Etikettarkiv: Västtyskland

To the Devil a Daughter (1976)

halloween-banner-2016to_the_devil_a_daughter

Genre: Thriller, Mysterium, Rysare
Produktionsland: Storbritannien, Västtyskland
Alternativ titel: Child of Satan
Svensk titel: En Dotter åt Djävulen
Manus: John Peacock, Christopher Wicking
Regi: Peter Sykes
Längd:  91 min
Budget: ?
Skådespelare: Richard Widmark, Christopher Lee, Honor Blackman, Denholm Elliott, Nastassja Kinski, Michael Goodliffe, Anthony Valentine, Eva Maria Meineke, Derek Francis, Constantine Gregory, Frances de la Tour

Warning! This Motion Picture Contains The Most Shocking Scenes This Side Of Hell!

En författare av ockulta böcker får i uppgift att skydda en ung kvinna från att hamna i klorna på en satanistisk sekt.

Temacheck: Satanistisk dyrkan och ritualer för att frambringa djävulskrafter ur kvinnor och får sägas vara en given bock i rutan över ”witches”. Nastassja Kinski fyller rollen bra som ”bitch” och filmens män visar helt klart prov på både sexuell dragning och dumdristighet så ”a couple of dicks” kryssas i för en trippel.

to-the-devil-a-daughter2

Säg vad du vill om filmens ambitiösa plan och mytologi (baserat på en roman av Dennis Wheatley som även bidrog till förlagan av Hammers The Devil Rides Out, 1968) som i det dramaturgiska utförandet endast blir rörigt och dödar publikens (min) förmåga att engageras (vänta… filmskribent Roger Ebert har redan gjort det underhållande när filmen kom), men denna svalt omtyckta hammerfilm är Mysig med stort M. Vardagsmysig med stort V, när du har feber och befinner dig i ett konstant tillstånd av Utzoning med stort U.

Senaste månaden har jag dragits med en ovanligt envis förkylning som emellanåt kryddar mina dagar med feber. Feber med stort F. När jag befinner mig i det tillståndet är jag mottaglig för stämningar jag annars endast brukar drömma om – bokstavligen. Den sortens stämning drömmar och feber besitter. Fast det finns ett ytterligare recept för att hamna i detta tillstånd; sitt inomhus vid fönsterplats, insvept i den värmande eftermiddagssolen. I det läget frikopplas fantasiflödet och du kan hamna i en meditativ rymd där allt ekar. Kanske kommer du närmare gamla minnen från barndomen, eller så spelas absurda dialoger upp runt ditt huvud. Det är en slags vardagsmagi, den här zonen du hamnar i.

9abd518d4046d2ac8fd06ca89f2c5d91

Jag befann mig emellanåt där när jag med feber såg To the Devil a Daughter och som i meditation var jag kravlös. I efterhand minns jag inte så mycket av filmens innehåll, men den funkade mer än väl som projektionsduk för min färd till den andra zonen.

En sak ska filmen ha en stor applåd för, oavsett vad du tycker om filmen i övrigt; Kostymerna! Kostymerna med stort K är filmhistoriska höjdpunkter. Christopher Lee klär sig i prästuniform – och som han klär sig. Tänk dig själv… Christopher Lee – mörkrets ståtlige förebild, i svarta prästkläder. Han har aldrig varit mer elegant eller mer intressant klädesmässigt, någonsin. Sedan, Nastassja Kinski – änglarnas egen avbild, klädd som nunna. Du kan inte slå den nunnan. Jag menar förstås i skönhet.

scan0006

Två ”guilty pleasures” skrivna i stjärnorna i en och samma film. Det räcker för att göra den här filmen till mer än bara en film. Jag hade gärna velat vara ett krucifix på väggen under inspelningen av denna film, för att få se mer av honom i prästuniform och henne i nunnedräkt.

Trivia:

  • Trots Nastassja Kinskis vackra nunneklädsel är den här filmen mest känd för att blott 15-årige Nastassja Kinski (dotter till Klaus Kinski) i en scen syns spritt språngande naken. Minst sagt kontroversiellt. Dessutom en oväntad casting med tanke på att hon spelar en 18-åring.
  • Detta var den brittiske skådespelaren Michael Goodliffes sista film, då han samma år vid en ålder av 61 år tog sitt liv på grund av depression.
  • Hammer Films paradstjärna Christopher Lee gjorde inga fler filmer för produktionsbolaget efter To the Devil a Daughter och detta ses också som Hammer Films sista film för den klassiska eran i och med övergången till TV-mediet. Påståendet om Sir Lee stämde åtminstone i 35 år, tills han 2011 gjorde en ”comeback cameo” i den hammerproducerade rysaren The Resident med Hilary Swank och Jeffrey Dean Morgan i huvudrollerna.

to-the-devil-a-daughter-12

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
28/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


 

Bonusfoton:

bc3b87418c65af9ed81a1ac1f1b75cf3

6fb27444094976ab0ebafbdd0ae021e8

Annonser

Paris, Texas (1984)

Artsy-Fartsy-headerparis_texas_84

Genre: Drama, Roadmovie
Produktionsland: Västtyskland, Frankrike, Storbritannien
Manus: Sam Shepard, L M Kit Carson
Regi: Wim Wenders
Längd: 147 min
Budget: 1 162 000 dollar
Skådespelare: Harry Dean Stanton, Dean Stockwell, Nastassja Kinski, Hunter Carson, Aurore Clément, John Lurie, Bernhard Wicki

A place for dreams. A place for heartbreak. A place to pick up the pieces.

Travis vandrar från öknen in i en bar, äter lite is och däckar. Han vägrar att prata men genom en lapp med ett telefonnummer får byns läkare tag på hans bror. Travis har varit borta i fyra år, hans son är snart åtta och mamman är borta…

2308_1

Den underanvände, oemotståndlige karaktärsskådespelaren Harry Dean Stanton (Fire Walk With Me, Repo Man, Alien) har verkligen ”it”-faktorn och i Paris, Texas får Harry Dean Stanton för ovanlighetens skull stå i centrum. Det blir mycket ”det” på två och en halv timme, medan hans stumme karaktär – försvunnen sedan fyra år, vandrar i öknen för att hitta tillbaka till samhället, sig själv, sin familj och det liv som försvann från honom. Roger Ebert är verkligen rätt ute i sitt påstående från 1984 att Paris, Texas är en film skapad i ”fel” tid, med experimentiell 70-talsfreeform mitt i smeten av 80-talets popcornentertainmenthets.

”Paris, Texas” is a movie with the kind of passion and willingness to experiment that was more common fifteen years ago than it is now. It has more links with films like ”Five Easy Pieces” and ”Easy Rider” and ”Midnight Cowboy,” than with the slick arcade games that are the box-office winners of the 1980s. It is true, deep, and brilliant.

Kreative författaren, aktören och southernskildraren Sam Shepard (Days of Heaven, The Right Stuff, Mud) står för historien (som adapterades till filmmanus av L M Kit Carson) i denna guldpalmsbelönade pärla och kopplingarna till Days of Heaven (1978 – läs min hyllning) är mer än bara Shepard.

rglcoj2vdv9ditdcgypuujavt7f

Tyske roadmoviespecialisten Wim Wenders (Der Himmel über Berlin, Buena Vista Social Club, Der Amerikanische Freund) regisserar existentiellt som bara auteurer kan och ännu ett underanvänt, oemotståndligt ”it”-unikum – Nastassja Kinski (Tess, Cat People, Maria’s Lovers) ruvar en mystisk utstrålning så hög att den sinnerliga och emotionella närvaron hittar en bro utåt, på ytan. Utseende som öppnar dörren till den inre världen, eller åtminstone drömmar om den. Kinski är en älva, en ängel, en gudinna av mått som blir långt mer fåniga än den här recensionen att försöka förklara med ord. Hon lyser som solen i detta panoramakammarspel utan väggar. En långsamt hypnotisk lågbudgetfilm som skildrar tomhet så fullständigt att den sväller upp i dess motsatser.

För om något så är känslan av tomhet en ballong som växer och kan smälla, snarare än det ingenting vi försöker definiera det som. Det är något som känns oerhört påträngande för att vara motsatsen till någonting. Närvaron av frånvaron av någonting får ingenting att verka mer. Och närvaron av frånvaro i Paris, Texas är lysande.

paris_texas_-_couv

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
43/50 – Totalt

SYD-Betyg-09


ptx03cwws

Black Moon (1975)

Artsy-Fartsy-headerblack-moon-poster

Genre: Surrealism, Absurdism, Fantasy, Drama
Produktionsland: Frankrike, Västtyskland
Manus: Louis Malle
Regi: Louis Malle
Längd: 100 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Cathryn Harrison, Joe Dallesandro, Therese Giehse, Alexandra Stewart

Ett blodigt krig pågår mellan män och kvinnor. En ung flicka försöker undfly kriget och flyr till en hemlig gård i skogen. Där lär hon känna en underlig familj och deras märkliga djur.

An apocalyptic Alice in Wonderland!

large_black_moon_blu-ray_8

Mångfacetterade franske filmskaparen Louis Malle (Ascenseur pour l’échafaud / Hiss till Galgen, Au Revoir Les Enfants / Vi Ses Igen Barn) är ordentligt surrealistisk i sin engelskspråkiga drömfilm Black Moon – också beskriven som en apokalyptisk Alice i Underlandet. En ung kvinna eller flicka driver framåt under morgonljuset, i den flyktiga landsbygdsnaturen som evakuerats av soldater. Bomber faller bortom dem. Djuren pratar samtidigt som människor är desto svårare att tolka. Antingen säger dom nonsens eller annars mest ingenting.

Filmens inledning fängslar mig. Det är som en blandning Godards Week End (1967 – läs min recension) och 28 Days Later (2002) i blågröna höglandslandskap och avsaknad av realismens logik. Tyst och förvirrad apokalyps.

aaf-black.moon.1080p.mkv_snapshot_01.37.51_[2011.08.02_17.21.23]

Flickan anländer ganska snart till ett hus där filmen ganska länge håller sig kvar, på gott och ont. Den där dövande stillheten som drömmar har, uppstår stundtals tack vare att filmen fastnar här. Lustigheter sker så det räcker och blir över jämfört med det mesta du sett, men av någon anledning tappar jag alltmer intresset.

Tankarna hamnar givetvis i hur jag ska knyta ihop det ologiska – vilka som symboliserar vilka och vad symbolerna vill leda, men detta utrymme för tankar gör mig nog tyvärr lite distanserad från upplevelsen som behöver en mer personlig koppling eller åtminstone en strävan för att förhindra mig att tänka för mycket. Jag tar mig för ovanan att reflektera kring filmen medan den pågår och distraherar därför mig själv från att känna det som går. Trots detta går det inte att komma ifrån den kompromisslösa magi filmen förmedlar.

Louis-Malle-Black-Moon-1975-8

Vissa saker är skapligt obehagliga – ormar i byrålådor, stora råttor och amning av vuxna människor. Andra saker väldigt vackra – den knubbiga enhörningens roll i allt och Sven Nyqvists foto, med naturligt, daggfuktigt ljus.

Sex symbolSexspalten: Filmens händelser utspelas samtidigt som ett krig mellan män och kvinnor pågår, vilket är nog så intressant att föra in i analysen av denna film. Det bör sägas att Black Moon är tydlig surrealism, inte endast drama med surrealistiska antydanden. Filmens huvudkaraktär är en flicka vid namn Lily, men även övriga karaktärer – kvinnor som män, kan sägas vara Lily. Åtminstone är det så jag tolkar filmen, att allt som sker är ganska påtaglig freudiansk symbolism och drömsoppa där Lily konfronteras med sig själv i olika former.

Louis-Malle-Black-Moon-1975-3

Hon matar sig själv som gammal med sig själv som ung. Hon kan inte förstå sina andra jag och hon blir märkbart otålig över detta absurda skådespel. Hela tiden ett oförstånd mellan två parter genom filmen. Den unga Lily skildras flertalet gånger förvånansvärt sexuellt. Nämnvärt i och med att skådespelaren Cathryn Harrison (Images, The Dresser) var 15 år under inspelningen. Hon sexualiseras dock mestadels i ögonen på en gammal tant, som vill ha mer av henne (sig själv?) som ung. Detta bollande mellan olika som egentligen är lika. Vänner och fiender, gamla och unga, människor och djur, kvinnor och män. Lika mycket som att det är en inre strid, lika mycket är det också en yttre. Kampen för individen varken börjar eller slutar hos en människa.

Att Sven Nyqvist är fotograf är beror nog inte endast på att Louis Malle gillar hans öga för bilder. Det finns nog en nyckelsymbolik i att Nyqvist öga fotade Ingmar Bergmans Persona (1966 – läs min recension) – också den en inre konflikt hos en kvinna, skildrad genom en surrealistisk splittring.

large_black_moon_blu-ray_11

Målgruppschecklist:
4 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
3 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
2 – Prat

blackmoon5big

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Jag har inte recenserat någon film av Louis Malle tidigare, men däremot Jeunesse (2012 – läs recensionen här) av hans dotter Justine Malle, som  vann pris på Peace & Love Filmfestival 2013.

Angst (1983)

Halloween-banner-2015 Angst alternative poster

Genre: Psykologiskt drama, Thriller, Verklighetsbaserat
Produktionsland: Österrike, Västtyskland
Alternativ titel: Fear, Schizophrenia
Manus: Gerald Kargl, Zbigniew Rybczynski
Regi: Gerald Kargl
Längd: 96 min
Skådespelare: Erwin Leder, Robert Hunger-Bühler, Silvia Rabenreither, Edith Rosset, Rudolf Götz, Renate Kastelik, Rolf Bock, Emil Polaczek, Hermann Groissenberger, Claudia Schinko, Beate Jurkowitsch, Rosa Schandl

En man släpps från ett fängelse efter att ha avtjänat fyra år för att ha mördat en äldre kvinna. Så fort han kommer ut känner han begäret att döda igen. Efter ett misslyckat försök att mörda en taxi förare tar han sin tillflykt till en avlägsen stuga ute i skogen. Väl där terroriserar han en familj och får utlopp för sina sadistiska böjelser. Ett starkt och realistiskt porträtt av hur en seriemördare tänker och agerar. Han är varken karismatisk eller kreativ, han är bara elak, mycket elak… Förbjuden i många länder. Har idag kultstatus.

Angst 1

Angst (”rädsla” men också ”ångest” på tyska) är en österrikisk-västtysk film av Gerard Kargl som följer en händelserik dag i livet för en frisläppt mördare. Baserad på dom verkliga händelserna rörande Salzburgfödde mördaren Werner Kniesek.

En uppenbart galen människa, som vi i öppningen av filmen ser lämna fängelset för att direkt bege sig ut och lugna sitt begär efter att skada sin omvärld. Inga ord sägs av honom muntligen utan vi följer honom genom en inre monolog som sätter en mycket intressant, novellartad ton, framför allt psykologiskt då hans snedvridna, psykotiska logik tydliggörs fint till bilderna. Vad som sätter en ännu starkare ton är filmens kameraarbete, då kameran är i ständig svävande rörelse intill och runt honom.

Angst 4

Kompositionerna är allt som oftast okonventionella, underifrån, ovanifrån eller genom den besynnerliga effekten som uppkommer när du fäster kameran på en arm i konstant längd från karaktärens kropp. Något vi idag kan känna igen från användandet av actionkamerautrustning, som fästes på kroppen i olika former. Eller för den delen mobilkameraflugan ”selfiepinnen”. Detta foto sätter en nästan unik prägel på filmen och gör den mer intressant än det mesta. Lägg därtill stundtals ljuvliga färgnyanser inom detta foto och ”passande” musik av Klaus Schulze (vars spår ”FREEZE” användes i så vitt skilda kriminalfilmer som Michael Manns Manhunter 1986 och Sofia Coppolas The Bling Ring 2013).

Det är ingen överraskning att fransk-argentinske filmauteuren Gaspar Noé älskar denna film, då den varslar om hans kamerametoder från dom stilistiska mästerverken Irreversible (2003 – läs min recension) och Enter The Void (2009 – läs min recension). Även influenserna av det psykologiska berättargreppet märks tydligt av i hans debut Seul Contre Tous / I Stand Alone (1998 – läs min recension).

Angst 6

Sedan har Angst en väldigt egen känsla även i det övriga, tack vare huvudrollen Erwin Leders (Das Boot, Schindler’s List, Underworld) maniska, nästan ögonurploppande skådespeleri som spiller över på uppfriskande kusliga vis, samt övriga karaktärers drömliknande sätt att föra sig på. Både taffligt komiskt och obehagligt. Och ingrediensen med en tyst sällskapshund som konventionellt borde rikta bak öronen och bita ifrån, men istället studerar galningens uppförande med en distanserad, gullig nyfikenhet.

Känslan är väldigt skev genomgående, i denna ur flera synpunkter mycket sevärda lilla auteurfilm.

3 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

SYD-Betyg-08

Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo (1981)

Mkrorecensioner-header christiane-f-movie-poster-1981-1020197348Genre: Drama
Svensk titel: Vi barn från Bahnhof Zoo
Produktionsland: Västtyskland
Manus: Herman Weigel, Uli Edel (efter förlaga av Kai Hermann, Horst Rieck)
Regi:
Uli Edel
Längd:
138 min
Skådespelare:
Natja Brunckhorst, Thomas Haustein, Christiane Reichelt, Jens Kuphal, Christiane Lechle, Peggy Russiek, Lothar Chamski,Rainer Woelk, Andreas Fuhrmann, Uwe Diderich, David Bowie

Filmen tar oss till drogträsket i 70-talets Berlin. Vi får följa den 14-åriga Christiane som bor med sin mamma och lillasyster i ett tråkigt bostadområde. Christiane är fascinerad av ”Sound”, ett nytt disco. Fast hon är för ung övertalar hon sina vänner att ta med henne dit. Där träffar hon Detlev, vilket blir början till hennes drogkarriär. Musik av David Bowie.

Christiane F 1

At 12 it was Angel Dust. At 13 it was heroin. Then she took to the streets.

Oerhört rå och realistisk skildring av heroinmissbrukets dåligaste sidor (väntar fortfarande på den inverterade skildringen, höhö). Spelplatsen Bahnhof Zoo skildras så bra att jag verkligen känner mig isolerad i den zonen som tittare. En magisk tragik jag sällan upplevt på film i mitt liv.

Och vilka fantastiskt trovärdiga skådespelarprestationer från dom mycket unga amatörerna (den kvinnliga huvudrollen Natja Brunckhorst var 14 år vid inspelning)! Säger som regissören Uli Edel; Du tror att dom varit skådespelare eller heroinmissbrukare hela livet.

Christiane F 3

5 – Manus
5 – Skådespelare
5 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

I jukeboxen: ”Death Bells at Dawn” (The Lords)

Halloween-banner

Front-10

Ikväll vankas det halloweenfirande för många och då vill jag passa på att gräva upp min musikserie I jukeboxen från graven (det var på tiden) för att tipsa om ett fantastiskt ledmotiv för kvällen som passar dessa blöttyngda och mörka rysartider.

The Lords sång ”Death Bells at Dawn” är ren och skär kvalitetsmusik av den ungdomligt psykedeliska skolan (den BÄSTA skolan!) från 60-talet – närmare bestämt 1966.

Gillar du sounds som The Moody Blues, 13th Floor Elevators eller nutida woodoo/psych-lirare som svenska bandet Goat så är den här låten lite lugnande medel.

The Lords är i grunden ett beatband från forna Västtyskland som med delvis egentillverkade instrument kom fram i Beatles-vågen.

På slutet av 60-talet utvecklades deras sound till ett mer psykedeliskt och utmanande musikaliserande, där texterna blev allt mer samhällskommenterande.

Dom blev ett tidigt Krautrockband, men förknippas framför allt med beatkulturen och räknas idag som Västtysklands mest framgångsrika och långlivade beatband då dom trots starten 1959 är aktiva än idag.

”Death Bells at Dawn” är ”moody” halloweenmusik nästan i samma anda som The Moody Blues-mästerverket ”Nights in White Satin”. Lyssna på The Lords antingen på Youtube eller Spotify;

Hysteriska trailers: Beyond the Darkness (1974)

Halloween-banner

Den här trailern för västtyska demonfilmen Beyond the Darkness (1974) är värd att se om och om igen bara för den där tjejen på steroider som kickar sönder dörren totalt med en distinkt liten spark istället för att bara öppna den! Varför ta sig tiden att dra i handtaget när man kan pulvrisera hela dörren till pinnved, liksom?

För övrigt verkar ju alla gå på steroider i den här trailern och inte undra på det. Magdalena är ju totalt ”beyond the darkness”…

Hon får katter att fräsa, husgeråd att lppa amok, knivar att flyga och präster att överväga ifall det inte vore lämpligt med en exorcism ändå. Som grädden på moset lyckas hon få den pryda kvinnan i sista scenen att dansa någon riktigt festlig form utav ”slow motion-breakdance”. Jag har aldrig begripit mig på tyskarna och deras danskultur.

Regissören till filmen (med originaltiteln Magdalena, vom Teufel besessen) heter Walter Boos och han har varit ganska produktiv.

z_magdalena

Bland annat är några höjdpunkter att han assisterade på filmerna Flickan från Storstaden (Lilli – ein Mädchen aus der Großstadt, 1958) och Schoolgirl Report: Volume #1 och #2 (1970,1971) och gick sedan över till att själv regissera Schoolgirl Report: Volume #3#5 (1972, 1973) och sedan även #9, #10, #12 och #13 (1975, 1976, 1978, 1980).

Där emellan hann han med att göra den något mer välkända gladporrfilmen En Glad Fyr i Skinnbyxan (Der Ostfriesen-Report, 1974), inspelad i västtyska Osfriesland. Uppföljaren Die Rache der Ostfriesen (1974) – också den av Boos, är tydligen ännu lite vassare!

Men nu lämnar vi den tyska filmhistorielektionen.

Passa er för Magdalena (fantastiskt spelad av gamla löftet Dagmar Hedrich) för hon är verkligen inte att leka med!

UTVÄRDERING:
Trailerröst: 3/5
Bildval: 4/5
Tempo: 5/5
Oneliners: 1/5
Löftesgrad: 3/5
B-känsla: 5/5

Totalt: 21 av 31 dagar av Halloween!