Genre: Ultra-slasher, Psykologiskt drama
Regi: Rob Zombie
Manus: Rob Zombie
Längd: 119 min
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Jeffrey Daniel Phillips, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck
Halloween 2 fortsätter natten då Michael Myers kom tillbaka. Nu är han ute efter hämnd för vad som hände tidigare samma kväll. Laurie har tagits till stadens sjukhus där hon vaknar upp till en mardröm.
Rob Zombie (House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects) fick i och med Halloween-remaken från 2007 göra sitt drömprojekt och öste på med en hyllning/bearbetning/white trash-slakt i sann RZ-anda, och gav den ett riktigt slut istället för att fresta med en eventuell uppföljare, eftersom han inte kände att det var nödvändigt en åttonde gång.
Han var nöjd och glad, men givetvis finns det producenter och filmbolag som alltid ser en ny chans till pengaklirr och erbjöd Zombie att få göra uppföljaren som givetvis redan var bestämd oavsett hur fan Zombie avslutade förra filmen. Zombie tackade nej trots chansen att direkt få hoppa på ett förmögenhetsprojekt, men när producenterna erbjuder totalt fria händer gissar jag att Zombie tänkte ”fan, fria händer och låga krav för ett projekt som skulle ge mig mer pengar än någon av mina tidigare filmer är ändå ett hyggligt tidsfördriv”.
Ett varningens ord är att jag inte recenserar ”theatrical cut”-versionen utan Zombies personliga ”unrated director’s cut”, som är den version som släpptes på dvd/blu-ray. Vissa tyckte att Halloween-remaken var för annorlunda då den la ner en tredjedel av filmen på att skildra mördaren Michael Myers barndom och varför han blev som han blev. Det är barnmat jämfört vad Zombie introducerar i uppföljaren.
Han skiter i princip helt i tanken på att göra en remake på Halloween II – originalet, bortsett från att filmens första minuter tar vid på ett sjukhus. Istället tar han historien helt dit han vill. Michael Myers flyttar ut i skogen, byter klädsel, låter skägget växa och skiter i masken.
Han låter oss få ta del av den enorma mördarbestens förvridna psyke, där han styrs av andebilden från sin döda moder (Sheri Moon-Zombie i ny skepnad), en vit häst och inbillningen av att han själv fortfarande är det lilla barnet han var innan han gick in i sin känsloapati och enbart började drivas av målet att utrota alla spår av sitt eget blod. De freudianska arketyperna och symbolismen är intressanta till skillnad från Thorn-kulten som var den bespottade utvecklingen på Myers-karaktären i de äldre filmerna.
Rob Zombie låter oss också få följa Laurie Strodes psykiska sår och bearbetning av morden som hon upplevde två år tidigare. I och med det får skådespelerskan Scout Taylor-Compton betydligt mer att jobba med än i hennes halvdana basicinsats från förra filmen, då karaktären här håller på att tappa fattningen i sin paranoia. Enligt mig gör hon det mycket bra och visar på ett trovärdigt och psykiskt påfrestande sätt att det här inte är en typisk filmkaraktär som lyckas skaka av sig massmord på familj och vänner utan vidare.
Även den unga kultskräckskådisen Danielle Harris som återkommer från förra filmen i rollen som Annie Brackett, får visa ett långt mer äkta skådespeleri än vad hon fått gjort som enbart klyschig scream queen under hennes övriga, vuxna år som skådespelerska. Hon har inte varit så här bra sedan Halloween 5 då hon var 9 år gammal. Även fadern, spelad av Brad Dourif, återvänder och spelar väldigt, väldigt trovärdigt och uppriktigt faderligt med ett register som matchar de bästa i betydligt mer prestigefulla familjedraman. Harris och Dourif är filmens starkaste beståndsdel.
Valet i hur Zombie väljer att skilja karaktärernas psykiska tillstånd, med hallucinationer, instängdhet och tung frustration är kusligt och stundtals väldigt hjärtslitande – och jag som älskar skildringar av människans olika mentala tillstånd blir mycket imponerad av den här filmen – både de humana och de surrealistiska inslagen.
Malcolm McDowell – som jag tyckte var förra filmens utropstecken skådespelarmässigt, återvänder här som Dr. Loomis med också han en förändrad mentalitet. Han har blivit girig och lämnat sina humana drag åt fanders efter bakslaget med Myers, för att istället tjäna sitt levebröd genom lanserandet av sin subjektiva analysbok om mannen, monstret och mördaren Michael Myers. Viljan att tjäna pengar får honom att skita i offren och de anhöriga från de tidigare händelserna och skriva en så smaskig bok som möjligt, vilket gör att han återigen tvingas ställas öga mot öga med Haddonfield-massakerns anhöriga. Han är crazy och all sympati för honom är bortblåst åt fanders.
Men framför allt är den här filmen en överextrem, ultra-våldsam masslakt. Tyler Mane i rollen som Michael Myers är ett storväxt, hårigt monster som hamrar in köttknivar 40 gånger för mycket i varenda offer, så att chansen att sympatisera med honom det minsta är dödsdömd. Jag har aldrig sett en film med större risk att väcka mördaren inom en psykiskt instabil stackars människa med viljan att explodera i hämningsfullt raseri. Rob Zombie eldar på med fortsatt mycket intressanta musikval och tillsammans med kompositören Tyler Bates får filmen ett suggestivt, eerie soundtrack och depressionen hos karaktärerna kokar verkligen över så att en konstant klump i halsen oroar mig genom hela filmen.
John Carpenters klassiska musik är även den borta för att ge filmen ytterligare egen prägel. Sångerskan Nan Vernon återkommer från första filmens soundtrack med en tårdrypande sorgsen version av Nazareths ”Love hurts”. Filmen är verkligen en överdos manodepression så chansen att det för de flesta blir för mycket för att klara av är vanskligt stor, men Zombie har aldrig brytt sig om det och ger någon honom fria tyglar så kastar man sprängmedel på en öppen eld.
Filmens återkommande tema är ”familjen” och det berör både karaktären Laurie och hennes hanterande av att ha förlorat en familj på grund av hennes äkta familjemedlem som är ett psycho, Michael Myers surrealistiska relation till sin moder, Dr. Loomis idé om sig själv som Myers fadersfigur och inte minst Lauries barndomsvän Annie och hennes far, som tagit hand om Laurie sedan händelserna i förra filmen men ändå gjort att vänskapen blivit alltmer distanserad på grund av Lauries instabila psyke. Ett återkommande visuellt tema i filmen är de otroligt vackra, drömska landskapsbilderna som sveper förbi med skickligt kameraarbete i frostig miljö. De sätter sig verkligen i det undermedvetna.
När jag såg denna helt egna uppföljare första gången så blev jag besviken och vemodig, eftersom jag tyckte att Zombie medvetet struntade i att engagera sig i uppföljaren och bara ville pissa i ögonen på alla som hoppades på en uppföljare på den upphottade Halloween-remaken. Allt i H2 var så vemodigt det fanns till slut ingen att sympatisera med då alla var helt fucked up. Zombie har talang nog att satsa helt på originella filmprojekt istället för att grisa för pengarna, var den inpräntade meningen i mitt huvud.
Den första omtitten fick mig dock att se filmen med mer kravlösa ögon och göra en omvärdering, vilket gjorde att jag nu ser den som ett modigt och kompromisslöst försök att utveckla åt ett annat håll än vad de gamla filmerna gjorde, till mångas bedrövelse. Och han cementerade chansen att få stänga igen historien ännu en gång.
Trots det, och trots att filmen floppade hos biopublik och kritiker så planerades direkt efter releasen en ytterligare uppföljare – Halloween 3D, vilken han utan vidare eftertankar tackade bestämt ”nej” till. Den negativa kritiken mot Zombie är stor, men jag tycker han i och med denna film gjort det som vilken stigande filmregissör som inte nått den oberoende statusen skulle gjort, och han gjorde det på ett modigt och kompromisslöst sätt – helt enkelt på det sättet han alltid gjort sina filmer och musik.
Ingen ska ge honom mer skit än de som gjorde de gamla Halloween 4-8-filmerna, för vad är det vi mest av allt vill ha? Originalitet eller samma historia igen och igen och igen?
7/10
Absurd Cinema 
Kul läsning och det märks att du gillar serien. Själv har jag inte sett denna eller den första av Zombie då jag inte alls gillade en av hans andra filmer.
Frågan är, tror du det är värt att ta sig en titt på Zombie-Halloween om man inte gillade The Devil’s Rejects ?
The Devil’s Rejects är ändå hans svåraste film vill jag påstå, då den har en ovanligt påtaglig mardrömsk undergångsatmosfär och det mest kontroversiella med den filmen är att det inte finns en enda karaktär att sympatisera med, sånär som ögonblicket före döden då det är lätt att känna något oavsett vem det är (Ghaddafi i färskast minne). Huvudkaraktärerna är de värsta slöddren man kan tänka sig och som jag nämnt tidigare – det finns ingen film där jag drivits så aktivt av känslan att vilja se filmen huvudkaraktärer gå en plågsam död till mötes.
Jag hatar dem verkligen på ett helt annat sätt än när man tycker att en karaktär är störig och hoppas bli av med karaktären. Vissa kan nog gilla The Devil’s Rejects för att den är ”cool”, ”rå”, har en ”svart humor” och ”bra redneck-musik”, men ser man den med större allvar är det betydligt svårare att ta in den som en bra film. Jag gör dock det och tycker den ger en intressant kontrast till föregångaren House of 1000 Corpses, men det är verkligen en säregen skapelse.
Jag tror att du kan gilla Zombies Halloween-filmer – kanske inte lika mycket som mig men du kan åtminstone se vissa kvaliteér och att han levererar mer än i princip alla andra nya filmer i slasher-genren. Allt beror dock på om du kan se filmerna utan att gå på de förutfattade meningar som 80 procent av filmernas publik har haft, så läs gärna detta och se sedan filmerna, eller åtminstone efter att du sett första av Zombies Halloween-filmer;
”Att man inte får göra en remake om man försöker göra en mer personlig tolkning än originalet.”
Omdöme: Ett sådant påstående är veligt, då publiken alltså vill se en kopia hellre än en egen tolkning, trots att samtliga Halloween-uppföljare redan varit en kopia av första filmen och de filmerna har definitivt varit som mest dålig just därför. En slasher är alltid samma film om och om igen så ifall någon gör en remake med intentionen att den inte ska var exakt samma film så tycker jag det ska uppskattas, men annars ska man helt enkelt låta bli att se remaken då man oavsett kommer bli besviken.
”Att Rob Zombie skjuter sig i foten genom att visa mördarens barndom och orsaken till varför han blivit som han blivit, då mystiken och rädsla för mördaren (Michael Myers) försvinner. Att han är så läskig just för att han är en omänsklig vålnad som dödar utan någon egentlig anledning. Dessutom är det töntig och helt obegripligt att Myers tappade fattningen bara för att han hade ett inneboende hat och aggression på grund av mobbning, terroriserande och noll personer att se upp till som barn.”
Omdöme: Min åsikt om detta är att den som påstår det skjuter sig själv i foten. Större delen av vår världs riktiga mördare – de mest sadistiska och omänskliga, blev så just för att de växte upp i en miljö där familjen var dusfunktionell och förebilderna var noll, samt att de blev misshandlade fysiskt men framför allt psykiskt av ren vana. Att det klickar för sådana personer är inte ett dugg orealistiskt och att de sedan går in i sig själva, enbart drivna av destruktivitet mot sig själv eller andra – det är både förståeligt och fullt möjligt. Seriemördare och sadister föds inte till monster utan blir det genom hur de blir behandlade, bemötta och får utvecklas under den mest kritiska perioden under sitt liv, i kombination med ärftliga eller rena, psykiska störningar (exempelvis schizofreni). John Carpenter och Debra Hill i alla ära, men Rob Zombies tolkning är långt mer realistisk och utvecklad.
Att det sedan gör Michael Myers mindre läskig på grund av att vi vet detta kan så vara, men jag tycker att en två meter och 140 kilo tung bjässe med köttkniv som dödar sina offer med 40 knivhugg utan betänketid är ganska läskig? Eller? Jag ger väl blanka fan i om han gör det av vaga, förklarliga skäl och med en oförklarad mystisk aura kring sig eller inte. Men det kanske bara är jag. Idiotiskt påstående om ni frågar mig.
Det här är en ny tolkning av originalfilmen och det mest intressanta och gripande med den är just den psykologiska relationen vi får till Michael Myers. Filmen kunde ha varit ren slasher men den hade varit fan så mycket mer traditionell och ointressant i tiden vi lever nu. 1978 gick det bra med en smygande mördare och inget mer – 2007 säger jag inte nej till lite utveckling och inte ytterligare en maskprydd halloweenmördare, då det ger mig något annat än originalet och dess sju uppföljare, samt de övriga 1000 slasherfilmerna som härmat konceptet. Punkt.
Tack för ett väldigt utförligt svar. Jag håller med dig om att det är bättre att göra sin egna version än att kopiera rakt av när det kommer till remakes. Jag ska försöka se åtminstone den första Halloween-filmen av Zombie och se vad jag tycker. Just att den inte är en ren kopia på originalet gör mig definitivt mer nyfiken och jag ska försöka gå in med öppet sinne när jag ser den.
Ja, se det som en hyllning och inte en våldtäkt, vilket majoriteten verkar göra. Och versionen du ska se är Director’s Cut, men det är den enda versionen du kommer få tag på ändå, eftersom det är den som släpptes på dvd/blu-ray. De andra versionerna är work printen och theatrical cut, vilka båda givetvis inte går att köpa för pengar.
Ok, så det är DC-versionen du rekommenderar hur som helst ? Bra att veta.
Förresten, varför skulle inte bioversionen finnas tillgänglig ? Är den så nedklippt att den aldrig släpptes på DVD alltså ? Eller vad är orsaken ?
Förresten 2: Ser att bioversionen är 109 min medan DC är 121, känns ganska mycket. Är det bra scener som finns med på DC eller är det bortklippta scener som inte fyller någon funktion ?
PS: Sorry for alla inlägg 😉
Det går att få tag på bioversionen på alternativa sätt åtminstone, men grejen med bioversionen är att det är den fega versionen som producenterna styrde upp. Slutet är annorlunda, morden är mer städade och bra scener är bortplockade, som gäller karaktäriserandet och karaktärernas utveckling. Den är kortare men fattigare. Anledningen till att bioversionen inte är den som släpptes på dvd/blu-ray beror på två saker;
Producenterna vågade (enligt mina klara spekulationer) inte släppa Rob Zombies egna version på bio för att den dels var för lång sett till vad genren brukar leverera på bions sena visningar i dagens läge, plus att producenter alltid vill dra så mycket pengar de kan och därför sänka åldersgränsen så att flera kan se filmen på bio.
När sedan filmen ska släppas på hemmafilm så kan de släppa regissörens originalvision som kompensation, men framför allt för att kunna sätta etiketten ”Unrated” på omslaget så att den ger något mer och fler väljer att köpa filmen och se den ännu en gång. Grejen är att Zombies version är den bättre versionen vilket de som gillar filmen i klar majoritet är ense om, både vad gäller Halloween 1 och 2.
I 2:an finns det dock två, tre saker som vissa av originalfilmernas fans brukar störa sig på, men om du uppskattar 2:an för vad den är så spelar dessa saker egentligen ingen roll, utan det är bara ändringar för att alla ”haters” ska kunna hata den lite mindre. Alltså även där den ”fega versionen” som inte vill riskera att missnöjda biobesökare ska hindra andra från att se den på bio.
Så både vad gäller Halloween 1 och 2 så är det ”Unrated Director’s Cut” (alltså den som släpptes på dvd/blu-ray) som är den riktiga versionen. Bioversionen är de fega versionerna som inte vill gå all-in, vilket aldrig har varit Zombies personliga inställning.
Ok, tack så mycket (än en gång) för den utmärkta genomgången. Då blir det givetvis DC-versionen som ska införskaffas 😀 Blir ganska sugen på att se den nu faktiskt…
Intressant läsning! Och jag håller med angående remakes, om de nu tvunget måste göras så är det ju fullständigt idiotiskt att inte utveckla konceptet ur originalfilmerna.
Nu har jag varken sett den här eller den första remaken så har inte mycket att komma med. Läste dock BlueRoseCase sågning av den första för inte så länge sedan och blev ganska avskräckt, men nyfikenheten väcktes här återigen.