Etikettarkiv: 2009

Queer Top 20 | #14. I Love You Phillip Morris (2009)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#14. I Love You Phillip Morris (2009)

Här kommer ytterligare en verklighetsbaserad film (det finns många sådana på den här listan). Det här är den otroliga berättelsen om Steven Russell (Jim Carrey), en man som var fullkomligt genial när det kom till att bryta sig ut ur fängelse, men inte lika duktig på att hålla sig fri när han väl var ute. Som hans pojkvän Phillip Morris ser vi Ewan McGregor, som i denna roll känns som en vuxen version av Butters från South Park. En riktigt underhållande och fascinerande feel-good-rulle och en av Carreys bästa i mitt tycke.

Christer Hedström


Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Obični Ljudi / Ordinary People (2009)

Här är en recension från Filmsnack.se som jag skrev tidigt 2010 om en av mina mest frustrerande filmupplevelser någonsin. Jag upplevde den på Stockholm Filmfestival året innan. Det är en av ytterst få filmer jag sett i mitt liv som jag nästan känner att det lägsta betyget är berättigat.

Jag sätter oerhört sällan låga betyg till och med på ganska usla filmer, men den här tog nästan priset. Ändå är jag ganska sugen att se om den, då det i sig var en sällsynt upplevelse och dom ska verkligen inte underskattas. Just eftersom den får mig att tänka förtjänar den i alla fall det näst lägsta betyget.


Artsy-Fartsy-headerordinary_people_1

Genre: Drama, Krigsskildring, Balkankrigsskildring
Produktionsland: Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Serbien
Manus: Vladimir Perisic
Regi: Vladimir Perisic
Längd: 80 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Boris Isakovic, Relja Popovic, Miroslav Stevanovic

Drama om en ung jugoslavisk soldat, som i väntan på order dras in i en massavrättning av ett busslass krigsfångar.

entite_140119_b

Jag såg en serbiskfransk film på Stockholm filmfestival nu senast (med andra ord 2009). Ordinary people hette den och den var inte rakt igenom urusel, men maken till antiklimax har jag aldrig varit med om. Upplägget låter kanske intressant, men den handlingsbeskrivningen var verkligen precis allt som hände i filmen och det var inte sörskilkt dramatiskt (vilket så här med perspektiv måste varit den geniala poängen).

Den börjar med att en jugoslavisk pojke (som värvats till militären under sommaren) sitter på en buss. Han sitter där och tittar trött ut genom fönstret. Samma bild utan klipp i typ fem minuter. Sedan en ny bild på alla i andra unga pojkar bussen i fem minuter till. Sedan en bild på pojken som fortfarande tittar ut genom fönstret i ytterligare sju minuter.

ordinarypeople2

Vid det här laget var jag ganska trött och faktiskt somnade jag till en eller annan gång redan i inledningscenen, bara för att vakna upp till samma bild som jag somnade av. Filmen fortsätter. ”Stor” dramatik ubryter när en kossa står på vägen och blockerar bussens framfart, men efter ett antal minuter är bussen igång igen och rullar på i ett antal minuter till.

Sedan kommer pojkarna fram till en barack i skogen, där de får uppdraget att… vänta. Pojken sitter i gräset med samma bild – och jag överdriver inte, i tio minuter. Pojken sitter alltså mot ett träd i tio minuter. Tio minuter går. Tio minuter går sakta fram. (vid det här laget har jag somnat ett flertal gånger och vaknat upp till samma bild).

ordinarypeople2---kopia

Plötsligt kommer en busslass krigsfångar och pojkarna får i order att skjuta dem, vilket de gör helt odramatiskt. De står kvar och tittar i massvis med minuter, sedan sätter de sig mot ett träd i gräset och återupptar tystnaden i typ trettio minuter. En busslast till kommer – samma procedur. Sedan sitter de tysta igen. Deras buss kommer. Pojken sitter på bussen och vi får följa hela bussresan hem – självklart i realtid. Slut.

 

I en sån här film väntar jag på att det extrema lugnet och antidramatiken ska utmynna i en fruktansvärd chockhändelse som ska göra hela den fantastiskt sega uppbyggnaden värd att uppleva, men icke. Det är intressant att filmmakaren väljer att göra filmen så fruktansvärt tråkig, men jag skulle vilja försonas med motivet till det.

ordinary_people2

Det enda jag skulle kunna komma på är att han ville berätta hur totalt jävla azzzzztrökigt odramatiskt det är att avrätta andra människor när det görs utan intrig och utan ifrågasättande. Klart du kan följa order och döda människor om du inte har förmågan att bry dig. Behöver jag nämna att filmen saknade musik över huvud taget?

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
1 – Prat

obicni-ljudi-naslovna

Betyg:
1 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
1 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
1 – Musik
1 – Ljudform (nyttjande av ljud)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
15/50 – Totalt

SYD-Betyg-01

Friday the 13th (2009)

Halloween-banner-2014Genre: Skräck, Slasher, RemakeFriday the 13th Poster 2009 Produktionsland: USA
Manus: Damian Shannon, Mark Swift
Regi: Marcus Nispel
Längd: 99 min
Skådespelare: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Travis van Winkle, Derek Mears, Amanda Righetti, Aaron Yoo, Arlen Escarpeta, Julianna Guill, Willa Ford, Ryan Hansen, Jonathan Sadowski, Ben Feldman, Nick Mennell, America Olivo, Nana Visitor, Richard Burgi, Kyle Davis, Rosemary Knower, Stephanie Rhodes, Chris Coppola, Bob King, Travis Davis, Kathleen Garrett, Caleb Guss

Tjugonio år efter originalfilmen gjordes det en remake av Fredagen den 13:e (läs recensionen här). Filmen regisserades av Marcus Nispel, som tidigare regisserat en annan skräckfilmsremake: The Texas Chainsaw Massacre (2003). Denna remake återvände till seriens rötter genom att utspela sig vid Crystal Lake och ha en mer mänsklig och mindre zombie-aktig Jason Voorhees som mördare.

1

För många år sedan mördade den vansinniga Mrs. Voorhees ett antal lägerledare på Camp Crystal Lake. Hon höll dem ansvariga för att hennes son, Jason, drunknade i sjön. Till slut lyckades en av lägerledarna döda Mrs. Voorhees i självförsvar. Nu är ett gäng ungdomar ute i skogen vid Crystal Lake och tältar. Det visar sig att Jason Voorhees lever och han dyker upp och mördar ungdomarna brutalt, bortsett från Whitney Miller, som han tar med sig för att hon påminner honom om hans avlidna mor. Whitneys bror, Clay, vägrar att sluta leta efter sin syster. Ett gäng tonåringar åker till en stuga vid Crystal Lake för att festa, men Jason dyker återigen upp och mördar dem. Alla dör de på de mest ohyggliga sätt, utom Clay som lyckas hitta Whitney vid liv. Tillsammans tar syskonen upp kampen mot Jason.

2

Den här filmen är faktiskt helt okej för att vara en remake. Istället för att vara en exakt kopia som Psycho (1998), en kontroversiell omtolkning som Halloween (1978) eller en fullständigt värdelös förolämpning till både fans och någorlunda intelligenta människor överhuvudtaget som A Nightmare on Elm Street (2010) är filmen istället en hyfsat underhållande popcornrulle, som kombinerar delar av de första tre filmerna i originalserien istället för att tynga ned sig med den plågsamma uppgiften att återberätta originalet utan att ändra på för mycket eller för lite.

3

Jason Voorhees är en ”vanlig” människa, vilket han inte har varit sedan Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här), och det är ganska intressant att se honom vara snabb, vig och till och med lite smart (så smart han nu kan vara åtminstone). Det är nästan något djuriskt eller grottmansliknande över hur han jagar sina offer och Derek Mears gör ett bra jobb i rollen. Jason är lite som Batman i den här filmen, för han har ett verktygsbälte på sig och han har underjordiska tunnlar under Camp Crystal Lake vilket skulle kunna liknas vid The Batcave om man vill vara långsökt.

4

Skådespeleriet i övrigt är väldigt upp och ned, vissa är bra medan andra är mindre bra. Filmens största problem enligt mig är att de två grupperna av tonåringar i filmen borde ha bytt plats med varandra. Jag tycker mycket mer om det första gänget, som bara är med i ungefär tjugo minuter, än det andra gänget som större delen av filmen handlar om. Mordscenerna är överlag okej, men två av morden är riktigt bra. Det första för att det kommer så oväntat (jag tänker inte berätta när eller hur) och det andra, som jag kallar ”bryggmordet” för att det är så kreativt. Detta är kort och gått den skräckfilmsremake som jag tycker är bäst, eller ”minst dålig” är kanske ett mer passande ordval.

6

Visste du att:

  • Karaktären Sheriff Bracke är döpt efter Peter Bracke som skrev boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13:th och karaktärerna Clay och Whitney Miller är döpta efter Victor Miller som skrev manuset till den ursprungliga Fredagen den 13:e-filmen.
  • Travis Van Winkles karaktär heter Trent DeMarco. Det gör också hans karaktär i Transformers. Båda filmerna producerades av Michael Bay, och det ska tydligen vara samma karaktär.
  • Till skillnad från de flesta remakes är filmen inspirerad av de första tre Fredagen den 13:e-filmerna, istället för bara den första. Det finns även element från andra uppföljare i den.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Halloween 2 (2009)

Halloween-banner-2014H2 Halloween 2 posterGenre: Skräck, Slasher, Psykologisk Ultravåldsdramatik
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 119 min (Unrated Director’s Cut)
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck, Mary Birdsong, Octavia Spencer, Jeff Daniel Phillips

Trots att han tidigare hade sagt att han aldrig ville göra en fortsättning på sin remake av Halloween (läs Christers recension här och Jimmys här) kom Rob Zombie tillbaka som både regissör och författare till denna kontroversiella uppföljare.

H2 image15

Tyler Mane, Malcolm McDowell, Scout Taylor Compton, Danielle Harris, Brad Dourif och regissörens hustru Sheri Moon Zombie var alla tillbaka i sina roller från den föregående filmen, vilket (åtminstone för Halloweenfilmerna) är ett rekord i antal återkommande skådespelare för en film. Filmen är inte en remake av Halloween 2 från 1981 (läs recensionen här), utan istället en uppföljare till den första remaken som har en helt ny och egen handling.

Laurie Strode bor numera hos sin vän Annie och hennes far. Hon är fortfarande traumatiserad av Michael Myers blodiga Halloweenfirande och går regelbundet till en psykolog. Doctor Loomis har skrivit en ny bok om Michael Myers och lever ett liv av berömmelse och lyx som han njuter av till fullo. Föga anar någon av dem att Michael, vägledd av sin döda mors vålnad, är på väg tillbaka till Haddonfield för att avsluta det han påbörjat.

H2 Halloween 2

Jag har väldigt blandade känslor om den här filmen. Det finns väldigt många som hatar den och det har jag full förståelse för, sen finns det även många som älskar den och det har jag viss förståelse för. Jag kan börja med att gå igenom vad jag tycker är bra med den: I min recension av Rob Zombies första Halloweenfilm nämnde jag att Zombie är mycket bättre som regissör än som författare, och Halloween 2 (2009) är ett praktexempel på detta. Filmen skulle vara perfekt att ha på en stor tv-skärm med ljudet avstängt och musik spelande som bakgrund på en Halloweenfest, för rent visuellt sett är filmen häpnadsväckande.

En annan sak jag nämnde i min förra recension är att Malcolm McDowells insatser alltid är som starkast när han får spela arrogant, och det är också något som filmen tar vara på. Zombie har fullständigt omskapat Doctor Loomis till en karaktär som jag kallar ”Doctor Douchemis”, och han är skräddarsydd för McDowells skådespel som en girig, överlägsen och framför allt just arrogant man som dock lyckligtvis får lite upprättelse i slutändan.

H2 10

Både Danielle Harris och Brad Dourif får också mycket mer att jobba med den här gången, och Dourif fullkomligt lyser i varenda scen han är med i, särskilt de mer känsloladdade scenerna som han får flera av framemot filmens slut. Weird Al Yankovic är med i filmen som sig själv, och det tycker jag är helt underbart, om än något opåkallat.

De negativa delarna utgörs mest av konstiga kontinuitetsval; om Michael hela tiden har sett sin döda mamma och en vit häst, varför fick vi inte se det i den första filmen? Varför skriker Michael varje gång han knivhugger folk när han aldrig har gjort det förut? Sedan har vi gestaltningen av Laurie Strode. Om omtolkningen av Doctor Loomis var något som fungerade för mig så är omtolkningen av Laurie Strode raka motsatsen. Hon är hela tiden arg på ett irriterande sätt, och denna ilska går oftast ut över Annie, som minst av alla förtjänar den medan Laurie beter sig relativt normalt runt sina nya vänner.

H2 HALLOWEEN II (2009) 1

I ytterligare ett fall av självservice av Rob Zombie har Laurie en stor affisch av Charles Manson uppsatt i sitt sovrum. Varför skulle någon som nätt och jämt har överlevt en attack av en seriemördare helt plötsligt börja idolisera Charles Manson, och varför skulle en rättskaffens polis som Sheriff Brackett ens tillåta en sådan väggdekor i sitt hus? Filmens handling blir dessutom lidande av att Zombie var tvungen att återigen skriva in sin fru i filmen, då denna roll leder till att handlingen blir onödigt flummig och olik sin föregångare. De nykomna skådespelarna gör så intetsägande rollprestationer att det knappt är värt att nämna dem, bortsett från att Lauries pyskolog spelas av Margot Kidder (Lois Lane från de första fyra Supermanfilmerna).

Jag har gått från att hata den här filmen, till att på något konstigt sätt älska den, till att vara väldigt skeptiskt, så det är tydligt att filmen väcker en hel del omväxlande känslor.

H2 Halloween 2 7

Visste du att?

    • Doctor Loomis replik ”Let me make things nice and sparkling clear” är en referens till repliken ”Let’s get things nice and sparkling clear” som uttalades av samme skådespelare (Malcolm McDowell) i A Clockwork Orange.
    • Daeg Faerch som spelade Michael Myers som liten i den första remaken blev utbytt i denna uppföljare för att han hade vuxit för mycket mellan inspelningarna.
    • Rob Zombie erbjöd John Carpenter (som regisserade den ursprungliga Halloweenfilmen) en cameo i filmen, men Carpenter tackade nej.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna för några år sedan och precis som Christer har även jag pendlat kraftigt i min kritik av filmen. Sedan jag skrev recensionen har det dock varit en film jag uppskattar mer och mer som ett av dom mest särpräglade skräckfilmsförsöken och min recension hittar du här.

Tema ”Tåg”: Filmkaraktärer som likt tågen går som på räls‏

filmspanarnaÅrets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.

Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.

Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!

Paris, Texas (1984)

Paris Texas railway

Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.

Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinski lyser av elektricitet.

Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

64164714

Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).

I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.

Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!

Lone rangern Wille Slurp är kung och  ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…

Schindler’s List (1993)

6CoFx

Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.

Schindler List Oskar German Businessman
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.

Apan (2009)

94ZIGnd6HEtGPmq4LrwiEZx9TWT
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.

Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.

Now or Never (1921)

095-t-lloyd-look-out-below-1917-hill-street-tunnel-location

Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.

I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…

Paranoid Park (2007)

img-7

En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!

Dark of the Sun (1968)

5932833187_499d495f54_o
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.

Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet.  Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.

Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.

Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!

Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).

Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung (In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.

Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.

Hälsoresan (1999)

03s29-aberg-615
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.

The Good, The Bad and The Ugly (1966)

Good-Bad-Ugly-Showdown

Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…

Stand By Me (1986)

standbymebdcap2_original

Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.

Stand-By-Me-stand-by-me-30965527-1024-768

Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?

stand-by-me-4

Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!

Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.

Moving landscapes

Fredrik on film

Filmitch

The Velvet Café

Har du inte sett den (podcast)

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Paranormal Activity (2007/2009)

Genre: Psykologisk rysare, ”Found footage”-film
Regi: Oren Peli
Manus: Oren Peli
Längd: 98 min
Skådespelare: Katie Featherston, Micah Sloat, Mark Fredrichs, Ashley Palmer, Amber Armstrong, Randy McDowell

Ett ungt par misstänker att deras hus är hemsökt och för att skaffa bevis installerar de en övervakningskamera som ska registrera allt som händer när de sover. Det dröjer inte länge innan tecknen de befarade visar sig.

Denna upphausade lilla stjärna på rysarhimlen gjordes faktiskt redan 2007, men fick efter två år av kämpande att ta sig in på biomarknaden ett stort uppsving hösten 2009 tack vare att Steven Spielberg stöttade filmens lansering och den blev en snabb biosuccé i USA när den hade premiär på riktigt.

Paranormal Activity är ju för övrigt en slags modern version av Spielberg-producerade 80-talsrysaren Poltergeist (1982), kan man säga.

Filmens budget ligger på den minimala summan $15 000 och är filmad som en autentisk amatördokumentation med budgetkamera och endast i huvudpersonernas hem (regissörens eget), vilket ökar realismen i sann Cannibal Holocaust– och Blair Witch Project-stil.

Detta förklarar varför filmens budget lyckats blivit så låg och filmen är en mycket lyckad independent-produktion.

Parets (Katie Featherston och Randy McDowells) skådespeleri är imponerande verklighetstroget och trots att de ”bara” spelar sig själva så finns det egentligen inget att klaga på där. Det ska sägas att endast Katie Featherson har medverkat i en riktig film tidigare och inte mer än en gång.

Filmen är en lyckad psykologisk rysare utan blodtortyr, nakenfrestelser och ”hoppa till”-tricks som de flesta filmerna i skräckgenren förlitat sig på genom åren – speciellt under 00-decenniet, och realismen är konstant hög.

Det är något speciellt med ljud som hörs på nätterna och sömngång är bland det läskigaste jag vet, vilket skaparna av filmen har tagit fasta på.

Det är mycket uppfriskande att se skräck som skickligt bygger upp en kuslig känsla och som bekräftar att receptet för en bra skräckfilm inte ligger i hur mycket pengar som pumpats in i filmen och hur ”flashig” ytan är, utan att det ligger i att använda fantasin med små medel. Ju mindre pengar, ju större potential har en skräckfilm.

Filmen får mig att tänka på stämningspackade höjdare som Polanskis psykbrytare Repulsion (1965) och – självklart, The Exorcist (1973). Filmen är inte den första att använda ”amatörkamera”-greppet (genren som kallas ”found footage”).

I takt med att den här filmen blivit en så framgångsrik lågbudgetfilm har bevakningskameragreppet blivit ett föremål för en hel del rip-offs och klichéartade, liknande filmer inom rysargenren – inklusive två lyckade uppföljare som jag ännu ej sett.

Hårdare än så kan jag dock inte döma Paranormal Activity, även om jag på förhand var lite pessimistisk på grund av filmens snabba popularitet runt om i världen, vilket när det gäller skräckfilmer ofta brukar vara överskattning hos en mindre van skräckfilmspublik snarare än att filmen är så värst läskig.

Paranormal Activity är ingen lång film och det funkar utmärkt så. Jag känner aldrig att den är för utdragen eller att den behövt mer tid på sig, utan skrämmer stundtals skiten ur mig ändå och spårade inte ut på det sätt jag fruktade att den skulle göra.

Jag har sällan ”mysryst” så mycket av en skräckis från 2000-talet som av denna film och även om den inte är ett inferno av skräck (för vilken film är det?) så sitter jag dödstyst och iakttar parets oro.

Jag känner hur pass otäckt nära det ligger saker som jag själv tänker på när jag ligger ensam i min säng och allting är alldeles tyst – tills man hör ett knarr i ett skåp eller steg av någon, trots att man är helt ensam… tror man…

 Att amatörkameragreppet fungerar så pass bra och väcker en så krypande spänning hos mig, trots att det egentligen händer väldigt lite med moderna skräckfilmsmått mätt. Dessutom välspelad, autentisk känsla hos skådespelarna!
Filmens upplösning är inte riktigt lika fräsch och överraskande som resten av filmen.

Enter The Void (2009)

Genre: Psykologiskt drama, Trip movie, POV
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé, (med hjälp av) Lucile Hadzihalilovic
Längd: 154 min
Skådespelare: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander

Oscar är en ung droglangare i Japans Red light district, dit han flyttat tillsammans med sin yngre syster. De har lovat att vaka över varandra sedan bilolyckan som tog deras föräldrars liv och lämnade dem ensamma.

De separeras från varandra som barn, men efter att Oscar har tjänat pengar på sin droginblandning så betalar han sin syster en resa till Japan. Hans syster börjar sedermera försörja sig som strippa – något som inte Oscar gillar, men hon har inte heller någon lust att förändra sitt liv så länge Oscar tar droger. 

Deras liv tar plötsligt ännu en vändning när Oscar blir dödad och i sin tur lämnar sin syster ensam i ett liv av farliga människor, sex, droger och dekadens.

Vi får följa Oscar i hans ”efter döden”-liv, då han färdas ut ur sin kropp och svävar runt på Japans gator för att vaka över sin syster.

Gaspar Noé – en utav den nya generationens i särklass mest intressanta regissörer, följer upp den omskakande och provocerande Irréversible (2002) med en ännu större studie i stilmässig, kaosartad briljans, där filmens ämne trots allt spränger ytan.

Denna gång satsar han på en internationell film – av fransmän, på amerikanska, i Japan. Han har inspirerats av nära-döden-upplevelser, ”Tibetan Book of the Dead” (boken som berättar vad vi upplever under och efter vår död) och DMT-hallucinationer (en drog som sägs strömma ut i kroppen vid just nära-döden-upplevelser och räknas som en av de mest kraftulla drogerna).

Filmen börjar med vad som enligt mig kan vara den snyggaste main title-öppningen av en film någonsin – en öppning som sätter tonen för vad vi har att vänta oss.

Gaspar Noé visar med resten av filmen att 3D-tekniken långt ifrån behöver vara nödvändig för att skapa en hypnotisk, visuell värld för tittaren att sugas in i. Många är nog överens om att 2009 års största visuella upplevelse är Avatar – jag påstår istället att det är Enter The Void. Jag drivs med i en omtumlande berg-och-dalbana utan att ha något att säga till om – filmen är sprängfylld av neonljus, epilepsiframkallande och stroboskopiska effekter.

Vi följer karaktären Oscar genom hallucinatorisk, stundtals väldigt abstrakt POV – Point-Of-View (hans egen synvinkel) – eller snarare bakom Oscar än genom hans egen blick. Den enda gången hans ansikte syns i bild är de gånger hans spegelbild skymtas.

Stora delar av filmen är ”flygbilder” över Tokyos snåriga kvarter, som har antagit en märklig form och påminner mycket om ett leksaksland. Vi svävar in och ut genom byggnader, bordeller, nattklubbar, avloppssystem och något som kan vara vår hjärnenergi, eller kanske bara formerna som för de drogfria endast skymtas när vi stänger ögonen och bländas av näthinnans avtryck.

Om kameraarbetet – eller snarare kamerakranarbetet, i Irréversible var imponerande så har Noé tagit ytterligare ett steg här. Det är en lång film och just längden tillför till känslan av att jag varit med om en resa, svår att få grepp om, som att vakna upp efter en mycket störd dröm.

Nathaniel Brown och ännu mer Paz de la Huerta gör imponerande uppoffringar och smärtande autencitet till sina karaktärer, vilket även alla dessa människor som de stöter på gör. Gaspar Noé har castat amatörer i nästan alla roller. Det är vänner och bekanta som han mött på gatan och han lyckas få dem att bibehålla verklighetens naturlighet utan att gå i fällan av överspel.

För filmens speciella undergroundclubmusik och speciella ljuddesign står Thomas Bangalter – mer känd som en part i den fenomenala gruppen Daft Punk.

I Enter The Void går han loss lika ursinningslöst som i Noés tidigare film Irréversible, med hjärnpulserande, trumhinnevibrerande, elektronisk musik – stundtals genererar det i kaos, stundtals i drömsk skönhet.

Enter The Void är inte speciellt lik någon annan filmupplevelse jag varit med om – de enda filmerna värda att nämna i sammanhanget är Noés tidigare filmer, The Tree of Life (2011) och Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey (1968).

Just den sistnämnda är en film Noé dyrkar och har haft som inspiration genom sin filmkarriär. En ”trippfilm/trip movie” (något som myntades i och med just 2001) – en film så visuell och djupt uppbyggd av känslan att den påminner om en pulserande drogkick. Det var vad Noé ville – och har lyckats med, att uppnå i och med Enter The Void.

På många sätt är det Gaspar Noés Magnum opus. Det är inte hans bästa film (Irréversible är snäppet värre), men Enter The Void är så packad med Gaspars stildrag att ett större projekt väl knappast kommer återupprepas från hans sida?

Sex- och våldsprovokation, människans förfall, kameraarbete som framkallar åksjuka och eufori olikt något jag tidigare sett, en blytung ljudbild som paralyserar mig – allt detta framkallar den kanske mest påtagliga skildringen i filmhistorien av vad en enda karaktär ser, hör och känner genom sin egna sinnen.

Jag har nog aldrig tidigare varit så tätt inpå en annan människa på film, vilket också gör det mycket svårt att släppa filmen.

Tomheten som filmen ger ett avtryck av är både filmens styrka och enda svaghet. Just den känslan är ändå Gaspar Noés intention med filmen, för den handlar i slutändan om en ung mans högst personliga resa efter att hans kropp seglar vidare.

Precis som i 2001: A Space Odyssey undrar jag vad som hände, men det är vad jag känt som är det viktiga.

”In the end, everything has been very meaningless. I guess that’s why the movie is called Enter the Void. At the end, it’s all about emptiness.”Gaspar Noé

 Ett visuellt mästerverk med häpnadsväckande kamerateknik, redigering, ljudbild och en visionär milstolpe inom filmkonsten!
 Den okonventionella handlingsföljden som berättas nästan enbart genom huvudkaraktärens syn och minnesbilder gör att inga poänger med filmen skrivs ut tydligt och därför finns risken att tittaren känner sig vilseledd. Detta i kombination med det psykedeliska fotot kan orsaka både bokstavlig och reflektionsmässig yrsel. Upplevelsen är dock för speciell för att ratas på grund av sådana risker – mottagandet begränsas alltid utav tittaren själv.

Fotnot: Här är ett smakprov av filmen, i form av filmens minst sagt färgstarka förtexter som är det snyggaste jag sett – det spelar ingen roll att jag inte hinner utläsa särskilt mycket av dem…