The Blood on Satan’s Claw (1971)

Genre: Skräck, Drama, Folksagoskräck, Ockult saga
Svensk titel: Satans skinn
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Robert Wynne-Simmons, Piers Haggard
Regi: Piers Haggard
Längd: 101 min
Skådespelare: Patrick Wymark, Linda Hayden, Barry Andrews, Avice Landone, Simon Williams, Tamara Ustinov, Wendy Padbury

”Doctor, witchcraft is dead and discredited. Are you bent on reviving forgotten horrors?”

I en liten by i 1700-talets England hittar en man ett lik från en oidentifierbar människoliknande varelse. Snart blir en blivande brud galen och byns unga börjar se djävulstecken. 

Jag älskar verkligen berättarkänslan som återfinns i folksagornas värld. Tillsammans med dom mytologiska berättelserna – som faktiskt också i högsta grad är folksagor, ger folksagan en avskalad framåtrörelse och en kittlande känsla av att allt kan hända, utan några tankar på realism eller inte. På det öppnas ofta en helt annan tid – en helt annan värld, som plats för sagan och just det avskalade tror jag gör oerhört mycket för fantasin. Jag får fylla i mellanrummen själv och bilda min egen förankring till världen.

Detta är ju i stora drag den största fördelen med all form av ordberättande då du får använda desto mer av din fantasi, men till skillnad från en 500-sidors romanskildring av en folksaga så kan den avskalade, korta folksagan lämna ännu mer till mitt eget huvud och ändå berätta ett lika stort eller långt skeende! Behållningen i en historia ligger för mig ofta i skelettet för det andra fyller jag med passion i själv, sakta och tålmodigt.

Inte så konstigt med den reflektionen i bakgrunden att jag som fantast av såpoperan Rederiet som knapp lågstadieelev fördrev all min internettid på att passionerat läsa dom utskrivna resuméerna av alla episoder jag missat bakåt i tiden och kände att ”det här borde SVT bunta ihop till en effektiv bok för det är ju nog så intressant som själva TV-serien”.

Folksagor och mytologi har i var fall följt med mig sedan så långt jag kan minnas – allt från bilderboksamlingen med bröderna Grimms sagosamling jag läste när jag sov över hos mormor och morfar som liten, till folksagor min morfar berättade dom senaste åren innan han dog, som jag sedan skrivit ner i dokument med ambitioner om att göra till atmosfärisk periodkortfilm om en svunnen tid i närmiljöer.

Där någonstans är jag, när jag nu får händerna på ”Satans Skinn”, eller The Blood on Satan’s Claw.  En brittisk film jag blev nyfiken på inte minst då filmbloggen Trash Is King! hyllade den med orden ”en av de allra bästa brittiska yttringarna i skräckgenren någonsin”.

Det som gör att jag faller så oerhört för den här filmen är förstås en kombo av flera bra element sammanförda, men just det att den utspelas under folksagotider och dessutom är som uppdelad i flera små folksagor sammanvävda i en större historia är en triumf för mig som åskådare. Varje liten berättelse i berättelsen får just så mycket utrymme den behöver för att behålla sin sagolika inramning.

Tydligen har denna iakttagelse av mig en bakgrund i att manusförfattaren till filmen, Robert Wynne-Simmons, egentligen vill berätta tre separata historier som en klassisk antologifilm i Amicus-stil med Satan som gemensam nämnare. Historierna hade han samlat på sig genom livet (den om den blivande bruden bygger på en novell han skrev i college),  men han vidareutvecklade sedan den idén genom att väva samman historierna till en och samma historia.

Ansvariga på filmstudion Tigon British Film Productions ville dessutom att han skulle kika lite extra på deras tidigare succéfilm Witchfinder General (1968) med Vincent Price, för att ta inspiration från den och tidsperioden den skildrade. Det var även dom som förde in filmens final då dom inte tyckte att Wynne-Simmons slut i första manusutkastet var tillräckligt tydligt och slutgiltigt.

Även om oerhört mycket av filmens styrka ligger i Wynne-Simmons manushantverk, tillvaratar regissör Piers Haggard (TV-specialiserad multigenreregissör med bland annat miniserien Quatermass från 1979 och assistent åt Michelangelo Antonioni som merit) detta på bästa sätt och får den minnesvärda nyckelroll en bra regissör ska ha för att kröna berättelsens potential i slutresultatet. Han skapar en förtrollande känsla och försätter filmen näst intill uteslutande i naturliga, engelska lantmiljöer med naturligt ljus och en vilja att fota i lätt grodperspektiv för att ge känslan av något som ser upp på världen från leran. Det är gott om smuts och klafs blandat med tidsenliga kläder och med filmens mer nedstämda tempo liknar det nästan mer ett lantligt kostymdrama än en rysare. Naturen är så oerhört ljuvligt skildrad och fotad – bokstavligen sagolikt vacker.

Haggard var även med och ”petade” i manuset för att ta fram karaktärerna en aning och fick även han sitt namn omnämnt på manusrollen, även om han själv krediterar all berättarkvalitet till Robert Wynne-Simmons. En av filmens mest minnesvärda och välgjorda scener är helt och hållet improviserad på plats av Haggard vilket är svårt att tro då den är mycket välkoreograferad och stämningsfull, men tydligen är den alltså inte planerad. Ytterligare beröm för regin där.

Även om filmens skådespel är så där träigt som det alltid blir när replikskiftena är som hämtade från hundratals år tillbaka, lyckas den unga – knappt vuxna, skådespelerskan Linda Hayden (Baby Love, Taste The Blood of Dracula) briljera totalt under hennes scener. Hon har en extremt förförande utstrålning som får både Marilyn Monroe och Charles Manson att verka tråkiga i jämförelse. Det går kalla kårar kring det som sker runt henne samtidigt som jag inte kan vända bort från hennes skönhet och tankarna på att se First Aid Kit eller vilken kvinna som helst i en liknande ockult setup, som närmaste substitut för att stilla abstinensen.

Det är Edie Sedgwick-varning på hennes magnetism och läser du recensionen av nyss nämnda Trash Is King! (nåja, ganska nyss) är jag inte ensam om att ha blivit märkligt förförd. Jag skulle kunna skylla på något så ytligt som ögonbrynen (jag älskar ju markerade, stadiga ögonbryn), men det här har inte med yta att göra. Det börjar med att du ser in i blicken och sedan har hon skapat ett universum i dig.

Australiensaren Marc Wilkinsons filmmusik är den yttersta komponenten och kronan på verket för min förälskelse av Blood on Satan’s Claw. Den är folkmusikaliskt len samtidigt som den faller in mot mörka, förrädiska lager där östeuropeiska zigenarinstrument får mig att se grön, demonisk rök framför mig och jag älskar det. Musiken här är lika särpräglad, hypnotisk och viktig för filmen som den i Psycho (1960), The Exorcist (1973), Suspiria (1977) och The Shining (1980) och med den jämförelsen får du ett hum om hur jag mycket jag uppskattade Wilkinsons musik. Då jag ogillar jämförelser trots min ovana att dra till med dem så säger jag istället att det är ett nytt favoritsoundtrack till samlingen. Och ser man på – den finns hör och häpna på Spotify eftersom albumet släpptes på skivbolag 2007!

Musikskaparen Paul Giovanni ska tydligen ha fått råd av just Wilkinson när han gjorde musiken till The Wicker Man (1973) och det är en film om någon jag kommer att tänka på när jag ser den här. Det är så fruktansvärt mysigt att vara filmälskare när jag ser filmer av den här typen, som kan framkalla en sådan förtrollande stämning som färgar av sig och gör att jag vill leva mig kvar i filmens ockulta värld. Den strålar rakt igenom mig och jag kan verkligen höra hur den berättas som en saga för att skrämma barn och vuxna i små, svunna (och framtida?) timmerstugor i skogen …

Trivia:

• Regissören Piers Haggard tillkännagav en gång att han behöll en klo från filmens djävulsvarelse som ett minne av filmen.
• Regissör Piers Haggard om bollandet kring filmtiteln; ”It was initially The Devil’s Touch and then Satan’s Skin. I think Satan’s Skin is the best title. When it was sold to America, this wonderful old showman Sam Arkoff of AIP bought it and they released it as Blood on Satan’s Claw. Tony Tenser then changed the title and I thought that was a bit infra-dig, a bit naff. So I think Satan’s Skin was my favourite.”
• I ett skede var både Peter Cushing och Christopher Lee tillfrågade för rollen som filmens domare, men Cushing behvöde tid med sin sjuka fru och Lee var för dyr vid tillfället. Andra namn som övervägdes var Donald Pleasence och Michael Gough. Patrick Wymark som sedermera fick rollen dog kort efter inspelningen vilket blev en stark avslutning för honom.

4 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
4 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt