Etikettarkiv: Saga

Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural (1973)

halloween-banner-2016lemora_poster

Genre: Saga, Rysare, Vampyrfilm, Sexploitation, Surrealism
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Lady Dracula
Manus: Richard Blackburn, Robert Fern
Regi: Richard Blackburn
Längd:  80 min
Budget: Okänt, men lågbudget
Skådespelare: Lesley Gilb, Cheryl Smith, William Whitton, Hy Pyke, Richard Blackburn

Run, little girl! Innocence is in peril tonight!

Gott möter ont i denna underliga, suggestiva vampyrfilm. Under den amerikanska förbudstiden beger sig den 13-åriga, kristna sångerskan Lila Lee ut i ödemarken för att träffa sin döende gangsterfar en sista gång. Väl ”framme” träffar hon den underliga kvinnan Lemora.

Temacheck: Filmens vampyrsymbolism går hand i hand med häxans kännetecken, så ”witches” passar förhållandevis bra in på Lemora. Änn bättre matchar den med ”bitches”, då den oskyldiga huvudkaraktären är en kvinna och dessutom är den så viktiga titelkaraktären Lemora något av en bitch. ”Dicks” förekommer i form av kåta män och en faderlig pastor som får problem att hålla den sexuella driften i styr.

tumblr_nn11n7yz4u1snmmclo5_500tumblr_m3gvlznton1qzr8nao1_500

Jag fick nys om den amerikanska exploitationsagan Lemora då den jämfördes med min favoritfilm Valerie and her Week of Wonders (1970 – läs min recension) i vissa texter. Dom delar flera teman och nycklar. En 13-årig flicka i centrum. Utforskandet av det sexuella uppvaknandet genom ett symboliskt äventyr i centralfigurens omgivning med skräckelement och vampyrer. Tvetydigt berättande och incestuösa poänger. Tydlig sagobetoning i svunnen tid, fylld av övernaturliga inslag.

lemora1iverj1v1gh7azykmmiwttl72ejkfbmt4t8yenimkbvvk0ktmf0xjctabnaljim9

Lemora är däremot mycket mer plastigt utförd och ofta alldeles för självmedveten i skådespel och teknik att det är en film – eller snarare en utdragen, teatral sketch. Den skickar blinkningar till den hippiefierade drive-in-publiken att den vill ge lättsam buskisunderhållning mellan varven och inte hänge sig åt den originella sagoatmosfären alltför mycket. Den känns som en kompromiss där dom inblandade glömde bort vad som var berättelsens egentliga själ och lekte bort sig i lättköpta drag.

5110420_gallemora-a-childs-tale-of-the-supernatural

Den har emellanåt en kuslighet i sitt skildrande av sektartat kristna inavelshålor och är inte en generisk bagatell, bara inte tillräckligt personligt gjuten för min smak. En halvbrydd röra. Kanske överskattar jag dock filmskapare Richard Blackburns pretentioner med hans film. Kanske ville han att den skulle vara så pass buskis och med glimten i ögat som den beter sig och jag helt enkelt gräver efter guld i ett potatisland, utan att värdera potatisen för vad den faktiskt är. Gillar du drömska filmer men inte alltför drömska, märkliga filmer men inte alltför knepiga och tycker om det visuella i Guillermo Del Toros Crimson Peak (2015) så kan Lemora vara en film som klickar med dig.

lemora-51lemora-7

Den parodiskt och därav underhållande huvudkaraktären Lila Lee spelas av den för sin tid starkt kultförklarade sexploitationaktrisen Cheryl ”Rainbeaux” Smith – känd för sin karaktäristiskt juvenila utstrålning i mångt och mycket baserad på kalkylerat passiv uttryckslöshet som ofta ledde fram till sexuella anspelningar. Här är hon en av ytterst få skådespelare som inte spelar över så det skvätter och framstår i sällskapet som mycket mer talangfull.

capturfiles_2115lemora_mokingchildren

Hon blev i mycket ung ålder något av en dyrkad hippieprinsessa med sitt vildblonda hår och unga utseende när hon dök upp i en rad omedelbara kultrullar på dom mer trashiga drive-in-biograferna. Efter Lemora syntes hon bland annat i Jonathan Demmes och Roger Cormans ”women in prison”-succé Caged Heat (1974), Jack Hills sexploitation The Swinging Cheerleaders (1974) tillika The Pom Pom Girls (1976) och den erotiska sagofarsen Cinderella (1977), i filmens titelroll.

lemora_clawedhandlemora-a-child039s-tale-of-the-supernatural-4

Hon syntes därefter i sci-fi-kalkonen Laserblast (1978) och gjorde en del musikgrejer (typ slå trummor med The Runaways) men karriären började gå utför i takt med den dalande ungdomen och nya tider. 2002 dog hon från sviterna av hepatit i levern efter 20 år av heroinmissbruk. Så kan det gå när inte haspeln är på.

lemora1-1lemora_solange

Trivia: En stor inspiration till Lemora: A Child’s Tale of the Supernatural är sannolikt tjeckoslovakiska filmen Valerie and her Week of Wonders som kom några år tidigare, men Richard Blackburn – som både skrev och regisserade filmen, har själv hävdat att den stora inspirationen var H.P.  Lovecrafts litteratur.

lemora29 lemora39

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

Popcorn-betyg-5


lemora-a-childs-tale-of-the-supernatural-mex

Annonser

Lèvres de sang / Lips of Blood (1975)

halloween-banner-2016untitled-1

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Loup Philippe, Jean Rollin
Regi: Jean Rollin
Längd:  88 min
Budget: ?
Skådespelare:  Jean-Loup Philippe, Annie Belle, Nathalie Perrey, Catherine Castel, Marie-Pierre Castel, Martine Grimaud, Hélène Maguin, Anita Berglund, Claudine Beccarie, Béatrice Harnois, Sylvia Bourdon, Mireille Dargent

En ung man försöker finna ett mystiskt slott som han känner igen från vaga barndomsminnen. En mystisk vitklädd flicka dyker upp ibland och hälper honom. Samtidigt dyker en grupp vackra, lättklädda vampyrflickor upp och sprider terror. De verkar på något sätt vara sammanbundna med det mystiska slottet…

Temacheck: Filmens många kvinnor går både att tolka som ”witches” och ”bitches”. Dessutom skymtas en och annan ”dick” åtminstone symboliskt – inte minst på bilden här under.

lips-of-blood

Lockar inte denna beskrivning så vet jag inte vad. En blodig påle träs genom Tove Janssons berättande och möter nakna vampyrer i en drömvärld formad genom djup, trögflytande sömn. Jean Rollin (The Nude Vampire, Fascination, Living Dead Girl) har blivit ett beroende som träffat mig på ett djupt plan. Denna film får kanske sägas vara hans mest omtyckta. Den har hans signum, men är också ganska konkret, trots allt.

Jag älskar hur huvudkaraktären – trots underbart fokus på en återkommande miljödetalj, upplever märkligheterna som att han sjunker in i minnesframkallade dagdrömmar och hur dessa märkligheter framgångsrikt övergår till det mest riktiga, utan någon symboliskt framhävd passage. Inga kaninhål eller portar, utan ett mer mentalt skutt – ett öppet sinne, in i fantastiquevärlden. Det är förstås en av surrealismens största utropstecken, att övergångarna sker suggestivt eller kompromisslöst snarare än konkretiserat.

lips-of-blood51-1

Å andra sidan saknade jag något djärvare även i det större som brukar komma ur brist på ordning och förväntad struktur. Det är lite retsamt att Lèvres de sang frestar in mig på surrealismens ledlösa kvaliteter men i längden levererar lite för linjärt berättande för min smak. Fresta mig inte med fruktsallad om du tänker bjuda på oskuren frukt. Kan du dra ett svärd galant känner jag mig blåst på konfekten om du sedan avstår från att använda det.

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

Popcorn-betyg-7


Tidigare recensioner av Jean Rollins filmer:

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Labyrinth (1986)

Mkrorecensioner-header57a0e0542d670

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

tt0091369-large-screenshot3

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

lab16

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

lab19

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

labyrinth

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

lab50

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

lab11

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-05


tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280

Valerie a Týden Divu / Valerie and her Week of Wonders (1970)

Artsy-Fartsy-header0-lJMHRrg1dKleEE6o

Genre: Surrealism, Saga, Fantasy, Vampyrfilm
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Manus: Jaromil Jireš, Ester Krumbachová (efter en roman av Vítězslav Nezval)
Regi: Jaromil Jireš
Längd: 77 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Josef Abrhám, Jaroslava Schallerová, Jan Klusák, Helena Anýzová, Petr Kopriva, Jirí Prýmek, Libuse Komancová, Karel Engel, Alena Stojáková, Otto Hradecký, Martin Wielgus, Jirina Machalická

Valeries vecka börjar underligt med ett besök av en ung man som kan förvandlas till en fågel. Resten av veckan fortsätter i samma anda.

004

Ibland – någon gång vart tionde år, ser du en sån där magisk ”jag ser Ljuset”-filmupplevelse bortom simpla adjektiv som ”bra” och ”dåligt”. Valerie and Her Week of Wonders är den filmen dom senaste tio åren för mig.

En fantasi inlindad i en saga, inlindad i mjuk sommar av dagg och glittrande ljus. En surrealistisk dröm som går hela vägen in i surrealismen istället för att bara doppa tårna i den. Den bygger på en bok skriven 1932 av författaren Vítězslav Nezval under Tjeckoslovakiens nya våg av surrealistiska alster och filmatiserades som en av dom senare filmerna i den tjeckoslovakiska filmvågen. Regissör Jaromil Jireš (Zert / Skämtet) gjorde inte något liknande varken förr eller senare.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-14

Historien klassas av vissa som en rysare, men det gör den knappast rättvisa. Ingen genre annat än surrealism kan riktigt bestämma formen för filmen, men den har en intensiv laddning av skönhet. Vissa kallar den till och med ”en pedofils dröm”, men det är verkligen att missuppfatta dess magi. Vi får följa en flickas konfronterande med sin identitet efter den första menstruationen, symboliserad genom hennes omgivning under en veckas tid av allt annat än ordinära karaktärer.

Cb1K-c-W8AAqwXw

Hennes mormor är döende och påfallande lik hennes mor, den kvinnliga gästen som besöker deras hem bär samma likheter, ett monster förföljer henne och hennes örhängen tycks besitta en beskyddande kraft som inte stadens övriga flickor eller kvinnor delar med henne men som en ung tjuv stjäl från henne i början av filmen. Hennes oskuld? Hennes ungdom? Sagans övriga karaktärer tycks värdera den högt och vill gärna ha en del av den.

002

Och det är en ytterst viktig dualism i hennes familjeträds medlemmar som förföljer henne som för mig besitter skrämmande likheter med surrealisten David Lynchs dualistiska berättande. Har inte Lynch sett denna och inspirerats av den, är jag beredd att likt Werner Herzog äta upp mina skor. Givetvis faller det sig inte så att Lynch brukar vara tydlig med sitt filmspråk så svaret lär jag aldrig få.

019

Inspirationen och likheter med båda sagorna Alice i Underlandet och Rödluvan och Vargen finns där tillsammans med ett filmiskt berättande och tempo som påminner om både Fellinis  (1963 – läs min recension) och Jonathan Millers version av Alice in Wonderland (1966 – läs recensionen) med ett stänk av Ingmar Bergmans magiska stunder, men sagan om Valerie är ändå inte riktigt som något annat jag kan jämföra den med. Sagan är mer distinkt och perfekt utförd, mer genuin i flödet och med finesser som lämpar sig oerhört väl specifikt för filmmediet.

valerie-and-her-week-of-wonders-1970-still-12

Fotot så vackert att jag nästan är beredd att kasta alla tidigare ord om världens vackraste filmer i sjön. Det är i klass med Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs recensionen) som är en utmärkt film att para ihop med Valerie även på övriga plan. Musiken av Luboš Fišer är ett mästerverk i sig – det andra jag förtrollades av näst efter fotot. 13-åriga Jaroslava Schallerová har en naturlig närvaro i hennes skådespel av Valerie som inte kräver några ord för att förmedlas av henne. Stora ögon och rörelser i total harmoni med den drömska känslan. Hon blev utvald efter en audition av tusentals flickor.

vw14

Det viktigaste och mest innerliga jag förtrollas av med filmen är ändå den surrealistiska leken som river upp tekniska konventioner i utbyte mot en lekfull frihet. Ljudet är selektivt utvalt på ett tydligare sätt än i vanlig film för att skapa dimensioner snarare än realism. Ljuden lyfts fram som pålagda markörer över en stumt utförd film. Skådespelarna tycks vara helt efterdubbade vilket gör att rösterna nästan kommer innanför eller utanför deras kroppar. Dom är liksom inte i samma dimension som kropparna, vilket skapar en drömsk, hallucinogen känsla.

01

Dom visuella effekterna är metodiskt utplacerade – ibland oförskämt och uppfriskande plumpt, för att det inte ska vara några frågetecken kring dess funktion som symboler, som bär på betydelser vilka jag som åskådare behöver tolka om för att se mönster i det surrealistiska kodspråket. Det är allt som oftast surrealismens väg, att tydliggöra vad som är ett frågetecken men för den delen inte svara på det.

03

Berättarstrukturen i sig bildas i allt detta. En karaktär kan vara en annan karaktär och en miljö kan representera en tanke eller känsla lika mycket som en händelse, då skillnaden mellan fantasi och verklighet upphört. När berättelsen är slut börjar du antingen pussla ihop symbolerna och koda om dem med samma brist på säkerhet som en dröm du vaknat upp ur – bildar dig en mönsterteori för din egen kontrolls skull eller bara för intresset av att tolka, eller så nöjer du dig med den sällsamma upplevelsen i all sin suddighet.

010

Sexspalten: Valerie är 13 år, upptäcker sin första mens vilket verkar sätta igång en rörelse där både män, monster och åldrande kvinnor vill ta hennes ungdom för sin egen vinnings skull och hon själv riskerar att bli ett offer för den förlorade ungdomen. Sexuella beteenden präglar berättelsens alla skeenden och kyssar används som vänliga trygghetstecken. Hennes familjesaga verkar repeteras och transformeras runt henne och kanske är dom bokstavliga släktbanden endast en symbol för naturens återkommande begär efter ungdom och svårigheter att finna en kraft som hindrar naturen från att snylta på sig själv.

Eller är det endast Valeries undermedvetna som i djup sömn hanterar första steget från barn till vuxen? Hur världen som en gryende pubertet öppnar upp sent i den sovande tanken kan te sig som en vecka av undranden och underligheter där demoner, tjuvar, vampyrer och häxor direkt hämtade från barndomens sagor leder vägen fram, tills försoningen med dig och allt runt dig leder dig till återerövrad klarhet och existentiellt uppvaknande.

tumblr_o1crq0wdHE1uvva6do4_1280

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
1 – Action
1 – Prat

017

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

La Rose de Fer / The Iron Rose (1973)

Artsy-Fartsy-headerrose-of-iron-la-rose-de-fer.15620

Genre: Surrealism, Saga, Fantastique, Fantasy, Romantik, Vampyrfilm, Rysare
Produktionsland: Frankrike
Alternativ titel: Nuit du Cimitière, Night on the Cemetery
Manus: Jean Rollin, Maurice Lemaître (dialog), efter en text av Tristan Corbière
Regi: Jean Rollin
Längd: 86 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Mireille Dargent, Françoise Pascal, Nathalie Perrey, Hugues Quester

The strangest of love stories…

Det är natt och helt svart ute. Ett ungt par bestämmer sig för att gena över en kyrkogård, vilket visar sig vara ett stort misstag. De hittar inte vägen ut. Rädslan överväldigar dem och blir till galenskap.

04-1

Jag älskar den franske vampyrdiktaren Jean Rollins (The Nude Vampire, Lips of Blood, Two Orphan Vampires) sätt att göra film! Det är något eget, utan kompromisser till konventionens lagar. Allt är så enkelt och tydligt. Handlingen kan formuleras i en mening. Dialogen kommer när den vill och inte för att den behövs – sällan. Tempot förhåller sig till i ett ögonblick oberoende av tid och publikvänlig lämplighet. Det kan dras ut eller förkortas helt fritt.

I Ros av Järn följer vi en kvinna  – ”Flickan”, spelad av Françoise Pascal (There’s a Girl in My Soup, TV-serien Mind Your Language), och en man – ”Pojken”, spelad av Hugues Quester (Frihet – Den Blå Filmen, Natten i Varennes), som en dimmig, underbart gothisk kväll flyr en fest och går vilse på en kyrkogård. Den är förstås gigantisk för annars skulle det inte ta en hel natt att hitta en utväg. Det går dock inte att förklara med logik och sannolikhet för det.

tumblr_nqg4i2e9Sf1u5hrh0o1_1280

Du går inte så pass vilse på en kyrkogård att du är fast i den och du är inte så fast på en kyrkogård att du inte kan ta dig över dess murar, symboliska eller ej. Möjligen om du tagit något riktigt hallucinogent blir scenariot rimligt. Kanske till och med ganska möjligt för en stund. Det här är surrealism och det är en av Jean Rollins mest hängivna filmer på den fronten. Ett par, vilsna en natt på en kyrkogård. Det är så distinkt och inramat att det lika gärna kunde varit en tavla.

Det är – Jean Rollins stil trogen, väldigt sensuellt, väldigt sagolikt och helt bedårande med en kvinna som dansar mellan gravar, katakomber och väldiga monument, inlindad i nattens dimma. Filmen baseras på en text från den av surrealisterna upphöjde poeten Tristan Corbière, död i tuberkulos vid en ålder av 29 efter ett liv med reumatism och perioder av depression. Tydligen hade han ett förakt för romantikens sentimentalism, vilket möjligen skapat det kontrastfulla spelet mellan barnslig romantik och död som La Rose de Fer har.

12-1

Och vampyrerna gömmer sig alltid där någonstans i det som sker när Rollin dirigerar sina atmosfärer, som av filmen att döma är som gjord för att tolka Corbière, hur lös tolkningen än må vara. Rollins förhållningssätt till sitt skapande är förmodligen det mest renodlade exemplet på filmpoesi jag upplevt, endast i tävlan med inte helt uppenbara filmtvillingen Terrence Malick (Days of Heaven, Badlands, The Thin Red Line). Det lär inte passa många och det ska inte vara så heller, men om det klickar med dig har du en gothisk, erotisk men samtidigt väldigt barnasinnerlig filmskatt att förlora dig i vad gäller Rollins kreativa utlopp.

En hel mytologi som ryms i en liten ”fantastique” saga. Ett antikt skepp i en flaska. Tusentals år av mystik bevarat i den sten och jord som formar en kyrkogård. Leken som demonstreras när en kvinna istället för att vara rädd och utsatt i denna skräckmiljö, leker som om det är centrumet för hennes harmoni hon skuttar på. Tungsinthet eller rädslor hör inte hemma på en så vacker och symbolisk plats, i en så vacker och symbolisk saga.

ironrpse2

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
4 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Romantik/Sentimentalitet
3 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
1 – Prat

dance1

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

The Witch: A New-England Folktale (2015)

Halloween-banner-2015tumblr_o2safsn9VJ1qm7fcfo1_r1_1280

Genre: Folksaga, Rysare, Ockult saga, Drama, Perioddrama
Produktionsland: USA, Storbritannien, Kanada, Brasilien
Alternativ titel: The Witch, The VVitch: A New-England Folktale
Manus: Robert Eggers
Regi: Robert Eggers
Längd: 92 min
Budget: 3 500 000 dollar (USA)
Skådespelare: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie, Harvey Scrimshaw, Ellie Grainger, Lucas Dawson, Julian Richings, Bathsheba Garnett, Sarah Stephens, Viv Moore, Axtun Henry Dube, Athan Conrad Dube, Wahab Chaudhry

I 1630-talets New England lever William och Katherine ett gudfruktigt kristet liv med fem barn och en gård på gränsen till en oframkomlig vildmark. När deras nyfödde son försvinner och skörden blir misslyckad, vänder sig familjemedlemmarna emot varandra. Bortom deras värsta farhågor visar det sig att en övernaturlig ondska lurkar i den närbelägna skogen.

the-witch

Det kommer inte många rysare i modern tid som är både är välgjorda till yta och innehåll samtidigt och kan hålla en sådan kvalitet att dom levererar ett bestående värde som håller genom tiderna och flera återbesök.

Dom rysare som levererat detta dom senaste 20 åren går för mig nästan att räkna på en enda hand – The Blair Witch Project (1999), Rob Zombies House of 1000 Corpses (2003 – läs min då ganska återhållsamma recension) och hans alternativa remakes Halloween (2007 – läs min hyllning och Christers sågning) och Halloween 2 (2009 – läs min då relativt måttliga hyllning och Christers sågning), till viss del Paranormal Activity (2007/2009 – läs min recension), Ti Wests makalöst fina The House of the Devil (2009) och Rob Zombies Lords of Salem (2012). Jag har endast sett Robert Eggers passionerade häxfolksagoskildring en gång ännu, men den besitter kvaliteter som gör att jag helt klart vill placera den bland dom allra bästa rysarna som gjorts den här sidan om millennieskiftet. Rysarmästaren Stephen King är en av dem som verkar hålla med mig, då han själv påstår att han blev skrämd till vettet av The Witch: A New-England Folktale

The_Witch_2015_720p_Blu_Ray_mkv_003811000

Samtidigt är det så otacksamt att låsa denna film i facket ”rysare” då jag framför allt ser värdet inom andra områden. Det är så skönt med en ny film inom subgenren folksagoskildring som inte känns plastig och doppad i glasyr, utan är så pass välgjord in i varje beståndsdel att den är lika delar realism som folksaga. Den är så pass grundad i USA:s första kolonialism och skogsbelägna bondeliv att karaktärerna till och med talar gammelengelska och känns castade efter ansiktslikheter med porträtt från 1600-talets fattigfolk.

Just skildrandet av rysarelement i svunna tidsepoker verkar ligga oerhört nära regissör Eggers hjärta, då hans tidigare egenregisserade kortfilmprojekt även dem skildrat liknande saker – närmare bestämt bröderna Grimms Hans och Greta och Edgar Allan Poes novell The Tale-tell Heart, minsann. Smakar dom två referenserna gott i din mun, bör du verkligen gilla The Witch.

UlKuL

”We will conquer this wilderness. It will not consume us.”

Det är flera gånger som jag imponeras över hur allt känns så autentiskt. Den svarta geten som filmens familj äger gör en skådespelarprestation värd att både hurra och buga inför och huvudrollinnehaverskan Anya Taylor-Joy (har mest varit med i Skrillex musikvideo till Red Lips) imponerar i en krävande roll som lätt kan bli för mycket, med stark uppbackning från den övriga familjen. Hon har ett ansiktsuttryck som gjord för rollen och påminner en hel del om Michelle Williams och Carey Mulligan för övrigt. Trots skådespelets närhet kan riskeras att försvinna i gammelspråkets tekniska svårighet får hon det för mig att kännas som det är så hon talar till vardags. Jag kan fokusera på känslan i skådespelet fullt ut hos henne, men även övriga inblandade.

The.Witch.2015.1080p.REPACK.BluRay.x264.DTS-ETRG.Screenshot10

Det visuella är helt strålande. Det går att känna doften av fukt och lera ända in i varje autentiskt klädesplagg och dom karga miljöerna gör mer än 70 procent av filmen, som kameran gärna stannar kvar i tålmodigt. Kameran har en klassisk gräddighet i oskärpan som sällan används i dagens skärpekåta, kliniska foto och filmens skarpa vyer ger å sin sida verkligen allt av den kvistiga tätskogens magi. Antichrist (2009) är en film som har liknande visuella kvaliteter men även inte minst i den ganska maniska, feberskorvande musiken och ljudbilden.

”She desires of my blood. She sends ‘em upon me. They feed upon her teats, her nether parts. She sends ‘em upon me.”

Jag såg filmen utan undertext, så jag lyckades inte tyda mycket av vad karaktärerna sade till varann, men det spelade faktiskt mindre roll då filmen hade tillräckligt att leverera på alla övriga fält för att fängsla mig. Jag ser fram emot att se om The Witch för att få veta mer vad dom sade och för att njuta av en rysare och historiskt drama som bjuder på stämning och oerhört välgjort hantverk och detaljer, istället för att trycka på billiga skräckeffektknappar och intensivt stimulerande för korta tålamodströsklar.

TheWitch_R2__1.27.1-1024x768

Förrförra och förra året satte The Babadook (2014) avtryck med sina klassiska rysargrepp och fokus på dramat inom skräcken, men för mig är The Witch mer tillfredsställande och djärv på alla tänkbara plan. Den slutar när den ska och eskalerar inte över sin egen potential. Går du igång på denna films innehåll rekommenderar jag starkt snarlika folksagogrundade guldkornet The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs recensionen), Ken Russells särpräglade The Devils (1971) och givetvis The Wicker Man (1973).

The Witch påminner starkt om den förstnämnda i både handling, atmosfär och miljö, men har en särskilt vacker och skör mardrömskänsla likt den i The Devils, med en betoning på drama och atmosfär snarare än rysningar precis som i The Wicker Man. Det säger väl sig självt att även Lars von Triers tidigare nämnda, häxrelaterade film Antichrist (2009 – läs min hyllning till bland den filmen och drömska filmer i sig här) också är en film som går att lägga i samma hand som denna skara filmgodis.

edoeqmdvgkktyuuguntw

Sex symbolSexspalten: Filmens huvudroll är en kvinna och filmens huvudämne är rädslan för häxor, så när det kommer till skildrandet av kön har den ett intressant ämne. Den visar på ett ungefär vilken position kvinnor i det fattiga samhällsskiktet förde sig inom, men mest av allt handlar den om hur avvikande beteende kunde tolkas när religiös fanatism och rädslan för det okända härjade – något som givetvis var en större börda att leva under som kvinna och med bräckligt, förutfattat anseende, men filmen skildrar även mannens problematik att uppfylla sin könsroll i ett kämpande bondeklimat.

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
4 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
4 – Prat

TheWitch_R1__1.37.1-1024x768

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – Ljudform (nyttjande av ljud)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

SYD-Betyg-08

Pan (2015)

Mkrorecensioner-headerPan 2015 posterGenre: Äventyr, Familjefilm, Saga, Fantasy, Origin Story
Produktionsland: USA, Storbritannien, Australien
Manus: Jason Fuchs (efter karaktärer från förlaga av J.M. Barrie)
Regi:
 Joe Wright
Längd:
 111 min
Skådespelare:
Levi Miller, Hugh Jackman, Garrett Hedlund, Rooney Mara, Adeel Akhtar, Nonso Anozie, Amanda Seyfried, Kathy Burke, Lewis MacDougall, Cara Delevingne, Na Tae-joo, Jack Charles, Bronson Webb, Mike Shepherd, Brian Bovell, Kurt Egyiawan, Jimmy Vee, Paul Hunter, Spencer Wilding

In the beginning… he was just a boy.

En nytolkning av J.M. Barries saga som följer en föräldralös pojke som tas med till landet Ingenstans. Där möter han både glädje och faror, och upptäcker snart sitt öde – att bli den hjälte som för evigt kommer att bli ihågkommen som Peter Pan.

pan1

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig här. Regissören Joe Wright har gjort visuellt ambitiösa praktverk när det kommer till draman som Atonement (2007) och Pride and Prejudice (2005) men även avstickaren Hanna (2011) med Saoirse Ronan i huvudrollen som visade på perfektionistisk visuell stilism som förde tankarna till Kubrick.

Här tolkar han istället historien om Peter Pan, med en twist. Pan skildras som en ”origin story” innan han blir den vi känner honom som i övriga skildringar. Kapten Krok är Peter Pans vän, Tingeling är i stort sett frånvarande och antagonisten Blackbeard spelas av en Hugh Jackman som inte orkade göra något annat än en variant på Jack Sparrow. Skulle inte förvåna mig ifall Johnny Depp var påtänkt från början, för att understryka filmens ambivalens när det kommer till att erbjuda något annorlunda.

pan-01

Han som spelade Peter Pan – Levi Miller, var för övrigt alldeles sentimentalt överspelad och det var även oscarsaktuella Rooney Mara (The Girl With The Dragon Tattoo, Carol) och hela filmen. Garrett Hedlunds karaktärskombination av Han Solo och Indiana Jones försöker vara charmig men det blir aldrig det minsta genuint. Denna multiantiklimaxartade leverans beror dels på att manuset skrivits just för känslomässigt naivt och att regissör Wright inte lyckades eller ville tona ner det till en behaglig nivå under inspelningen. Det var utöver det alldeles för syntetiskt datorgenererade miljöer och plastiga kulisser, olikt Wrights normala kvaliteter när det kommer till visuellt hantverk.

Som ett b-äventyr i typisk ”direkt-till-köpvideo”-anda, som har jättemysigt, stämningsfullt grundmaterial att bygga kring men bränner det i varje moment. Rekommenderas endast för barn med låga krav på innehåll.

1 – Manus
2 – Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
11 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost