Etikettarkiv: 1976

Assault on Precinct 13 (1976) eller: Grindhousens Citizen Kane

John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären. 

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

A White Hot Night of Hate!

Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.

Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Annonser

The Missouri Breaks (1976) eller: Marlon Brando lever loppan på landet

Marlon Brando gjorde comeback efter tre år borta från filmvärlden. Jack Nicholson hade nyss vunnit en oscar för Gökboet och fick här chansen att göra film tillsammans med förebilden, under regi av fristilade Bonnie and Clyde-regissören Arthur Penn. En inspelning full av lärdomar och udda upptåg en svunnen sommar. 

Tom Logan är en hästtjuv. På dom stora fälten i Missouri bor ranchägaren David Braxton. Han har hästar och en dotter, värda att stjäla. Braxton har dock just anlitat Lee Clayton – en ökänd ”regulator”, för att spåra och döda dom härjande hästtjuvarna, en efter en. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Marlon Brando fick distans till skådespelarkarriären efter Last Tango in Paris 1972. Den rollen fick honom att ge allt och efteråt ville han aldrig mer gå så långt och offra så mycket för att prestera inom sitt yrke. Skådespeleri skulle vara lek och kul, inte ren utblottning in i dom mörkaste skrymslen av ens psyke. Han pensionerade sig, 48 år gammal med en oslagbar karriär bakom sig, för att fokusera på det som fick honom att må bra och fylla ett syfte i livet. Drygt tre år senare kom han tillbaka som skådespelare, för att tillsammans med grannen Jack Nicholson spela en åldrad yrkesmördare i filmrevisionisten Arthur Penns The Missouri Breaks.

Och lekstuga var verkligen vad Marlon hade. Han fick fria händer att utforma rollen hur han ville. Det bidde en minst sagt excentrisk figur. Han ser ut som att han ridit genom hela den amerikanska historien och råffat åt sig diverse paltor efter vägen. Han talar med en svårlokaliserad brytning som kommer och går lite som han känner för.  Han är en oerhört intelligent, kulturellt bildad och skicklig mördare som ibland får för sig att klä sig som en gammal dam. Han skjuter människor som små ynkliga liv och han tycker om att jaga med ett märkligt spjutkors. Ett vapen som Marlon – en skicklig knivkastare i sina yngre dagar, alltid undrat varför det inte förekommit oftare som kastvapen i den mänskliga utvecklingen.

Han började här på allvar använda sin omtalade improvisationsteknik, där replikerna istället för att övas in skulle läsas upp från små, gömda ”cue cards” skymda för kameran. Där han istället för att fokusera på att imitera repliker på papper skulle ägna sitt uttryck åt att improvisera friskt för att ge scenen mer liv. Marlon improviserade fram nya repliker från tagning till tagning om allt från filosofiska utläggningar till ren komedi, så friskt att Arthur Penn anställde en stenografisk nedtecknare som kunde skriva ned hans improvisationspoesi. Den var för fascinerande för att både skapas och gå förlorad i stunden.

Det kan nog för vissa låta som att Marlon var svårhanterlig och rörde till strukturen för Penn och övriga inblandade, men Penn har beskrivit upplevelsen som en fröjd och Jack Nicholson sade att Marlon var en fröjd för alla att samarbeta med och from som ett lam. Jack Nicholson erkände dock att han några gånger blev frustrerad när Marlon mitt i tagningarna glimtade ner på sina replikkort istället för på honom. Manusförfattaren Thomas McGuane var dock lite bitter över att hans manus använts som improvisationsunderlag snarare än ideal – särskilt då han själv önskade regissera manuset från början.

Och Jack Nicholson då? Han spelar sin huvudroll som kriminell charmör sympatiskt och så där nedtonat som han inte alltid är. Han är huvudroll, men han spelar verkligen i bakgrunden av Brandos färgstarka biroll. Harry Dean Stanton och Randy Quaid är några andra skådisar som gör sitt för att lyfta denna klart behagliga och realistiska men samtidigt klart udda vardagswestern av den amerikanska ”Nya Vågen”-stilen. Den övergår tack vare Marlon Brandos närvaro realism och blir mer ”handen i fickan”-existensiell. Jag gillar också särskilt unga Kathleen Lloyd som här filmdebuterade i rollen som den framåtandande Jane Braxton. Men dom känns alla skostorlekar mindre i Brandos närvaro. Som att dom alla är där som åskådare av deras förebild medan han likt en katt lurigt leker med dom som små möss, på sin egenkomponerade semester på landet, i sin hemnatur.

Jag upplever verkligen Brandos närvaro här och i filmerna han sedermera gjorde som lek och det bör vara en självklarhet. Du behöver inte spela komedi för att leka fram ditt agerande. Du behöver inte slita ur dina inälvor för att övertyga din publik. Jag högaktar Marlons distanserade och mindre egofokuserade sätt att ta sig ann skådespeleriet efter insikterna från ”Paris”. Jack berättade i sin memoriamessä efter Marlon Brandos död 2004 (läs den!) att Marlon förmodligen hade roligare under inspelningen av The Missouri Breaks än i någon annan film han spelade in.

Noteringar:

  • John Williams gör musiken och det är ett både fint och lite annorlunda ”score” som lyfter filmen.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


The Man Who Fell to Earth (1976) eller: När klippning uppnår drömska nivåer

David Bowie stjäl showen som utomjording i ett oerhört intressant sci-fi-drama där Candy Clark ändå visar mest framfötter som Mary-Lou. Filmen är allra, allra främst ett klippningsmässigt, fotomässigt och stämningsmässigt praktverk om vi studerar sekvensernas uppbyggnad.

Thomas Jerome Newton är en humanoid alien som kommer till jorden för att skaffa vatten. Han startar ett högteknologiskt företag för att skaffa de miljarder som krävs för att bygga ett rymdskepp för hemresan. Så träffar han Mary-Lou, en flicka som blir kär i honom.

Oerhört, oerhört, oerhört, OERHÖRT kreativ klippning på denna! Av Graeme Clifford, som senare regisserade lite Twin Peaks. Klippningen uppnår drömska nivåer. Clifford klippte dessförinnan praktverk som Robert Altmans Images (1972), Rocky Horror Picture Show (1975) och Don’t Look Now (1973 – läs recensionen).

Den sistnämnda regisserades av Nicolas Roeg, som är regissör även för detta ”drama möter science-fiction”. Att klippningen är så mästerligt finstämd i dess udda bildflöden beror sannolikt mycket på att Roeg hade många år bakom sig som filmfotograf innan han axlade regirollen. Filmernas stämning gick att sätta snurr på tack vare ett mycket känsligt bildfångande i på ytan ordinära situationer.

Nicolas Roeg och Robert Altman sedan – där har vi två 70-talsstarka filmskapare med ibland snarlik förmåga att nå under huden med oerhört suggestiv bildstämning. Tänk denna film och 3 Women (1977) – något av tvillingfilmer utan att för den delen ha många uppenbara likheter. Men dom skriker subtila tvillingsjälar.

Sjukt intressant narrativ på det. David Bowie i huvudrollen är perfekt castad som udda/freak/alien och även han dök upp i Twin Peaks-filmen Fire Walk With Me, i en roll som känns inspirerad av just denna film. Candy Clark som spelar mot Bowie i denna och övertygar allra mest i en prestation värdig priser – också hon har en koppling till Twin Peaks. Hon har nämligen en roll i nya säsongen. Men nog om detta, lalalala…

The Man Who Fell to Earth är definitivt en både själslig och fysisk influens till nutida hyllade Sci-Fi-mysterier som Under the Skin (2013), Midnight Special (2016) och Arrival (2016). Samma känsla, subtila visionskildringar och i mångt och mycket inte minst miljöer.

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

Årets bästa filmer 1976

Dags att sammanfatta filmåret 1976 med en topplista. Ett mycket starkt filmår. Det sista stora andetaget från Hollywoods nya filmvåg innan blockbustervågen tog över filmklimatet med monstersuccén Star Wars året därpå. Filmvärlden blev sig aldrig lik igen. Här är mina favoriter från 1976 samt lite smått och gott utan större krusiduller.


Filmer som kan platsa när jag sett dem:

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Ansikte mot Ansikte, L’Argent de Poche / Small Change, Cría Cuervos, The Killing of a Chinese Bookie, Drömmen om Amerika, Bugsy Malone, Alice Sweet Alice, Ai no korîda / In the Realm of the Senses, Mr. Klein, The Shootist, Burnt Offerings, Family Plot, The Marathon Man, Un Enfant dans la Foule / A Child in the Crowd, Salon Kitty, La Casa Dalle Finestre Che Ridono / The House with the Laughing Windows, Bound for Glory, Futureworld, Car Wash, Grizzly, 1900, The Disappearance of Aimee, Black and White in Color, Logan’s Run, Silent Movie, The Last Tycoon, Mado, The Pink Panther Strikes Again, King Kong


Inte riktigt där (bäst till sämst):

Inte riktigt där (bäst till sämst): The Missouri Breaks, The Little Girl Who Lives Down the Lane (läs recensionen), The Outlaw Josey Wales, Obsession, The Town That Dreaded Sundown (läs recensionen), Les Douze Travaux d’Astérix / Asterix 12 Stordåd, The Enforcer, Je t’Aime, Moi Non Plus, Alice in Wonderland: An X-Rated Musical, Die Marquise von Sade / Doriana Grey (läs recensionen)


Topplistan:

10. Mannen på Taket

Kommissarie Beck och hans assistent Rönn får hand om ett mord som begåtts på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den mördade visar sig vara polis och utredningen som följer visar också att offret var en synnerligen otrevlig person. Genom kårandan inom polisen har han flera gånger räddats från prickningar för övergrepp.

Bo Widerbergs långsamma vardagsputter mitt i allt raffel är genialiskt.


9. Rocky

En bortkommen, fattig boxare får chansen att gå upp i en match om världsmästartiteln. Men priset för framgångar kan komma att stå honom väldigt dyrt.

KLASSIKER med stora bokstäver. Jag föredrog 2:an när det stod mellan den och den här som ung. Visar att Rocky gav mersmak och ett antal uppföljare i Stallones katalog kan kommersiella filmbranschen bara instämma.  Ingen får glömma att Sylvester Stallone skrev det oscarsnominerade manuset.


8. Le Locataire / The Tenant / Hyresgästen

En man hyr en lägenhet i Paris. Han får veta att kvinnan som tidigare bott där försökt begå självmord och är döende. Mannen kan inte släppa tanken på detta och det driver honom till vansinne.

Så mycket med denna skriker ”Jimmy-film”; surrealistisk historia baserad på surrealistisk bok av surrealistisk författare (Roland Topor). Roman Polanski regisserar (och spelar huvudrollen) och allt är ruggigt och med den så patenterade Polanski-paranoian. Jag är paranoid i sinnet, en ensam typ som mestadels trycker i min egen lägenhet. Jag känner inte mina grannar och jag hoppar till på kvällarna när det låter på andra sidan väggen. Jag älskar det mesta av Polanski, det går knappast att klargöra bättre.

Men The Tenant (engelska titeln) blev väldigt seg och sömnig när jag såg den för ett knappt tiotal år sedan. Stunden har helt klart kommit för mig att ge den en ny chans. Frustrerande att filmen inte getts ut på officiell blu-ray, med både det franska originalljudet och den amerikanska dubbningen.


7. All the President’s Men

Carl Bernstein och Bob Woodward var Washington Post-journalisterna som 1972 började undersöka ett inbrott i demokraternas valhögkvarter Watergate. Trots påtryckningar att de inte borde fortsätta undersökningen, både från sin redaktör och från regeringen, fortsätter de. Det visar sig att det finns ett samband mellan inbrottet, CIA och president Nixon.

Legendariske cinematografen Gordon Willis (Manhattan, Gudfadern m.m.) drar verkligen i alla tåtar för att göra denna välskrivna ”papper & kontor”-film värdig den filmiska bioduken och han LYCKAS!! Studera fotot nästa gång du ser alla journalisters journalistfilm Alla Presidentens Män.


6. Carrie

Skolflickan Carrie har en övernaturlig förmåga som innebär att hon kan flytta saker med hjälp av tankekraft. Detta leder till en katastrof för hennes plågoandar… Baserad på romanen ”Carrie” av Stephen King från år 1974.

I never dreamed someone like you could love someone like me. Läs recensionen av Carrie här.


5. The Omen

Den amerikanske ambassadörens fru föder ett dödfött barn. Utan att berätta det för sin fru byter ambassadören ut barnet mot ett annat. Några år går och sedan börjar några hemska dödsfall att inträffa. Det visar sig att barnet är antikrist och kan endast dö av de sju knivarna från Meggido.

The Omen blir bara bättre och bättre med åren enligt mig. Ett av filmhistoriens bästa ledmotiv. Och har inte Damien lite samma kaxiga glimt i ögat som Donald Trump? Delar bokstavsantal i för- respektive efternamn samt initialer gör dom också. Donald Trump. Damien Thorn. Ruggigt…


4. The Man Who Fell to Earth

Thomas Jerome Newton är en humanoid alien som kommer till jorden för att skaffa vatten. Han startar ett högteknologiskt företag för att skaffa de miljarder som krävs för att bygga ett rymdskepp för hemresan. Så träffar han Mary-Lou, en flicka som blir kär i honom.

Suggestiv stämning. Magisk klippning. En influensraket. David Bowie. Läs för all del recensionen.


3. Assault on Precinct 13

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

Wow Wow Wow WOOOW! Läs min recension som kommer närmaste dagarna.


2. Taxi Driver

Jag kände mig alienerad från mina vänner när jag hade visat dom Taxi Driver. Läs min recension som kommer närmaste dagarna.


1. Network

Satir om en man – Howard Beale, som är på väg att få sparken som nyhetsankare på TV. När han får reda på detta löper han amok och börjar förklara sitt missnöje med världen i allmänhet och livet i synnerhet för hela USA. Och han gör det live under sin nyhetssändning.

Network var som en livsomvälvande uppenbarelse för mig. Läs recensionen som kommer närmaste dagarna.


Läs nu vad övriga filmspanare fällde för domar om filmåret 1976. Du hittar alla listorna på listan här under. Så himla många ”F”-bloggar.

Jojjenito
Movies-noir
Film & Media
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Filmfrommen
Flmr
Fiffis Filmtajm

Carrie (1976) eller: En filmisk uppvisning i sällsynt lyckad mobbing

Inför min topplista över filmåret 1976 som jag släpper idag kommer här en rinnande färsk recension av Carrie, regisserad av Brian De Palma och med en triumferande Cissy Spacek i huvudrollen. Rysarsuccén skildrade väldigt visuellt och lågbudgetsmart utnyttjandet i skolan av en ensam tjej med en något problematisk pubertet. 

Skolflickan Carrie har en övernaturlig förmåga som innebär att hon kan flytta saker med hjälp av tankekraft. Detta leder till en katastrof för hennes plågoandar… Baserad på romanen ”Carrie” av Stephen King från år 1974.

If you’ve got a taste for terror… take Carrie to the prom.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Första gången jag såg Carrie fattade jag inte vad folk tyckte var så bra med denna skräck och varför regissören Brian De Palma över huvud taget kunde hyllas. Jag såg inte hans stil i dom mer kommersiella filmerna – då. Detta kom att ändras på för ett knappt decennium sedan när jag upptäckte De Palmas filmer bortom dessa kioskvältare och varje gång jag återbesökte Carrie växte den… och växte den… och växte den. Finns mycket jag nu älskar med Carrie.

Inte minst fokuset på hennes utanförskap och den pubertalt riktade mobbingen som till skillnad från nästan alla andra mobbingskildringar görs sofistikerat. Mobbing är oftast utstuderad och slug, inte bara puttar och simpelt elaka ord i någon skolkorridor. Carrie är en mobbingtriumf.

Poplåten ”I Never Dreamed Someone Like You Could Love Someone Like Me” (skriven av Merrit Malloy, komponerad av filmkompositören Pino Donaggio och sjungen av Katie Irving) gör mig alltid oerhört emotionell.

Betyg:
5 – Atmosfär
5– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt


To the Devil a Daughter (1976)

halloween-banner-2016to_the_devil_a_daughter

Genre: Thriller, Mysterium, Rysare
Produktionsland: Storbritannien, Västtyskland
Alternativ titel: Child of Satan
Svensk titel: En Dotter åt Djävulen
Manus: John Peacock, Christopher Wicking
Regi: Peter Sykes
Längd:  91 min
Budget: ?
Skådespelare: Richard Widmark, Christopher Lee, Honor Blackman, Denholm Elliott, Nastassja Kinski, Michael Goodliffe, Anthony Valentine, Eva Maria Meineke, Derek Francis, Constantine Gregory, Frances de la Tour

Warning! This Motion Picture Contains The Most Shocking Scenes This Side Of Hell!

En författare av ockulta böcker får i uppgift att skydda en ung kvinna från att hamna i klorna på en satanistisk sekt.

Temacheck: Satanistisk dyrkan och ritualer för att frambringa djävulskrafter ur kvinnor och får sägas vara en given bock i rutan över ”witches”. Nastassja Kinski fyller rollen bra som ”bitch” och filmens män visar helt klart prov på både sexuell dragning och dumdristighet så ”a couple of dicks” kryssas i för en trippel.

to-the-devil-a-daughter2

Säg vad du vill om filmens ambitiösa plan och mytologi (baserat på en roman av Dennis Wheatley som även bidrog till förlagan av Hammers The Devil Rides Out, 1968) som i det dramaturgiska utförandet endast blir rörigt och dödar publikens (min) förmåga att engageras (vänta… filmskribent Roger Ebert har redan gjort det underhållande när filmen kom), men denna svalt omtyckta hammerfilm är Mysig med stort M. Vardagsmysig med stort V, när du har feber och befinner dig i ett konstant tillstånd av Utzoning med stort U.

Senaste månaden har jag dragits med en ovanligt envis förkylning som emellanåt kryddar mina dagar med feber. Feber med stort F. När jag befinner mig i det tillståndet är jag mottaglig för stämningar jag annars endast brukar drömma om – bokstavligen. Den sortens stämning drömmar och feber besitter. Fast det finns ett ytterligare recept för att hamna i detta tillstånd; sitt inomhus vid fönsterplats, insvept i den värmande eftermiddagssolen. I det läget frikopplas fantasiflödet och du kan hamna i en meditativ rymd där allt ekar. Kanske kommer du närmare gamla minnen från barndomen, eller så spelas absurda dialoger upp runt ditt huvud. Det är en slags vardagsmagi, den här zonen du hamnar i.

9abd518d4046d2ac8fd06ca89f2c5d91

Jag befann mig emellanåt där när jag med feber såg To the Devil a Daughter och som i meditation var jag kravlös. I efterhand minns jag inte så mycket av filmens innehåll, men den funkade mer än väl som projektionsduk för min färd till den andra zonen.

En sak ska filmen ha en stor applåd för, oavsett vad du tycker om filmen i övrigt; Kostymerna! Kostymerna med stort K är filmhistoriska höjdpunkter. Christopher Lee klär sig i prästuniform – och som han klär sig. Tänk dig själv… Christopher Lee – mörkrets ståtlige förebild, i svarta prästkläder. Han har aldrig varit mer elegant eller mer intressant klädesmässigt, någonsin. Sedan, Nastassja Kinski – änglarnas egen avbild, klädd som nunna. Du kan inte slå den nunnan. Jag menar förstås i skönhet.

scan0006

Två ”guilty pleasures” skrivna i stjärnorna i en och samma film. Det räcker för att göra den här filmen till mer än bara en film. Jag hade gärna velat vara ett krucifix på väggen under inspelningen av denna film, för att få se mer av honom i prästuniform och henne i nunnedräkt.

Trivia:

  • Trots Nastassja Kinskis vackra nunneklädsel är den här filmen mest känd för att blott 15-årige Nastassja Kinski (dotter till Klaus Kinski) i en scen syns spritt språngande naken. Minst sagt kontroversiellt. Dessutom en oväntad casting med tanke på att hon spelar en 18-åring.
  • Detta var den brittiske skådespelaren Michael Goodliffes sista film, då han samma år vid en ålder av 61 år tog sitt liv på grund av depression.
  • Hammer Films paradstjärna Christopher Lee gjorde inga fler filmer för produktionsbolaget efter To the Devil a Daughter och detta ses också som Hammer Films sista film för den klassiska eran i och med övergången till TV-mediet. Påståendet om Sir Lee stämde åtminstone i 35 år, tills han 2011 gjorde en ”comeback cameo” i den hammerproducerade rysaren The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

to-the-devil-a-daughter-12

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


 

Bonusfoton:

bc3b87418c65af9ed81a1ac1f1b75cf3

6fb27444094976ab0ebafbdd0ae021e8

The Little Girl Who Lives Down The Lane (1976)

Halloween-banner-2015 tumblr_ntm18yOil31rt156jo1_1280

Genre: Drama, Thriller, Mysterium
Produktionsland: Kanada, USA, Frankrike
Svensk titel: Den Lilla Flickan i Huset vid Vägens Slut
Manus: Laird Koenig (baserad på hans roman)
Regi: Nicolas Gessner
Längd: 100 min
Budget: 1 100 000 kanadickdollar
Skådespelare: Martin Sheen, Jodie Foster, Scott Jacoby, Mort Shuman, Alexis Smith

Den unga, intelligenta flickan Rynn lämnas att leva ensam när fadern dör. Hon är fast besluten om att leva själv och klara uppväxten utan någon vuxen. Hon bor ensam i en villa i utkanten av stan och får kämpa med att dölja att hon faktiskt är helt ensam.

She was only a little girl. She lived in a great big house… all alone. Where is her mother? Where is her father? Where are all the people who went to visit her? What is her unspeakable secret? Everyone who knows is dead.

22578317710_3f395d5626_o

Jodie Foster (The Silence of the Lambs, Panic Room) spelar här 13 år gammal huvudrollen som ensliga skarphuvudet Rynn Jacobs, i kölvattnet efter succéer som Taxi Driver och Bugsy Malone – bägge hade premiärer tidigare samma år och visar vilket kanonår detta var i Jodie Fosters karriär. Jag är ingen expert på Foster och tänkte att hon kanske inte hade gjort så värst mycket mer innan detta – bortsett från en del TV-roller då, men hon hade sedan slutet av 60-talet hunnit med både huvudroller och biroller i ett flertal långfilmer och givetvis massor av TV-produktioner, så tji fick jag.

Här visar hon verkligen talangen som bringat henne alla skådisförfrågningar. Hon är självsäker och avslappnad, med timing i vad som händer i scenerna undertextmässigt men aldrig så det blir överanalyserat, utan med bra balanssinne i agerandet. Sedan spelar hon mot riktigt bra namn också. Martin Sheen (Badlands, Apocalypse Now) glänser i sin intensivt påträngande glidarroll och 19-årige Scott Jacoby (Bad Ronald) är ännu lite bättre, som en ung, smart trollkarl. Han kan verkligen framhäva komplexa känslor med genuint blottande ansiktsuttryck som kontrasterar mot hans säkra attityd.

little_girl_lane-1

Dessa tre tillsammans med en mycket trevlig Mort Shuman  i rollen som en polis får verkligen till en teaterkvalitativ dynamik karaktärsmässigt och tack vare fint samarbete i deras ageranden från varsitt håll. Shuman var egentligen flitigt producerande låtskrivare samt filmkompositör och skrev några av Elvis Presleys allra största hits samt mästerverket ”This Magic Moment” som tolkats av många, men han gjorde även några få skådisroller emellanåt.

Lite tråkigt att veteranen i gruppen – 55-åriga Alexis Smith (Night and Day, Any Number Can Play, Dallas) inte är riktigt lika med. Hon är lite väl dramatisk och tydlig i sin karaktärs känslor, men då är jag också väldigt kräsen. Egentligen kanske hennes karaktär passar rätt bra i hennes tolkning, då den förbittrade, stela damen kommer fram. Jag är nog för hård som ser hennes del i filmen som svagare, då det nog mest handlar om karaktärsmässig kontrast. Jag får lite dåligt samvete faktiskt. Med över 60 roller i bagaget och roller mot legender som Cary Grant, Clark Gable, Bing Crosby och Humphrey Bogart går det inte att ifrågasätta hennes erfarenhet, men erfarenheten kommer trots allt från en annan tid och denna film gjordes i det nymodiga, mer neorealistiska 70-talet. Allt landar på ren matchning av olika stilar, snarare än på egentliga brister. Hon är inte dålig, det vill jag ha sagt.

22145127783_306521eb0a_o

Jodie Foster har i efterhand kallat denna film för hennes minst roliga, då hon sagt att ingen på inspelningen gjorde filmen med glädje. Kanske är det en del av denna disharmoni som gör att jag faktiskt gillar stämningen? Disharmoni kan ju många gånger ge en egen form av känsla vilket filmhistorien visat (Von Trier och Kubrick är några som beprövat detta).

Filmen bär i övrigt på stark 70-talsatmosfär, som sig bör. Väldigt fina glesbygdsmiljöer i fuktigt, höstgrått kustklimat i Kanada. Hela inramningen känns som sagt som skriven för en pjäs med sin starka karaktärsdynamik och förankring i Rynn Jacobs ensamma villa, men filmen bygger i själva verket på en bok. Ett moment i filmen som jag störde mig på då det gjordes väldigt plumpt och billigt – jag behöver inte säga vad, skiljer sig en del i boken då den vågade gå lite längre med karaktärerna.

littlegirl2big

Detta drar ner betyget lite för mig, samt klavertrampet när filmen i allvarliga scener plötsligt bjuder på tidstypiskt jättegrovbasig 70-talsfunk, som ger mig vibbar av blaxploitation och flamboyanta hallickar när jag nog knappast borde dra dom associationerna. Dock bjuder filmen överlag på fin filmmusik i mer klassiska flöjtmelodier (blandat med stycken av Chopin) som sätter desto bättre karaktär på ett sätt som dagens dramer och thrillers sällan lyckas med.

Allt som allt (hugeda mig vad jag maler på i vad som ska vara korta recensioner); Briljanta Jodie Foster är knappast enda behållningen i den här lilla pärlan, men förvänta dig ingen rysare utan snarare ett lågmält mysdrama med rysarinslag och konsekvent bra spänning. Av någon outgrundlig anledning hade denna premiär i Sverige först, av alla platser i världen. Fråga mig inte varför, men ge mig gärna svaret.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Atmosfär
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
————
19/30 – Totalt

SYD-Betyg-06