Etikettarkiv: The Shining

Årets bästa filmer 1980

maxresdefault

Jag ska fatta mig kort om filmåret 1980. Det är i allra högsta grad det starkaste året för rysare jag sett. Att stabila filmer som Raging Bull och Blues Brothers inte ens får plats på någon av dom 15 första placeringarna på topplistan säger också något om årets bredd på kvaliteten. Många av mina favoritregissörer var i farten detta år, vilket gjorde listandet extra trevligt. Rollin, Lynch, Russell, De Palma, Kubrick, Carpenter. Och då har jag ännu inte sett Kurosawas färgbomb Kagemusha, Argentos Inferno eller Schraders American Gigolo, som väntat på mig alldeles för länge.


ju

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Kagemusha, Inferno, American Gigolo, The Watcher in the Woods, Ordinary People, Ur Marionetternas Liv, Stardust Memories, Cruising, Motel Hell, Airplane!, The Big Red One, Caddyshack, The Blue Lagoon, Coal Miner’s Daughter, Private Benjamin, Little Darlings, The Stunt Man, Terror Train, Xanadu, Cheech and Chong’s Next Movie, He Knows You’re Alone, Somewhere in Time, Urban Cowboy


raging-bull

Inte riktigt där: Raging Bull, Vi Hade i alla fall Tur med Vädret, Madicken på Junibacken, Blues Brothers, The Long Riders, Cannibal Holocaust, Superman II, Popeye


Topplistan:

15. Altered States

tumblr_mm1j3iglw41r285tzo6_1280

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras.

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-06


14. Friday the 13th

maxresdefault-12

Mitt hjärta klappar inte lika starkt för Fredagen den 13:e som för flera andra slashers, men som ren exploitationunderhållning är den klart färgstark och det går inte att komma ifrån influensvärdet.

SYD-Betyg-06


13. The Fog

the-fog-1980-11

Behöver återse The Fog, men utöver John Carpenters förmåga att skapa atmosfär genom vacker miljöåtergivning är det framför allt hans suveräna filmmusik som ringer kvar från denna i övrigt mer grumliga… dimmiga, upplevelse.

SYD-Betyg-06


12. Paura Nella Città Dei Morti Viventi / City of the Living Dead

4713-original

Lucio Fulci skapade genomgående särpräglad stämning som få i sina lågbudgetproduktioner. Ett potpurri av fascinerande idéer bjuds det på i staden med dom levande döda.

SYD-Betyg-07


11. Flash Gordon

ymdfwjl8seicb60t454x

Barndomsnostalgi som heter duga. En scenografisk och kostymmässig chockupplevelse med pampigt soundtrack från Queen och Max Von Sydow som du aldrig trodde du skulle få se honom.

SYD-Betyg-07


10. Sällskapsresan

large_3ef83ff27ce961a460dee08b348bfb19-sallskap5

Faktiskt inte min favoritsällskapsresa, men filmens regn av detaljhumor är briljant. En stilbildare.

SYD-Betyg-07


9. La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted

night-hunted-1

Skönhetssurrealisten Jean Rollin skapar atmosfär av sällan skådat slag. Den här filmen sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Recensionen från 2017 hittar du här.

SYD-Betyg-07


8. Making ‘The Shining’

the-shining-kubrick

Stanleys dotter Vivian Kubrick lyckas i knappt vuxen ålder dokumentera essensen av Kubricks filmskapande. Ett dokument om perfektionistisk envishet och dess medhjälpare. Passion är inte alltid häftiga gester.

SYD-Betyg-08


7. Maniac

maniac803big

William Lustigs stadsblöta berättelseskildring är ett föredöme för genren. Jay Chattaways melankoliska neonoirmusik är som godis. Joe Spinell gör en rollprestation som spelar långt, långt över den liga filmen brukar kretsa inom och det gör även manuset, som han också skrev. Maniac är en av dom bästa bloddrypande b-filmerna jag sett. R.I.P. Joe Spinell.

Läs min recension från 2011 här.

SYD-Betyg-08


6. The Changeling

the changeling george-c-scott

En ovanligt kompetent och väldirigerad slowburnerrysare med en suverän George C. Scott som hemsökt änkling. Har åldrats ovanligt bra.

Läs min recension från 2013 här.

SYD-Betyg-08


5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back

swbreakinto2

Det bästa kapitlet från Star Wars-sagan hittar vi i mitten.

SYD-Betyg-08


4. Heaven’s Gate

heavensgate

Räknar jag upp dom mest häpnadsväckande vackert fotade filmerna genom tiderna kommer Michael Ciminos och Vilmos Zsigmonds mastodontiska antiwestern tveklöst på någon av dom första fyra fingrarna. Vi lär aldrig se något nytt som slår filmens ljus och miljöer, någonsin. Svindlande!

SYD-Betyg-08


3. Dressed to Kill

dressed-to-kill

Det här var tillsammans med Sisters (1973) filmen som fick mig att inse att Brian De Palma är en mästare inom visuellt berättande. Hitchcock lär fortfarande le av förtjusning i sin grav.

SYD-Betyg-09


2. The Elephant Man

elephant-man-07

Jag tror inte att någon annan film har träffat mina tårkanaler lika säkert som David Lynchs skildring av den vanskapte och utstötte ”elefantmannen”. Inte en vanlig lynchfilm, men någon vanlig lynchfilm existerar väl inte?

SYD-Betyg-10


1. The Shining

The Shining 16

Inga kommentarer kan beskriva detta mästerverk rättvist. Filmen ska liksom Eraserhead och andra unikum upplevas, inte beskrivas.

SYD-Betyg-GULD


Och här i slutet av listan hittar du som vanligt länkarna till övriga filmspanares topplistor över filmåret 1980. Är det någon som INTE har The Shining som förstaplats? Se efter så får du svaret…

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir
Jojjenito

Fiffis filmtajm 
Filmfrommen
Flmr

Annonser

Labyrinth (1986)

Mkrorecensioner-header57a0e0542d670

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

tt0091369-large-screenshot3

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

lab16

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

lab19

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

labyrinth

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

lab50

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

lab11

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-05


tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280

Tema ”Mardrömmar på film”

Mardrommar-header

filmspanarnaInom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!

För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”

Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?

Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.

Inferno (22)

Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.

Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.

Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.

Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.

Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.

elmstreetbdcap6_original

Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.

När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?

Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!

…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).

Mardrömmar på film – en topplista:

597. Smultronstället (1957)

Mardrömsorsak: Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.

32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)

leatherface062711

Mardrömsorsak: Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto.  Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.

Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.

0. Skönheten och Odjuret (1991)

beauty-windowBeautyAndTheBeastDVDCase_78693680264_5movies_beauty_and_the_beast_pink_rose_1920x1080_1339100205_1308780784739_full

Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.

45. The Wicker Man (1973)

Robin HardyÕs THE WICKER MAN (1973). Courtesy: Rialto Pictures/ Studiocanal

Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag  är det i våra mardrömmar.

13. Mario Bavas filmografi

blacksabbath1-hr

Mardrömsorsak: Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.

Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sunday som i sig är det mest drömska  jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.

I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shock har jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.

Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.

Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.

1657. Nosferatu (1922)

Mardrömsorsak: Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.

Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.

Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”

100. The Beyond (1981)

05-1

Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.

42. Suspiria (1977)

suspiria1suspiria-1977-bluray-720p-dts-x264-chd01021916-22-32suspiria-photo-de-presse_2_391779_originalSuspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]suspiria3

Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!

Den italienska skräckspecialisten Dario Argento (The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.

Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker. 

06. Storm of the Century (1999)

storm_9

Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!

Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.

Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.

931. The Omen (1976)

The-Omen-Smile

Mardrömsorsak: Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!

Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.

Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!

2. Un Chien Andalou (1929)

tumblr_mgk650TAXt1qc9u1ro1_1280un_chien_andalou_bunuel-daliUn_Chien_Andalou_11

Mardrömsorsak: Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.

Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!

158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)

maxresdefaultphantasm overheadmaxresdefault (1)IkU5j3p

Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.

Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim BurtonGlöm Frank MillerBatman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.

Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan. 

Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.

Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker

19. 2001: A Space Odyssey (1968)

2001-a-space-odyssey-original

Mardrömsorsak: Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.

Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.

27. The Exorcist (1973)

Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’

”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”

12. The Blair Witch Project (1999)

Blair_witch_project_720p_www_yify_torrents_com_3_large

Mardrömsorsak: Grått, otydligt foto. Kvistiga höstmiljöer. Skog. Osäkerhet och överliggande hot. 

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’:

”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”

7. Repulsion (1965)

Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.

Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.

89. The Shining (1980)

The Shining 15The Shining 8The Shining 17The Shining 5The Shining 16The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]The Shining 6

Mardrömsorsak: Allt.

Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.

Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.

Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.

För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).

Stanley Kubrick har med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.

4. ??? (fortsättning följer)

Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…

Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!

Filmparadiset
Jojjenito
Flmr
Filmitch
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Stockholm Filmfestival: The Eternal Return of Antonis Paraskevas (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2eternal print 70x100 outlinesOriginaltitel: I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva
Produktionsland: Grekland, Tjeckien
Genre: Drama
Regi: Elina Psikou
Manus: Elina Psikou
Längd: 88 min
Skådespelare: Christos Stergioglou, Maria Kallimani, Yorgos Souxes, Theodora Tzimou, Syllas Tzoumerkas, Lena Giaka, Vasilis Dimitroulias

När kommersiell television sjösattes i Grekland på 80-talet var Antonis ett av ansiktena utåt. Numera är han en föredetting som ingen bryr sig om. Hans comebacklängtan får honom att iscensätta sin egen kidnappning och fly till en vinterstängd hotellresort, men väl där utsätts hans sårade ego för hjärnspöken.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas är något av en grekisk, lågmäld men virrig blandning mellan Avalon och The Shining skulle man kunna säga.

Filmen är regisserad av Elina Psikou och det här är hennes första film, men hon har en betydligt mer gedigen bakgrund som assisterande regissör och producent.

Filmen följer enbart en person och det är den livströtte men oroväckande skönt oberäknelige TV-programledaren Antonis Paraskevas. Han skulle kunna offra ett finger bara för att det faller honom in, typ.

Allt centreras kring honom och hans ensamma vardag på ett ödsligt hotell och övrigt liv cirkulerar endast i periferin – i hans yttre, grumliga sfär. Det blir svårt att veta vad som är fantasi och vad som är verklighet i det läget, då vi endast har Antonis egna upplevelser att referera till och förlita oss på. Det är ett skönt obehagligt läge som filmtittare.

eternal paraskevas1

Huvudkaraktären spelas av grekiske Christos Stergioglou och han gör sin lågmälda figur bra och uppoffrande utan att egentligen glänsa.

Han vandrar omkring i det tomma hotellet där han ser ut att återupprepa sina kockuppvisningar från TV om och om igen vilket mest verkar få honom ur leda. Då och då tar han en lång promenad ute i det fria, helt solo. Väldigt fridfullt, men väldigt dött och det skapar stämning.

Kopplingen som jag vill göra till Avalon har med att jag ständigt för tankarna till Johannes Brost liknande prestation i den filmen, samt att bägge har den där svävande Cinéma Vérité-känslan men där drömska, David Lynch-aktiga inslag då och då färgar den grått vardagliga tillvaron. Minns den underbara discoscenen i just Avalon.

Men ännu en gång – för andra gången hittills av två på Stockholm Filmfestival 2013, sitter jag och väntar på en payoff som i mångt och mycket uteblir. Bristen på slut i The Eternal Return of Antonis Paraskevas säger dock något om huvudkaraktärens utveckling, men det gör också utvecklingen i själva filmen mer ”onödig” att se.

eternal_return_of_antonis_paraskevas_press

Det känns ett flertal gånger som att repetitiva sekvenser hade klippts ner vilket i ögonblicken gör mig lite kritisk, men när filmen är över är jag nog ganska glad att upprepningar uteblev då dom inte hade gjort mycket för filmens slutpoäng ändå.

Filmen är i slutändan en intressant idé som utvecklas till… inte så värst mycket, tyvärr. Visst, den kommenterar indirekt Greklands ekonomiska kollaps genom varslande TV-bilder där filmens huvudperson presenterar Greklands övergång till den nya valutan Euro, men jag drar inga större egna slutsatser utifrån det.

The Eternal Return of Antonis Paraskevas sätter avtryck men hade kunnat blivit något ännu bättre.

Samtidigt leker jag med idén i mitt huvud och hittar en viktig dimension som hade kunnat vända totalt på myntet för mig personligen. Jag funderade på ifall om huvudkaraktären i filmen var en grekisk TV-profil även i verkligheten och därigenom i princip spelade en alternativ inkarnation av sig själv i en absurd, förvriden verkliget.

_DSC0051

Så verkar dock inte vara fallet, men tänk ifall exempelvis H:r Landshövding– och Hassel – Privatspanarna-regissören och Cinéma Vérité-romantikern Måns Månsson (som fotade Avalon) gjorde en svensk variant av den här filmen, med – och jag har sagt det förr, Malou von Sivers i huvudrollen som sig själv!

Hon hade varit perfekt, med en liknande persona som Antonis; före detta TV-stjärna, numera äldre, avdankad och stundtals väldigt hånad.

Filmen hade fått en helt ny dimension av intresse hos mig och jag hade förmodligen förlåtit allt vad story heter om jag fick uppleva en sån underbart absurd film! Det är dock något jag bara kan drömma om…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2

Filmkonst – special: Film ska vara som drömmar

Filmkonst-header2

”We are such stuff / as dreams are made on, and our little life / is rounded with a sleep.” – Prospero, i The Tempest (av William Shakespeare)

Vi vandrar omkring i vår vakenhet, odlar våra drömmar och avrundar våra dagar med att somna in. Vi somnar in i drömmar och vi vaknar upp i drömmar. Vi slåss ständigt med vad som är viktigast i våra liv; drömmen eller verkligheten?

Vackert och tänkvärt av den där Shakespeare, från 1611. Humphrey Bogarts karaktär Sam Spade refererade till den repliken i The Maltese Falcon, år 1941. Orden lever kvar och är i högsta grad relevanta även idag, drygt 400 år efter att Shakespeare först myntade dem.

Jag saknar verkligen att drömma om natten i samma utsträckning som när jag var barn. På något sätt har filmer blivit mitt substitut för den naturliga bristen på nattligt drömmande som kommer när vi blir vuxna. En sak som jag ältat i mitt huvud den senaste veckan är filmkonstens relation till drömmar. Något jag ofta reflekterar kring.

Jag har ständigt varit fascinerad av filmer som kan skildra en drömsk atmosfär – en stämning som får mig att jämföra själva känslan i filmen med mina egna drömmar. Jag tänker inte nödvändigtvis på filmer som skildrar drömmar, utan på filmer som svävar i ett drömskt landskap.

HeavenlyCreatures2

Filmskapare som Friedrich Wilhelm Murnau, Luis Buñuel, Ingmar BergmanTerrence Malick, Stanley Kubrick, Alejandro Jodorowsky, David Lynch, David Cronenberg, Lars Von Trier , Gaspar Noé och Nicolas Winding Refn har förmedlat den här känslan mer eller mindre genomgående i deras karriärer.

Uttryckssätt som tysk expressionism, noir, surrealism, absurdism och i längden post-modern film har varit olika, akademiska genreindelningar för dessa auteurer genom filmhistorien. För ofta är det just auteurskapet som krävs för att verkligen förmedla den drömska visionen på film. Filmskaparen behöver i princip kontrollera alla delar av produktionen för att få totalt utlopp för visionen, på gott och ont.

2

Metoderna är olika, men som stort Lynch-fan fäster jag stor vikt vid just ljudbilden. Upplevelsen av ljudbilden är ofta kritisk för att hitta atmosfären. Lynch har också genomgående i sina filmer skrivit filmdialog som känns uppenbart märklig, som om den inte riktigt hör hemma i en ”normal” situation. Skådespeleriet blir onekligen därefter. Detta är ett annat av hans viktigaste grepp.

Därmed inte sagt att avsaknaden av ljud eller dialog innebär mindre drömsk stämning.

Stumfilmer saknar ofta bägge av dessa och det är viktigt att komma ihåg att tystnad endast är ytterligare en form av effektiv ljudbild. F.W Murnaus Nosferatu (1921) är bland det mest drömska jag upplevt på film. Mina teori är att avsaknaden av element som färg, ljud och muntlig dialog gör att min hjärna får ”fylla i” tomrummen själv i mitt eget huvud och att det arbetet påminner om hur vårt undermedvetna framställande av drömmar fungerar.

Sedan följer tekniken att låta kameran bokstavligt talat sväva och betrakta ovanifrån, som i Terrence Malicks och Gaspar Noés filmer. Som i en dröm. Lynch och Lars Von Trier använder även det här i ett mer statiskt övervakningskameraperspektiv och distanserat, tidlöst perspektiv. Det är också intressant att just Malicks mest drömska, poetiska stil har kommit ju mer han undanvarat dialogen och gett plats för för tystnaden.

Slutligen är det undanvarandet av det konkreta, det uppenbara – det som lämnar plats för frågor, för det suggestiva och surrealistiska, som skapar den drömska upplevelsen. Detta uppfyller alla dessa filmskapare. Influenserna dem emellan är också i stor grad ömsesidiga.

3

Drömska filmer väcker ofta ett intresse hos mig som inte konventionella filmer klarar av att göra. Diskussionen borgar för hur mycket intresse filmen väckt och jag har alltid vägt kvaliteten i allt jag upplevt genom hur pass intressant innehållet är. En större vikt av intresse är för mig en större vikt av kvalitet.

Jag ska också understryka att kvalitet är något relativt, men originalitet – strävan mot det annorlunda, är alltid mer intressant än konventioner i min värld och det mynnar av regel ut i längre och mer intressanta – kvalitativa, diskussioner.

4

Igår hade jag förmånen att få se David Lynchs Blue Velvet (1986) i en biograf, som är en av mina Lynch-favoriter (finns knappt något av Lynch som inte är en av mina favoriter).

Jag har under en längre tid haft förmånen att kunna se icke bioaktuella filmer på en studentanpassad biograf och det har gett mig och andra chansen att få uppleva filmer på det rätta sättet, i ett mörkt rum med stor bild och uppslukande ljud, inramad i filmupplevelsen utan yttre, störande moment (även om mobiltelefonen är vår tids mest mäktiga och svårstoppade vapen och så även till filmens nackdel – ursäkta mitt högflugna tankesätt).

Diskussionen efteråt var mycket intressant och jag befann mig äntligen i en miljö där det gick att reflektera kring film med en annan grupp människor, öga mot öga. Sådana tillfällen måste värderas högt då det – åtminstone för mig som filmfanatiker, sällan ges mer konstruktivt bränsle än när jag får reflektera om och om igen kring film. Endast filmupplevelsen i sig överträffar den stunden, om ens det.

I vilket fall har jag – i ännu större grad än drömska filmer, en förkärlek för filmer som kan tänkas på, reflekteras över, analyseras kring och ses om igen för att den lämnar mig i ett tillstånd av intresse. För att förtydliga min så kallade livsfilosofi ännu mer; Jag har en förkärlek för filmer som lämnar mig i ett tillstånd av kvalitet. Fattiga feelgood-filmer kan brinna i helvetet nio gånger av tio.

6

Vi reflekterade kring Blue Velvet tillsammans i säkert 50 minuter, jag och mitt sällskap. Kvalitetens vikt i David Lynchs absurda, drömska stil och intresse för perversion diskuterades. En i sällskapet påstod att filmen var tråkig, dåligt skriven, provocerade inte tillräckligt, hade dåligt skådespeleri och i korta ordalag var en dålig film helt enkelt.

Jag ville ifrågasätta varför hon har denna synvinkel, men det går inte att tvinga folk att förstå saker som man själv tycker sig förstå – mitt livs ironiskt nog svåraste kamp om det så handlar om existentialism, levnadsfrågor, rädslan för det okända eller film.

Krockar de förstnämnda ämnena med just film blir det en underbar explosion inom mig som kan resultera i ett ”flummigt” inlägg av just det här slaget. Jag kanske låter väldigt allvarlig, men jag är endast väldigt intresserad.

I längden handlar allt om olika erfarenheter och synsätt om det man talar om, tillika med vilken inställning man har på livet. Hon såg inget intresse i Blue Velvet medan jag gjorde det. Jag ska inte dra den destruktiva klyschan att det är bra så, men vi måste alla gå våra egna vägar och vidga våra synsätt själva – andra kan inte göra det åt oss.

5

Många gånger har jag haft förmånen att se film på biograf med i stort sett samma sällskap. Det har varit bra filmer, utan tvekan, men det konventionella i dem har inte lämnat så mycket intresse för vidare diskussion. Det har ofta stannat vid några meningsutbyten innan det övergår till något annat.

Blue Velvet väckte onekligen ett intresse och att kalla den dålig är ett sätt att se på det, men det är inte min livsfilosofi att kalla något rent dåligt ifall den väckt ett intresse som överträffat en rad konventionella filmer.

I min värld är det en högre form av kvalitet att bryta konventioner än att hålla fast vid en konvention, en regel, en norm bara för att den fungerar. De drömska filmskaparna jag nämnde finns i vårat medvetande just eftersom de inte stannade vid konventionen.

7

Så var vill jag komma?

För en vecka sedan dök den eviga jämförelsen mellan dröm och film återigen upp i mitt huvud. Jag kom fram till att filmer ska vara som drömmar. När vi drömmer riktiga drömmar vaknar vi inte upp och säger ”Jaha, bra dröm” eller ”Jaha, dålig dröm”. Vi  reflekterar över drömmen, vi ältar upplevelsen. Gör vi det sitter den kvar långt efteråt, vi påminns om den.

Precis så vill jag att filmerna jag ser ska vara.

Begrav mig under snö när jag dör – en vintervit filmtopplista

Månadens filmspanartema är ”Snö” och med tanke på att snön börjat falla av och till på marken i Dalarna där jag bor så känns det ganska passande.

Dessutom börjar julstämningen på allvar drabba mig nu och det är den kanske härligaste tiden på året – så länge man är inomhus då, och kan mysa av stugvärmen med vetskapen att det är kallt, ruggigt och plogvis med snö som faller utanför fönstret.

Jag har även insett att näst efter inslaget av granskogsmiljöer och höstmiljöer så är nog snö den ingrediens som starkast påverkar min positiva känsla för filmens atmosfär. Till snöns ära har jag därför knåpat ihop en lista på de filmrelaterade ögonblick och personer som på bäst sätt förvaltar snöns förmåner på något sätt…

Herr Kings känsla för snö

Det finns en oslagbar känsla som hör vintern till.

Känslan när snön viner ute och det är lite kusligt mörkt, men ändå åh så vackert, så att man gärna stannar kvar i sin lilla, imaginära, upplysta stuga och inbillar sig att man är djupt inne i skogen, insnöad. Väldigt specifikt beskrivet kanske, men du måste väl ha känt den känslan? Hur som helst är det – tillsammans med julstämningen, den känsla jag längtar mest till när vintern och snön kommer.

En till som har fattat det konceptet väldigt bra är rysarförfattaren Stephen King. Nu utgår jag i första hand från filmatiseringarna av hans verk, men den återkommer ofta i hans bästa filmatiseringar.

I The Shining (1980) blir familjen Torrance insnöade på ett fjällhotell som gör att hjälp utifrån blir väldigt problematiskt att få. Bilderna när Halloran envist försöker ploga sig igenom den massiva snön på vägarna i de klippiga bergens skogar är ju så myskusliga. Eller den isande finalen i labyrinten, där Jack lufsar och frustar som en ångmaskin efter Dannys fotavtryck som bildats i snön.

För att inte tala om de massiva snöberg som under vinterns gång vallats upp av vinden mot hotellväggarna – Danny kunde ju åka rutschkana från andra våningens fönster med höjden dom mätte!! The Shining är min favoritfilm eftersom den har allt jag tycker om – inklusive snö.

I The Dead Zone (1983) förekommer det ett flertal scener där snön upptar en stor del av den fantastiska atmofären, samt givetvis de varma stugorna i vinterlandskapet.

I Misery (1990) givetvis. En bitande snöstorm, en olycka och en ensam, liten stuga mitt ute i skogens ingenstans. En författare och hans största ”fan”, som också råkar vara manisk och livsfarlig! De enda ingredienserna man behöver för att skapa dramatik och en riktig bra historia.

Kathy Bates gör givetvis en dunderinsats som det närgångna stalkerpsykot i filmen, men inramningen är det som verkligen gör filmen enligt mig. Placera en stuga i en snöig skog och du är på rätt väg, i min värld.

Storm of the Century (1999) är dock lite av guldklimpen i sammanhanget Stephen King i kombination med snö. King skrev manuset till miniserien och berättelsen innehåller de bästa ingredienserna av Stephen King.

Paranoia, människor med dåligt samvete, grupptryck, utanförskap, tvivelaktig krishantering, människor som tappar tron på varandra, ren paranoia och den djupaste skräcken – allt finns med när invånarna på en gemytlig ö blir isolerade från omvärlden på grund av århundradets storm, samtidigt som en mystisk man med käpp gör entré på ön med uppmaningen ”Give me what I want, and I will go away”.

Scenerna när snöstormen viner på de tomma vägarna och fyren på ön är fruktansvärt stämningsfyllda!

Den där himmelska sången och stämningen i A Charlie Brown Christmas

Snobbens julavsnitt (A Charlie Brown Christmas) från 1965 är ett måste inför jul varje år – åtminstone för mig. Det är en ljuv känsla att få återse Snobben, Kalle och alla de andra för att se hur de tacklar det underbara – men även ångesten, som kommer i samma veva som omgivningen ska pyntas och snön börjar pryda gator, hustak och skogar.

Stämningen i detta avsnitt är på något sätt den mest definitiva julstämningen som USA har producerat genom rörliga bilder – tillsammans med Ensam Hemma (1991) möjligtvis. Jag önskar att snön var så mjuk och lätt som den ser ut i Snobbens tecknade värld.

Den ljuva, himmelska sången som spelas i inledningen av avsnittet är en av jultidens absoluta höjdpunkter, tillsammans med avsnittets övriga julmusik, givetvis!

Danny Elfmans musikaliska mönster

Det finns en man som med sina avkommor i filmvärlden definierat snö mer än någon annan för mig. Mannen heter Danny Elfman och är givetvis känd som punkmusikern som blev filmkompositör och Tim Burtons vänstra hand (om Johnny Depp är den högra). Han har dock gjort mycket fantastisk filmmusik med andra än Tim Burton och en drömsk harmoni som får mig att se vackra snöflingor segla ner från himlen uppfyller mig väldigt ofta i hans verk.

Allra mest i Edward Scissorhands (mästerverket The Ice Dance!) där musiken kombineras med lika vackra bilder, men därefter kommer ytterligare en rad snöiga filmer – The Nightmare Before Christmas (Closing), Batman Returns (Birth of a Penguin) och en av mina personliga julfavoriter, Nicolas Cage-filmen The Family Man (Main Theme/Promise).

Listan på underbar, frostig men ändå sällsamt varm musik tillsammans med vackra snösekvenser kröner hans karriär. Danny Elfmans bästa musik är som en varm snölykta som värmer mina händer i ett vitglittrigt snöfall mot en blåsvart himmel…

The Girl With The Dragon Tattoo och skildrandet av den nordiska vintern

Jag är en stor beundrare av David Finchers filmatisering av Stieg Larssons Män Som Hatar Kvinnor och det jag fann mest ”upplyftande” i filmen var den stora viljan att skildra Sveriges nordiska kyla med så stort fokus. Musiken av Trent Reznor och Atticus Ross är förstås grädden på moset, men i hela filmen yr snön över minsta lilla sten och känslan är att det är rysk vinter med en kyla på minus 30 jämt och ständigt. Bildens färg är alltid iskallt blågrå och svartvit.

Fantastiskt skildrat och fotat!  En av nyckelfaktorerna till att den filmen överglänser den svenska versionen med en hästlängd. Det krävs kreativitet utifrån för att förädla känslan av Sverige och hitta kärnan i hur det är att bo här. Mörker och kyla.

Star Wars, tauntauns, wampas och Imperiet

Inte alla, men nästan alla älskar Star Wars. Framför allt då den första trilogin. Och framför allt då mittenfilmen Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980). Filmen tar inledningsvis vid på den kalla snöplaneten Hoth Ett ironiskt namn med tanke på att planeten inte var särskilt ”hot” tänkte jag jämt när jag var liten. När jag var liten väcktes också min fascination för Star Wars, i samma veva som trilogin för första gången släpptes på VHS och jag kollade på filmerna om och om igen.

Jag och en vän, i min hemby, som hette Andreas brukade ständigt ”leka Star Wars” och när det var vinter och meterhög snö (det var det faktiskt ofta när jag var liten) så gick givetvis lekarna oftast ut på att vi befann oss på planeten Hoth, där vi red fram på tauntauns, slogs mot wampa-snömonster och mot Imperiets alla vidunderliga stridsfarkoster.

När jag ser de där stora, fyrbenta ”AT-AT-gångarna” vandra omkring på bilder och film idag så blir jag genast oerhört nostalgisk, och när jag som vuxen ser en stor, plogad snöhög så slår mig två tankar; antingen ska jag klättra upp på den och låtsas att jag är en tapper bergsbestigare, eller så ska jag bunkra mig i den för att skydda mig mot Imperiets styrkor…

Snösekvenserna i Star Wars är givna på den här listan då de tillför en speciell känsla i Star Wars-mytologin och i mitt eget liv.

John Fords The Searchers och vilda västern i snömiljö

John Fords The Searchers (Förföljaren, 1956) – med John Wayne i den ikoniska huvudrollen, är en fantastisk westernfilm som utspelar sig på den heta prärien på Monument Valley. Dock händer det något magiskt när westernfilmer utspelar sig i kyliga snölandskap helt plötsligt. Det passar liksom så bra och åtminstone för mig från kalla Sverige så är det då som westerngenren snuddar som mest vid den realistiska naturens kärna.

Ett sådant ögonblick sker i The Searchers och det är så fantastiskt fångat i John Fords ögon! Cowboys, hästar och vit, tung snö som liksom renar den annars så dammiga westernluften.

Andra filmer som utnyttjar snön på ett uppiggande sätt är förstås spaghetti western-filmen Il Grande Silenzio (1968) som enbart utpselas i snölandskap, Clintans Unforgiven (1992) som har en väldigt emotionell scen med snöutsikt, samt – att döma av trailern, Quentin Tarantinos efterlängtade western-hyllning Django Unchained, som har världspremiär om en månad i USA.

Den mästerliga sekvensen i kortfilmen The Snowman

Denna lilla kortfilm har en av de juligaste och mest snöromantiska sångnumren som någonsin setts på film! Jag behöver inte vara långrandig utan du får helt enkelt beskåda det själv och drömma dig bort till barndomens underbara värld då snö var ett instrument för lek och fantasi – och med tanke på den här listan – det är det väl den finaste saken med snön även i vuxen ålder?

….

Glöm nu inte att läsa alla de andra filmbloggarnas filmspaningar kring temat ”Snö”! Här hittar du deras inlägg:

Fiffis filmtajm
Filmitch
Flmr filmblogg
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den
Have you forgotten
Jojjenito
Mode+film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.