Assault on Precinct 13 (1976) eller: Grindhousens Citizen Kane

John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären. 

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

A White Hot Night of Hate!

Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.

Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Årets bästa filmer 1980

Jag ska fatta mig kort om filmåret 1980. Det är i allra högsta grad det starkaste året för rysare jag sett. Att stabila filmer som Raging Bull och Blues Brothers inte ens får plats på någon av dom 15 första placeringarna på topplistan säger också något om årets bredd på kvaliteten. Många av mina favoritregissörer var i farten detta år, vilket gjorde listandet extra trevligt. Rollin, Lynch, Russell, De Palma, Kubrick, Carpenter. Och då har jag ännu inte sett Kurosawas färgbomb Kagemusha, Argentos Inferno eller Schraders American Gigolo, som väntat på mig alldeles för länge.

---

Filmer som kan platsa när jag sett dem: Kagemusha, Inferno, American Gigolo, The Watcher in the Woods, Ordinary People, Ur Marionetternas Liv, Stardust Memories, Cruising, Motel Hell, Airplane!, The Big Red One, Caddyshack, The Blue Lagoon, Coal Miner’s Daughter, Private Benjamin, Little Darlings, The Stunt Man, Terror Train, Xanadu, Cheech and Chong’s Next Movie, He Knows You’re Alone, Somewhere in Time, Urban Cowboy

---

Inte riktigt där: Raging Bull, Vi Hade i alla fall Tur med Vädret, Madicken på Junibacken, Blues Brothers, The Long Riders, Cannibal Holocaust, Superman II, Popeye

---

Topplistan:

15. Altered States

Jag diggar britten Ken Russells egensinniga filmskapande passionerat, men just amerikanska produktionen Altered States känns tyvärr alltför mycket som en kompromiss med alltför konventionella idéer om hur en film ska skildras.

Recensionen från 2017 hittar du här.

---

14. Friday the 13th

Mitt hjärta klappar inte lika starkt för Fredagen den 13:e som för flera andra slashers, men som ren exploitationunderhållning är den klart färgstark och det går inte att komma ifrån influensvärdet.

---

13. The Fog

Behöver återse The Fog, men utöver John Carpenters förmåga att skapa atmosfär genom vacker miljöåtergivning är det framför allt hans suveräna filmmusik som ringer kvar från denna i övrigt mer grumliga… dimmiga, upplevelse.

---

12. Paura Nella Città Dei Morti Viventi / City of the Living Dead

Lucio Fulci skapade genomgående särpräglad stämning som få i sina lågbudgetproduktioner. Ett potpurri av fascinerande idéer bjuds det på i staden med dom levande döda.

---

11. Flash Gordon

Barndomsnostalgi som heter duga. En scenografisk och kostymmässig chockupplevelse med pampigt soundtrack från Queen och Max Von Sydow som du aldrig trodde du skulle få se honom.

---

10. Sällskapsresan

Faktiskt inte min favoritsällskapsresa, men filmens regn av detaljhumor är briljant. En stilbildare.

---

9. La Nuit des Traquées / The Night of the Hunted

Skönhetssurrealisten Jean Rollin skapar atmosfär av sällan skådat slag. Den här filmen sitter kvar starkt på min näthinna. Jag kan inte släppa den, likt en underlig dröm…

Recensionen från 2017 hittar du här.

---

8. Making ‘The Shining’

Stanleys dotter Vivian Kubrick lyckas i knappt vuxen ålder dokumentera essensen av Kubricks filmskapande. Ett dokument om perfektionistisk envishet och dess medhjälpare. Passion är inte alltid häftiga gester.

---

7. Maniac

William Lustigs stadsblöta berättelseskildring är ett föredöme för genren. Jay Chattaways melankoliska neonoirmusik är som godis. Joe Spinell gör en rollprestation som spelar långt, långt över den liga filmen brukar kretsa inom och det gör även manuset, som han också skrev. Maniac är en av dom bästa bloddrypande b-filmerna jag sett. R.I.P. Joe Spinell.

Läs min recension från 2011 här.

---

6. The Changeling

En ovanligt kompetent och väldirigerad slowburnerrysare med en suverän George C. Scott som hemsökt änkling. Har åldrats ovanligt bra.

Läs min recension från 2013 här.

---

5. Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back

Det bästa kapitlet från Star Wars-sagan hittar vi i mitten.

---

4. Heaven’s Gate

Räknar jag upp dom mest häpnadsväckande vackert fotade filmerna genom tiderna kommer Michael Ciminos och Vilmos Zsigmonds mastodontiska antiwestern tveklöst på någon av dom första fyra fingrarna. Vi lär aldrig se något nytt som slår filmens ljus och miljöer, någonsin. Svindlande!

---

3. Dressed to Kill

Det här var tillsammans med Sisters (1973) filmen som fick mig att inse att Brian De Palma är en mästare inom visuellt berättande. Hitchcock lär fortfarande le av förtjusning i sin grav.

---

2. The Elephant Man

Jag tror inte att någon annan film har träffat mina tårkanaler lika säkert som David Lynchs skildring av den vanskapte och utstötte ”elefantmannen”. Inte en vanlig lynchfilm, men någon vanlig lynchfilm existerar väl inte?

---

1. The Shining

Inga kommentarer kan beskriva detta mästerverk rättvist. Filmen ska liksom Eraserhead och andra unikum upplevas, inte beskrivas.

---

Och här i slutet av listan hittar du som vanligt länkarna till övriga filmspanares topplistor över filmåret 1980. Är det någon som INTE har The Shining som förstaplats? Se efter så får du svaret…

Filmitch
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito
Fiffis filmtajm 
Filmfrommen
Flmr

The Hitcher (1986)

Genre: Thriller, Terror, Rysare, Mysterium
Produktionsland: USA
Svensk titel: Liftaren
Manus: Eric Red
Regi: Robert Harmon
Längd: 97 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Rutger Hauer, C. Thomas Howell, Jeffrey DeMunn, Jennifer Jason Leigh

The terror starts the moment he stops.

På väg mot San Diego färdas den unge Jim Halsey genom Texas ogästvänliga öken. Regnet piskar ner och och det är mörkt. Jim är trött och uttråkad. När en liftare plötsligt lösgör sig ur dunklet ser han sin chans till lite trevligt sällskap.

För upplevelsens skull rekommenderar jag att läsa denna recension först efter att du sett The Hitcher från 1986.

Med sin ökenmiljö – mäktig och ljuvlig med öppna vyer, mörkertyngda blixtnedslag i ösregn och stekheta dagar, plockar The Hitcher fram USA:s bästa sidor. Passande nog och inte helt oväntat fick manusförfattare Eric Red (som skrev Near Dark och Blue Steel åt Kathryn Bigelow) idén till filmen när han under en lång bildfärd från New York till Austin lyssnade på The Doors atmosfärshymn ”Riders on the Storm”.

Inramningen är väldigt pirrande skön på ett nästan mer 70-talsaktigt vis än 80-tal, men med 80-talets mer action/dramatikdopade ”ta i från tårna”-inslag. Som om Spielbergs mysiga ökenjaktsfilm Duel (1971) genomgått en carpenterskolad nervrenovering skriven av Stephen King och understödd av Cannon Films rejäla skitighet.

Kultskådisen Rutger Hauer (Blade Runner, Sin City, Hobo with a Shotgun) äger i antagonisttitelrollen, definitivt. Skulle jag träffat honom i verkligheten under den tiden hade jag identifierat honom som denna films skrämmande terrorpsykopat, vilket är ett oerhört starkt postulat för en bra rollprestation. Hans ansiktsuttryck bär rovdjurets avvaktande uttryck av sadistisk överlägsenhet när det leker med sitt byte, redo att låta bytet ge signal för när det är dags att avsluta. En triumfartad skådespelarshow och både karaktärens motiv och utförande delar personligheten av The Joker från Batmans olika universum, är något jag tänker på.

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight, Dolores Claiborne, Last Exit to Brooklyn) får inte heller glömmas bort i hennes biroll som den avslappnade, ungdomliga ökenservitrisen Nash. Magnetiskt utseende javisst, men hon visar hur självsäkert och avslappnat karaktäriserande plockar fram en karisma som skapar en intressant, levande person utifrån manusets enkla penseldrag. Jag har tidigare aldrig hållit med dem som berömt Leighs utseende, utan jag har nöjt mig med att kalla henne en mycket bra skådespelare som tyvärr glömts bort ganska rejält fram tills nu, i och med hennes stora comeback i The Hateful Eight och kommande roller i både fortsättningen av Twin Peaks och biografin oom presidenten Lyndon B. Johnson. Men hennes nämnda självsäkerhet och karisma i kombination med utseendet här får mig nästan att bli kär.

Nackdelarna med filmen bryr jag mig inte jättemycket om utan kan se förbi för all del tack vare det bra, men det saknades en hel del logik i hur tingen föll sig. Hur hotet kunde dyka upp från ingenstans mitt på öppen ökengata exempelvis. Men sånt har vi köpt i var och varannan film och det är grejen med film, att sånt kan hända där.

Det gjorde istället följdaktligen att jag som tittare länge övervägde teorin att hotet var huvudkaraktärens paranoida, galna inbillning, vilket tillförde något mer till inlevelsen snarare än stukade den. Det är viktigare än realism, plotholes och logik. För kan det inte vara så, att den jagade och jägaren på sätt och vis är samma person?

Oavsett hur det egentligen ligger till är The Hitcher en sådan film som har den oerhörda psykologiska förmågan att göra med liftarna vad Jaws / Hajen (1974) gjorde med hajarna och Psycho (1960) gjorde med duscharna – plantera en paranoia som får dig att tänka efter minst en gång extra för resten av ditt liv, innan du plockar upp en liftare…

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
2 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
2 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

---

Let’s Scare Jessica to Death (1971)

Genre: Skräck, Mysterium
Svensk titel: Låt oss skrämma Jessica till döds
Produktionsland: USA
Manus: John D Hancock, Lee Kalcheim
Regi: John D Hancock
Längd: 89 min
Skådespelare: Zohra Lampert, Barton Heyman, Kevin O’Connor, Gretchen Corbett, Mariclare Costello

Something is after Jessica. Something very cold, very wet… and very dead…

Jessica har just blivit utskriven från ett mentalsjukhus och med en önskan att börja ett nytt liv flyttar hon in på en lantgård i New England tillsammans med hennes make och bästa vän. De hinner dock inte ens anlända innan underliga saker börjar hända med Jessica.

Den här gamla filmen omnämndes i ett sammanhang jag redan glömt bort, men som gjorde att jag tangerade den som en film jag skulle se för oktober månads skräckfokusering. Någonting lockade mig. Förmodligen den fina, utförliga titeln blandat med faktumet att det var en osedd skräckfilm från favoritperioden skiftet 60/70-tal. Det är alltid mysigt men högst ovanligt för mig att sätta igång en film jag knappt vet ett pillevasker om.

Den har det för tidiga 70-talet smakfulla rysartempot att mer ta färgen av ett långsamt drama där det olustiga kryper sig på en så smått genom rätt sparsmakade detaljer. I stort sett hela filmen lutar sig tillbaka på ett intressant vuxenromantiskt soundtrack som är så där översentimentalt. Det blir med föraningen om att otrevliga saker kommer hända ett väldigt effektfullt val för mig, då musikens grundkänsla får en ryslig efterklang i mitt eget huvud.

Jag gillar sådana drag och det påminner lite om det vackert melankoliska ”The road leads to nowhere”-spåret i The Last House on the Left (1972) eller för den delen vaggmusiken i Rosemary’s Baby (1968). Särskilt den sistnämnda går att jämföra tonmässigt med den här filmen, då bägge har en ganska flickig kvinna i huvudrollen vars omgvining blir mer och mer sviktande för henne. Till dem som gillade förra årets 70-talsstilsäkra The Babadook har ni i Let’s Scare Jessica to Death dessutom en given systerfilm. Till råga på denna musik visar filmen mot finalen även upp intressanta, elektroniska pulsgångar musikmässigt och hoppet till John Carpenters soundtracks som kom först ett halvdecennium senare känns här väldigt nära.

Något som däremot går mig lite på nerverna är just huvudrollen Zohra Lamperts flickiga beteende. Eller det är en kluven känsla. Hon porträtterar en viss typ av sårbart naiv personlighet jag känner till väl ifrån verkligheten och gör den bra så hon ska inte ha ris skådespelarmässigt, men personlighetstypen är rätt påfrestande då hon liksom himlar förälskat åt allting och det kan vända på en femöring. Först är hon skräckslagen och hotad, för att i andra sekunden skratta och vara glad. Jag får nog bestämma mig för att filmen ska ha beröm för att ha framställt en mentalt instabil karaktär just mentalt instabil. Skräcken ligger just i det och det hade varit urbota lamt om hon istället varit en ”straight guy”. Kluvenheten jag känner är alltså en projicerad schizofreni och jag tackar för manipulationen.

Det är trevligt att följa instabilitetsdansen hon har med bikaraktärerna – männen, som gör henne sällskap i det otroligt stämningsfulla huset dom övernattar i genom filmen. Männen är liksom så där hotfullt lugna och hjälpsamma och jag gillar inslaget att protagonisten Jessica märker av det genomgående mönstret att gubbar från det lilla samhällets lokalbefolkning skulle ha bandage på sig. Det blir en riktigt mysig paranoid stämning kring alla och gissningsleken i vad som är Jessicas schizofantasi eller inte är ett beprövat grepp men som här alltså till slut blir en styrka.

Men miljön som sagt – där har dom verkligen lyckats. En enslig ö med vatten, dimma och ett mastodontiskt kusthus med torn. Oerhört vackert. Jag gillar också att Jessica och kompani reser omkring i en svart, gammal likbil. Scooby-Doo-auran i det.

Jag börjar härmed att betygsätta mina recensioner mer utförligt och snor skamlöst den fina delbetygsmodellen från den mycket fylliga filmbloggen Movies-Noir, för att det är så kul med siffror.

Trivia:

• Filmen är en av Stephen Kings favoritskräckisar.
• Produktionstemaet och skådespelarna övernattade i samma hus som användes för filmens inomhusscener – det så kallade E.E. Dickinson Mansion, under samtliga  25 inspelningsdygn .Första natten av inspelningsperioden rullade en mystisk dimma in över inspelningsområdet. Dom drog nytta av detta genom att effektivt spela in utomhusbilder när detta skedde, vilket sedermera användes som etableringsbilder i filmen.
• Detta var John D. Hancocks regidebut och samtidigt mest ihågkomna film.

3 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
17 – Totalt

Halloween 3: Season of the Witch (1982)

Genre: Rysare, Mysterium, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Manus: Tommy Lee Wallace
Regi: Tommy Lee Wallace
Längd: 96 min
Skådespelare: Tom Atkins, Stacey Nelkin, Dan O’Herlihy, Michael Currie, Ralph Strait, Jadeen Barbor, Brad Schacter, Garn Stephens, Nancy Kyes, Jonathan Terry, Al Berry, Wendy Wessberg, Essex Smith

Efter tvåans eldfängda slut tyckte filmskaparna att Michael Myers var död, och det var dags att börja med något nytt. Planen var att man varje år skulle göra en ny Halloweenfilm, alla med olika handling, med själva högtiden som enda gemensamma nämnare. John Carpenter var fortfarande involverad, men denna gång stod han endast för musiken. Tommy Lee Wallace (som senare kom att regissera miniserien It, baserad på Stephen Kings bok med samma namn) skrev och regisserade filmen. Halloween 3 är hatad av många som inte är bekanta med ursprungsplanen, och som känner sig snuvade på konfekten över att Michael Myers inte är med i filmen.

Filmen börjar med att en vettskrämd man jagas av en kostymklädd man på en parkeringsplats. Han lyckas undkomma och tar sig till en bensinmack där han får hjälp av en expedit som för honom till sjukhus. På sjukhuset får han hjälp av Doctor Dan Challis. Under natten blir den rädde och förvirrade mannen mördad av en annan kostymklädd man, som sedan går ut ur sjukhuset, sätter sig i en bil, och tänder eld på sig själv, vilket förbryllar Doctor Challis. Den döde mannens dotter Ellie och Doctor Challis, som inte kan släppa det som hände, åker tillsammans till den lilla staden Santa Mira där de upptäcker en djävulsk plan som med hjälp av Halloweenmasker kommer att döda tusentals barn på allhelgonaafton.

Jag gillar den här filmen väldigt mycket. Den har en av de coolaste förtextsekvenserna någonsin, John Carpenters musik är lika underbar som alltid, och filmen har en skön, läskig noirdeckarkänsla. Huvudkaraktären Doctor Challis spelas av Tom Atkins (innehavare av en av mina topp tio mustascher) som gör ett mycket bra jobb. Den som stjäl showen är dock Dan O’Herlihy som den obevekligt onde fabriksägaren Conal Cochran. Detta är dessutom den film i serien som handlar mest om Halloween (själva högtiden alltså). Även om jag tycker att det är dumt att avfärda filmen enbart baserat på att Michael Myers inte är med i den, kan jag förstå om folk inte gillar den av andra anledningar. Delar av handlingen är väldigt överdrivna och cheesy, och kan därför vara svåra för vissa att köpa. Den enda nackdelen med filmen för mig är dock att vissa delar av den är lite för långsamma. Ge den en chans, se den en regnig höstkväll, men var beredda på att ha ”Eight more days till Halloween”-låten i huvudet ett bra tag.

Visste ni att:

• Vid ett par tillfällen i filmen visas en reklamsnutt för den första Halloweenfilmen på tv.
• Högtalarrösten som informerar invånarna i Santa Mira om att utegångsförbudet har börjat tillhör Jamie Lee Curtis (Laurie Strode från de första två filmerna, och senare även den sjunde filmen och den åttonde filmen).
• Linda Challis spelas av Nancy Kyes, som spelade Annie Brackett i de första två filmerna, och en av mördarna i filmen spelas av Dick Warlock som spelade Michael Myers i tvåan.

/ Gästrecension av Christer Hedström