Genre: Thriller, Skräck, Tortyrskräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Ruth Platt
Regi: Ruth Platt
Längd: 97 min
Budget: Ingen aning
Skådespelare: Evan Bendall, Rory Coltart, Robert Hands, Michaela Prchalová, Dolya Gavanski, Tom Cox, Michael Swatton, Charlotte Croft, Joshua Wedge
Only the Educated are Free
Fin och hans vänner ser fram emot en sommar av frihet och festande. De har saknat motivation för skolan och mycket av deras leda har gått ut över deras engelsklärare, Mr. Gale, som fått utstå både hån och elaka spratt. När läraren en sen kväll iakttar sina elever ute på vandaliseringsupptåg inser han att läroplanen inte är tillräcklig. Det är dags att ta kontroll över klassrummet – om han så måste spänna fast dem vid skolbänken och ta fram spikpistolen för att få dem att lyssna.
Temacheck: Kanske ser läraren i filmen sig som något av en häxjägare som befriar jorden från dess förbannade avskum vilket råkar vara barn, eller åtminstone unga människor. Möjligen går dessa unga att i någon mån se som representativa för deras generations ”bitches”. Är det så att hela filmen går att se som ett eko av dom mörka häxprocesser som präglar mänsklighetens hatiska historia, komprimerat till en skola? Jag kan endast spekulera…
Detta är en reflektion av The Lesson som jag gjorde efter att ha läst filmspanaren Filmitch recension av filmen från 23 oktober 2016, som går att läsa på hans blogg genom att följa länken. Jag har inte sett filmen utan reflekterar endast vidare utifrån Filmitch text om den.
Jag är ingen riktig gillare av saw-filmerna heller och det här låter som du säger som något åt det hållet, där ett minus denna film även kan tänkas ha gentemot Saw:s franchise är betydligt lägre visuellt värde. Sistnämnda franchises uttryck är i högsta grad effektivt tack vare hur tropen om ”den galne vetenskapsmannen” förpackas i en oerhört grsfiskt effektiv utstyrsel, utan att själv vilja synas i person. Hans aktioner blir innehållet mer än hans person.
Känns som att berättelsen i The Lesson hade passat bättre i romanform, med dimensionen av att få ta del av lärarens inre tankar, frustrationsmotiveringar och funderingar kring vad han påbörjar. En morot hade varit att få oss att förstå honom och göra honom empatiskt nåbar, för att sedan dra undan mattan när tortyrmetoderna mot elever börjar och då få oss att tycka synd om dom elever som tidigare endast målats upp som svin och parasiter genom hans högst personliga tankar och värderingar. När vi genom tortyren får ta ett steg tillbaka från hans huvud inser vi om det alternativa berättandet av händelserna lyckats, att hans bild av elevernas missgärningar var kraftigt överdriven.
Att få tittaren att åtminstone på något plan sympatisera med gärningsmannen för att sedan få tittaren att ångra sig, känna sig lurad och byta sida är en dramaturgi jag kan se potential i, men det hade krävt en skicklig berättare och inre tankedimensionen som en roman kan ge hade varit en stark fördel i den planen. Filmen kan utsätta åskådaren för en form av filmiskt stockholmssyndrom.
Absurd Cinema 
