Etikettarkiv: 1962

The Man Who Shot Liberty Valance (1962) eller: When the legend becomes fact, print the legend

John Ford har aldrig fått mig på fall och John Wayne var ironiskt nog ofta bättre när han gjorde film med andra än Ford. Här slår amerikansk westerns konservativa succéduo sig ihop med Amerikas snällaste westernhjälte, James Stewart.

På andra sidan ringhörnan står Lee Marvin och väntar och bakom repet står Vera Miles med en näsduk och viftar. En redig westernkompott som innehåller det mesta, vill jag påstå. 

En senator återvänder till en begravning av en gammal vän, och berättar för en reporter om hur de två för många år sedan bekämpade skurken Liberty Valance.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”I know those law books mean alot to you, but not out here. Out here a man settles his own problems.”

Noteringar: 

Vilken härlig stämning rakt igenom! Välgjutet, tryggt men med ett narrativ som lyfter upp över det jag tidigare sett av John Ford.

Filmens egentliga duell – den psykologiska vi ser mellan rättvisans man Ransom Stoddard och gammelskolade alfahannen Tom Doniphon. Det är godhet och bräckligt hjärta mot konservatism och stolt attityd.

James Stewart gör tydligt spel på gränsen till överspel emellanåt, men hans sympatiska karisma gör att han vinner över mig till att gilla det varje gång punkten sätts. Fin kontrast i hans tolkning av den äldre och den yngre Ransom Stoddard.

John Wayne är John Wayne och den karaktären kan han makalöst bra. Han visar ögonblick av djup, där min empatiska sida blir överraskande rörd. Det här är det mest uppfriskande jag sett av ”The Duke” hittills.

Edmond O’Brien spelar den försupne tidningsskribenten helt strålande. Han har liksom Jimmy Stewart sina stunder av mer teatral intensitet, men till skillnad från Stewart känns det inte som ett taktiskt yrkesknep för att skapa vågor i skådespelet. När O’Brien sätter igång kommer det så genuint att han får mig att landa på en ny nivå av engagemang inför agerandet. O’Brien står stadigt där Stewart står på tårna.

Det är en del ”man säger åt kvinna vad hon ska göra och kvinna infinner sig”.

Det svenska paret i filmen (Nora och Peter Ericson) är löjligt parodiska som sentimental, patriotisk känslokanal och känns tillsammans med den påträngande känsloöverspelade marshall Link Appleyard och en stammande snubbe som filmens svaga punkter. Det är visserligen charmigt, men på ett överlag överflödigt sätt. Behåll en av dem om du vill tillföra lite lättsamhet, Ford. Låt det inte bli en hel ensemble som ska representera bygdens ”tjo och tjim”.

Filmen har sina ögonblick av svärta och otäckheter och jag noterar att jag blir drabbad av detta. Inget övervåld, ingen utdragen psykologisk gummisnodd, ingen dramatisk musik. Det träffar rätt ändå. Lee Marvin och hans gäng fungerar med andra ord oerhört bra som hetlevrade ånglokomotiv. Liberty Valances (Marvin) partners backar upp honom så pass bra att dom snarare blir en trio än en stjärna och några klippdockor i bakgrunden. Bra teamworkregi!

Vad gulligt det är med Vera Miles lilla kaktusrabatt ändå. Och John Waynes uppassning av henne är en underbart fin ”film i filmen”. Där blir jag faktiskt sentimental i bröstet.

”This is the West, sir. When the legend becomes fact, print the legend.”

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


Carnival of Souls (1962) eller: Tillbaka från döden, men något fastnade

Kultrysaren eller snarare mysteriet Carnival of Souls har ett nästan ”hitchcockianskt” intressant narrativ, men når inte hela vägen och lämnar en del kvar att önska vad gäller just narrativ. Istället – eller kanske just tack vare bristen på handling – men gott om träffsäkert mysterium, bjuder den på en ordentlig och väldigt sällsam atmosfär.

En ung kvinna drunknar i en flod efter en svår bilolycka. Eller gör hon det? En stund senare kommer hon upp ur floden, till synes utan men. Hon tar ett jobb som organist, men plågas av mystiska figurer som bara hon tycks se.

Temacheck: En kvinna i huvudrollen som upplever ugglor i mossen. Subtila kopplingar till temat även om barn inte har någon större del i själva handlingen.

She Escaped Death. Now It Wants Her Back!

Ett övergivet nöjesfält. En kvinna som kommer tillbaka från dom döda. Mystiska syner som i stunder går att gnugga bort från ögonen, men ibland sitter kvar. Skapandet av det där rummet i ögonvrån känns påtaglig, så pass att psykotiska bör känna sig hemma. Gillar du Hitchcock eller Lynch bör du ha sett denna lågbudgetfilm som i Sverige fick namnet ”De infernaliska”.

Den har ett innovativt, drömskt sätt att skildra allt på och inte heller drömmar brukar besitta ett välgjutet narrativ, men väl ett starkt finger över känslotangenternas nervtrådstege, tillika brist på svar.

Miljöerna är vid tillfällen trollbindande, med det övergivna nöjesfältet i centrum. Filmens grädde över moset vilar i denna plats, som bär på en skugga av sitt forna jag, där liv och skratt en gång stod i fokus. Saltair Amusement Park är urban exploringporr, som filmens manusförfattare och regissör Herk Harvey såg när han bilade på vägen genom Salt Lake City. Synen satte ett sådant intryck att han skapade hela berättelsen baserat på platsen.

Filmen spelades sedan in med minimumbudget och produktionsteamet bestod av rekordlåga sex till antalet, vilket idag kan verka imponerande men rimligt, men då var högst ovanligt. Tillvägagångssättet tog flera av teknikerna som användes inom stumfilm för att lyckas utifrån begränsningarna. Trots den minimala produktionen blev Harvey stämd på den symboliska summan 50 dollar för att ha spelat in på den igenbommade nöjesfätplatsen.

Helheten känns som en stark rysarnovell tack vare just nämnda stämning, snarare än det händelsemässiga. Vaggandet. Det där som kryper upp på dig tiden efter att du sett filmen. Det går verkligen att se förbi dom lågbudgetmässiga så kallade bristerna (jag skulle inte kalla det brister) och dramaturgi med fokus på punchline, när en film går under huden som Carnival of Souls gör.

Betyg:
5 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

Lolita (1962) – posters

I mitt sökande efter bilder till min recension av Lolita (1962) hittade jag inte bara fina ”lobby cards”, utan även en rad riktigt stiliga posters. Några enstaka är officiella för filmen, men som så ofta går det att hitta ett flertal gjorda mer i nutid av konstnärliga designers.

Tyvärr är jag så manisk i tempot av bildsparande att jag sällan registrerar vilka som gjort vilken poster, men det är i varje fall inte jag. Jag har oerhört svårt att välja vilken poster jag tycker om mest, men den repulsiva träffsäkerheten i den sista postern förtjänar en guldstjärna i sig.

Jag gillar också den med Sue Lyon liggande i näst intill fosterställning och originalpostervarianten är givetvis klassiskt svårslagen. Hade det inte varit för att jag är så van med motivet hade jag nog tyckt om just det mest av dessa.


 

lolita-1962.13353

s-l1000

LOLITA-POSTER-VINTAGE

Lolita-Photobuster-IT-01

kubrick-224 (1)

poster_02

lolita_1962_dvd_front2

lolita+poster

tumblr_n81uqp4zLm1rovfcgo1_1280

e3dffc9403442279eb8a8374ec3aea6d

5388665459_e6b297e538_b

lolita-by-janee-meadows

movie_food___lolita_by_ziosimon-d4ql12w

tumblr_ncrtczSmcF1ruo0x9o1_1280

Lolita (1962) – lobby cards

När jag letade bilder tagna från Stanley Kubricks gamla film Lolita från 1962 till gårdagens recension av nämnda film, hittade jag en serie så kallade ”lobby cards” som släpptes i samband med filmen.

Åtta stycken oerhört fina motiv färglagda för hand i efterhand från svartvita foton, i tidstypisk ”filmiskortanda”. En visuell prägel som sätter en jättecharmig stämning i sig. Jag hittade inget rimligt sätt att dela med av dessa motiv i själva recensionen då dom skulle stjäla allt utrymme, därför får dom ett helt eget inlägg istället.


 

Lolita-Still-COL-07

22140

22140_2

Lolita-Still-COL-03

16077_5

16077_6

Lolita-Still-COL-04

22140_8

Lolita (1962)

Mkrorecensioner-header lolita-1962.13353

Genre: Drama, Romantik, Roadmovie
Produktionsland: USA, Storbritannien
Manus: Vladimir Nabokov (baserad på hans egna roman)
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 152 min
Budget: Cirka $2 000 000
Skådespelare: Shelley Winters, James Mason, Sue Lyon, Jerry Stovin, Peter Sellers, Gary Cockrell, Diana Decker, Lois Maxwell, Cec Linder, Bill Greene, Shirley Douglas, Marianne Stone, Marion Mathie, James Dyrenforth, Maxine Holden

How did they ever make a movie of Lolita?

Den europeiske emigranten Humbert Humbert, som precis anlänt i Ramsdale, New Hampshire, har lyckats hitta på en plan. Han tänker gifta sig med Charlotte Haze. På det viset kommer han alltid att kunna vara i närheten av sin älskade – Charlottes brådmogna dotter.

16021602_1403113677_00301_xl_kubrick_02

Jag bläddrade tillbaka i arkiven på det gamla hederliga filmforumet Filmsnack, som jag hängde på i flera år innan jag förflyttade mitt filmtyckande till bloggmediet istället. Utöver all nostalgi och trevliga tider som Filmsnack gav mig, hittar jag ibland även recensioner jag skrev där. Som denna recension av fantastiska klassikern Lolita (1962), som jag skrev i december 2008.

Humbert Humbert: What drives me insane is the twofold nature of this nymphet, of every nymphet perhaps, this mixture in my Lolita of tender, dreamy childishness and a kind of eerie vulgarity. I know it is madness to keep this journal, but it gives me a strange thrill to do so. And only a loving wife could decipher my microscopic script.

hU0ci

Första gången jag såg den filmen (i samband med denna recension) minns jag oerhört starkt. Den sitter på näthinnan som en sån där speciell upplevelse och är sedan dess en favoritfilm. En av många av Kubrick. Jag lånade min systers rum då hon just hade fått en 32 tums tjock-TV, vilket innebar att hon med råge hade familjens största TV för sig själv (den allmänna TV:n var ”endast” 24 tum). Där inne satt jag en ljus, ledig dag som kändes som en typisk söndag i slowmotion och såg Lolita. Underbara tider…

disque-lolita13

Igår tog jag tillfället i akt och såg Stanley Kubricks (2001: A Space Odyssey, The Shining, Eyes Wide Shut) första genombrott – Lolita, som bygger på en roman av Vladimir Nabokov, och handlar om en man (spelad av James Mason) som upplever förbjuden kärlek. Han faller för en ung flicka, Lolita (spelad av Sue Lyon). Lolita är dotter till hans hyresvärdinna. För att få vara i Lolitas närhet gifter han sig med hennes mor (Shelley Winters).

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga om filmen, förutom att den är mycket omtumlande och att jag aldrig har sett något liknande – varken förr eller senare. Filmen har verkligen inte en död sekund (trots sina 152 minuter) och varenda scen är extremt bra dirigerad av Kubrick. Det finns mycket som jag kommer ihåg och som jag vill berätta om, men jag har inte så mycket plats så jag nämner endast ett fåtal godbitar.

disque-lolita16

Till exempel hur dialogen – speciellt i inledningen, är så väl genomtänkt så att det en karaktär säger till den ena, egentligen är det som den tänker om den andra. Schackscenen är det tydligaste exemplet. Och scenen med pistolen i sovrummet är också mästerligt genomförd, då det osagda är det som säger mest. Hela filmen balanserar också humor med allvar utan ett enda fel.

Charlotte Haze: Do you believe in God?
Humbert Humbert: The question is does God believe in me?

Fotot är, som alltid med Kubricks filmer, av yppersta kvalitet, och skådespeleriet är formidabelt av samtliga. James Mason briljerar som Humbert och inte minst när han får använda sin stämma som berättarröst – en av de bättre berättarrösterna som jag hört i en film. Och unga Sue Lyon glänser (som Lolita) på ett sätt som inte är vanligt ens för fullblodsproffsen från filmens svartvita era.

disque-lolita18

Men den som verkligen stjäl showen i de scenerna som han är med i, det är den alltid lika oefterhärmlige Peter Sellers – han är verkligen karaktären som han spelar. En av de bästa skådespelarprestationer jag sett (och dansen skrattar jag av bara jag tänker på den). Vartendaste ord och rörelse som han gör är lika genomtänkt som Kubricks hela insats.

Lolita är en film där vartenda andetag är ett planerat schackdrag – vilket inte många filmer har förmågan att skämma bort mig med.

5 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
————
27/30 – Totalt

SYD-Betyg-10

Bonusögonblick:

disque-lolita
large_lolita_blu-ray_3x
disque-lolita8
large_lolita_blu-ray_2