To the Devil a Daughter (1976)

Genre: Thriller, Mysterium, Rysare
Produktionsland: Storbritannien, Västtyskland
Alternativ titel: Child of Satan
Svensk titel: En Dotter åt Djävulen
Manus: John Peacock, Christopher Wicking
Regi: Peter Sykes
Längd:  91 min
Budget: ?
Skådespelare: Richard Widmark, Christopher Lee, Honor Blackman, Denholm Elliott, Nastassja Kinski, Michael Goodliffe, Anthony Valentine, Eva Maria Meineke, Derek Francis, Constantine Gregory, Frances de la Tour

Warning! This Motion Picture Contains The Most Shocking Scenes This Side Of Hell!

En författare av ockulta böcker får i uppgift att skydda en ung kvinna från att hamna i klorna på en satanistisk sekt.

Temacheck: Satanistisk dyrkan och ritualer för att frambringa djävulskrafter ur kvinnor och får sägas vara en given bock i rutan över ”witches”. Nastassja Kinski fyller rollen bra som ”bitch” och filmens män visar helt klart prov på både sexuell dragning och dumdristighet så ”a couple of dicks” kryssas i för en trippel.

Säg vad du vill om filmens ambitiösa plan och mytologi (baserat på en roman av Dennis Wheatley som även bidrog till förlagan av Hammers The Devil Rides Out, 1968) som i det dramaturgiska utförandet endast blir rörigt och dödar publikens (min) förmåga att engageras (vänta… filmskribent Roger Ebert har redan gjort det underhållande när filmen kom), men denna svalt omtyckta hammerfilm är Mysig med stort M. Vardagsmysig med stort V, när du har feber och befinner dig i ett konstant tillstånd av Utzoning med stort U.

Senaste månaden har jag dragits med en ovanligt envis förkylning som emellanåt kryddar mina dagar med feber. Feber med stort F. När jag befinner mig i det tillståndet är jag mottaglig för stämningar jag annars endast brukar drömma om – bokstavligen. Den sortens stämning drömmar och feber besitter. Fast det finns ett ytterligare recept för att hamna i detta tillstånd; sitt inomhus vid fönsterplats, insvept i den värmande eftermiddagssolen. I det läget frikopplas fantasiflödet och du kan hamna i en meditativ rymd där allt ekar. Kanske kommer du närmare gamla minnen från barndomen, eller så spelas absurda dialoger upp runt ditt huvud. Det är en slags vardagsmagi, den här zonen du hamnar i.

Jag befann mig emellanåt där när jag med feber såg To the Devil a Daughter och som i meditation var jag kravlös. I efterhand minns jag inte så mycket av filmens innehåll, men den funkade mer än väl som projektionsduk för min färd till den andra zonen.

En sak ska filmen ha en stor applåd för, oavsett vad du tycker om filmen i övrigt; Kostymerna! Kostymerna med stort K är filmhistoriska höjdpunkter. Christopher Lee klär sig i prästuniform – och som han klär sig. Tänk dig själv… Christopher Lee – mörkrets ståtlige förebild, i svarta prästkläder. Han har aldrig varit mer elegant eller mer intressant klädesmässigt, någonsin. Sedan, Nastassja Kinski – änglarnas egen avbild, klädd som nunna. Du kan inte slå den nunnan. Jag menar förstås i skönhet.

Två ”guilty pleasures” skrivna i stjärnorna i en och samma film. Det räcker för att göra den här filmen till mer än bara en film. Jag hade gärna velat vara ett krucifix på väggen under inspelningen av denna film, för att få se mer av honom i prästuniform och henne i nunnedräkt.

Trivia:

• Trots Nastassja Kinskis vackra nunneklädsel är den här filmen mest känd för att blott 15-årige Nastassja Kinski (dotter till Klaus Kinski) i en scen syns spritt språngande naken. Minst sagt kontroversiellt. Dessutom en oväntad casting med tanke på att hon spelar en 18-åring.
• Detta var den brittiske skådespelaren Michael Goodliffes sista film, då han samma år vid en ålder av 61 år tog sitt liv på grund av depression.
• Hammer Films paradstjärna Christopher Lee gjorde inga fler filmer för produktionsbolaget efter To the Devil a Daughter och detta ses också som Hammer Films sista film för den klassiska eran i och med övergången till TV-mediet. Påståendet om Sir Lee stämde åtminstone i 35 år, tills han 2011 gjorde en ”comeback cameo” i den hammerproducerade rysaren The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

---

 

Bonusfoton:

Curse of the Crimson Altar (1968)

Genre: Rysare, Mysterium, Ockultism
Produktionsland: Storbritannien
Alternativ titel: The Crimson Cult
Svensk titel: Monstret i Skräckens Hus
Manus: Mervyn Haisman, Gerry Levy, Henry Lincoln, Jerry Sohl (inspirerad av en novell av H.P. Lovecraft)
Regi: Vernon Sewell
Längd:  89 min
Budget: ?
Skådespelare: Boris Karloff, Christopher Lee, Mark Eden, Barbara Steele, Michael Gough, Virginia Wetherell, Rosemarie Reede, Derek Tansley, Michael Warren

The high priestess of evil… A monstrous fiend with an overpowering lust for blood…

När hans bror försvinner uppsöker Robert Manning den lilla idylliska staden där hans bror senast setts till. Väl där blir han erbjuden att stanna hos den välbärgade Morley, men Robert anar att något inte står rätt till.

Temacheck: ”Witches” förekommer i högsta grad, ”bitches” förekommer också beroende på vad du tolkar in i det. En blond, lurig kvinna och en drös blonda offerlam utan mycket till kläder, samt en hel del swingersgäster förstås. Sedan har filmen en ockult, ståtlig ”dick” och ett brödrapar i riktiga dickheads. Kanske den mest tematrogna filmen hittills i år!

Produktionsbolget Tigon British Film Productions var en rapp uppstickare som kom och gick mellan åren 1968 fram till 1972. Tigon producerade skräckrelaterade filmer som istället för att kopiera framgångsrika Hammer Films och Amicus Productions snodde åt sig deras och amerikanernas skräckaffischnamn för att göra lite aningens mer djärva rullar. Brutala Witchfinder General (1968), franska konsterotikfilmen The Nude Vampire (1970 – av min favorit Jean Rollin) och sagolikt krypande The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs min text av den pärlan här) är förmodligen höjdpunkterna. Hade dom funnits kvar längre hade en alternativ film som The Wicker Man (1973) passat utmärkt i deras stall.

I begynnelsen gjorde dom också denna kultfilm ur mer än en synpunkt – Monstret i Skräckens Hus, där storstjärnan Christopher Lee (presentation överflödig) paras ihop med legendariske förebilden Boris Karloff (presentation överflödig) i en av gamle Boris sista filmer. Han dog mindre än ett halvår senare, men hann faktiskt synas i ytterligare fem filmer efter denna. Han är allmänt mysig att se i sin tillbakadragna men ändå värdiga roll på ålderns höst.

Det märks att alla bakom och framför kameran rör sig runt en legend och det förekommer även en småkul blinkning till hans medverkan i ett replikskifte innan hans entré. Dessutom dyker ”the original scream queen” och gothiska gudinnan Barbara Steele (Black Sunday, The Pit and the Pendulum, Piranha) upp i en mindre, men oerhört färgstark och minnesvärd roll som den ockulta gudinnan Lavinia. Hon stjäl faktiskt showen både i filmen och på filmens posters. Som om inte det vore nog dyker Batmans butler Alfred upp – rättare sagt skådespelaren Michael Gough, som en slags butler just. en Betydligt mer pressad butler dock.

Filmen följer dock i huvudsak Robert Manning, spelad av mer lättviktige TV-skådisen Mark Eden och som är en brittisk kopia av fotbollspelaren Lionel Messi. Manning söker likt en gäst i Cluedo efter sanningen om hans försvunne bror ute i en partystinn herrgård på den brittiska landsbygden, där den frodande, hippieinfluerade swingersklubben håller låda. Stilige Manning ger ett gentlemannamässigt intryck, men trots omständigheterna flörtar han oerhört klumpigt och scoutlikt på en blondin värdinna mellan varven.

På natten blir det dock riktigt snurrigt, när han drömmer att han är delaktig i vad som får sägas vara filmens överlägset starkaste partier – en ockult ritualtillställning som ger mig underbara vibbar av experimentfilmskaparen Kenneth Angers starkt flummiga ritualkortfilmer Invocation of My Demon Brother (1968) och Inauguration of the Pleasure Dome (1954). Tyvärr avtar detta på många sätt förtrollande surrealistiska parti och filmens slut har visserligen spektakulära ambitioner, men det känns mer vagt och intetsägande än vad en surrealistisk cirkus hade gjort i slutändan. Det var ju så oerhört vackert med dom isolerade mardrömsscenerna filmen stundtals bjöd på.

Filmen ska tydligen vara fritt inspirerad av skräckmästaren H. P. Lovecrafts novell The Dreams in the Witch House, från 1932. När jag läser om denna abstrakt skildrande novell blir jag helt klart intresserad av hans berättande, då jag ännu inte grävt mig ner i hans populära värld av kosmisk skräck ännu men har en fin samling hemma i bokhyllan som väntar på min uppmärksamhet. Lovecraft själv såg dock nämnda novell som misslyckad, har jag hört.

Jag kan inte heller låta blir att återkomma till The Wicker Man, då Christopher Lee roll i Curse of the Crimson Altar är en försmak av hans del i den filmen, men där föll bitarna runt honom på plats på ett helt annat sätt. Här blir det bara lagom kul, men med en skön 60-talsosande swingersaura och en del psykedeliska färgdroppar.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

 

I backspegeln #12: Till minne av Jesús ”Jess” Franco (1930-2013)

Tredje och siste person att ta farväl av och minnas denna vecka är säkerligen ytterligare en vattendelare, men inom filmvärlden. Dock ett namn med en rik filmhistoria efterlämnad.

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna vände sig åt det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för scenografi och det visuella i sina filmer (zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa grepp), trots sin väldigt höga produktivitet. Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz.

Hans tidiga filmer utmanade hemlandet Spaniens fascism genom mycket sex och våld. Efter sina tidiga internationella framgångar flyttade han från Spanien till Frankrike för att få större frihet att göra utmanande filmer och det var en stil han sedan höll resten av sin karriär.

Några populära filmtitlar han gjorde genom åren är The Awful Dr. Orloff (1961), Necronomicon (1967), 99 Women, The Castle of Fu Manchu och Marquis de Sade’s Justine (alla 1968), The Bloody Judge och Count Dracula bägge (1969), Vampyros Lesbos (1970) och Daughter of Dracula (1972).

Han gjorde även svenskbekanta Swedish Nympho Slaves (1977) och Mondo Cannibale (1980) – världens sämsta kannibalfilm till och med enligt Jess Franco själv.

Han arbetade med skådespelare som paradskådespelerskan Soledad Miranda, skräcklegendaren Christopher Lee, klassiske skådisen Jack Palance, svenska b-filmskådisen Marie Liljedahl och tyske galningen Klaus Kinski. Franco sägs vara den kanske ende regissören som kunde kontrollera Kinski.

Större delen av hans filmer lyftes dock av hans favoritskådis, musa, livskamrat och sedermera på slutet av livet år 2008, hans fru – Lina Romay. Hon avled i cancer för ett år sedan – 58 år ung, och hennes betydelse för honom måste ha varit oerhörd för nu har även Jess Franco tagit farväl för gott.

Hans bidrag till filmhistorien lever dock kvar och är väl värt att uppmärksammas för vad det är. För att filmupplysa om Jesús ”Jess” Franco lite extra har jag plockat fram tre youtube-klipp som ger en liten känsla för hans filmer men framför allt klassisk, rolig filmavkoppling utan pretentioner…

…

Så här underhållande kan trailers vara. ”99 women! Without men.” ”Whisper to your friend that you saw it…” Okej, jag fattar. Eller vänta nu… Nej, glöm det.

…

En trailer fylld av erotik, frågetecken och mystik …men mest frågetecken. ”Perverse love of a father for his daugther – or is she his daughter?”

…

Jess Franco förstod också tidigt det självklara valet att låta den mytomspunne och mest erotiskt törstande manskaraktären på film – greve Dracula, bära klassisk 70-talsporrmustasch.

Brittiska Hammer Films legendariska historia på 90 sekunder!

Det klassiska, brittiska filmbolaget Hammer Film Productions har bjudit den internationella publiken på mängder av kända och mindre kända skräckfilmer sedan 1934. Filmer som skildrat odödliga filmkaraktärer såsom Dracula, Van Helsing, Frankenstein och hans monster, The Wolf Man, The Mummy, Ringaren i Notre Dame, Fantomen på operan, Dr. Jekyll, Mr. Hyde, Sherlock Holmes och många fler.

Ikoniska skådespelare som gett sina ansikten åt Hammer Films är Peter Cushing (odödlig som exempelvis Van Helsing, men även känd för den övriga publiken från Star Wars) och Christopher Lee (odödlig som Dracula, men även känd bland annat från roller i ett flertal Tim Burton-filmer men framför allt som Saruman i Sagan om Ringen-trilogin).

Dock inte heller att förglömma är Ralph Bates, Shane Briant, Veronica Carlson, Andrew Keir, Miles Malleson, Francis Matthews, André Morell, Oliver Reed, Caroline Munro, Raquel Welsh, Michael Ripper och Barbara Shelley, med flera.

Filmskapare som bland annat  Sir James Carreras (en av de som grundade Hammer Films och stod bakom en massiv mängd filmer), Michael Carreras (James son och producent under bolagets glansdagar), Freddie Francis (en av tidernas mest populära skräckfilmsregissörer och fotograf åt bl.a. David Lynch) och en av de hårdast arbetande regissörerna – Terence Fisher (Dracula, The Curse of Frankenstein, The Mummy, Dracula: Prince of Darkness m.fl.) förgyllde också bolaget med sin expertis bakom kameran.

Efter att skräckfilmsgenren förändrades under 70-talet och de gamla monstren förlorade intresse så stötte också Hammers Film Productions på sina största motgångar. I slutet av 70-talet och under 80-, 90- och 00-talet har de i princip varit begravda – bortsett från diverse tv-produktioner.

2007 köpte dock holländaren John De Mol upp Hammer Films backkatalog och återupplivade också filmstudion vilket har resulterat i ett flertal filmer hittills – sammanträffande nog med flera nordiska samarbeten i form av regissörer (finske Antti Jokinen och danske Kasper Barnfoed), manusförfattare (Antti Jokinen) och svenska produktionsbolaget Solid Entertainment, som gjorde filmen Frostbiten (2006). Hammer Films står också bakom Le Me In (2010) – den amerikanska remake som gjordes av svenska boken/filmen Låt Den Rätte Komma In.

Jag rekommenderar att ni kollar in Hammer Film Productions hemsida – men inte minst youtube-sida, där de nu är i full gång med att lägga ut mycket material kring Hammer Films historia, såsom trailers, ”introductions” och till och med hela långfilmer. En liten skattkista för skräckfilmälskare av den klassiska skolan!

Här är en av deras filmer där de sammanfattar produktionsbolagets legendariska historia på 90 sekunder, från 1934 fram till årets succéskräckis The Woman in Black. Trevligt, trevligt…

Dark Shadows (2012)

Genre: Skräckkomedi
Regi: Tim Burton
Manus: Seth Grahame-Smith
Längd: 113 min
Skådespelare: Johnny Depp, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Jonny Lee Miller, Chloë Moretz, Gulliver McGrath, Helena Bonham Carter, Jackie Earle Haley, Bella Heathcote, Christopher Lee, Thomas McDonell

Året är 1750 och Barnabas Collins lever livet som bekymmerslös, rik playboy – tills den dag han krossar den unga häxan Angelique Bouchards hjärta. I vrede förvandlar hon honom till en vampyr och begraver honom levande.

200 år senare frias Barnabas ur sin grav. Året är nu 1972 (eller var det 71?) och han återvänder till familjens egendom, Collinwood Manor, för att finna sitt en gång storslagna hem i ruiner och hans ättlingar inte är i mycket bättre skick än huset. Det är inte lätt för Barnabas att anpassa sig till det flummiga och frigjorda 70-talet…

Jag gick på den här filmen med en viss förhoppning, men mest av allt med vetskapen att Tim Burton inte har imponerat på mig sedan Ed Wood för 18 år sedan – en ganska lång tid med tanke på att han fortfarande i högsta grad är omtalad för sina geekigt, gothiska filmer än idag och har en stor skara fans (har dock inte sett Big Fish).

Jag beklagar mig över de blockbuster- och Disney-vanor han ägnat den senare delen av sin karriär åt – filmer i första hand anpassade för barn och med en uppenbar feghet i att utmana några som helst konventioner. Precis som många andra längtar jag hellre tillbaka till de filmer som definierade honom sedan genombrottet – hans kortfilmer, Bettlejuice (1988), Edward Scissorhands (1990) och nyss nämnda Ed Wood (1994).

Detta sägs för övrigt från en person som euforiskt ägnade en halvtimme åt att återberätta Apornas Planet-remaken i detalj för sin mamma efter att ha ryckts med av den filmen på bio på ett sällan skådat sätt, för vad som känns som en evighet sedan.

Dark Shadows var dock en upplevelse det med, men skillnaden denna gång var att denna Burton-film var anpassad för den vuxna tittaren och inte till ett barn som sväljer det mesta. Jag kände mig lite rörd över hur mycket gamle Burton flirtade med mig personligen, återigen. Filmen bygger på den populära tv-serien med samma namn från 60-talet och jag gissar att den ligger Burton varmt om hjärtat, för den passar hans stil utmärkt.

Filmen började först och främst väldigt bra. Den bedårande, gudomliga och oslagbara (glömde jag säga en av tidernas kanske bästa låtar?) Moody Blues-hymnen ”Nights in white satin” försätter mig i hypnos och Burton tar ett resolut hugg i strupen på mig direkt.

Filmen utspelar sig i den gyllene tidsperioden som jag lite svävande kallar för ”slutet av 60-talet och början av 70-talet” och filmen levererar fantastisk musik från den tidsperioden. Till skillnad från Burtons tidigare filmer består filmmusiken till stora delar av just gammal, härlig popmusik och Danny Elfman behövde nog inte jobba mer än halvtid för att ge Burton dramatisk musik denna gång och jag gillar det faktumet mycket, eftersom substitutet är så satans bra!

Dessutom vet tydligen ännu ett stensäkert kort när det gäller att fånga min uppmärksamhet. Det består av ett blåsinstrument jag i min ovisshet kallar för ”oboe” och den ger starka vibbar av gothens okrönte mästare – italienske Mario Bavas (The Girl Who Knew Too Much, Black Sabbath, Bay of Blood) svartvita filmer, men framför allt en dunkel mystik av oslagbara höjder. Jag kommer framför allt att tänka på Black Sunday (1960). En film som dessutom har många likheter – inte minst i handling, bortsett från att vampyren istället är en häxa i den filmen. Referensen till Mario Bavas musik måste väl vara ett medvetet val från Tim Burton?

Det som är filmens verkliga styrka är dock att humorn verkligen funkar. Detta beror givetvis på manuset vilket Burton själv inte skrivit, men känslan jag får är ändå att Burton tröttnat på puttenuttbarnsagoberättandet en aning och vill gå lite längre än vad jag som tittare förväntar mig. Vissa scener är rentav pinsamma i sin prydlöshet – och det är mycket positivt menat.

Sexreferenser, åtrå över åldersgränserna, Fnittriga skämt mitt i all stelhet och några riktigt roliga cameoinsatser som andas kult lång väg. Jag skrattar högt gång på gång. Att filmen dessutom bjuder på några sorgliga moment gör bara den komiska stämningen ännu mer laddad.

Johnny Depp passar givetvis i rollen som likblek, antik vampyr som – trots att han gör sitt bästa, har svårigheter att passa in i det hippa 70-talet. Rörelsemönster är ju lite av Depps specialitet och här har han helt klart studerat båda Nosferatu och Bella Lugosi. Jag har absolut ingenting att klaga på angående det, utan applåderar bara åt ännu ett sevärt framträdande efter den ganska sömniga insatsen som hattmakaren i Alice in Wonderland förra året.

Han är dock inte ensam att glänsa då den komiska tajmingen är på topp hos alla skådisar – faktiskt. Framför allt går unge Gulliver McGrath, som spelar den underliga sonen i familjen, hem hos mig då han har fattat vinken precis. Eva Green leker dessutom i den ovana rollen som förförisk häxa och Chloë Moretz gör sin grej som 15-årig trotsunge utan sötrre ansträngingar. Den totala känslan är helt enkelt en lekfull stämning och hejdlöst kul. Dessutom har nykomlingen Bella Heathcote en mystisk charm som gör att man inte riktigt vet var man har henne – åtminstone i denna film.

Jag trodde inte att jag skulle säga att Tim Burton är tillbaka, men för mig är han det i och med denna film. Dark Shadows är en frisk fläkt med passande Burton-teman av den gamla skolan och den bästa han gjort sedan Ed Wood. Jag rekommenderar den varmt och ser fram emot att se den igen!

Överskattade Tim Burton överraskar med nervös, ganska utmanande humor med många små detaljer av komisk briljans och kultreferenser helt och hållet i min smak!
Den sista akten kändes inte helt och hållet komplett och hade en och annan ologisk lucka