Etikettarkiv: The Elephant Man

Årets bästa filmer 1980

maxresdefault

Jag ska fatta mig kort om filmåret 1980. Det är i allra högsta grad det starkaste året för rysare jag sett. Att stabila filmer som Raging Bull och Blues Brothers inte ens får plats på någon av dom 15 första placeringarna på topplistan säger också något om årets bredd på kvaliteten. Många av mina favoritregissörer var i farten detta år, vilket gjorde listandet extra trevligt. Rollin, Lynch, Russell, De Palma, Kubrick, Carpenter. Och då har jag ännu inte sett Kurosawas färgbomb Kagemusha, Argentos Inferno eller Schraders American Gigolo, som väntat på mig alldeles för länge.


ju

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Kagemusha, Inferno, American Gigolo, The Watcher in the Woods, Ordinary People, Ur Marionetternas Liv, Stardust Memories, Cruising, Motel Hell, Airplane!, The Big Red One, Caddyshack, The Blue Lagoon, Coal Miner’s Daughter, Private Benjamin, Little Darlings, The Stunt Man, Terror Train, Xanadu, Cheech and Chong’s Next Movie, He Knows You’re Alone, Somewhere in Time, Urban Cowboy


raging-bull

Inte riktigt där: Raging Bull, Vi Hade i alla fall Tur med Vädret, Madicken på Junibacken, Blues Brothers, The Long Riders, Cannibal Holocaust, Superman II, Popeye


Topplistan:

15. Altered States

tumblr_mm1j3iglw41r285tzo6_1280

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras.

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-06


14. Friday the 13th

maxresdefault-12

Mitt hjärta klappar inte lika starkt för Fredagen den 13:e som för flera andra slashers, men som ren exploitationunderhållning är den klart färgstark och det går inte att komma ifrån influensvärdet.

SYD-Betyg-06


13. The Fog

the-fog-1980-11

Behöver återse The Fog, men utöver John Carpenters förmåga att skapa atmosfär genom vacker miljöåtergivning är det framför allt hans suveräna filmmusik som ringer kvar från denna i övrigt mer grumliga… dimmiga, upplevelse.

SYD-Betyg-06


12. Paura Nella Città Dei Morti Viventi / City of the Living Dead

4713-original

Lucio Fulci skapade genomgående särpräglad stämning som få i sina lågbudgetproduktioner. Ett potpurri av fascinerande idéer bjuds det på i staden med dom levande döda.

SYD-Betyg-07


11. Flash Gordon

ymdfwjl8seicb60t454x

Barndomsnostalgi som heter duga. En scenografisk och kostymmässig chockupplevelse med pampigt soundtrack från Queen och Max Von Sydow som du aldrig trodde du skulle få se honom.

SYD-Betyg-07


10. Sällskapsresan

large_3ef83ff27ce961a460dee08b348bfb19-sallskap5

Faktiskt inte min favoritsällskapsresa, men filmens regn av detaljhumor är briljant. En stilbildare.

SYD-Betyg-07


9. La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted

night-hunted-1

Skönhetssurrealisten Jean Rollin skapar atmosfär av sällan skådat slag. Den här filmen sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-07


8. Making ‘The Shining’

the-shining-kubrick

Stanleys dotter Vivian Kubrick lyckas i knappt vuxen ålder dokumentera essensen av Kubricks filmskapande. Ett dokument om perfektionistisk envishet och dess medhjälpare. Passion är inte alltid häftiga gester.

SYD-Betyg-08


7. Maniac

maniac803big

William Lustigs stadsblöta berättelseskildring är ett föredöme för genren. Jay Chattaways melankoliska neonoirmusik är som godis. Joe Spinell gör en rollprestation som spelar långt, långt över den liga filmen brukar kretsa inom och det gör även manuset, som han också skrev. Maniac är en av dom bästa bloddrypande b-filmerna jag sett. R.I.P. Joe Spinell.

Läs min recension från 2011 här.

SYD-Betyg-08


6. The Changeling

the changeling george-c-scott

En ovanligt kompetent och väldirigerad slowburnerrysare med en suverän George C. Scott som hemsökt änkling. Har åldrats ovanligt bra.

Läs min recension från 2013 här.

SYD-Betyg-08


5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back

swbreakinto2

Det bästa kapitlet från Star Wars-sagan hittar vi i mitten.

SYD-Betyg-08


4. Heaven’s Gate

heavensgate

Räknar jag upp dom mest häpnadsväckande vackert fotade filmerna genom tiderna kommer Michael Ciminos och Vilmos Zsigmonds mastodontiska antiwestern tveklöst på någon av dom första fyra fingrarna. Vi lär aldrig se något nytt som slår filmens ljus och miljöer, någonsin. Svindlande!

SYD-Betyg-08


3. Dressed to Kill

dressed-to-kill

Det här var tillsammans med Sisters (1973) filmen som fick mig att inse att Brian De Palma är en mästare inom visuellt berättande. Hitchcock lär fortfarande le av förtjusning i sin grav.

SYD-Betyg-09


2. The Elephant Man

elephant-man-07

Jag tror inte att någon annan film har träffat mina tårkanaler lika säkert som David Lynchs skildring av den vanskapte och utstötte ”elefantmannen”. Inte en vanlig lynchfilm, men någon vanlig lynchfilm existerar väl inte?

SYD-Betyg-10


1. The Shining

The Shining 16

Inga kommentarer kan beskriva detta mästerverk rättvist. Filmen ska liksom Eraserhead och andra unikum upplevas, inte beskrivas.

SYD-Betyg-GULD


Och här i slutet av listan hittar du som vanligt länkarna till övriga filmspanares topplistor över filmåret 1980. Är det någon som INTE har The Shining som förstaplats? Se efter så får du svaret…

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir
Jojjenito

Fiffis filmtajm 
Filmfrommen
Flmr

Annonser

Biografiska skildringar: Top 1-5

5. Leaving Las Vegas (1995)

large_leaving_las_vegas_blu-ray10

”Sera… What you don’t understand is… No, see, no… You can never, never ask me to stop drinking. Do you understand?”

Nicolas Cage har en skådespelarkarriär olik dom flesta, med precis alla typer av roller i bagaget och ändock alltid ett starkt, eget avtryck på varje roll. Han är oftast hysterisk och positivt överspelande så pass att engagemanget ploppar ut genom ögonhålorna och hur mycket jag än älskar lågmäldhet så står jag bakom hans excentriska infall fullt ut.

Därför blev jag väldigt berörd när jag fick se honom i sin karriärs starkaste rolltolkning som också gav honom både en Oscar och en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” 1995. Jag tänker på rollen som manusförfattaren Ben Sanderson i regissören/manusförfattaren Mike Figgis (The Loss of Sexual Innocence, Timecode, Hotel) adaption Leaving Las Vegas.

Cage spelar alltså en manusförfattare som harvar i hollywood, men efter att hans familj lämnat honom och ingen längre vill anställa hans tjänster så tröttnar han på sitt värdelösa liv, tar ut alla besparingar på banken och beger sig till Las Vegas för att spendera allt på alkohol och supa ihjäl sig ohämningslöst så fort han kan.

Väl där träffar han Sera (spelad av fantastiska Elisabeth Shue) – en prostituerad kvinna lika förlorad som honom. Tillsammans ser dom någon slags glädje mitt i det destruktiva eländet dom ”lever” i och Ben bestämmer sig för att ta sällskap med henne mot det bistra slutet.

Cage är en galen muntergök med en släpig uppsyn och i rollen som gravt alkholpåverkad ända in i fördärvet ger han en ny dimension – en sorgligare, men också mer levande och mänsklig dimension.

Man kan skratta åt hans infall, men här syns det vemodiga, tragiska i en man som vill dö med stil och det sorgliga i hur dom små fragmenten av ljusglimtar och kärlek oftast syns som mest i det absoluta mörkret. Svår alkolism har väl sällan porträtterats så bra som här?

Mike Figgis adapterade filmen efter en delvis självbiografisk roman av författaren John O’Brien, vars största framgång – näst efter hans romandebut med Leaving Las Vegas bestod, i att under pseudonym ha skrivit avsnitt 37 (Toys in the Attic) av den tecknade TV-serien Rugrats, 1992.

Hans självbiografiska roman om hur han på kanten av alkoholens stup hittade kärleken i en annan förlorad själ släpptes 1990. Fem år senare, två veckor efter att han fick veta att hans roman skulle filmatiseras, satte han en revolver mot sitt huvud och tryckte på avtryckaren. Enligt hans far var romanen Johns självmordsbrev.

4. Schindler’s List (1993)

schindlers_list_18

”I could have got more out. I could have got more. I don’t know. If I’d just… I could have got more.”

Det ska sägas att det var länge sedan jag såg Steven Spielbergs (Jaws, E.T, Indiana Jones) magnum opus som är ”the World War II movie to end all World War II movies”, men avtrycken den satt är desto starkare då den på ett sånt omfattande plan visar allt det fruktansvärda som dom utsatta under Förintelsen fick utstå.

Till och med den store filmskaparen Stanley Kubrick lade sitt drömprojekt om att få skildra Förintelsen på hyllan när han fick nys om att Steven Spielberg skulle göra Schindler’s List, just eftersom han inte trodde att han kunde toppa den filmen. Det är stora ord när dom kommer från filmvärldens störste och mest ambitiöse perfektionist.

Spielberg erbjöds att filmatisera projektet redan 1983, men kände sig på den tiden inte mogen för innehållet och erbjöd det till andra regissörer.

Efter att manusförfattaren Steven Zaillian (Awakenings, American Gangster, Moneyball) arbetat fram ett manus tillsammans med regissören Martin Scorsese (Taxi Driver, The Last Temptation of Christ, Goodfellas) erbjöd Steven Spielberg sin vän Scorsese att byta tillbaka projektet mot remaken av thrillern Cape Fear (1992) och resten är filmhistoria.

Bilderna från filmen – varje scen var och en, är som dokument i sig från den hemska tiden. Jag minns avrättningen av en judisk man som fördröjs då pistolen kärvar. Jag minns den lilla flickan med röd kappa som får bli en utmärkande symbol för den oskuld som slaktades och brändes av nazisternas omänskliga överhetssinnen.

Jag minns Liam Neesons prestation som den så ovanlige industrimannen Oskar Schindler, när han förkrossad utbrister hur han kunde ha räddat fler judar. Hur han inte varit tillräckligt aktiv och hur han känner skuld inför alla dem som inte klarade sig.

Det är starkt och det är en av få filmer som nästan får anses vara perfekta.

3. The Assassination of Richard Nixon (2005)

07

”Who are these men? Who are these men, maestro, who keep us waiting at their feet? The meek shall not inherit the earth. The earth belongs to the bullies who do not care how they get to the top, as long as they arrive. I am an honest man, and if that is to be my undoing then so be it… but I will not go quietly.”

Förbisedda filmer som är riktigt jädrans bra får alltid en särskild plats i mitt hjärta. Denna film är precis en sådan och den passionerade favoriten Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) gör sin imponerande karriärs allra bästa prestation i rollen som den välmenande och godhjärtade familjefadern och arbetsmyran Sam Bicke som  (förlagan hette Samuel Byck).

Filmen har en väldigt human kärna som likt Taxi Driver (1976) berör det förkrossande i att vilja passa in och bli accepterad för den man är, men bli besvarad med utstötthet, missförstånd och anklaganden. Bicke känner hur han allt mer förlorar hoppet om sina medmänniskor när han aldrig tillåts att räcka till.

Sean Penn är hjärtskärande i scen efter scen. Han har själv sagt att Sam Bicke är den mest krävande rollen han tagit sig ann och det syns verkligen. Det är tveklöst en av 2000-talets mest gripande rollprestationer enligt mig.

Filmen var först en påhittad idé snarlik slutresultatet, men under förarbetet märkte filmskaparna att en verklig händelse påminde starkt om deras idé och man bestämde sig för att låta den verkliga historien prägla ursprungsidén. Det säger mycket om filmens starka kärna.

2. Lasermannen (2005)

laser

Autentisk filmmonolog hämtad från polisförhör med ”Lasermannens” sjätte offer – Erik Bongcam 1992, innan gripandet av John Ausonius:

”Jag tror inte ni ska leta efter en blond rasist. Jag tror gärningsmannen har utländska föräldrar. Han har troligen råkat ut för samma problem som alla invandrare i Sverige. Kallats neger och svarting och har mobbats som barn. Och nu som vuxen har han identitetsproblem. Han vill va svensk och tar avstånd från invandrare så mycket som det nånsin går. Han vill accepteras som svensk. Det är därför han skjuter på mörkhåriga.”

Mikael Marcimain är defintivt en av världens skickligaste regissörer och jag uppskattar och sympatiserar med honom enormt för hans perfektionistiska hängivenhet åt dom projekt han tar sig för (Upp Till Kamp, Call Girl, kommande Gentlemen & Gangsters).

Det finns knappast någon filmskapare i hela världen som lägger sådan vikt vid autencitet i ämne, miljö, kostym och skådespeleri som han gör.

Hans genombrott är också hans bästa arbete till dags datum – ett porträtt av Wolfgang Alexsander Zaugg, senare John Stannermann, senare John Ausonius, men mest känd som ”Lasermannen”. En man som kände sig missuppfattad av samhället, hämmades av alienation och började skjuta människor som såg ”osvenska” ut och som spred skräck i Sverige.

Det är dock inte bara ett porträtt av en mans förfall, galenskap och terror utan lika mycket ett porträtt av samhället han levde i.

Ett Sverige i förändringens tid, där skuggan av miljonprogrammet, Olof Palmes död, nya tider med börsboom och börsras samt framgångarna för ett främlingskritiskt parti – NY Demokrati, skapade stora rubriker i skuggan av extremhögern och extremvänstern.

Allt är så fruktansvärt välgjort. Skildrandet av den svenska polisens lunkanden och tafflanden, deras naiva trångsynthet och med kaffe och kanelbullar på skrivborden. Det psykologiska skildrandet av John Ausonius själv, där man kan se hur han känner sig missförstådd och hur skälvande den privata utvecklingen är för en människa som alienerar och alieneras.

Sveriges bästa skådespelare – David Dencik (En Såpa, Tinker Tailor Soldier Spy, Hotell), gör en rollprestation som näst intill saknar motstycke inom svensk rörlig bild och går in så mycket för sin gestaltning att det är svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara skådespeleri. Hans beteende är så subtilt men ändå så tydligt och äkta.

Den folklige kriminologikonen Leif GW Persson har för övrigt själv beskrivit Lasermannen som den mest välgjorda kriminalskildringen som någonsin gjorts inom film eller TV i Sverige. Med tanke på hans skepticism är det värt att använda som ett starkt försäljningsgrepp.

Javisst ja… Lasermannen må vara en miniserie och ingen film, men sådan klass som den håller så kan den inte lämnas utanför den här listan. Har du inte tagit dig tid att se Lasermannen så gör det omedlebart!

1. The Elephant Man (1980)

large_elephant_man_blu-ray1

”Never. Oh, never. Nothing will die. The stream flows, the wind blows, the cloud fleets, the heart beats. Nothing will die.”

Givetvis. David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) – min absoluta favoritfilmskapare, fick med hjälp av humorgeniet Mel Brooks (The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles – också kallade Det Våras För…-filmerna) göra en film om Joseph Merrick (i filmen kallad John Merrick).

En man som i slutet av 1800-talets England uppmärksammades som cirkusattraktion då hans gravt missbildade kropp – proppfull av tumörbildningar, gett honom ett utseende olikt någon människa. På cirkusen presenterades han inför skrämda, hånande och spottande människor som ”Den förskräcklige elefantmannen”.

David Lynch lyckas plocka fram en sådan stark empati och sympati för denne människa att jag inte gråtit så mycket till en film sedan Titanic (1997).

Det starka är dock inte att jag gråter av sorg, utan av medkänsla för Merrick och hans vänlighet inför alla dom människor som ser på honom som om han vore annorlunda. Hans oerhörda vilja att bara få vara en människa bland människor – se på teater, le och sova, är så gripande att jag inte kan hålla känslorna tillbaka.

Alla dessa små ögonblick av vardag som vi tar för givet är värt guld för Merrick, just eftersom han aldrig accepterats göra dem utan istället fängslats i en mörk håla med en säck över huvudet och en cirkusdirektör som piskar honom dag och natt som ett värdelöst djur.

John Hurt (Alien, 1984, Watership Down) gör rollen som John Merrick helt och hållet formidabelt – särskilt eftersom han trots en massiv makeup lyckas uttrycka sina känslolägen starkare än vad jag förmodligen någonsin sett. Ordet ”hjärtskärande” är själva defintionen av Lynchs filmporträtt.

Mel Brooks – humorproducenternas producent och glädjespridare, hade sett Lynchs debutfilm – det svartvita, bisarra skräckfenomenet Eraserhead (1977) på en biograf en natt och trots allas motsatta förväntningar erbjöd han David Lynch att regissera The Elephant Man just eftersom han tyckte att Lynch var ”en galning och perfekt för uppgiften”.

Lynch är än mer idag än då känd för sina surrealistiska, mörka och svårförståeliga filmverk men The Elephant Man är inte det minsta svårbegriplig. Bara väldigt öm och poetiskt men ändå väldigt nedtonad och enormt gripande från början till slut.

Som en tidlös saga om oförstånd och medmänsklighet hämtad från verkligheten.

Biografiska filmer jag ännu inte sett men borde se:

Serpico, All the President’s Men, Lawrence of Arabia, Patton, My Left Foot, Malcolm X, Gandhi, Aguirre – the Wrath of God, La Vie en Rose, Kundun, Chariots of Fire, The Last Emperor, Born on the Fourth of July…

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.