Varför tappar skräckregissörer (eller skapande själar i allmänhet) motivationen när de blir äldre?

Måste länka till essän Why do horror filmmakers lose their edge as the age? från The A.V. Club. Egentligen är det den sista spalten som är den direkt intressanta, där det spekulativa svaret resulteras, men läs hela för all del.

Det är absolut en intressant fråga som fler än jag ställt sig och detta gäller egentligen inte bara skräckfilmsregissörer utan alla filmskapare och skapare i stort, men för att få ett mindre spretigt svar så kan man givetvis koncentrera sig på en kategori människor – alltså de som arbetar med skräck.

Anledningen till varför skräckfilmsregissörer som John Carpenter, Dario Argento, George A. Romero och Wes Craven – för att nämna några, har tappat stinget och levererar tamare, bekvämare skräck på äldre dar’ är alltså inte för att de är oberoende av pengar eller desperata i pengar, utan snarare för att de har stora, vuxna familjer och en trygg sits att sitta på, vilket hindrar dem från att gräva ner sig i genuina tankar av oro, terror och skräck.

Det överensstämmer med min allmänna teori vad gäller alla själar och vår vilja att skapa – framför allt skräck och andra starka känslor. Vi tappar motivationen att uttrycka oss när vi blir äldre och mer trygga i vårt liv, i det fjärde steget av vår utveckling. Allt är en resa i vårt liv;

Period 1: Först går vi igenom den kritiska barnaåldern, då vi leds och lär av våra föräldrar som vi är beroende av då vi inte har förmågan att leva självständigt. Vi är direkta och simplistiska i vårt tänkande och gräver inte ner oss särskilt mycket i en sak utan letar hela tiden efter nästa upptäckt och nästa sak att lära sig. Skapandetänkandet tar vid men har bara börjat, vilket gör oss outvecklade. Beroendet av andra är som störst och vi är som mest rädda för att bli lämnade ensamma, vilket kan ge häftig oro av och till.

Period 2: Vi går sedan igenom revolutionsåldern då vi bygger upp oss själva som personligheter – alltså under och efter tonåren. Denna tid är kritisk för vårt kreativa tänkande då det är här vi börjar ifrågasätta allt i vår omvärld och skapa personliga ideér. Vår största skräck är att inte passa in eller att inte vara en tillräckligt bra människa. Bekräftelse eller självacceptans är nyckeln till trygghet.

Period 3: Vi går därefter igenom perioden då vi vanligtvis skaffar familj och på allvar lär oss att andra än ”jag själv” kan vara viktigare och vi värderar andra högre. Detta är inte främmande i tidigare stadium, men först nu genomsyras vi av det. Denna tid är intressant ur skräckfilmssynpunkt då vi under denna period har störst förmåga att uppnå paranoia, oro och skräck för andras brist på trygghet (make/maka, barn, föräldrar), vilket är bra material för skräckfilmsidéer då de alltid handlar om offer.

Period 4: Vi är alltså nu inne i perioden av vårt liv där alla våra allra närmaste anhöriga är vuxna och självständiga samt att du själv kan uppnå en känsla av att du fyllt din funktion här på jorden och därför inte behöver vara lika nervös över allt i ditt liv.

Period 5: Denna fas brukar dock variera och alla övergår inte till denna, men det är inte ovanligt. Här uppnår du mer eller mindre oro eller paranoia då du inte längre känner dig lika delaktig i andras liv och därför känner att du vill styra andra från din stol, vilket ju kan vara en chans till revansch men också en risk för att framstå som gaggig i andras ögon. Känslan av att vara förbrukad men att ändå ha misslyckats med att uppnå olika mål i din omvärld är den stora skräcken.

I den näst sista, fjärde fasen tror jag att de oinspirerade skräckfilmsherrarna har landat och omslutit sig till och därför också tappat glöden, som det brukar heta – och de är nog fast där, tyvärr.

Jag ber om ursäkt för detta psykologiutlägg, men kände inspiration att skriva av mig lite på grund av essäns ämne.

Slutligtvis; Herrar som Roman Polanski, David Lynch och ett fåtal till, som fortfarande verkar besitta en ovanlig skaparglöd trots sin ålder, dessa har fortfarande krig att gå, nya konflikter att reflektera/utforska kring och viljan att utveckla sig ytterligare och därför inte försatt sig i sina slutliga faser helt och hållet utan återkommer till stadiet före det fjärde, men det är en konst att klara det.

Annonser

2 thoughts on “Varför tappar skräckregissörer (eller skapande själar i allmänhet) motivationen när de blir äldre?”

  1. En del intressanta punkter du tar upp. Just den där lekfullheten och att kunna jobba med små medel tror jag var enklare på 70- och 80-talet. Detta trots att det går att göra film med relativt liten budget även idag, men man saknar känslan som fanns på den tiden. En sån som Polanski är ju en skickligare regissör som inte vara har bra idéer inom sig utan även det konstnärliga. Det är nog främst det som saknas hos de rena skräckfilms-regissörerna.

    Har förresten sett The Killer Inside Me nu och det fanns både positivt och negativt i den, precis som du sa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s