John Ford har aldrig fått mig på fall och John Wayne var ironiskt nog ofta bättre när han gjorde film med andra än Ford. Här slår amerikansk westerns konservativa succéduo sig ihop med Amerikas snällaste westernhjälte, James Stewart.
På andra sidan ringhörnan står Lee Marvin och väntar och bakom repet står Vera Miles med en näsduk och viftar. En redig westernkompott som innehåller det mesta, vill jag påstå.
En senator återvänder till en begravning av en gammal vän, och berättar för en reporter om hur de två för många år sedan bekämpade skurken Liberty Valance.
Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.
”I know those law books mean alot to you, but not out here. Out here a man settles his own problems.”
Noteringar:
Vilken härlig stämning rakt igenom! Välgjutet, tryggt men med ett narrativ som lyfter upp över det jag tidigare sett av John Ford.
Filmens egentliga duell – den psykologiska vi ser mellan rättvisans man Ransom Stoddard och gammelskolade alfahannen Tom Doniphon. Det är godhet och bräckligt hjärta mot konservatism och stolt attityd.
James Stewart gör tydligt spel på gränsen till överspel emellanåt, men hans sympatiska karisma gör att han vinner över mig till att gilla det varje gång punkten sätts. Fin kontrast i hans tolkning av den äldre och den yngre Ransom Stoddard.
John Wayne är John Wayne och den karaktären kan han makalöst bra. Han visar ögonblick av djup, där min empatiska sida blir överraskande rörd. Det här är det mest uppfriskande jag sett av ”The Duke” hittills.
Edmond O’Brien spelar den försupne tidningsskribenten helt strålande. Han har liksom Jimmy Stewart sina stunder av mer teatral intensitet, men till skillnad från Stewart känns det inte som ett taktiskt yrkesknep för att skapa vågor i skådespelet. När O’Brien sätter igång kommer det så genuint att han får mig att landa på en ny nivå av engagemang inför agerandet. O’Brien står stadigt där Stewart står på tårna.
Det är en del ”man säger åt kvinna vad hon ska göra och kvinna infinner sig”.
Det svenska paret i filmen (Nora och Peter Ericson) är löjligt parodiska som sentimental, patriotisk känslokanal och känns tillsammans med den påträngande känsloöverspelade marshall Link Appleyard och en stammande snubbe som filmens svaga punkter. Det är visserligen charmigt, men på ett överlag överflödigt sätt. Behåll en av dem om du vill tillföra lite lättsamhet, Ford. Låt det inte bli en hel ensemble som ska representera bygdens ”tjo och tjim”.
Filmen har sina ögonblick av svärta och otäckheter och jag noterar att jag blir drabbad av detta. Inget övervåld, ingen utdragen psykologisk gummisnodd, ingen dramatisk musik. Det träffar rätt ändå. Lee Marvin och hans gäng fungerar med andra ord oerhört bra som hetlevrade ånglokomotiv. Liberty Valances (Marvin) partners backar upp honom så pass bra att dom snarare blir en trio än en stjärna och några klippdockor i bakgrunden. Bra teamworkregi!
Vad gulligt det är med Vera Miles lilla kaktusrabatt ändå. Och John Waynes uppassning av henne är en underbart fin ”film i filmen”. Där blir jag faktiskt sentimental i bröstet.
”This is the West, sir. When the legend becomes fact, print the legend.”
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt
Absurd Cinema 