5. Leaving Las Vegas (1995)
”Sera… What you don’t understand is… No, see, no… You can never, never ask me to stop drinking. Do you understand?”
Nicolas Cage har en skådespelarkarriär olik dom flesta, med precis alla typer av roller i bagaget och ändock alltid ett starkt, eget avtryck på varje roll. Han är oftast hysterisk och positivt överspelande så pass att engagemanget ploppar ut genom ögonhålorna och hur mycket jag än älskar lågmäldhet så står jag bakom hans excentriska infall fullt ut.
Därför blev jag väldigt berörd när jag fick se honom i sin karriärs starkaste rolltolkning som också gav honom både en Oscar och en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” 1995. Jag tänker på rollen som manusförfattaren Ben Sanderson i regissören/manusförfattaren Mike Figgis (The Loss of Sexual Innocence, Timecode, Hotel) adaption Leaving Las Vegas.
Cage spelar alltså en manusförfattare som harvar i hollywood, men efter att hans familj lämnat honom och ingen längre vill anställa hans tjänster så tröttnar han på sitt värdelösa liv, tar ut alla besparingar på banken och beger sig till Las Vegas för att spendera allt på alkohol och supa ihjäl sig ohämningslöst så fort han kan.
Väl där träffar han Sera (spelad av fantastiska Elisabeth Shue) – en prostituerad kvinna lika förlorad som honom. Tillsammans ser dom någon slags glädje mitt i det destruktiva eländet dom ”lever” i och Ben bestämmer sig för att ta sällskap med henne mot det bistra slutet.
Cage är en galen muntergök med en släpig uppsyn och i rollen som gravt alkholpåverkad ända in i fördärvet ger han en ny dimension – en sorgligare, men också mer levande och mänsklig dimension.
Man kan skratta åt hans infall, men här syns det vemodiga, tragiska i en man som vill dö med stil och det sorgliga i hur dom små fragmenten av ljusglimtar och kärlek oftast syns som mest i det absoluta mörkret. Svår alkolism har väl sällan porträtterats så bra som här?
Mike Figgis adapterade filmen efter en delvis självbiografisk roman av författaren John O’Brien, vars största framgång – näst efter hans romandebut med Leaving Las Vegas bestod, i att under pseudonym ha skrivit avsnitt 37 (Toys in the Attic) av den tecknade TV-serien Rugrats, 1992.
Hans självbiografiska roman om hur han på kanten av alkoholens stup hittade kärleken i en annan förlorad själ släpptes 1990. Fem år senare, två veckor efter att han fick veta att hans roman skulle filmatiseras, satte han en revolver mot sitt huvud och tryckte på avtryckaren. Enligt hans far var romanen Johns självmordsbrev.
…
4. Schindler’s List (1993)
”I could have got more out. I could have got more. I don’t know. If I’d just… I could have got more.”
Det ska sägas att det var länge sedan jag såg Steven Spielbergs (Jaws, E.T, Indiana Jones) magnum opus som är ”the World War II movie to end all World War II movies”, men avtrycken den satt är desto starkare då den på ett sånt omfattande plan visar allt det fruktansvärda som dom utsatta under Förintelsen fick utstå.
Till och med den store filmskaparen Stanley Kubrick lade sitt drömprojekt om att få skildra Förintelsen på hyllan när han fick nys om att Steven Spielberg skulle göra Schindler’s List, just eftersom han inte trodde att han kunde toppa den filmen. Det är stora ord när dom kommer från filmvärldens störste och mest ambitiöse perfektionist.
Spielberg erbjöds att filmatisera projektet redan 1983, men kände sig på den tiden inte mogen för innehållet och erbjöd det till andra regissörer.
Efter att manusförfattaren Steven Zaillian (Awakenings, American Gangster, Moneyball) arbetat fram ett manus tillsammans med regissören Martin Scorsese (Taxi Driver, The Last Temptation of Christ, Goodfellas) erbjöd Steven Spielberg sin vän Scorsese att byta tillbaka projektet mot remaken av thrillern Cape Fear (1992) och resten är filmhistoria.
Bilderna från filmen – varje scen var och en, är som dokument i sig från den hemska tiden. Jag minns avrättningen av en judisk man som fördröjs då pistolen kärvar. Jag minns den lilla flickan med röd kappa som får bli en utmärkande symbol för den oskuld som slaktades och brändes av nazisternas omänskliga överhetssinnen.
Jag minns Liam Neesons prestation som den så ovanlige industrimannen Oskar Schindler, när han förkrossad utbrister hur han kunde ha räddat fler judar. Hur han inte varit tillräckligt aktiv och hur han känner skuld inför alla dem som inte klarade sig.
Det är starkt och det är en av få filmer som nästan får anses vara perfekta.
…
3. The Assassination of Richard Nixon (2005)
”Who are these men? Who are these men, maestro, who keep us waiting at their feet? The meek shall not inherit the earth. The earth belongs to the bullies who do not care how they get to the top, as long as they arrive. I am an honest man, and if that is to be my undoing then so be it… but I will not go quietly.”
Förbisedda filmer som är riktigt jädrans bra får alltid en särskild plats i mitt hjärta. Denna film är precis en sådan och den passionerade favoriten Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) gör sin imponerande karriärs allra bästa prestation i rollen som den välmenande och godhjärtade familjefadern och arbetsmyran Sam Bicke som (förlagan hette Samuel Byck).
Filmen har en väldigt human kärna som likt Taxi Driver (1976) berör det förkrossande i att vilja passa in och bli accepterad för den man är, men bli besvarad med utstötthet, missförstånd och anklaganden. Bicke känner hur han allt mer förlorar hoppet om sina medmänniskor när han aldrig tillåts att räcka till.
Sean Penn är hjärtskärande i scen efter scen. Han har själv sagt att Sam Bicke är den mest krävande rollen han tagit sig ann och det syns verkligen. Det är tveklöst en av 2000-talets mest gripande rollprestationer enligt mig.
Filmen var först en påhittad idé snarlik slutresultatet, men under förarbetet märkte filmskaparna att en verklig händelse påminde starkt om deras idé och man bestämde sig för att låta den verkliga historien prägla ursprungsidén. Det säger mycket om filmens starka kärna.
…
2. Lasermannen (2005)
Autentisk filmmonolog hämtad från polisförhör med ”Lasermannens” sjätte offer – Erik Bongcam 1992, innan gripandet av John Ausonius:
”Jag tror inte ni ska leta efter en blond rasist. Jag tror gärningsmannen har utländska föräldrar. Han har troligen råkat ut för samma problem som alla invandrare i Sverige. Kallats neger och svarting och har mobbats som barn. Och nu som vuxen har han identitetsproblem. Han vill va svensk och tar avstånd från invandrare så mycket som det nånsin går. Han vill accepteras som svensk. Det är därför han skjuter på mörkhåriga.”
Mikael Marcimain är defintivt en av världens skickligaste regissörer och jag uppskattar och sympatiserar med honom enormt för hans perfektionistiska hängivenhet åt dom projekt han tar sig för (Upp Till Kamp, Call Girl, kommande Gentlemen & Gangsters).
Det finns knappast någon filmskapare i hela världen som lägger sådan vikt vid autencitet i ämne, miljö, kostym och skådespeleri som han gör.
Hans genombrott är också hans bästa arbete till dags datum – ett porträtt av Wolfgang Alexsander Zaugg, senare John Stannermann, senare John Ausonius, men mest känd som ”Lasermannen”. En man som kände sig missuppfattad av samhället, hämmades av alienation och började skjuta människor som såg ”osvenska” ut och som spred skräck i Sverige.
Det är dock inte bara ett porträtt av en mans förfall, galenskap och terror utan lika mycket ett porträtt av samhället han levde i.
Ett Sverige i förändringens tid, där skuggan av miljonprogrammet, Olof Palmes död, nya tider med börsboom och börsras samt framgångarna för ett främlingskritiskt parti – NY Demokrati, skapade stora rubriker i skuggan av extremhögern och extremvänstern.
Allt är så fruktansvärt välgjort. Skildrandet av den svenska polisens lunkanden och tafflanden, deras naiva trångsynthet och med kaffe och kanelbullar på skrivborden. Det psykologiska skildrandet av John Ausonius själv, där man kan se hur han känner sig missförstådd och hur skälvande den privata utvecklingen är för en människa som alienerar och alieneras.
Sveriges bästa skådespelare – David Dencik (En Såpa, Tinker Tailor Soldier Spy, Hotell), gör en rollprestation som näst intill saknar motstycke inom svensk rörlig bild och går in så mycket för sin gestaltning att det är svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara skådespeleri. Hans beteende är så subtilt men ändå så tydligt och äkta.
Den folklige kriminologikonen Leif GW Persson har för övrigt själv beskrivit Lasermannen som den mest välgjorda kriminalskildringen som någonsin gjorts inom film eller TV i Sverige. Med tanke på hans skepticism är det värt att använda som ett starkt försäljningsgrepp.
Javisst ja… Lasermannen må vara en miniserie och ingen film, men sådan klass som den håller så kan den inte lämnas utanför den här listan. Har du inte tagit dig tid att se Lasermannen så gör det omedlebart!
…
1. The Elephant Man (1980)
”Never. Oh, never. Nothing will die. The stream flows, the wind blows, the cloud fleets, the heart beats. Nothing will die.”
Givetvis. David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) – min absoluta favoritfilmskapare, fick med hjälp av humorgeniet Mel Brooks (The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles – också kallade Det Våras För…-filmerna) göra en film om Joseph Merrick (i filmen kallad John Merrick).
En man som i slutet av 1800-talets England uppmärksammades som cirkusattraktion då hans gravt missbildade kropp – proppfull av tumörbildningar, gett honom ett utseende olikt någon människa. På cirkusen presenterades han inför skrämda, hånande och spottande människor som ”Den förskräcklige elefantmannen”.
David Lynch lyckas plocka fram en sådan stark empati och sympati för denne människa att jag inte gråtit så mycket till en film sedan Titanic (1997).
Det starka är dock inte att jag gråter av sorg, utan av medkänsla för Merrick och hans vänlighet inför alla dom människor som ser på honom som om han vore annorlunda. Hans oerhörda vilja att bara få vara en människa bland människor – se på teater, le och sova, är så gripande att jag inte kan hålla känslorna tillbaka.
Alla dessa små ögonblick av vardag som vi tar för givet är värt guld för Merrick, just eftersom han aldrig accepterats göra dem utan istället fängslats i en mörk håla med en säck över huvudet och en cirkusdirektör som piskar honom dag och natt som ett värdelöst djur.
John Hurt (Alien, 1984, Watership Down) gör rollen som John Merrick helt och hållet formidabelt – särskilt eftersom han trots en massiv makeup lyckas uttrycka sina känslolägen starkare än vad jag förmodligen någonsin sett. Ordet ”hjärtskärande” är själva defintionen av Lynchs filmporträtt.
Mel Brooks – humorproducenternas producent och glädjespridare, hade sett Lynchs debutfilm – det svartvita, bisarra skräckfenomenet Eraserhead (1977) på en biograf en natt och trots allas motsatta förväntningar erbjöd han David Lynch att regissera The Elephant Man just eftersom han tyckte att Lynch var ”en galning och perfekt för uppgiften”.
Lynch är än mer idag än då känd för sina surrealistiska, mörka och svårförståeliga filmverk men The Elephant Man är inte det minsta svårbegriplig. Bara väldigt öm och poetiskt men ändå väldigt nedtonad och enormt gripande från början till slut.
Som en tidlös saga om oförstånd och medmänsklighet hämtad från verkligheten.
…
Biografiska filmer jag ännu inte sett men borde se:
Serpico, All the President’s Men, Lawrence of Arabia, Patton, My Left Foot, Malcolm X, Gandhi, Aguirre – the Wrath of God, La Vie en Rose, Kundun, Chariots of Fire, The Last Emperor, Born on the Fourth of July…
Genre: Skräck, Science Fiction
Absurd Cinema 
