Idag är det fredagen den 13:e och en trupp av filmbloggare har gått ihop för att på varsin blogg skriva om en film som vi ångrat att vi har sett. En rolig, tänkvärd men svår utmaning. Jag rekommenderar varmt att även läsa inläggen hos filmbloggarna;
Filmitch
Addepladdes j-vla filmblogg
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr – en sorts filmblogg
Voldos filmblogg
Plox – om film
Blue Rose Case
The Velvet Café
Royale With Cheese
Movies – Noir
Det tar emot att påstå något så hårt att jag sett en film som jag ångrar att jag sett, eftersom jag tycker att man ska se all film (och hela filmen) för att över huvud taget få perspektiv på vad som är bra och vad som är dåligt. Jag kan däremot nämna enstaka filmer som jag ångrade att jag såg direkt efter att jag sett dem, även om jag idag inte grämer mig över att jag såg filmen.
Jag kan också nämna filmer jag på sätt och vis ångrat att jag sett, men mest av allt ångrat att andra har sett eller åtminstone önskat att de inte sett dem med den inställning de sett den genom.
Jag hoppas för allas eget bästa att vi ser all sorts filmer med en viss cynisk, onaiv inställning och inte köper allt som grisen i säcken. Så det här inlägget är till alla naiva människor som tror att världen är en enkel värld vi gör svår och inte en svår värld vi gör enkel. Jag tar på mig rollen som det bittra regnmolnet, denna oturens dag, och vänder mig till en typ av film vars själva kärna jag vänder mig emot.
Man skulle kunna säga att det är en film jag ångrar att DU har sett! (men ta bara åt dig om du känner dig utpekad)
Grease. En superklassisk, romantisk musikal. Ett brutaltydligt exempel på ett melodrama. En ideal tonårsvärld där flickorna är blonda dockor i kjol, men ifall de vill revoltera mot den perfekta världen och bli farliga kan de dra på sig svarta, tighta kläder och tjuvröka bakom skolgården.
Pojken kan antingen vara den dumma, snygga killen eller den goda, snygga killen. Eller plugghästen. Sport och bilar är det heta och gömmer du dig bakom ett par solglasögon så storknar tjejerna oavsett om du är en hästkille eller har spolat ner en yngling i skoltoaletten.
Flickan vi alla ska gilla är den populära, ordentliga tjejen från cheerleader-laget i rosa färger som alla andra tjejer kompissvärmas kring och de kan den hemliga regeln om att överlåta den snygga killen till henne på den stora dagen.
En vanlig dag i den inte alltför invecklade skolperioden – på film.
Filmen är ju medvetet målad i 50-talets allra mest nostalgiska kontraster för att vi ska vara med på noterna – om det så är på allvar eller på skämt vi är det. Problemet är ju att den här ”ideala” hollywoodmallen smittar av sig på våra verkliga förhoppningar när vi växer upp.
Jag vill inte se byggandet av den här fasaden – jag vill se den rivas och jag vill se hur alla som hoppades på att få vara naiva kommer reagera på det – positivt eller negativt? Det beror ju på hur vi kommer handskas med insikten att vi målar livet i akvarell för att dölja den bistra verkligheten – för det går aldrig att övervinna den.
Filmen är jättepopulär och kärlekshistorien är jätteromantisk, men buskapet gör mig orolig och det spritter av olyckskreativitet i min kropp. Föreställ er vad som händer mellan Sandy (Olivia Newton-John) och Danny (John Travolta) när eftertexten är slut. Inte fan kommer de sjunga genom resten av livet tillsammans?
De kommer ju antagligen göra slut ett par månader senare eftersom de omöjligt kan leva tillsammans genom livet i samma sorglösa takt. De kommer ju inte sjunga om när kärleken knakar, när sexet bara är vardagsmat, när ungarna skriker och när de skriker på varandra. Eller för all del – det är en Grease-uppföljare jag skulle vilja se!
Jag uppmuntrar fler att krossa fasader och visa det som döljer sig bakom dem. En David Lynch, en Stanley Kubrick, en Ingmar Bergman eller en Christopher Nolan för all del. Jag stödjer alla som försöker göra det.
Grease är inte bara ett melodrama – en lättsam förpackad nostalgisk enkelhet om tiden som tonåring när allt var så enkelt och oskyldigt. Det är mest av allt en flykt tillbaka till just den känslan för människor som inte klarar av att leva i den hårda verkligheten. Inklusive mig själv stundtals, ska erkännas.
Men det är ofta det vi människor vill få ut av film – en flykt från verkligheten. Idag, fredagen den 13:e, hoppas jag att fler människor kommer till insikt och kan fortsätta leva livet genom att både uppskatta det lättsamma, lika mycket som det tungsinta. Inte för att jag uppmuntrar depression, utan för att jag uppmuntrar att övervinna den.
Att leva med det mörka som vi på instinkt försöker förtränga och istället känna sig stärkt av den, inte sänkt. Det är en konst och det är konst.
Absurd Cinema 
