Etikettarkiv: Grindhouse

Assault on Precinct 13 (1976) eller: Grindhousens Citizen Kane

John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären. 

Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.

A White Hot Night of Hate!

Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.

Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Annonser

Trip with the teacher (1975)

avis-grindhouse-lintegrale-tarantinorodriguez-L-GNM69x

Welcome to The Grindhouse-serien av dvd-filmer är ett försök att tjäna pengar på intresset efter Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez ”double feature” Grindhouse (2007) – en hyllning till 60/70-talets gamla grindhousefilmer.

post-5307-1201706410I den här “double feature”-utgåvan med filmer av just denna typ, utlovas tonårsbekymmer, motorcyklar, svängiga disco-scener, dryga moralmammor – och självklart de obligatoriska nakenscenerna och våldet. Dessutom visas trailers för ”coming attractions” mellan filmerna för att få den ultimata grindhouse-upplevelsen. A+ för utformning!

Jag tänkte därför recensera en av dessa utgåvoruppdelat på två recensioner; en för film ”A” (Malibu High) och en för film ”B” (Trip with the Teacher). Det finns flera utgåvor av detta slag som står i min hylla så fler recensioner av denna typ lär komma. Kanske kommer jag även snickra ihop egna ”double feature presentations” framöver då det är ett underbart recept på filmunderhållning i min stil.


SCHOOLS IN SESSION!

…two tales of revenge!

Film ”A”: Malibu High (1979)

Film ”B”: Trip with the teacher (1975)


Grindhouse01

Prevues of Coming Attractions:
Virgin Witch
The Babysitter


maxresdefaultAkjuV6F5Q8Xi2F0qfZItMPvyOfA

Genre: Exploitation, Teensploitation, Terror, Rysare
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Deadly Field Trip, Kiss the Teacher… Goodbye
Manus: Earl Barton
Regi: Earl Barton
Längd: 91 min
Budget: Cirka 56 000 dollar (USA)
Skådespelare: Brenda Fogarty, Robert Gribbin, Dina Ousley, Zalman King, Robert Porter

How Far Should a Teacher Go to Protect Her Students?

En lärarinna och hennes skolklass med sockersöta tonårstjejer färdas på en klassresa längs de amerikanska landsvägarna, fram tills dess att dom får motorstopp. Som tur är stöter dom på ett motorcykelgäng. De tre hjälpsamma knuttarna bogserar bussen efter sig och för dem till en stuga i ödemarken. Men två av dem har en ondskefull plan i sikte och efter att de gjort sig av med busschauffören och den tredje mc-killen tillfångatar de skolklassen…

Trip-with-the-Teacher-Cathy-Worthington-Dina-Ousley-1

Jag gillade faktiskt musiken skapligt i den här filmen, som i övrigt inte hade mycket att komma med. Händelserna känns orealistiska och karaktärerna agerar gång på gång som om våldtäkt och mord är vardagsmat och de påverkas ingenting.

I slutet till exempel (SPOILER om du verkligen inte vill veta…) när saker ordnat upp sig för dem. Lärarinnan omfamnar sina elever i en jättekram och alla är lyckliga i all sina dagar, typ. Dom visar absolut INGA tecken på att dom sekunderna innan varit med om en helt fruktansvärd kidnappningsterror.

Trip-with-the-Teacher-Dina-Ousley-Susan-Russell-9

Bobbie: Well gang, here we are. Right smack dab in the middle of nowhere. At least a whole day’s walk to the nearest boy.
Julie: If that’s all you can think of, Bobbie, then why did you come on this trip?
Bobbie: My mother insisted. Hey listen – don’t tell me you never think about boys.
Julie: Don’t be absurd, Bobbie, of course I do.
Bobbie: Then you know there is a difference between the boys and the girls!
Pam: Just what are you getting at, Bobbie?
Bobbie: The truth! Just tell it like it is – truth.
Julie: Nothing wrong with that.
Tina: My, my. Sounds like regular group therapy.
Bobbie: Aw, not at all. At least I’m honest about what I do.
Julie: You’re hopeless, Bobbie, absolutely hopeless.
Pam: I think there’s another word for it.
Bobbie: What do you mean?
Pam: Well, if I have to explain it, it wouldn’t be worthwhile.
Bobbie: Come on. We’ve all had it – and loved it.
Pam: Not all, Bobbie. Regardless of how square, how unnatural – how hypocritical – not all of us have had it.
Bobbie: Do you mean to tell me that we actually have a virgin among us?
Pam: There are probably more than you’d care to know about. You see, some of us were raised by parents who stressed the teachings of the Bible.
Bobbie: Please, I can’t take it! Would you get off that crap? Either you like it or you don’t. It was meant to be used, not to just sit on.
Pam: That’s all very understandable if you’re talking about dogs.
Bobbie: Are you calling me a bitch?
Pam: That’s right, you’re just a horny little bitch!

Trip-with-the-Teacher-Jill-Voigt-Dina-Ousley-10

Själva handlingen i filmen låter som om det kunde ha varit en tonårssrysare från 2000-talet i stil med Wrong turn och Hostel, men så allvarligt är det inte.  Trip with the teacher är i alla fall stundtals ganska obehaglig, på grund av att den går ganska långt i övergreppscenerna, men filmen känns lite seg och för lång för att jag ska bli engagerad – och då är den ändå bara en och en halv timme kort. Huvudantagonisten är en fattig variant av Krug i The Last House on the Left (1972 – läs min recension!).

Trip-with-the-Teacher-Zalman-King-Dina-Ousley-8

They forced her to commit the ultimate sacrifice!

Det är för lite charm och lite för mycket seriositet för att jag verkligen ska kunna gilla den distanserat, enligt principen ”so bad it’s good”. Det finns tyvärr inga slapstickpoliskonstaplar i stil med just ”Last House…”  eller The Town that Dreaded Sundown (1976 – läs min recension!) för att trycka på dom nödtangenterna.  Trevligt dock med high school-rulle/såpoperaeftertexterna, med foton på vardera skådespelare tillsammans med deras namn. Sånt förgyller.

1 – Manus
1 – Skådespelare
1 – Atmosfär
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
————
9/30 – Totalt

SYD-Betyg-01


Popcorn-betyg-2

(2 av 10 i kultvärde)


DVD-utgåvan: Jag gillar verkligen att någon har tagit initiativet och dammat av några hederliga B-filmer från 70-talet och förpackat dem i tjusiga double feature-utgåvor med två filmer ”back-to-back”, till priset av en. Och priset är generöst lågt också. På Amazon kostade dom bara 10-13 dollar per double feature och nu kan du få ett ex ännu billigare.

Kronan på verket med utgåvan är ju ändå inramningen med dom trailers som visas före och mellan filmerna tillsammans med de klassiska ”prevues of coming attractions”– och ”intermission”-texterna med melodisnutt och allt. Det är mer sann bioupplevelse över detta än 95 procent av det som visas på dagens biografer. Det uppmanas till och med om att rensa bioplatserna från popcorn och skräp när man lämnar salongen. Då är jag som filmnörd helsåld.


MPW-38587


Malibu High (1979)

avis-grindhouse-lintegrale-tarantinorodriguez-L-GNM69x

Welcome to The Grindhouse-serien av dvd-filmer är ett försök att tjäna pengar på intresset efter Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez ”double feature” Grindhouse (2007) – en hyllning till 60/70-talets gamla grindhousefilmer.

post-5307-1201706410I den här “double feature”-utgåvan med filmer av just denna typ, utlovas tonårsbekymmer, motorcyklar, svängiga disco-scener, dryga moralmammor – och självklart de obligatoriska nakenscenerna och våldet. Dessutom visas trailers för ”coming attractions” mellan filmerna för att få den ultimata grindhouse-upplevelsen. A+ för utformning!

Jag tänkte därför recensera en av dessa utgåvoruppdelat på två recensioner; en för film ”A” (Malibu High) och en för film ”B” (Trip with the Teacher). Det finns flera utgåvor av detta slag som står i min hylla så fler recensioner av denna typ lär komma. Kanske kommer jag även snickra ihop egna ”double feature presentations” framöver då det är ett underbart recept på filmunderhållning i min stil.


Film ”A”: Malibu High (1979)

Film ”B”: Trip with the teacher (1975)

SCHOOLS IN SESSION!

…two tales of revenge!


Grindhouse01

Prevues of Coming Attractions:
The Stepmother
The Teacher


maxresdefault
malibu_high

Genre: Exploitation, Tonårsdrama, High School-film, Kriminalfars
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Death in Denim, High School Hit Girl, Lovely But Deadly
Manus: John Buckley, Tom Singer
Regi: Irvin Berwick
Längd: 92 min
Budget: Cirka 56 000 dollar (USA)
Skådespelare: Katie Johnson, Tammy Taylor, Jill Lansing, Stuart Taylor, Phyllis Benson

Every Teacher in School Wanted to Flunk Her … But Nobody Dared!

Kim är inte precis någon plugghäst i skolan och hon har inget intresse att bättra sig under det sista året i High School. Dessutom har hennes pojkvän dumpat henne för en snobbig överklasstjej som Kim definitivt inte gillar. Men Kims ordentliga änkemamma vill se bra betyg från sin dotter och för en gångs skull gör Kim som sin mamma säger – men på sitt eget sätt. Kim förför nämligen sina lärare på kvarsittningarna och betygen stiger rekordsnabbt.

PDVD_023

Dessutom vill Kims mamma att hon skaffar sig ett jobb och Kim känner ju en hallick så varför inte? Steg för steg tar Kim sin revansch på alla som tvivlat på henne och avancerar ända in i gangstervärlden, men inte helt utan bekymmer. Bekymmer är dock Kim orädd att handskas med och det går ju som det går.

Malibu High har med all rätt förtjänat benämningen ”grindhousefilm” eftersom den är så mycket ”B” som en B-film kan vara. Den har ingen vettig intrig som leder någon vart – mer än till sängen. Dialogerna, speciellt från Kim, är så löjligt töntfräna att man kräks och skådisarna kör helt på klichéiga manér. Och så fort det ska till med en nakenscen blir bilden solblek (utslitna partier?) och sentimental musik spelas.

PDVD_021

Filmens höjdpunkter är när Kim ska leverera sina kaxiga kommentarer till sin ömma moder och när hon får till det så spelas någon retsam melodi som för tankarna till jackpot på enarmade banditen eller nåt sånt. Detta händer alltför många gånger.

Jag tänker spoila skiten ur den här filmen för det får man göra med filmer av typen ”så dålig så den är bra!”. Mot slutet får Kim en pistol och som den vårdslöse tonåring hon är börjar hon såklart skjuta alla som hon inte gillar – och det gillar hon något fruktansvärt.

malibu-high

Reaktionen från hennes expojkvän efter att Kim skjutit hans nya överklassflickvän är hysteriskt rolig! Pojkvännen verkar inte bli det minsta berörd utan tar istället upp jakten på sitt ex. Filmen slutar väääldigt abrupt med att poliser skjuter Kim till döds. Och så var sagan slut. Dålig film blir sällan bättre än så här!

1 – Manus
1 – Skådespelare
4 – Atmosfär
1 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
1 – Musik
————
10/30 – Totalt

SYD-Betyg-01


Popcorn-betyg-10

(5/5 i grindhousevärde)



malibu

I backspegeln #12: Till minne av Jesús ”Jess” Franco (1930-2013)

I-Backspegeln2

Tredje och siste person att ta farväl av och minnas denna vecka är säkerligen ytterligare en vattendelare, men inom filmvärlden. Dock ett namn med en rik filmhistoria efterlämnad.

frnnn_zps0933a006

Jesús ”Jess” Franco var en av kultskräckfilmens största namn, med över 160 filmer på sitt samvete. Han gjorde frekvent lesbiska vampyrfilmer, djävulsfilmer, zombiefilmer, kannibalfilmer och slavfilmer – mestadels med ett erotiskt tema och hans rykte är tudelat just på grund av att filmerna vände sig åt det pornografiska hållet med otaliga ”Rated X”-filmer.ThObMir

Vad som är viktigt att komma ihåg är hans talang för scenografi och det visuella i sina filmer (zoomtekniken är ett av hans ganska innovativa grepp), trots sin väldigt höga produktivitet. Han började sin karriär som musiker med särskilt intresse för jazz.

venus_in_furs_poster_03Hans tidiga filmer utmanade hemlandet Spaniens fascism genom mycket sex och våld. Efter sina tidiga internationella framgångar flyttade han från Spanien till Frankrike för att få större frihet att göra utmanande filmer och det var en stil han sedan höll resten av sin karriär.

Några populära filmtitlar han gjorde genom åren är The Awful Dr. Orloff (1961), Necronomicon (1967), 99 Women, The Castle of Fu Manchu och Marquis de Sade’s Justine (alla 1968), The Bloody Judge och Count Dracula bägge (1969), Vampyros Lesbos (1970) och Daughter of Dracula (1972).

Han gjorde även svenskbekanta Swedish Nympho Slaves (1977) och Mondo Cannibale (1980) – världens sämsta kannibalfilm till och med enligt Jess Franco själv.

Vampyros-Lesbos-poster

Han arbetade med skådespelare som paradskådespelerskan Soledad Miranda, skräcklegendaren Christopher Lee, klassiske skådisen Jack Palance, svenska b-filmskådisen Marie Liljedahl och tyske galningen Klaus Kinski. Franco sägs vara den kanske ende regissören som kunde kontrollera Kinski.

awful_dr_orlof_poster_07

Större delen av hans filmer lyftes dock av hans favoritskådis, musa, livskamrat och sedermera på slutet av livet år 2008, hans fru – Lina Romay. Hon avled i cancer för ett år sedan – 58 år ung, och hennes betydelse för honom måste ha varit oerhörd för nu har även Jess Franco tagit farväl för gott.

Hans bidrag till filmhistorien lever dock kvar och är väl värt att uppmärksammas för vad det är. För att filmupplysa om Jesús ”Jess” Franco lite extra har jag plockat fram tre youtube-klipp som ger en liten känsla för hans filmer men framför allt klassisk, rolig filmavkoppling utan pretentioner…

Så här underhållande kan trailers vara. ”99 women! Without men.” ”Whisper to your friend that you saw it…” Okej, jag fattar. Eller vänta nu… Nej, glöm det.

En trailer fylld av erotik, frågetecken och mystik …men mest frågetecken. ”Perverse love of a father for his daugther – or is she his daughter?”

Jess Franco förstod också tidigt det självklara valet att låta den mytomspunne och mest erotiskt törstande manskaraktären på film – greve Dracula, bära klassisk 70-talsporrmustasch.

Filmspanartema ”Mat”: En tallrik Nacho Grande ”Death Proof” Style

Månadens filmspanartema är ”Mat” – något de flesta av oss föredrar att äta, men också något som förekommer i film på många olika sätt.

Det kan vara alltifrån Hannibal Lecters levernafsande och hjärnbufféer, Morgan Spurlocks McDonaldsöverdos i Supersize Me eller Kjell Bergqvists och Brad Pitts eviga mattuggande som pågått lika länge som deras karriärer.

Jag kommer dock direkt att tänka på en specifik filmscen. Bilder som har etsat sig fast i mitt huvud sedan jag såg filmen för över fem år sedan och som påverkar mig mer eller mindre flera gånger i veckan, hör och häpna.

Stuntman Mike: ”You know, a bar offers all kind of things other than alcohol.”
Pam: ”Hmm. Really? Like what?”
Stuntman Mike: ”Women, nacho grande platters, the fellowships of fascinating individuals like Warren here. Alcohol is just a lubricant for all the individual encounters that a bar offers.”

Varenda gång jag går in i en matbutik och passerar tex mex-hyllan, ser mexikanska pizzor på menyn i pizzerian eller andas in blotta värmen och atmosfären från en bar eller matkrog, då återkommer i mitt huvud de intima bilderna på hur Stuntman Mike – überbekvämt spelad av Kurt Russell, glufsar i sig den där smarriga, ostdrypande nacho grande plattern hämningslöst vid bardisken i Quentin Tarantinos kultrulle Death Proof (2007).

När jag då och då ser om Death Proof – eller bägge filmerna i Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez Grindhouse-double feature Planet Terror/Death Proof, då måste jag avnjuta filmerna med nachos och cheese dip. Det gäller även övriga filmer som osar 60/70-tal, Texas och b-film.

Varför har det blivit så här? Kanske är det så enkelt att jag blev jävligt frestad första gången jag såg filmen och det har helt enkelt satt sig på min näthinna och allra mest min ”smakhinna”. Stuntman Mike strålar av den där skitiga raggarbilskulturen som jag genom min uppväxt dropptankats med och aldrig någonsin – särskilt ju äldre jag blivit, kan värja mig mot.

Själva scenen i sig är också intressant. En gång återkom scenen i mitt huvud och jag började reflektera över den – vad den ”egentligen” försöker visa.






Min slutsats av vad manusförfattaren/regissören Quentin Tarantino vill skildra genom de ögonblick då Stuntman Mike ensamt äter på denna nachotallrik är till ytan just en ensam man som passerat sina bästa dagar. Han håller sig på sin kant i en krog fylld av unga, glada människor som dricker öl och har det trevligt. Stuntman Mike dricker inte – inte ikväll.

Han äter och det ser ut som om han inte gjort det på hela veckan. Han vänder sig om och spanar in det gäng unga kvinnor som sitter bakom honom. Om dom bara visste vad han tänkte på. Vilka planer han smider…

Undertexten av den här scenen är dock mycket enklare än så – och mycket mer symbolisk. Det var den slutsatsen som slog mig en dag.

Stuntman Mike är inte bara en ensam, äldre man. Han är ett rovdjur. En hungrig varg. Hans ätande symboliserar den hunger som han mycket snart ska mätta. I sitt huvud förbereder han fokuserat sin jakt. Han spanar in sitt byte.

Det står ”oskyldiga, ovetande kvinnor” på hans meny och utanför står en svart, dödssäker bil startklar för att, där ute i nattregnet, fälla hans fångst. Möter vi vargens blick tillräckligt länge anar vi till och med att han tittar på oss…

Vill du ha receptet på en likadan tallrik Nacho Grande som den Texas Chili Parlor serverade Stuntman Mike i filmen Death Proof så föreslår jag att du använder din kreativitet, men det skadar ju inte att snegla på ett eller annat stabilt verk.

Googlar du på just den nachotallrik som i förbifarten förekommer i Death Proof så kommer du häpnas över hur pass många runt om i världen som dreglat och suktat efter att få bjudas på något liknande!

Efter lite sökande att hitta en inspirationsvideo på youtube på hur man gör en klassisk, Texas-grundad Nacho Grande utan konstigheter och med mycket kärlek så hittade jag denna, som jag rekommenderar varmt. Smaklig upplevelse där hemma!

Gå nu in och läs vad de andra i bloggnätverket Filmspanarna har skrivit om för matupplevelser i film!

Bilder & Ord
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Flmr
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den?
Jojjenito – om film
Mode + Film
The Velvet Café

Guilty Pleasure – med sikte på exploitationfilmens guldålder!

Filmbloggsammansvärjelsen kallad ”Filmspanarna” utlyste ett tema för medlemmar att skriva kring. Temat var ”Guilty pleasure”. I filmsammanhang kan man väl säga att det rör sig om filmer du borde skämmas över att gilla, men gör det ändå, typ.

Jag skäms nog egentligen inte över någon film jag gillar, men jag förstår poängen och vill istället prata om en hel drös filmer jag gillar – som jag i en kvalitativ värld inte borde gilla, men gör det för att de är så befriande och härliga att se.

Jag tänker på b-filmerna (filmens motsvarighet till vinylskivans mindre kvalitativa b-sida), exploitationfilmerna (filmer som väljer bort helheten för att istället väcka anstöt) – också kallade grindhousefilmerna (det skitiga biografhak som filmerna ofta visades på kallades för ”grindhouse”), som tack vare mildrade censurlagar hade en grönskande guldålder under 60-talet, 70-talet, samt en bit in på 80-talet!

Filmer utan ludd. Filmer utan press på sig att leverera, men det är alltid en fröjd när de gör det. De är så självsäkert dåliga att det blir kul – dessa filmens motsvarighet till burlesquekvinnor som både vill få publiken att skratta och rodna, med extremt bokstavliga titlar som Don’t Go In The House, Don’t Open The WindowDon’t Look In The Basement, Don’t Answer The PhoneBoss Nigger, Zombie och Blacula.

Av en grindhousefilm ska du veta exakt var du får, men ändå höja på ögonbrynen, skratta eller skrika åt det. Det är b-filmer, skräp, men det vet du redan och är därför beredd på vad du ger dig in på.

Min mosters man kallar det ”perversa filmer” och det är väl en ganska bra beskrivning från en utomstående synvinkel – perversionen sträcker sig dock över allt tills det är svårt att veta var den gränsen går. Och genreindelningen är aldrig så extrem och så extremt tydlig och som hos dessa filmer, så att alla fetischister ska stimuleras.

Du har Slasher films för skräckgalningen, Splatter films för blodnjutaren, Cannibal films för köttätaren, Sexploitation för nakendreglaren, Nunsploitation för nunndreglaren, Nazisploitation för nazidreglaren, Kung Fu films för Bruce Lee-wannaben, Drugsploitation för crackheadet, Women in prison filmsför – hör och häpna, både fängelsepervot och de kvinnliga rättighetskämparna.

Du har också Mondo films för det realismälskande tabufreaket, Monster films för monstersuckern, Occult films för djävulsdyrkaren, Biker films och Carsploitation för motorfantasten, Rape and revenge films för de våldsamt hämndlystna kvinnorna, Blaxploitation för personer som har tröttnat på att alla hollywoodhjältar är vita och Mockbustersför dem som inte fick nog av intrigerna i senaste blockbustern. Och. Så. Vidare.

Genrer som Spaghetti westerns och italienska kriminalthrillers – kallade Giallos, och inte minst Zombie films är dessutom några av de mest producerade inom fenomenet och ståtar till och med av några erkända guldkorn vad gäller kvalitet.

En gemensam nämnare är att exploitationfilmerna oftast producerades i Italien eller övriga Europa och sålde sedan ännu större pengar när de exporterades till drive-in- och nattbiograferna i USA.

Många är namnen som gjort sig en kritikerrosad karriär tack vare olika former av exploitation eller genom marknadsföring inom den kulturen. Amerikanen George A. Romero satte storartad spinn på karusellen med den första riktiga zombiefilmen och b-filmssuccén Night of the Living Dead år 1968 och efterföljde den med The CraziesDawn of the Dead, Day of the Dead och ännu fler klassiker.

Sergio Leone väckte en annan genre till liv från de döda – westerngenren, med sin Dollar-trilogi (Fistful of Dollars, For A Few Dollars More, The Good the Bad the Ugly) under 60-talet och spaghetti western regerade från och med då.

Wes Craven har några av de största, mest långlivade skräcksuccéerna från guldålderns dagar på sitt samvete då han gjorde The Last House on the Left och The Hills Have Eyes – innan han klev in i finrummet i och med A Nightmare on Elm Street-filmerna.

John Carpenter är dock snäppet värre inom rysargenren då han lyckades göra b-filmer med en oerhörd känsla och kvalitet trots riktigt låg budget. Filmer som

Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, The Thing och Escape From New York är odödliga klassiker och de behåller lågbudgetens charm samtidigt som de är inspirerande välgjorda!

Regissören Tobe Hooper byggde hela sin karriär på den ökända, stilbildande debutskräckisen The Texas Chainsaw Massacre. En b-film, inspelad på ren vilja och envishet ett ”sommarlov” i Texas med hans bekanta, men också ett mästerverk och en av mina favoritfilmer!

Russ Meyer – bland annat känd för Faster, Pussycat! Kill! Kill! och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens blev mjukpornografins stjärnregissör med otaliga storbystade filmer – skrivna, producerade, regisserade, fotade och klippta av honom själv.

John Waters (Pink Flamingos, Multiple Maniacs) blev komedins svar på Andy Warhol med sin fäbless för att gå den äldre trygghetsgenerationen på nerverna till svimningsgränsen.

En annan b-filmsälskande filmskapare värd att nämna i sammanhanget är Troma Entertainments boss, Lloyd Kaufman, som införde enorm prestige i filmformens vilja att bringa skräpkultur med stil.

Roger Corman (producent till över 400 b-filmer) får väl ändå ses som b-filmernas och exploitationfenomenets kung på något sätt.

Den älskade anti-demonproducenten såg till att spela in minimibudgetfilmer med extrem effektivitet så att de kunde göra ännu fler filmer på den insparade tiden och han gjorde det med stor fantasi och passion.

Han uppfann ju indirekt fenomenet ”blockbuster” – storbudgetfilmer, genom att se till vad den revolutionerande hippieungdomen ville ha och sedan exponera det på bion, men fenomenet fick sedan se sig mer och mer utkonkurrerat när de större filmbolagen tog över utrymmet på biograferna.

Exploitationmarknaden förpassades istället till vhs-hyllan i hyrbutikerna när 80-talet passerade.

Jag måste rekommendera den nya dokumentären Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel, för alla som blev lite mer nyfikna på karln, men framför allt eftersom dokumentären är fantastiskt inspirerande och gripande på sitt alldeles egna sätt.

De flesta av de filmskapare jag nämner ska givetvis inte blandas ihop med alla tusentals filmer som den här texten i första hand behandlar – filmerna som är så dåliga att man skrattar åt dem eller med dem, men faktumet att dessa herrar på sätt och vi föddes genom samma ”mamma” gör dem ändå viktiga att ta upp.

Guldålderns b-filmer och i synnerhet Roger Corman i egen hög person har dessutom satt ett extremt stort avtryck även på majoriteten övriga filmskapare. Många av de allra största inom mediet hade inte kommit där de är idag om det inte vore för denna era.

Quentin Tarantino hedrar ständigt dessa filmer i sina egna alster – inte minst double feature-spektaklet Grindhouse (Planet Terror och Death Proof) som han regisserade tillsammans med polaren Robert Rodriguez och följeslagarna Eli Roth, Rob Zombie och Edgar Wright.

Jack Nicholson, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Dennis Hopper, Martin Scorsese, Jonathan Demme och många därtill skolades in i branschen genom Roger Cormans b-produktioner och uttrycket ”Roger Corman Film School” används just för att beskriva betydelsen av lärandet genom att börja någonstans och vara produktiv med små medel för att sedan utvecklas genom just produktionerna. En metod som funkat betydligt bättre än filmskolor på betygsgrunder måste man säga!

Bara genom att uppleva dessa produktioner blir jag mer kreativ än om jag skulle detaljstudera de mest odödliga hollywoodklassikerna. Du kan sätta igång fantasin och kreativiteten något fruktansvärt om du gör något så pass enkelt som att blanda några av alla dessa genres med varandra och se vilken film det skulle utvecklas till – något som förtås hände mer och mer i just exploitation- och b-filmsfenomenet.

Just nu skulle jag till exempel vilja se en film med lättklädda, svarta brudar som tvingas kämpa tillsammans för att ta sig ur ett zombiefängelse – vem vet vad jag vill se imorgon?

Nu har jag dock snackat väldigt lite om mig själv och väldigt mycket om en väldigt stor del av filmhistorien endast för undervisningens skull – så kan vi ju inte ha det. Det finns uppenbarligen filmer i den här röran som är mer ”guilty pleasure” för mig än andra – filmer jag tänkte dela med mig av nu, för att kanske leda in en eller annan i samma fantastiskt dåliga värld (med betoning på fantastiskt) som jag stundtals lever i.

Filmerna jag väljer är filmer med den speciella, lättsamma, ”b-iga” tonen som gör att jag inte behöver ta dem på allvar alls men i gengäld ha en väldigt kul stund, vilket utesluter filmer som enbart är bra – med det sagt menar jag inte att alla filmerna är kalkoner. Vissa filmer får ett väldigt lågt betyg just eftersom den skalan snarare bygger på kvalitet, men med det inte sagt att filmen är mindre sevärd för det – snarare mer i de här fallen! Jag har försökt hålla mig till tio stycken, men vid det här laget vet du att det är toppen på det antagligen största filmiska isberget sedan Titanic sjönk till botten med lysena på.



Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Russ Meyer är en av få regissörer i erotikbranchen som har kreativa ambitioner. Hans filmer är väl en slags mjukporr – inget att höja på ögonbrynen åt, men han gör det med en sådan glimt i ögat, med fantasi och med humor då att filmens handling och än mer händelser blir en fröjd att underhållas av!

Den här filmen har inspirerat Quentin Tarantino till exempelvis Death Proof och Kill Bill och det har länge varit snack om att han ska göra en remake av filmen.

Ett gäng minst sagt tuffa stripperskor tar lite semester i öknen med sina små vrålåk till bilar när de stöter på en åldrad krympling med en summa pengar i sin ägo. De bestämmer sig för att sno hans pengar, men först måste de blåsa hans två söner. Galenskap är bara förnamnet och kultstämpeln är tokhög! Bara titeln skriker ju ”se den”!!

Betyg:  7 av 10 Russ Meyerska höftnärbilder!

Sweden, Heaven and Hell / Svezia, inferno e paradisio (1968)

Sveriges befolkning har aldrig varit mer laglös än vad vi var i slutet av ”the swinging 60’s” – åtminstone om vi ska tro den här mondo-dokumentären från Italien. Jag behöver inte övertyga er mer att se den än vad den fantastiska berättarrösten i trailern ovanför redan gjort. Se den… eller dö…

”See the ‘Stockholm Strip’, were Sweden’s liberated youth – bored with sex (!), bored with drugs (!!), bored with life itself (!!!) – drop out… for good(!!!!)”

Betyg: 3 av 10 promiskuösa svenskor!

Vanishing Point (1971)

Den här filmen såg jag i samband med att Death Proof kom, då dom har en viss gnutta DNA ifrån varandra, minst sagt. Jag har nyligen införskaffat mig denna på blu-ray, vilket gör att jag nu kan uppleva allt sandstänk från bilens rivstarter och mullrandet från den stegrande V8:an samt allt hett knotter under huven därefter i glansig kvalitet.

Jag är inte ett dugg motorintresserad, så därför värderar jag högt när filmer kan göra mig trollbunden av något jag inte ens är intresserad av vanligtvis!

Den mytomspunne ungdomshjälten Kowalski ger sig ut på den amerikanska steppen med sin Dodge Challenger för att slå hastighetsrekord. Han slår vad om att han kan ta den från Colorado till Kalifornien på 15 timmar! Med sig på radio har han den legendariska radio-DJ:n ”Supersoul” och resan bjuder på många biljakter och ”lots of fun”!

Efter den här filmen ville alla ha en vit muskelbil av modellen Dodge Challenger. Och bilen fortsatte sättas på prov i Death Proof…

Betyg: 7 av 10 oslagbara Dodge Challengers!

Dracula’s Daughter / La Fille de Dracula (1972)

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av kultregissören Jess Franco, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker.

Tvåkanter med endast tjejer är väl obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när de dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö så blir det nästan för mycket av det goda till och med för mig. Minns jag rätt så var det fin musik också och en väldigt meditativ, tålmodig stämning och jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några scener…

Betyg: 5 av 10 erotiska vampyrskor som konkurrerar ut Twilight-tonåringarnas åtrå för mänskligt kött alla dagar i veckan!

The Last House on the Left (1972)

Den här ”rape and revenge”-b-filmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream) är en omtolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1961)!

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga tjejer som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som våldtar och närapå mördar dem båda. När pundargänget sedan åker vidare för att hitta någonstans att övernatta och för rum för natten hos en vänlig man och fru, så visar det sig att det är en av de våldtagna tjejernas föräldrar de bor hos!

Stämningen är både väldigt, väldigt obehaglig och David A. Hess  (r.i.p) briljerar som en av pundarna men framför allt med filmmusik som han också står för. Dock är filmen väldigt humoristisk när den inte borde vara det och det sänker filmen för mig, men den är sevärd trots allt.

Jag köpte en 3-disc-utgåva av filmen för några år sedan där det finns en bakom kulisserna-dokumentär som är väldigt sevärd. I den berättas det att stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att manuset egentligen var endast 30 sidor långt och till största del bestod av svordomar.

Betyg: 5 av 10 avbitna lemmar!

Thriller – A Cruel Picture / They Call Her One Eye (1973)

Bo Arne Vibenius premiärvisade den här mytomspunna, svenska ”rape and revenge”-filmen på självaste Cannes-festivalen, minsann!

Filmens huvudroll, FIB Aktuellt-utviksbruden Christina Lindberg, blev så populär där nere att de andra i filmteamet blev sura av all uppmärksamhet hon tog, sägs det, men filmen blev klimaxet på hennes karriär som världspopulär b-skådis och hon hade många kultrullar bakom sig.

I filmens spelar hon en stum, oskyldig brud som blir tillfångatagen av en charmerande, ondskefull man (spelad av legenden Heinz Hopf) som gör henne blind på ena ögat och tvingar henne att utnyttjas sexuellt gång på gång av ett flertal män. När hon lyckas bli fri skaffar hon en ögonlapp och förbereder för en gruvlig hämnd på dem som gjort henne illa!

Filmen är väldigt stilistisk – speciellt för att vara en svensk film, vilket är det som höjer filmen. Slow-motion och stilistiskt foto blandas med musik av självaste electro-ljudkonstnären Ralph Lundsten och sällan har svensk film varit så hård som i den här filmen. Faktumet att Christinas roll är stum gör att hon som skådespelerska endast behöver använda sitt kroppsspråk och det kan hon ju med råge… med den kroppen, höhöhö!

Quentin Tarantino har (igen) även influerats av denna b-film. En viss Kill Bill sägs av honom vara direkt influerad av denna och det är skäl nog för att se lite svensk filmhistoria som inte innehar namnet Bergman på omslaget.

Betyg: 5 av 10 punkterade ögonglober som sägs komma från en riktig, död människa!

Malibu High (1979)

Jag såg den här på en double feature-dvd med trailers och allt emellan – precis som en riktig grindhouseupplevelse ska vara!

Malibu High handlar om en revolterande problemtjej som bestämmer sig för att skita i skolan när sommaren närmar sig och istället sticker hon ut på nattklubb, går på gatan (väldigt.. hrrm… rebelliskt) och tar revansch på gamla pojkvänner som har behandlat henne som det fnask hon faktisk är.

Jag rekommenderar starkt det suveräna klippet ovanför som visar några riktigt hysteriska höjdpunkter, men det är långt ifrån allt och därför rekommenderar jag alla att leta upp den här filmen (finns på youtube för den late tror jag) och se den en tråkig kväll med några öl. Ungdomsfilmer var faan så mycket bättre förr!

Betyg: 2 av 10 rebelliska tonåringar med pistol!

House by the Cemetary (1981)

Lucio Fulci är en annan av b-filmens absolut största kungar och med sina splatter-drypande zombiefilmer ägde han scenen som han gjorde stor tillsammans med George A. Romero. Fulcis mest kända film är Zombie Flesh Eaters /Zombie /Zombi 2 (kärt barn har många namn) och The Beyond, men filmen jag fastnat allra mest för är denna, mer spöklika film.

Ett par med en liten son ska flytta in i ett gammalt hus vid en kyrkogård ute i ödemarken och givetvis börjar det hända mystiska saker – särskilt för den lilla sonen. I källaren ruvar det dessutom på en farlig hemlighet…

Fulcis patenterade, slafsiga zombieeffekter finns där men filmen bjuder framför allt på en mysruskig atmosfär tack vare den underbara miljön och det pianoklingande soundtracket som är bland det bästa i skräckfilmsmusikväg som gjorts!

Betyg: 7 av 10 spöklika flickor i fönstret!

Pieces (1982)

Till skillnad från Motorsågsmassakern satsar den här filmen enbart på att visa mer blod och lyckas bättre än sina föregångare i slasher-genren, så pass att den slaktar den mesta av konkurrensen från sin tid och även än idag.

Hostel-regissören och min personliga buddy-favorit, Eli Roth, älskar särskilt den här filmen och rekommenderade den genom ett filmklipp från mediabutiken Amoeba och jag blev nästan lika såld som honom på filmen.

Här är klippet med honom, där han berättar precis varför du borde se den och några ytterligare filmer. Se det! Se det! Se det!! Sjukt underhållande är bara förnamnet på hans beskrivningar.

Betyg: 3 av 10 blodiga vattensängsmassakrar!

Evil Dead 2 (1987)

Sam Raimi visste väl knappast vilken kultrulle han skapade när han gjorde den första Evil Dead-filmen ”på skoj” med sina polare 1981. Filmen var en långfilms-remake av hans kortfilm Within The Woods (1978).

Evil Dead 2 är i sin tur egentligen en endast ännu mer hejdlöst roligare och mindre seriösare remake av Evil Dead och kultlegenden och slapstick-geniet Bruce Campbell får bara ännu mer att göra i hejdlöshetens namn i huvudrollen. Han spelar en man som åker ut tillsammans med sina vänner till en stuga i skogen för att festa, men springer på demoniska andar när de hittar ”The Book of the Dead”.

Denna kanonfilm är bra både på riktigt och oseriöst vilket är ovanligt! Det är en av de roligaste filmer jag sett, dessutom. Slapstisk, skräck, skrik och fantastiskt underhållande effekter gör det här till den ultimata mysrullen för en skräckfilmskväll med kompisgänget, för ingen kan motstå ”The Evil Dead”…

Så… om du inte sett första Evil Dead – se den! Har du inte sett Evil Dead 2 – se den! Har du redan sett Evil Dead 2 – se den igen! Och igen, och igen, och igen, och igen och igen!!!

Betyg: 8 av 10 ursinniga motorsågsproteser!

Nu hoppas jag att jag lyckats få någon – om så bara för en kväll, att vilja sätta sig ner där hemma, ensam eller med en eller annan vän, och kolla några gamla, dammiga, raspiga b-filmer från exploitationfilmens guldålder – tiden då till och med dåliga filmer var bra!

Inget mer snack om att ”nej, jag ser inte filmer som är gjorda före jag föddes” för världen handlar inte om dig! Det är det här världen handlar om – att se film som får en att känna sig levande, samtidigt som man är lite nervig för att man ser något som känns så där lite småförbjudet.

Kolla in alla posters, läs alla taglines, se trailers, låt dig frestas och jag önskar dig lycka till med många trevliga, unika filmkvällar som du sent kommer glömma!


Här är övriga bloggare i Filmspanarna som skrivit om sina egna ”guilty pleasure” denna dag!

Allvarligt talat
Deny Everything
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr filmblogg
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café

Poster Art: Corruption (1968)

Den här b-filmens poster är minst sagt skum. Kan ni gissa vad det är för typ av film? Har förklaringen till filmens tagline något med 60-talets snäva jämställdhet på 60-talet att göra? Eller vad tusan menar dem – egentligen?

Svar: Thrillern Corruption, från 1968, handlar ”givetvis” om en kirurg som försöker återställa sin frus vanställda ansikte genom att mörda kvinnor och använda dem i återställandet. Såklart! Detta nämns dock inte särskilt tydligt i postern eller för att tala om i filmens titel, så jag får snarare vibben av att det är en drog-exploitation ”så påverkande att svagare liv som kvinnor inte bör se den!!!”.

Jaja, filmen fick nog sina tittare ändå en gång i tiden, men det är alltid intressant vilka reklammetoder som användes i den gamla klassiska myllan av b-karaktäriserade drive-in-filmer…