Queer Top 20 | #15. Monster (2003)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.

---

#15. Monster (2003)

Den verklighetsbaserade berättelsen om prostituerade kvinnan Aileen Wuornos (en oigenkännelig och Oscarsbelönad Charlize Theron) som mördade flera av sina kunder är en rå och brutal film. Rollen som Aileens yngre flickvän Selby spelas av Christina Ricci som tidigare spelade Wednesday i Familjen Addams-filmerna. Monster är en tung och tragisk film, utmärkt regisserad av Patty Jenkins som även gjorde Wonder Woman-filmen som har premiär nästa månad.

Christer Hedström

---

Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Spegelreflektion: The Lesson (2015)

Genre: Thriller, Skräck, Tortyrskräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Ruth Platt
Regi: Ruth Platt
Längd:  97 min
Budget: Ingen aning
Skådespelare: Evan Bendall, Rory Coltart, Robert Hands, Michaela Prchalová, Dolya Gavanski, Tom Cox, Michael Swatton, Charlotte Croft, Joshua Wedge

Only the Educated are Free

Fin och hans vänner ser fram emot en sommar av frihet och festande. De har saknat motivation för skolan och mycket av deras leda har gått ut över deras engelsklärare, Mr. Gale, som fått utstå både hån och elaka spratt. När läraren en sen kväll iakttar sina elever ute på vandaliseringsupptåg inser han att läroplanen inte är tillräcklig. Det är dags att ta kontroll över klassrummet – om han så måste spänna fast dem vid skolbänken och ta fram spikpistolen för att få dem att lyssna.

Temacheck: Kanske ser läraren i filmen sig som något av en häxjägare som befriar jorden från dess förbannade avskum vilket råkar vara barn, eller åtminstone unga människor. Möjligen går dessa unga att i någon mån se som representativa för deras generations ”bitches”. Är det så att hela filmen går att se som ett eko av dom mörka häxprocesser som präglar mänsklighetens hatiska historia, komprimerat till en skola? Jag kan endast spekulera…

Detta är en reflektion av The Lesson som jag gjorde efter att ha läst filmspanaren Filmitch recension av filmen från 23 oktober 2016, som går att läsa på hans blogg genom att följa länken. Jag har inte sett filmen utan reflekterar endast vidare utifrån Filmitch text om den.

---

Jag är ingen riktig gillare av saw-filmerna heller och det här låter som du säger som något åt det hållet, där ett minus denna film även kan tänkas ha gentemot Saw:s franchise är betydligt lägre visuellt värde. Sistnämnda franchises uttryck är i högsta grad effektivt tack vare hur tropen om ”den galne vetenskapsmannen” förpackas i en oerhört grsfiskt effektiv utstyrsel, utan att själv vilja synas i person. Hans aktioner blir innehållet mer än hans person.

Känns som att berättelsen i The Lesson hade passat bättre i romanform, med dimensionen av att få ta del av lärarens inre tankar, frustrationsmotiveringar och funderingar kring vad han påbörjar. En morot hade varit att få oss att förstå honom och göra honom empatiskt nåbar, för att sedan dra undan mattan när tortyrmetoderna mot elever börjar och då få oss att tycka synd om dom elever som tidigare endast målats upp som svin och parasiter genom hans högst personliga tankar och värderingar. När vi genom tortyren får ta ett steg tillbaka från hans huvud inser vi om det alternativa berättandet av händelserna lyckats, att hans bild av elevernas missgärningar var kraftigt överdriven.

Att få tittaren att åtminstone på något plan sympatisera med gärningsmannen för att sedan få tittaren att ångra sig, känna sig lurad och byta sida är en dramaturgi jag kan se potential i, men det hade krävt en skicklig berättare och inre tankedimensionen som en roman kan ge hade varit en stark fördel i den planen. Filmen kan utsätta åskådaren för en form av filmiskt stockholmssyndrom.

To the Devil a Daughter (1976)

Genre: Thriller, Mysterium, Rysare
Produktionsland: Storbritannien, Västtyskland
Alternativ titel: Child of Satan
Svensk titel: En Dotter åt Djävulen
Manus: John Peacock, Christopher Wicking
Regi: Peter Sykes
Längd:  91 min
Budget: ?
Skådespelare: Richard Widmark, Christopher Lee, Honor Blackman, Denholm Elliott, Nastassja Kinski, Michael Goodliffe, Anthony Valentine, Eva Maria Meineke, Derek Francis, Constantine Gregory, Frances de la Tour

Warning! This Motion Picture Contains The Most Shocking Scenes This Side Of Hell!

En författare av ockulta böcker får i uppgift att skydda en ung kvinna från att hamna i klorna på en satanistisk sekt.

Temacheck: Satanistisk dyrkan och ritualer för att frambringa djävulskrafter ur kvinnor och får sägas vara en given bock i rutan över ”witches”. Nastassja Kinski fyller rollen bra som ”bitch” och filmens män visar helt klart prov på både sexuell dragning och dumdristighet så ”a couple of dicks” kryssas i för en trippel.

Säg vad du vill om filmens ambitiösa plan och mytologi (baserat på en roman av Dennis Wheatley som även bidrog till förlagan av Hammers The Devil Rides Out, 1968) som i det dramaturgiska utförandet endast blir rörigt och dödar publikens (min) förmåga att engageras (vänta… filmskribent Roger Ebert har redan gjort det underhållande när filmen kom), men denna svalt omtyckta hammerfilm är Mysig med stort M. Vardagsmysig med stort V, när du har feber och befinner dig i ett konstant tillstånd av Utzoning med stort U.

Senaste månaden har jag dragits med en ovanligt envis förkylning som emellanåt kryddar mina dagar med feber. Feber med stort F. När jag befinner mig i det tillståndet är jag mottaglig för stämningar jag annars endast brukar drömma om – bokstavligen. Den sortens stämning drömmar och feber besitter. Fast det finns ett ytterligare recept för att hamna i detta tillstånd; sitt inomhus vid fönsterplats, insvept i den värmande eftermiddagssolen. I det läget frikopplas fantasiflödet och du kan hamna i en meditativ rymd där allt ekar. Kanske kommer du närmare gamla minnen från barndomen, eller så spelas absurda dialoger upp runt ditt huvud. Det är en slags vardagsmagi, den här zonen du hamnar i.

Jag befann mig emellanåt där när jag med feber såg To the Devil a Daughter och som i meditation var jag kravlös. I efterhand minns jag inte så mycket av filmens innehåll, men den funkade mer än väl som projektionsduk för min färd till den andra zonen.

En sak ska filmen ha en stor applåd för, oavsett vad du tycker om filmen i övrigt; Kostymerna! Kostymerna med stort K är filmhistoriska höjdpunkter. Christopher Lee klär sig i prästuniform – och som han klär sig. Tänk dig själv… Christopher Lee – mörkrets ståtlige förebild, i svarta prästkläder. Han har aldrig varit mer elegant eller mer intressant klädesmässigt, någonsin. Sedan, Nastassja Kinski – änglarnas egen avbild, klädd som nunna. Du kan inte slå den nunnan. Jag menar förstås i skönhet.

Två ”guilty pleasures” skrivna i stjärnorna i en och samma film. Det räcker för att göra den här filmen till mer än bara en film. Jag hade gärna velat vara ett krucifix på väggen under inspelningen av denna film, för att få se mer av honom i prästuniform och henne i nunnedräkt.

Trivia:

• Trots Nastassja Kinskis vackra nunneklädsel är den här filmen mest känd för att blott 15-årige Nastassja Kinski (dotter till Klaus Kinski) i en scen syns spritt språngande naken. Minst sagt kontroversiellt. Dessutom en oväntad casting med tanke på att hon spelar en 18-åring.
• Detta var den brittiske skådespelaren Michael Goodliffes sista film, då han samma år vid en ålder av 61 år tog sitt liv på grund av depression.
• Hammer Films paradstjärna Christopher Lee gjorde inga fler filmer för produktionsbolaget efter To the Devil a Daughter och detta ses också som Hammer Films sista film för den klassiska eran i och med övergången till TV-mediet. Påståendet om Sir Lee stämde åtminstone i 35 år, tills han 2011 gjorde en ”comeback cameo” i den hammerproducerade rysaren The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

---

 

Bonusfoton:

Omen III – The Final Conflict (1981)

Genre: Thriller, Rysare
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Andrew Birkin
Regi: Graham Baker
Längd:  108 min
Budget: 5 000 000 dollar
Skådespelare: Sam Neill, Rossano Brazzi, Don Gordon, Lisa Harrow, Barnaby Holm, Mason Adams, Robert Arden, Leueen Willoughby, Marc Boyle, Milos Kirek, Tommy Duggan, Louis Mahoney, Richard Oldfield, Tony Vogel

The power of evil is no longer in the hands of a child.

Damien är en framgångsrik ung man som har styrt de multinationella Thorn-industrierna i sju år. Men framgången är inte nog för honom, han är Satans son och har kommit till jorden för att nå världsherravälde.

Den här recensionen skrev jag redan 2008 och kände att det var läge att gräva fram den nu.

Temacheck: En film som blåser näst intill tom på kvinnor, så varken ”witches” eller ”bitches” i den traditionella meningen får särskilt mycket utrymme alls. Djävulska krafter dock, så häxeri i någon mån går att tolka in så det räcker och blir över. Desto mer utrymme för ”dicks” mellan både helvete och jord bjuds det däremot på så det räcker och blir över.

---

Det sista officiella kapitlet i Omen-sagan är för mig överraskande bra och håller stilen in i det sista. Jag gillade första filmen bitvis och uppföljaren kändes lite dryg, men hade några minnesvärda scener, men ”Omen III” håller mig i ett stadigt grepp av djävulskhet genom hela filmen. Den känns stundtals till och med nästan bättre än ettan, förutom att det var mer fängslande att se djävulen i ett barns kropp än vad det var att se honom som vuxen man. Men Sam Neill (Jurassic Park, In the Mouth of Madness, The Piano) är övertygande bra som Damien Thorn och känns så passivt överlägsen att jag kapitulerar i min soffa.

Det finns flera minnesvärda scener även i detta kapitel och filmen är förvånansvärt makaber. Dock känns det ibland som att händelserna går lite väl mycket på räls – vilket även är de andra Omen-filmernas svagheter. Att följa en inkarnation av Djävulen är lite som att följa Stålmannen utan inslag av kryptonit.

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
27/50 – Totalt

Blood Simple. (1984)

Genre: Thriller, Neo-noir, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Ethan Coen, Joel Coen
Regi: Joel Coen, Ethan Coen
Längd: 99 min
Budget: 1 500 000 dollar
Skådespelare: John Getz, Frances McDormand, Dan Hedaya, M Emmet Walsh, Samm-Art Williams, Deborah Neumann

Breaking up is hard

Marty misstänker att hans fru är otrogen och anlitar en privatdetektiv för att undersöka saken närmare. Efter att detektiven bekräftat hans misstankar blir han galen av svartsjuka och allt tar en otrevlig vändning.

Bröderna Coens debutfilm är också min favorit av dem. Inte bara mer lysande än alla andra filmer från det fenomenalt spännande filmåret 1984. Mer lysande än älskade moderna klassiker som The Big Lebowski (1998), Fargo (1996) och No Country for Old Men (2007).

Manuset är koncentrerat och nedvaskat till några få mästerligt tunga konstdetaljer, i form av ett löjligt starkt kriminalupplägg som osar neo-noirklassiker så intensivt att doften kan färdas ut i rymden. Atmosfären är i sin tur så tät att den binder doften så pass starkt att det inte räcker att lukta på manuset, du måste svälja det i rörlig bild och konkretiserat ljud. Texas Noir – dödlig kärlek i nattlig hetta.

När detta sedan sker till tonerna av Four Tops motowndänga ”It’s The Same Old Song” lyfter taket på mitt huvud och känslorna av filmisk precision på gudanivå flödar. En tydlig liten gulddroppe blir det som får min kreativt kokande bägare att rinna över. Berättelsen Blood Simple når med ett par gyllene ingredienser mytologisk status för mig, atmosfäriskt och berättarmässigt.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
3 – Prat

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
46/50 – Totalt