Etikettarkiv: 1976

Assault on Precinct 13 (1976) eller: Grindhousens Citizen Kane

John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären. 

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

A White Hot Night of Hate!

Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.

Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

The Missouri Breaks (1976) eller: Marlon Brando lever loppan på landet

Marlon Brando gjorde comeback efter tre år borta från filmvärlden. Jack Nicholson hade nyss vunnit en oscar för Gökboet och fick här chansen att göra film tillsammans med förebilden, under regi av fristilade Bonnie and Clyde-regissören Arthur Penn. En inspelning full av lärdomar och udda upptåg en svunnen sommar. 

Tom Logan är en hästtjuv. På dom stora fälten i Missouri bor ranchägaren David Braxton. Han har hästar och en dotter, värda att stjäla. Braxton har dock just anlitat Lee Clayton – en ökänd ”regulator”, för att spåra och döda dom härjande hästtjuvarna, en efter en. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Marlon Brando fick distans till skådespelarkarriären efter Last Tango in Paris 1972. Den rollen fick honom att ge allt och efteråt ville han aldrig mer gå så långt och offra så mycket för att prestera inom sitt yrke. Skådespeleri skulle vara lek och kul, inte ren utblottning in i dom mörkaste skrymslen av ens psyke. Han pensionerade sig, 48 år gammal med en oslagbar karriär bakom sig, för att fokusera på det som fick honom att må bra och fylla ett syfte i livet. Drygt tre år senare kom han tillbaka som skådespelare, för att tillsammans med grannen Jack Nicholson spela en åldrad yrkesmördare i filmrevisionisten Arthur Penns The Missouri Breaks.

Och lekstuga var verkligen vad Marlon hade. Han fick fria händer att utforma rollen hur han ville. Det bidde en minst sagt excentrisk figur. Han ser ut som att han ridit genom hela den amerikanska historien och råffat åt sig diverse paltor efter vägen. Han talar med en svårlokaliserad brytning som kommer och går lite som han känner för.  Han är en oerhört intelligent, kulturellt bildad och skicklig mördare som ibland får för sig att klä sig som en gammal dam. Han skjuter människor som små ynkliga liv och han tycker om att jaga med ett märkligt spjutkors. Ett vapen som Marlon – en skicklig knivkastare i sina yngre dagar, alltid undrat varför det inte förekommit oftare som kastvapen i den mänskliga utvecklingen.

Han började här på allvar använda sin omtalade improvisationsteknik, där replikerna istället för att övas in skulle läsas upp från små, gömda ”cue cards” skymda för kameran. Där han istället för att fokusera på att imitera repliker på papper skulle ägna sitt uttryck åt att improvisera friskt för att ge scenen mer liv. Marlon improviserade fram nya repliker från tagning till tagning om allt från filosofiska utläggningar till ren komedi, så friskt att Arthur Penn anställde en stenografisk nedtecknare som kunde skriva ned hans improvisationspoesi. Den var för fascinerande för att både skapas och gå förlorad i stunden.

Det kan nog för vissa låta som att Marlon var svårhanterlig och rörde till strukturen för Penn och övriga inblandade, men Penn har beskrivit upplevelsen som en fröjd och Jack Nicholson sade att Marlon var en fröjd för alla att samarbeta med och from som ett lam. Jack Nicholson erkände dock att han några gånger blev frustrerad när Marlon mitt i tagningarna glimtade ner på sina replikkort istället för på honom. Manusförfattaren Thomas McGuane var dock lite bitter över att hans manus använts som improvisationsunderlag snarare än ideal – särskilt då han själv önskade regissera manuset från början.

Och Jack Nicholson då? Han spelar sin huvudroll som kriminell charmör sympatiskt och så där nedtonat som han inte alltid är. Han är huvudroll, men han spelar verkligen i bakgrunden av Brandos färgstarka biroll. Harry Dean Stanton och Randy Quaid är några andra skådisar som gör sitt för att lyfta denna klart behagliga och realistiska men samtidigt klart udda vardagswestern av den amerikanska ”Nya Vågen”-stilen. Den övergår tack vare Marlon Brandos närvaro realism och blir mer ”handen i fickan”-existensiell. Jag gillar också särskilt unga Kathleen Lloyd som här filmdebuterade i rollen som den framåtandande Jane Braxton. Men dom känns alla skostorlekar mindre i Brandos närvaro. Som att dom alla är där som åskådare av deras förebild medan han likt en katt lurigt leker med dom som små möss, på sin egenkomponerade semester på landet, i sin hemnatur.

Jag upplever verkligen Brandos närvaro här och i filmerna han sedermera gjorde som lek och det bör vara en självklarhet. Du behöver inte spela komedi för att leka fram ditt agerande. Du behöver inte slita ur dina inälvor för att övertyga din publik. Jag högaktar Marlons distanserade och mindre egofokuserade sätt att ta sig ann skådespeleriet efter insikterna från ”Paris”. Jack berättade i sin memoriamessä efter Marlon Brandos död 2004 (läs den!) att Marlon förmodligen hade roligare under inspelningen av The Missouri Breaks än i någon annan film han spelade in.

Noteringar:

  • John Williams gör musiken och det är ett både fint och lite annorlunda ”score” som lyfter filmen.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


The Man Who Fell to Earth (1976) eller: När klippning uppnår drömska nivåer

David Bowie stjäl showen som utomjording i ett oerhört intressant sci-fi-drama där Candy Clark ändå visar mest framfötter som Mary-Lou. Filmen är allra, allra främst ett klippningsmässigt, fotomässigt och stämningsmässigt praktverk om vi studerar sekvensernas uppbyggnad.

Thomas Jerome Newton är en humanoid alien som kommer till jorden för att skaffa vatten. Han startar ett högteknologiskt företag för att skaffa de miljarder som krävs för att bygga ett rymdskepp för hemresan. Så träffar han Mary-Lou, en flicka som blir kär i honom.

Oerhört, oerhört, oerhört, OERHÖRT kreativ klippning på denna! Av Graeme Clifford, som senare regisserade lite Twin Peaks. Klippningen uppnår drömska nivåer. Clifford klippte dessförinnan praktverk som Robert Altmans Images (1972), Rocky Horror Picture Show (1975) och Don’t Look Now (1973 – läs recensionen).

Den sistnämnda regisserades av Nicolas Roeg, som är regissör även för detta ”drama möter science-fiction”. Att klippningen är så mästerligt finstämd i dess udda bildflöden beror sannolikt mycket på att Roeg hade många år bakom sig som filmfotograf innan han axlade regirollen. Filmernas stämning gick att sätta snurr på tack vare ett mycket känsligt bildfångande i på ytan ordinära situationer.

Nicolas Roeg och Robert Altman sedan – där har vi två 70-talsstarka filmskapare med ibland snarlik förmåga att nå under huden med oerhört suggestiv bildstämning. Tänk denna film och 3 Women (1977) – något av tvillingfilmer utan att för den delen ha många uppenbara likheter. Men dom skriker subtila tvillingsjälar.

Sjukt intressant narrativ på det. David Bowie i huvudrollen är perfekt castad som udda/freak/alien och även han dök upp i Twin Peaks-filmen Fire Walk With Me, i en roll som känns inspirerad av just denna film. Candy Clark som spelar mot Bowie i denna och övertygar allra mest i en prestation värdig priser – också hon har en koppling till Twin Peaks. Hon har nämligen en roll i nya säsongen. Men nog om detta, lalalala…

The Man Who Fell to Earth är definitivt en både själslig och fysisk influens till nutida hyllade Sci-Fi-mysterier som Under the Skin (2013), Midnight Special (2016) och Arrival (2016). Samma känsla, subtila visionskildringar och i mångt och mycket inte minst miljöer.

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

Årets bästa filmer 1976

Dags att sammanfatta filmåret 1976 med en topplista. Ett mycket starkt filmår. Det sista stora andetaget från Hollywoods nya filmvåg innan blockbustervågen tog över filmklimatet med monstersuccén Star Wars året därpå. Filmvärlden blev sig aldrig lik igen. Här är mina favoriter från 1976 samt lite smått och gott utan större krusiduller.


Filmer som kan platsa när jag sett dem:

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Ansikte mot Ansikte, L’Argent de Poche / Small Change, Cría Cuervos, The Killing of a Chinese Bookie, Drömmen om Amerika, Bugsy Malone, Alice Sweet Alice, Ai no korîda / In the Realm of the Senses, Mr. Klein, The Shootist, Burnt Offerings, Family Plot, The Marathon Man, Un Enfant dans la Foule / A Child in the Crowd, Salon Kitty, La Casa Dalle Finestre Che Ridono / The House with the Laughing Windows, Bound for Glory, Futureworld, Car Wash, Grizzly, 1900, The Disappearance of Aimee, Black and White in Color, Logan’s Run, Silent Movie, The Last Tycoon, Mado, The Pink Panther Strikes Again, King Kong


Inte riktigt där (bäst till sämst):

Inte riktigt där (bäst till sämst): The Missouri Breaks, The Little Girl Who Lives Down the Lane (läs recensionen), The Outlaw Josey Wales, Obsession, The Town That Dreaded Sundown (läs recensionen), Les Douze Travaux d’Astérix / Asterix 12 Stordåd, The Enforcer, Je t’Aime, Moi Non Plus, Alice in Wonderland: An X-Rated Musical, Die Marquise von Sade / Doriana Grey (läs recensionen)


Topplistan:

10. Mannen på Taket

Kommissarie Beck och hans assistent Rönn får hand om ett mord som begåtts på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Den mördade visar sig vara polis och utredningen som följer visar också att offret var en synnerligen otrevlig person. Genom kårandan inom polisen har han flera gånger räddats från prickningar för övergrepp.

Bo Widerbergs långsamma vardagsputter mitt i allt raffel är genialiskt.


9. Rocky

En bortkommen, fattig boxare får chansen att gå upp i en match om världsmästartiteln. Men priset för framgångar kan komma att stå honom väldigt dyrt.

KLASSIKER med stora bokstäver. Jag föredrog 2:an när det stod mellan den och den här som ung. Visar att Rocky gav mersmak och ett antal uppföljare i Stallones katalog kan kommersiella filmbranschen bara instämma.  Ingen får glömma att Sylvester Stallone skrev det oscarsnominerade manuset.


8. Le Locataire / The Tenant / Hyresgästen

En man hyr en lägenhet i Paris. Han får veta att kvinnan som tidigare bott där försökt begå självmord och är döende. Mannen kan inte släppa tanken på detta och det driver honom till vansinne.

Så mycket med denna skriker ”Jimmy-film”; surrealistisk historia baserad på surrealistisk bok av surrealistisk författare (Roland Topor). Roman Polanski regisserar (och spelar huvudrollen) och allt är ruggigt och med den så patenterade Polanski-paranoian. Jag är paranoid i sinnet, en ensam typ som mestadels trycker i min egen lägenhet. Jag känner inte mina grannar och jag hoppar till på kvällarna när det låter på andra sidan väggen. Jag älskar det mesta av Polanski, det går knappast att klargöra bättre.

Men The Tenant (engelska titeln) blev väldigt seg och sömnig när jag såg den för ett knappt tiotal år sedan. Stunden har helt klart kommit för mig att ge den en ny chans. Frustrerande att filmen inte getts ut på officiell blu-ray, med både det franska originalljudet och den amerikanska dubbningen.


7. All the President’s Men

Carl Bernstein och Bob Woodward var Washington Post-journalisterna som 1972 började undersöka ett inbrott i demokraternas valhögkvarter Watergate. Trots påtryckningar att de inte borde fortsätta undersökningen, både från sin redaktör och från regeringen, fortsätter de. Det visar sig att det finns ett samband mellan inbrottet, CIA och president Nixon.

Legendariske cinematografen Gordon Willis (Manhattan, Gudfadern m.m.) drar verkligen i alla tåtar för att göra denna välskrivna ”papper & kontor”-film värdig den filmiska bioduken och han LYCKAS!! Studera fotot nästa gång du ser alla journalisters journalistfilm Alla Presidentens Män.


6. Carrie

Skolflickan Carrie har en övernaturlig förmåga som innebär att hon kan flytta saker med hjälp av tankekraft. Detta leder till en katastrof för hennes plågoandar… Baserad på romanen ”Carrie” av Stephen King från år 1974.

I never dreamed someone like you could love someone like me. Läs recensionen av Carrie här.


5. The Omen

Den amerikanske ambassadörens fru föder ett dödfött barn. Utan att berätta det för sin fru byter ambassadören ut barnet mot ett annat. Några år går och sedan börjar några hemska dödsfall att inträffa. Det visar sig att barnet är antikrist och kan endast dö av de sju knivarna från Meggido.

The Omen blir bara bättre och bättre med åren enligt mig. Ett av filmhistoriens bästa ledmotiv. Och har inte Damien lite samma kaxiga glimt i ögat som Donald Trump? Delar bokstavsantal i för- respektive efternamn samt initialer gör dom också. Donald Trump. Damien Thorn. Ruggigt…


4. The Man Who Fell to Earth

Thomas Jerome Newton är en humanoid alien som kommer till jorden för att skaffa vatten. Han startar ett högteknologiskt företag för att skaffa de miljarder som krävs för att bygga ett rymdskepp för hemresan. Så träffar han Mary-Lou, en flicka som blir kär i honom.

Suggestiv stämning. Magisk klippning. En influensraket. David Bowie. Läs för all del recensionen.


3. Assault on Precinct 13

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

Wow Wow Wow WOOOW! Läs min recension som kommer närmaste dagarna.


2. Taxi Driver

Jag kände mig alienerad från mina vänner när jag hade visat dom Taxi Driver. Läs min recension som kommer närmaste dagarna.


1. Network

Satir om en man – Howard Beale, som är på väg att få sparken som nyhetsankare på TV. När han får reda på detta löper han amok och börjar förklara sitt missnöje med världen i allmänhet och livet i synnerhet för hela USA. Och han gör det live under sin nyhetssändning.

Network var som en livsomvälvande uppenbarelse för mig. Läs recensionen som kommer närmaste dagarna.


Läs nu vad övriga filmspanare fällde för domar om filmåret 1976. Du hittar alla listorna på listan här under. Så himla många ”F”-bloggar.

Jojjenito
Movies-noir
Film & Media
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Filmfrommen
Flmr
Fiffis Filmtajm

Carrie (1976) eller: En filmisk uppvisning i sällsynt lyckad mobbing

Inför min topplista över filmåret 1976 som jag släpper idag kommer här en rinnande färsk recension av Carrie, regisserad av Brian De Palma och med en triumferande Cissy Spacek i huvudrollen. Rysarsuccén skildrade väldigt visuellt och lågbudgetsmart utnyttjandet i skolan av en ensam tjej med en något problematisk pubertet. 

Skolflickan Carrie har en övernaturlig förmåga som innebär att hon kan flytta saker med hjälp av tankekraft. Detta leder till en katastrof för hennes plågoandar… Baserad på romanen ”Carrie” av Stephen King från år 1974.

If you’ve got a taste for terror… take Carrie to the prom.

Övriga texter i temat 45 dagar av Female Exploitation hittas här.


Första gången jag såg Carrie fattade jag inte vad folk tyckte var så bra med denna skräck och varför regissören Brian De Palma över huvud taget kunde hyllas. Jag såg inte hans stil i dom mer kommersiella filmerna – då. Detta kom att ändras på för ett knappt decennium sedan när jag upptäckte De Palmas filmer bortom dessa kioskvältare och varje gång jag återbesökte Carrie växte den… och växte den… och växte den. Finns mycket jag nu älskar med Carrie.

Inte minst fokuset på hennes utanförskap och den pubertalt riktade mobbingen som till skillnad från nästan alla andra mobbingskildringar görs sofistikerat. Mobbing är oftast utstuderad och slug, inte bara puttar och simpelt elaka ord i någon skolkorridor. Carrie är en mobbingtriumf.

Poplåten ”I Never Dreamed Someone Like You Could Love Someone Like Me” (skriven av Merrit Malloy, komponerad av filmkompositören Pino Donaggio och sjungen av Katie Irving) gör mig alltid oerhört emotionell.

Betyg:
5 – Atmosfär
5– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt