Carrie (1976) eller: En filmisk uppvisning i sällsynt lyckad mobbing

Inför min topplista över filmåret 1976 som jag släpper idag kommer här en rinnande färsk recension av Carrie, regisserad av Brian De Palma och med en triumferande Cissy Spacek i huvudrollen. Rysarsuccén skildrade väldigt visuellt och lågbudgetsmart utnyttjandet i skolan av en ensam tjej med en något problematisk pubertet. 

Skolflickan Carrie har en övernaturlig förmåga som innebär att hon kan flytta saker med hjälp av tankekraft. Detta leder till en katastrof för hennes plågoandar… Baserad på romanen ”Carrie” av Stephen King från år 1974.

If you’ve got a taste for terror… take Carrie to the prom.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.

---

Första gången jag såg Carrie fattade jag inte vad folk tyckte var så bra med denna skräck och varför regissören Brian De Palma över huvud taget kunde hyllas. Jag såg inte hans stil i dom mer kommersiella filmerna – då. Detta kom att ändras på för ett knappt decennium sedan när jag upptäckte De Palmas filmer bortom dessa kioskvältare och varje gång jag återbesökte Carrie växte den… och växte den… och växte den. Finns mycket jag nu älskar med Carrie.

Inte minst fokuset på hennes utanförskap och den pubertalt riktade mobbingen som till skillnad från nästan alla andra mobbingskildringar görs sofistikerat. Mobbing är oftast utstuderad och slug, inte bara puttar och simpelt elaka ord i någon skolkorridor. Carrie är en mobbingtriumf.

Poplåten ”I Never Dreamed Someone Like You Could Love Someone Like Me” (skriven av Merrit Malloy, komponerad av filmkompositören Pino Donaggio och sjungen av Katie Irving) gör mig alltid oerhört emotionell.

Betyg:
5 – Atmosfär
5– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

---

Carnival of Souls (1962) eller: Tillbaka från döden, men något fastnade

Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.

En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.

Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.

She Escaped Death. Now It Wants Her Back!

Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.

Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.

Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.

Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.

Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Årets bästa filmer 1980

Jag ska fatta mig kort om filmåret 1980. Det är i allra högsta grad det starkaste året för rysare jag sett. Att stabila filmer som Raging Bull och Blues Brothers inte ens får plats på någon av dom 15 första placeringarna på topplistan säger också något om årets bredd på kvaliteten. Många av mina favoritregissörer var i farten detta år, vilket gjorde listandet extra trevligt. Rollin, Lynch, Russell, De Palma, Kubrick, Carpenter. Och då har jag ännu inte sett Kurosawas färgbomb Kagemusha, Argentos Inferno eller Schraders American Gigolo, som väntat på mig alldeles för länge.

---

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Kagemusha, Inferno, American Gigolo, The Watcher in the Woods, Ordinary People, Ur Marionetternas Liv, Stardust Memories, Cruising, Motel Hell, Airplane!, The Big Red One, Caddyshack, The Blue Lagoon, Coal Miner’s Daughter, Private Benjamin, Little Darlings, The Stunt Man, Terror Train, Xanadu, Cheech and Chong’s Next Movie, He Knows You’re Alone, Somewhere in Time, Urban Cowboy

---

Inte riktigt där: Raging Bull, Vi Hade i alla fall Tur med Vädret, Madicken på Junibacken, Blues Brothers, The Long Riders, Cannibal Holocaust, Superman II, Popeye

---

Topplistan:

15. Altered States

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras.

Recensionen från 2017 hittar du här.

---

14. Friday the 13th

Mitt hjärta klappar inte lika starkt för Fredagen den 13:e som för flera andra slashers, men som ren exploitationunderhållning är den klart färgstark och det går inte att komma ifrån influensvärdet.

---

13. The Fog

Behöver återse The Fog, men utöver John Carpenters förmåga att skapa atmosfär genom vacker miljöåtergivning är det framför allt hans suveräna filmmusik som ringer kvar från denna i övrigt mer grumliga… dimmiga, upplevelse.

---

12. Paura Nella Città Dei Morti Viventi / City of the Living Dead

Lucio Fulci skapade genomgående särpräglad stämning som få i sina lågbudgetproduktioner. Ett potpurri av fascinerande idéer bjuds det på i staden med dom levande döda.

---

11. Flash Gordon

Barndomsnostalgi som heter duga. En scenografisk och kostymmässig chockupplevelse med pampigt soundtrack från Queen och Max Von Sydow som du aldrig trodde du skulle få se honom.

---

10. Sällskapsresan

Faktiskt inte min favoritsällskapsresa, men filmens regn av detaljhumor är briljant. En stilbildare.

---

9. La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted

Skönhetssurrealisten Jean Rollin skapar atmosfär av sällan skådat slag. Den här filmen sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Recensionen från 2017 hittar du här.

---

8. Making ‘The Shining’

Stanleys dotter Vivian Kubrick lyckas i knappt vuxen ålder dokumentera essensen av Kubricks filmskapande. Ett dokument om perfektionistisk envishet och dess medhjälpare. Passion är inte alltid häftiga gester.

---

7. Maniac

William Lustigs stadsblöta berättelseskildring är ett föredöme för genren. Jay Chattaways melankoliska neonoirmusik är som godis. Joe Spinell gör en rollprestation som spelar långt, långt över den liga filmen brukar kretsa inom och det gör även manuset, som han också skrev. Maniac är en av dom bästa bloddrypande b-filmerna jag sett. R.I.P. Joe Spinell.

Läs min recension från 2011 här.

---

6. The Changeling

En ovanligt kompetent och väldirigerad slowburnerrysare med en suverän George C. Scott som hemsökt änkling. Har åldrats ovanligt bra.

Läs min recension från 2013 här.

---

5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back

Det bästa kapitlet från Star Wars-sagan hittar vi i mitten.

---

4. Heaven’s Gate

Räknar jag upp dom mest häpnadsväckande vackert fotade filmerna genom tiderna kommer Michael Ciminos och Vilmos Zsigmonds mastodontiska antiwestern tveklöst på någon av dom första fyra fingrarna. Vi lär aldrig se något nytt som slår filmens ljus och miljöer, någonsin. Svindlande!

---

3. Dressed to Kill

Det här var tillsammans med Sisters (1973) filmen som fick mig att inse att Brian De Palma är en mästare inom visuellt berättande. Hitchcock lär fortfarande le av förtjusning i sin grav.

---

2. The Elephant Man

Jag tror inte att någon annan film har träffat mina tårkanaler lika säkert som David Lynchs skildring av den vanskapte och utstötte ”elefantmannen”. Inte en vanlig lynchfilm, men någon vanlig lynchfilm existerar väl inte?

---

1. The Shining

Inga kommentarer kan beskriva detta mästerverk rättvist. Filmen ska liksom Eraserhead och andra unikum upplevas, inte beskrivas.

---

Och här i slutet av listan hittar du som vanligt länkarna till övriga filmspanares topplistor över filmåret 1980. Är det någon som INTE har The Shining som förstaplats? Se efter så får du svaret…

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Fiffis filmtajm 
Filmfrommen
Flmr

Eyes of Fire (1983)

Genre: Rysare, Western
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Cry Blue Sky
Manus: Avery Crounse
Regi: Avery Crounse
Längd:  90 min
Budget: 2 600 000 dollar (USA)
Skådespelare: Dennis Lipscomb, Guy Boyd, Rebecca Stanley, Sally Klein, Karlene Crockett, Fran Ryan, Rob Paulsen, Kerry Sherman, Caitlin Baldwin

When America was young and Spirits of Evil reigned in a Forest of Darkness.

En skara nybyggare flyr ut i vildmarken sen de blivit anklagade för brott mot gud. De beslutar sig för att starta ett nytt samhälle i vildmarken men en häxa och osaliga själar gör livet svårt för dem.

Temacheck: Det här är en lysande spik! ”Witches” förekommer i form av filmens tema som är häxkraften, om den finns och i så fall var den finns – och hur når den oss människor? ”Bitches” förekommer det gott om, då den ”tveksamma” kvinnan alltid är misstänkt när det talas om häxor och särskilt en kvinna i filmen är extra utsatt, då hon blivit mer djurisk än mänsklig i sitt beteende. Filmens triumf är dock att ha med små barn på ett enligt mig kreativt och vackert sätt, då barnen får stå föremål för den rådande häxstämpeln. Filmen innehåller ett barn som vuxit upp i det vilda och blickarna mot detta naturbarn är inte alltid så nådiga.

Eyes of Fire är en film som det tidigare endast talades om i dom undergroundkretsar av skräckfilmvärlden som letat under stock och sten (läs; smalskräckfilmsforum, nischade filmbloggar eller gömda hyrvideohyllor) för att hitta dom där högintressanta, udda filmerna som aldrig riktigt fick en chans att säljas. Under ett årtionde som 80-talet kom otaliga skräckfilmer och försökte bryta sig genom isen för att nå hem till dig vid hyrvideobutiken genom en sunkigt inramad VHS-kassett. Dom allra flesta följde dock naturens sannolikhetslära och försökte likna varann för att locka den publik som ville ha mer av det dom kunde begripa, eftersom dom sett något liknande förut och tyckte det var ”helt okej” eller kanske till och med ”rätt najs”. Annars gick det givetvis att krossa isen med säljargument som ”lemmarna flyger!” eller ”blodigare än motorsågsmassakern!” Vilka filmer hade inte mer blod än The Texas Chainsaw Massacre på 80-talet? Men visst lät det som ett givet argument om du ville ha terror för hela slanten.

Under denna tid hade inte en psykologisk, ambitiös och historiskt dramafylld rysare inte en chans att nå publiken. Kraftfullt psykedeliska skildranden av hur häxkrafter kom från träden själva snarare än som pomperipossor eller sexiga förförerskor var att ta skräcken alldeles för långt ifrån vad som var definitionsramarna inom marknaden. Endast några hundratal har betygsatt Eyes of Fire, men idag kan du se den i stämningsfull VHS-kvalitet på både youtube och vimeo om du inte redan äger den sällsynta VHS:en som faktiskt fick release till slut 1987 – fyra år efter filmens tillfälliga cirkulation på några amerikanska biografer premiäråret 1983. Kanske hittar du liksom mig en ny alternativ rysarpärla i Eyes of Fire från det inte så nådiga 80-talets bortglömda vrår. En avart långt mycket bättre än sitt öde. Sedan den ambitiösa, intressanta The Witch: A New-England Folktale (2015 – läs min recension) fick release har Eyes of Fire äntligen fått en antydan till nytt liv åtminstone inom den ack så smala  smalskräckfilmsbubblan, tack vare innehållsmässiga likheter.

Vad gör denna film så briljant till skillnad från det mesta som kom under samma tid som den? Varför hyllar jag denna framför alla dom där blockbusterklassikerna och videovåldssnackisarna som sedan färgat rysarproduktionen från alla andra årtionden likt karamellfärg som inte går att tvätta bort?

Den audiovisuella atmosfären. Filmkompositören Brad Fiedel (som ligger bakom musiken till Terminator 1 & 2) hade vid det här laget redan präglat den obskyra skogsslashern Just Before Dawn (1981) med ETT ENDA atmosfäriskt ambient ljudspår som lyfte den filmen till att inneha ett av skräckfilmhistoriens allra mest effektiva ljudbilder någonsin! Här – utan att jag på förhand hade en aning om att han medverkat igen, får han mig i samma dovt invaggande atmosfärer. Som att du håller på att somna av utmattning lutandes mot en stubbe i skogen, samtidigt som naturen självt smyger sig fram och snärjer dig, sakta, så att du kan vakna upp till ett liv i bojor, medan ormar, myror och rovfåglar gnager ur din benmärgssaft tills du somnar om på din bädd av mossa en sista gång. Eller för all del en atmosfär som passar utmärkt att glida på en centimeternära, spegelblank vattenyta till, iakttagandes nybyggare i Nordamerikas vilda storskogar som ser möjligheternas land men inte hur motståndet väntar dem, från håll dessa ”civiliserade” lyckosökare tidigare endast hört i folksägner och mytologiska skrifter.

Denna atmosfär, tillsammans med ett visuellt flippigt magielement och briljant komponerat foto, gifter sig underbart med filmens suggestiva dramaturgi, fri från konkreta slutsatser. Där konventionella filmer hade sänkts av liknande effekter och vattnats ur av ambient musik som klätt av konventionberättandets fattiga bidrag till åskådarens inlevelse genom egen fantasi, frodar Eyes of Fire. Du måste sudda ut gränserna mellan realism, feberdröm och filmisk effektkomposition för att smälta den subtila galenskap filmen besitter, men har du förmågan att göra det har du en häxfilm som besitter guldet från Antichrist (2009), nämnda The Witch samt typ spexet i Rovdjuret / Predator (1987) men försätter det i en handling som mer liknar Terrence Malicks Days of Heaven (1978 – läs min recension), The New World (2004) eller kanske ännu mer Nicolas Winding Refns Valhalla Rising (2009). Känn på den mixen! En till film från senare år som väl också måste nämnas tillsammans med Eyes of Fire är nog ändå oscarsbelönade The Revenant (2015 – läs mina två recensioner här och här). Vågar jag nämna Twin Peaks ännu en gång, också? Ja, filmen har vibbar av Twin Peaks mer maniska sidor.

Vissa kanske skulle kalla Eyes of Fire för spretig för sitt eget bästa, men det är samma person som värdesätter en publik framgång hellre än ett intressant innehåll. Mänskligheten kommer ställas inför ett mandomsprov i mötet med Eyes of Fire och förmodligen kommer 80 procent gå därifrån med en längtan efter att runka av ABBA Teens och Marie Serneholt till tonerna av Britney Spears ”I’m a slave for you” för att över huvud taget rena sig från det märkliga fyrverkeri i slow-motion dom just bevittnat. Dom övriga 20 procenten – den visa minoriteten, kommer inte ångra att dom sett en häxfilm som tillför något speciellt till den i övrigt väldigt fyrkantiga skräckgenren.

I alla dessa filmer som andas samma luft som Eyes of Fire är det på ett oerhört fundamentalt skildrat sätt – rentav urmytologiskt, Människan mot Naturen och var Gud ska placeras in i den duellen. Människan förenad med naturen – hur den värderas som människans ägodel men visar sig ha själva greppet om människan. Människan slår snubbelben på sig själv och ur detta svullna människoego separerar sig människan alltmer från naturen och startar blint krig mot den.

Under detta fundamentala förhållande mellan människa och natur kan du som yttre betraktare inte vara riktigt säker på vilken sida du står på, eftersom hela kriget verkar ha uppkommit ur ett missförstånd om att det finns en spricka i en helhet och det vi ser är helheten som slåss mot sig själv. En splittrad Gud. Eller är det ondskan som sipprar fram ur något gott och kriget vi utkämpar handlar inte om några egoistiska missförstånd, utan en viktig balans mellan gott och ont? Om detta ämne skriver jag mer om på bloggen senare idag…

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
38/50 – Totalt

---

Jag kan rekommendera att läsa även Gregory Burkarts text om Eyes of Fire, som publicerades på Blumhouse tidigare i år.

To the Devil a Daughter (1976)

Genre: Thriller, Mysterium, Rysare
Produktionsland: Storbritannien, Västtyskland
Alternativ titel: Child of Satan
Svensk titel: En Dotter åt Djävulen
Manus: John Peacock, Christopher Wicking
Regi: Peter Sykes
Längd:  91 min
Budget: ?
Skådespelare: Richard Widmark, Christopher Lee, Honor Blackman, Denholm Elliott, Nastassja Kinski, Michael Goodliffe, Anthony Valentine, Eva Maria Meineke, Derek Francis, Constantine Gregory, Frances de la Tour

Warning! This Motion Picture Contains The Most Shocking Scenes This Side Of Hell!

En författare av ockulta böcker får i uppgift att skydda en ung kvinna från att hamna i klorna på en satanistisk sekt.

Temacheck: Satanistisk dyrkan och ritualer för att frambringa djävulskrafter ur kvinnor och får sägas vara en given bock i rutan över ”witches”. Nastassja Kinski fyller rollen bra som ”bitch” och filmens män visar helt klart prov på både sexuell dragning och dumdristighet så ”a couple of dicks” kryssas i för en trippel.

Säg vad du vill om filmens ambitiösa plan och mytologi (baserat på en roman av Dennis Wheatley som även bidrog till förlagan av Hammers The Devil Rides Out, 1968) som i det dramaturgiska utförandet endast blir rörigt och dödar publikens (min) förmåga att engageras (vänta… filmskribent Roger Ebert har redan gjort det underhållande när filmen kom), men denna svalt omtyckta hammerfilm är Mysig med stort M. Vardagsmysig med stort V, när du har feber och befinner dig i ett konstant tillstånd av Utzoning med stort U.

Senaste månaden har jag dragits med en ovanligt envis förkylning som emellanåt kryddar mina dagar med feber. Feber med stort F. När jag befinner mig i det tillståndet är jag mottaglig för stämningar jag annars endast brukar drömma om – bokstavligen. Den sortens stämning drömmar och feber besitter. Fast det finns ett ytterligare recept för att hamna i detta tillstånd; sitt inomhus vid fönsterplats, insvept i den värmande eftermiddagssolen. I det läget frikopplas fantasiflödet och du kan hamna i en meditativ rymd där allt ekar. Kanske kommer du närmare gamla minnen från barndomen, eller så spelas absurda dialoger upp runt ditt huvud. Det är en slags vardagsmagi, den här zonen du hamnar i.

Jag befann mig emellanåt där när jag med feber såg To the Devil a Daughter och som i meditation var jag kravlös. I efterhand minns jag inte så mycket av filmens innehåll, men den funkade mer än väl som projektionsduk för min färd till den andra zonen.

En sak ska filmen ha en stor applåd för, oavsett vad du tycker om filmen i övrigt; Kostymerna! Kostymerna med stort K är filmhistoriska höjdpunkter. Christopher Lee klär sig i prästuniform – och som han klär sig. Tänk dig själv… Christopher Lee – mörkrets ståtlige förebild, i svarta prästkläder. Han har aldrig varit mer elegant eller mer intressant klädesmässigt, någonsin. Sedan, Nastassja Kinski – änglarnas egen avbild, klädd som nunna. Du kan inte slå den nunnan. Jag menar förstås i skönhet.

Två ”guilty pleasures” skrivna i stjärnorna i en och samma film. Det räcker för att göra den här filmen till mer än bara en film. Jag hade gärna velat vara ett krucifix på väggen under inspelningen av denna film, för att få se mer av honom i prästuniform och henne i nunnedräkt.

Trivia:

• Trots Nastassja Kinskis vackra nunneklädsel är den här filmen mest känd för att blott 15-årige Nastassja Kinski (dotter till Klaus Kinski) i en scen syns spritt språngande naken. Minst sagt kontroversiellt. Dessutom en oväntad casting med tanke på att hon spelar en 18-åring.
• Detta var den brittiske skådespelaren Michael Goodliffes sista film, då han samma år vid en ålder av 61 år tog sitt liv på grund av depression.
• Hammer Films paradstjärna Christopher Lee gjorde inga fler filmer för produktionsbolaget efter To the Devil a Daughter och detta ses också som Hammer Films sista film för den klassiska eran i och med övergången till TV-mediet. Påståendet om Sir Lee stämde åtminstone i 35 år, tills han 2011 gjorde en ”comeback cameo” i den hammerproducerade rysaren The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

---

 

Bonusfoton: