liksom mig få ta del av det mysigt pjäsartade, dialogspännande och sällsynt spänningsmusikfria mysteriet som The Fly inledningsvis är, så råder jag dig att inte läsa den här texten. Jag gillade verkligen den delen av filmen personligen, så jag rekommenderar dig att se filmen före.

Filmens flashbackupplägg är dock något av en dramaturgisk svaghet som David Cronenberg klokt nog inte upprepade i hans remake av The Fly från 1986. En film som jag recenserat tidigare och som du kan läsa här.

Temacheck: Den här filmen innehåller inga ”witches”, men ”bitches” i form av en tveksam kärnfamiljsfru och ett antal riktigt glossiga ”dicks” på olika sidor om mysteriet.

---

 

När min mor var i 10-årsåldern i mitten av 70-talet skulle hon och hennes tjejkompisar tälta på gården, men innan detta äventyr i det lilla skulle dom skrämma upp varandra genom att se den ökända rysaren Flugan – originalet. Detta berättade hon för mig idag när jag själv såg denna klassiker. Dom blev djupt uppskrämda av filmen och såg aldrig klart den, då bilden av en plågad vetenskapsman (spelad av David Hedison som här påminner starkt om en viss George Clooney) med skynke över huvudet väcker mycket åt fantasin när han påstås ha förväxlat delar av sin kropp med en fluga. Jag vet inte om dom ens vågade tälta i slutändan.

Idag fick hon dock se hur allt slutade och det med desto mer ro i sinnet än som 10-åring. Slutet är som hämtad ur en amerikansk propagandafilm för lyckliga slut där saker inte ska ifrågasättas för mycket utan lämnas ifred. Vad var sensmoralen i The Fly? Det förklaras att vetenskapsmannen likt en stor geografisk upptäckare kan stöta på farliga saker på sin resa och förolyckas på vägen, men att vi trots detta ska veta att dom gjorde det för en god sak – att finna sanningen.

Sanning? Vadå sanning? Vilken sanning? Vad talar du om, Vincent Price? Den egentliga sensmoralen i The Fly ligger inte i vad sjutton filmen säger, utan i hur filmen agerar. Barn gör inte som vuxna säger utan som vuxna gör, är ett påstående jag sett stämma gång på gång. I det här fallet är filmen den vuxne – förmyndaren, och publiken eller åtminstone jag tar på mig rollen som barnet.

Det The Fly lär ut är att om du avviker drastiskt från den konventionellt mänskliga formen och lider av detta själv, är självmord den mest vettiga utvägen. Till och med din egen fru (i denna demonstration spelad av Patricia Owens – även känd från Marlon Brandos Sayonara) kommer instämma i det och assistera dig i själmordsakten. Sedan kommer din fru vara lättad, glad, ja rent ut sagt euforisk, över att hennes man fick dö och ta sanningen med sig i graven. Inget sörjande här inte. Endast uppriktiga uttryck som att hon var glad att hon dödade den man som en gång var hennes älskade.

Var glad för det – i den populära novellen som filmen baserades på och som publicerades i Playboy tog frun livet av sig på ett mentalfängelse efter att ha skrivit sanningen som ett testamente på sitt intakta, missuppfattade förstånd. Sådana svarta slut får inte plats i Hollywood, för i Hollywood är anseendet allt. Åter till filmens värld.

När kommissarie Chara, och familjens förnuftige och närmsta vän Francois (en rakryggad Vincent Price) sedan inser sanningen – närsamhällets representanter och egna föredömen, dödar dom hellre och håller tyst om både detta och den större sanningen, eftersom vissa sanningar är så otroliga att din omvärld ändå aldrig kommer tro dig. Francois ersätter gladeligen tomrummet i filmens kärnfamilj i vad som är ett av filmhistoriens mest snopna feelgoodslutscener någonsin.

Jag är förvirrad. Vad är det här för sjuk film jag bevittnat?

Fem år efter att The Fly hade premiär mördades USA:s dåvarande president John F. Kennedy. Än idag tvistas det om vilken den riktige mördaren var och vad som var motivet. Den eller dom som vet undanhöll sanningen. För sanningen kan ibland göra sig bäst i att hålla tyst om, ifall du vill rädda ditt eget skinn inför den onådiga domen som ditt samhälles ögon kan bära. Se bara på Flugan. Se och lär, små barn.

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

---