Etikettarkiv: 1986

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 26-50

labyrinth-53a8a1ba2954f

Tidigare bidrag i serien:

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 51-75
Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 76-100

I fyra inlägg kastar jag ur mig dom enligt mig själv 100 snyggaste posters, ”graphic art” och ”fan art” som gjorts till den kultförklarade äventyrsfilmen Labyrinth (1986) av Jim Henson (Mupparna, Fragglarna, The Dark Crystal) och med Jennifer Connelly och David Bowie i några av huvudrollerna. Jag har tidigare skrivit om själva filmen och den recensionen kan du läsa här.

Nu har jag kommit fram till plats 26-50.


labyrinth_ver2 7e884a3373f76f9cbca75d6f0584f1af 41cd591ab54f651823627288be7bedf1 1a8bc1aa6e7d340d1a10fc16d7ad0853tumblr_n93fw80h9z1tflwrzo1_500tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo8_500tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo4_500tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo3_500sailor_labyrinth_poster_by_artistmeli-d58qd1srtl_4_2nr000771-47_1labyrinthbg-1labyrinth-by-maddithongb3ae71f8af00b9b0be1e96da36cfcc21ab8b78d508ce227c024e89448a740f5aa3f98c073c1887c7dcbfb17488e912a99140b1c53ed8fe37ec4d726bd83fb4a6483e3886076d2686386120653ee263f281ed637679d33dc3e4225c33d169a9c218ybdpcfy0rksjpg9cf466940d8bbf99641fafac3839672f4ce59e8713f5d2f6b7c4e78bf1f95abb-d46iy9r3f385c276a6556e70c34dc44a4821eb6 57a0e0542d670

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 51-75

labyrinth-53a8a1ba2954f

Tidigare bidrag i serien:

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 76-100

Under ett antal dagar fram till oktober kastar jag ur mig fyra inlägg med dom enligt mig 100 snyggaste posters, ”graphic art” och ”fan art” som gjorts till den kultförklarade äventyrsfilmen Labyrinth (1986) av Jim Henson (Mupparna, Fragglarna, The Dark Crystal) och med Jennifer Connelly och David Bowie i några av huvudrollerna. Jag skrev om filmen för en månad sedan och den recensionen kan du läsa här.

Nu har jag kommit fram till plats 51-75. Där hittar du – bland mycket annat, två omslag till mangaserien Return to Labyrinth som är en fritt tolkad fortsättning på filmen av Jake T. Forbes och Chris Lie. Den kom i fyra volymer mellan åren 2006-2010.  Själva omslagen tecknades dock av Kouyu Shurei.


 

e72822b4c46e09fac007dc2df2a6ee7d 25accad68e51836daba3d58dd1fa41e4 239d0414050339ba2e312d595f19ee3d 451a518c2d2f4a20ed65a5f4f16694fb-d5eq1dq 672full-labyrinth-poster-1

5b8fb6b7772f1a4f8ae6e40db6c00fb3

900 965f92a8ced29b63e40207fb7dfc0101 969ca5a10d7ed86b8fedefc57baaf10c 2524ee895e29fc454759f1666be562fe 4784e24535aa5bad5996ef2133a41967 1243077d84f7452d7cdc37675721e16b b319c7d27558a85b39dbef245f62a604 christiawan-lie die-reise-ins-labyrinth ea79e346f8b44ed8d5a980fb151a3e8b labyrinth-1986-spain labyrinth_by_cold_blooded_angel

8eb9230b33da2c38ef80d57451ec4e87

return_to_labyrinth_ii tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo5_500 tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo6_500 tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo7_500 tumblr_m5q4kpxc6j1qkfvkzo9_500 tumblr_mai3g70zqs1qg8i80o1_1280

Labyrinth (1986) – Posters & Graphic Art: Top 76-100

labyrinth-53a8a1ba2954f

Under ett antal dagar fram till oktober kastar jag ur mig fyra inlägg med dom enligt mig 100 snyggaste posters, ”graphic art” och ”fan art” som gjorts till den kultförklarade äventyrsfilmen Labyrinth (1986) av Jim Henson (Mupparna, Fragglarna, The Dark Crystal) och med Jennifer Connelly och David Bowie i några av huvudrollerna. Jag skrev om filmen för en månad sedan och den recensionen kan du läsa här.

Varför denna oerhörda mängd graphic art? Jag kan inte säga att majoriteten är särskilt hisnande snygg, även om det finns många bilder som har sin charm, helt klart. Jo, när jag sätter igång och samlar på mig den här formen av digital data och sållar genom hela internet tycker jag att det är skönt om mödan ger någon utdelning. Det kanske finns en eller annan beundrare eller nybliven labyrinthnörd där ute i världen, som blir tillfredställd av att få allt samlat och sållat på detta representativa sätt, istället för att behöva göra allt sökarbete själv i sin jakt på ”labyrinthgodis”.

Är inte det skäl nog? Då får jag ursäkta mig med att det här är en del i min sorgeprocess av David Bowies bortgång tidigare i år. Mannen måste hyllas. Även Jim Hensons arv måste lyftas upp till nya generationers medvetande! Herregud…

Här är plats 76-100 utan inbördes ordning, därefter kommer 51-75, 26-50 och slutligen en numrerad topplista med dom 25 allra snyggaste jag kunnat hitta, ur denna hundring till mängd. Mycket nöje, får jag väl lov att säga…


1b5c43f569b40887aa8d34c35a3a8226 tumblr_mrjw5mknop1r00z27o1_400 labyrinthbg labyrinth_web_by_chrisables-d9g8cya labyrinth_poster_by_hiddengems labyrinth-by-todd-slater fayewest_labyrinth700 f1314121ceb67ff6dbcd0646837e56a4 e331efaa80c2a001e9ddabd776a0d0ce dreaming_of_the_goblin_king_by_the_labyrinth_club danielnorris_labryinth700 ca18667251d9658dd174e0af50c21065 c8d59dad7ea31ae7ddfc2b6ec2be120c b11cf2dca0f33354a22719662380141f b7f26ec844a281b6623f5aa284b337c2 af3842efe5064fdd0f7fcebc927fa304 aefb1811ead91e686b7e097a662b380d ad3a3d465fabb54a9cd444ee7229a672 3754976-03 121325-63096354_1000x1000 4260d44c85dcc0d745eb4b8fdce68458 956e8295295e34b8586c26161d694c5c 369b3b767f6d7fdc89be1e23f2e89376 240e801c6b60fbae2427a4d93359eb2f 2fba0d84a6755c92a18bc0ca382a29fc

Labyrinth (1986)

Mkrorecensioner-header57a0e0542d670

Genre: Äventyr, Fantasy, Saga, Musikal, Familjefilm
Produktionsland: Storbritannien, USA
Manus: Terry Jones, Elaine May, Jim Henson, Dennis Lee
Regi: Jim Henson
Längd: 101 min
Budget: 25 000 000 dollar (fick tillbaka endast hälften)
Skådespelare: Jennifer Connelly, David Bowie, Shari Weiser, Brian Henson (röst), David Alan Barclay, Dave Goelz (röst), David Shaughnessy (röst), Rob Mills, Ron Mueck (röst), Frank Oz, Michael Hordern (röst), Karen Prell, Timothy Bateson (röst), Toby Froud

Jim Henson, George Lucas and David Bowie take you into a dazzling world of fantasy and adventure.

Sarah är en tonårstjej med livlig fantasi som är trött på att sitta barnvakt ännu en helg. Hon kallar därför på goblinerna i sin favoritbok ”Labyrinth” och ber dem föra bort hennes lille styvbror. Då lille Toby försvinner på riktigt måste Sarah följa med honom in i sagovärlden för att rädda honom undan från den ondskefulle goblinkungen. Som ett skydd mot inkräktare i hans slott finns själva labyrinten – ett svårgenomträngligt nystan av snirkliga gångar, bebodd av besynnerliga varelser och okända faror.

tt0091369-large-screenshot3

Jag älskar sagor och fantasier likt Alice i Underlandet, som får sina världar att kännas främmande vår, mer likt drömmar eller dammiga gamla bilder som fått liv. Labyrinth – med tonårslöftet Jennifer Connelly (Phenomena – läs min recension) i den turbulenta huvudrollen och en minst sagt minnesvärd biroll i form av brittiske konstpopstjärnan David Bowie som stilbrottslingen ”The Goblin King”, gör tyvärr sin värld lite för linjär och bokstavligt utförd med sitt labyrintkoncept.

Underlandet som Alice ramlar ner i fungerar mer som en metaforiskt mental labyrint som inte demonstreras rent fysiskt, utan genom ifrågasättanden av miljöns gränser för var den verkliga existensen går. Något som studsar tillbaka på upplevarens – själva huvudkaraktärens, egna sinnen. Jag som publik får lika mycket som berättelsens upplevare ifrågasätta hur jag definierar min verklighet, genom att se den lösas upp för berättelseoffret.

lab16

Även min alla tiders favoritfilm The Shining (1980) följer detta sätt att berätta. Torrancefamiljens definition av labyrintkonceptet finns praktfullt demonstrerad i den trädgård som The Overlook Hotel är knuten till, men labyrinten slingrar sig in i själva hotellet och familjens psyken,  likt en gränslös LSD-upplevelse som inverteras in i sig själv. Som Alice i Underlandet. Inte lika konkret och – tråkigt nog, fantasilöst som Laybrinth. Även om labyrintens väggar kan bryta sin form gör inte riktigt filmen det.

lab19

Detta är dock inte Labyrinths akilleshäl. Jag kan inte påstå att en film måste vara komplex och intellektuellt flerdimensionell för att berättiga ett labyrintkoncept – så fyrkantig är jag inte. Jag kan högakta det enkla och okomplicerade. Det som gör att jag inte riktigt faller in i Labyrinth, utan ur den, är att karaktärerna beter sig som marionettdockor. Dom agerar utifrån och in. Dom läser en aktion på ett papper och agerar den genom tom mimik. Som om någon drar i deras kroppar istället för att dom ska få känna det dom uttrycker. Jag ser aktioner utan kärnor. Ironiskt att filmen när den kom hyllades för sin avancerade effektkonst med dockkaraktärer och människor utklädda till dockor. Just det är fortfarande fint utfört, men inte det som får mig att falla.

labyrinth

Humorn är också lite ”off”. Den finns där utskrivet i manuset, lite för mycket, men den levereras som agerandet i stort, utan känsla. Monty Pythons excentriske Terry Jones står för manuset baserat på en idé av docksagoregissören Jim Henson (Fragglarna, The Dark Crystal, The Great Muppet Caper) och kompositören Dennis Lee, som stått för musikalnumren till Jim Hensons Fragglarna.

Första sekvensen är dock en av filmens mer lysande exempel. Där lyckas filmen skildra övergången från sagolik magi och grå verklighet på ett sätt som får mig att känna det så där klassiskt som det gjorde i The Wizard of Oz / Trollkarlen från Oz (1939) – det som ristat in den i historien, men än mer känner jag där hur alldeles, alldeles underbart det är att uppleva barnets fantasi. Ser jag stillbilder från filmen minns jag den dessutom som bättre än när jag såg den, som att magin plötsligt funkar när den ”fryser”. Labyrinth har sina ögonblick av barnsaga, fint inspirerad av både klassiska klassiker (Alice, Skönheten och Odjuret, Snövit) och moderna klassiker som nämnda Oz, The NeverEnding Story (1984) och inte minst Till Vildingarnas Land (vilket Henson påpekar tydligt i eftertexterna), men inramningen sitter tyvärr ganska dåligt ihop och innehållet låter ihåligt.

lab50

Jim Henson – Labyrinths kreative eldsjäl och regissör, fick genomgå en svår period efter filmens premiär då den floppade totalt på biograferna och presterade långt under filmens mastiga budget. Fyra år senare avled Henson, endast 53 år gammal. Filmen har dock idag fått en renässans bland nostalgiälskare och i Japan är den givetvis särskilt dyrkad, så pass att den under 00-talet fick en maffig fortsättning i mangaform, översatt kallad ”Return to the Labyrinth”.

Det har nyligen rapporterats att filmen kommer få en uppföljare/reboot även i filmform om några år, under kontroll av originalskaparen Jim Hensons legacybolag. Det ser jag ändå fram emot. Jag vill givetvis se mer av den här typen av film, med den smått förlorade effektestetiken som dockkostymer och ”riktiga” kulisser har blivit. På den punkten är Labyrinth närmast ett stilmässigt mästerverk.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
2 – Prat

lab11

Betyg:
3 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-05


tumblr_matspuwlkx1qzdglao1_1280

Ferris Bueller’s Day Off (1986)

Mkrorecensioner-headerFerris-Buellers-Day-Off-Poster

Genre: Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Svensk titel: Fira med Ferris
Manus: John Hughes
Regi: John Hughes
Längd: 103 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Matthew Broderick, Alan Ruck, Mia Sara, Jennifer Grey, Charlie Sheen, Lyman Ward, Kristy Swanson, Jeffrey Jones, Cindy Pickett, Edie McClurg, Max Perlich

While the rest of us were just thinking about it…Ferris borrowed a Ferrari and did it…all in a day.

Ferris Bueller är en kaxig tonåring som dessutom är proffs på att skolka från skolan, utan att vare sig rektor eller föräldrar märker någonting. Nu ska han ta en fridag tillsammans med flickvännen men hamnar i oväntade äventyr.

large ferris buellers day off blu-ray12

Sentimentalfeelgood, busig 80-talsnostalgi för yngre ungdomar i alla åldrar som vill leva det okomplicerade livet och ställer sig i attackposition inför vuxenlivets krav.

Det är vad John Hughes (The Breakfast Club, Home Alone, Sixteen Candles) förpackat i och med Fira med Ferris (som den svenska titeln lyder). Trots att jag skriver under på det mesta av detta är det ändå inte en film helt efter mina takter. Det sentimentala, övertydligt charmiga och okomplicerade dominerar lite för mycket. Jag hoppar hellre inlindade lustigkurreskratt och ställer mig mer i perspektivet att vuxenvärlden är en primitiv zon som tror att dom avancerat, när det egentligen är barnen som är dom avancerade varelserna. Vuxenlivet är mest en avstannande konvention som lättmanipulerade människor finner sig i.

jennifer_grey_jeanie_ferris_buellers_day_off

Ferris Bueller står i fronten för att revoltera mot vad nu dom vuxna har i planerna för honom och detta gör han sorglöst och felfritt. Faktiskt visar dom vuxna i Hughes berättande mycket av mitt perspektiv – rektorn är flitig men hans överlägsna självbild faller kort inför dom yngres fantasi, precis som dom två tjuvarna i Home Alone (1990) som överlistas av fantasin och den sorglösa lekfullheten under en ensam liten pojkes påhittighet.

Ferris är dock för perfekt för att min sympati ska vara med honom på samma sätt som ett mindre barn. Han har knutit band till vuxenheten i och med sin ålder. Han har en vacker tjej som – hur oemotståndligt vacker Mia Sara än är, mest fungerar som hans nickedockande knähund och finns där för att understryka hans briljans som förebild. Han är sarkastisk mot sina hjärntvättade föräldrar så pass att charmen i det överskuggas av arrogansen emellanåt. Han är älskad och saknad av hela skolan, som uppmärksammar honom som ett skolgårdshelgon, till rektorns stora avund. Han har en smart men pessimistisk nördkompis i Cameron (spelad av en Alan Ruck i spelsäkert The Graduate-territorium), som han kör med och som å ena sidan kritiserar Ferris sorglösa kommandoföring, men å andra sidan så gärna vill ha det Ferris får gratis.

ferris-bueller-why-so-blu-7

Jag gillar Matthew Brodericks karisma som Ferris. Han påminner väldigt mycket om det andre underbarnet Xavier Dolan – filmskaparen från Kanada, i sin ansiktsföring och pojkaktiga utstrålning. Men det är farligt med alltför perfekta karaktärer och min relation till Ferris stannar någonstans vid likgiltighet, medan sympatierna istället förs över på den depressive vännen och ensambarnet Cameron. Filmens resa blir att se honom släppa kontrollen över det ”perfekta” livet i form av mål och prestationer för andras skull och istället nå Nirvana med Ferris som kraft. Släppa kontrollen och hitta sig själv. Där är filmens hjärta för mig.

Jag gillar teorin som går ut på att Ferris egentligen inte existerar. Att Ferris är en fantasifigur skapad av Cameron för att våga ta tag i sin snåriga livssituation och våga lätta från marken, slå ut och övervinna sin musselpersona. Men någonstans ska filmen studsa tillbaka på Ferris ändå och det skär sig lite med potentialen jag gärna sett mer av.

large ferris buellers day off blu-ray3

Filmens tekniska guldstjärna går givetvis till berättare Hughes postmodernistiska lek med att exempelvis bryta fjärde väggen och likt gamla och nya friskusfläktar som (1962 – läs min recension), Annie Hall (1977), The Big Short (2015 – läs min recension) och Deadpool (2016) kasta om konventionerna kompromisslöst i största allmänhet. Där funkar *karaktären* Ferris som bäst, utan omvärldens idoliserande som rättfärdigande för hans värdefullhet som playmaker. Där är han en flippig rebell på riktigt, helt i min smak!

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
5 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
4 – Humor
2 – Action
3 – Prat

ferris_buellers_day_off_174-1

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt

SYD-Betyg-06

The Hitcher (1986)

Halloween-banner-2015969701

Genre: Thriller, Terror, Rysare, Mysterium
Produktionsland: USA
Svensk titel: Liftaren
Manus: Eric Red
Regi: Robert Harmon
Längd: 97 min
Budget: Cirka 6 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Rutger Hauer, C. Thomas Howell, Jeffrey DeMunn, Jennifer Jason Leigh

The terror starts the moment he stops.

På väg mot San Diego färdas den unge Jim Halsey genom Texas ogästvänliga öken. Regnet piskar ner och och det är mörkt. Jim är trött och uttråkad. När en liftare plötsligt lösgör sig ur dunklet ser han sin chans till lite trevligt sällskap.

thehitcherd1by4 mhjlu3twtmmuj1e4uadp

För upplevelsens skull rekommenderar jag att läsa denna recension först efter att du sett The Hitcher från 1986.

Med sin ökenmiljö – mäktig och ljuvlig med öppna vyer, mörkertyngda blixtnedslag i ösregn och stekheta dagar, plockar The Hitcher fram USA:s bästa sidor. Passande nog och inte helt oväntat fick manusförfattare Eric Red (som skrev Near Dark och Blue Steel åt Kathryn Bigelow) idén till filmen när han under en lång bildfärd från New York till Austin lyssnade på The Doors atmosfärshymn ”Riders on the Storm”.

hitcher7 hitcher trucks

Inramningen är väldigt pirrande skön på ett nästan mer 70-talsaktigt vis än 80-tal, men med 80-talets mer action/dramatikdopade ”ta i från tårna”-inslag. Som om Spielbergs mysiga ökenjaktsfilm Duel (1971) genomgått en carpenterskolad nervrenovering skriven av Stephen King och understödd av Cannon Films rejäla skitighet.

Kultskådisen Rutger Hauer (Blade Runner, Sin City, Hobo with a Shotgun) äger i antagonisttitelrollen, definitivt. Skulle jag träffat honom i verkligheten under den tiden hade jag identifierat honom som denna films skrämmande terrorpsykopat, vilket är ett oerhört starkt postulat för en bra rollprestation. Hans ansiktsuttryck bär rovdjurets avvaktande uttryck av sadistisk överlägsenhet när det leker med sitt byte, redo att låta bytet ge signal för när det är dags att avsluta. En triumfartad skådespelarshow och både karaktärens motiv och utförande delar personligheten av The Joker från Batmans olika universum, är något jag tänker på.

resizeofothercopcars3stars010027homagetomadmaxff9.1508 the-hitcher-jennifer-jason-leigh1

Jennifer Jason Leigh (The Hateful Eight, Dolores Claiborne, Last Exit to Brooklyn) får inte heller glömmas bort i hennes biroll som den avslappnade, ungdomliga ökenservitrisen Nash. Magnetiskt utseende javisst, men hon visar hur självsäkert och avslappnat karaktäriserande plockar fram en karisma som skapar en intressant, levande person utifrån manusets enkla penseldrag. Jag har tidigare aldrig hållit med dem som berömt Leighs utseende, utan jag har nöjt mig med att kalla henne en mycket bra skådespelare som tyvärr glömts bort ganska rejält fram tills nu, i och med hennes stora comeback i The Hateful Eight och kommande roller i både fortsättningen av Twin Peaks och biografin oom presidenten Lyndon B. Johnson. Men hennes nämnda självsäkerhet och karisma i kombination med utseendet här får mig nästan att bli kär.

Nackdelarna med filmen bryr jag mig inte jättemycket om utan kan se förbi för all del tack vare det bra, men det saknades en hel del logik i hur tingen föll sig. Hur hotet kunde dyka upp från ingenstans mitt på öppen ökengata exempelvis. Men sånt har vi köpt i var och varannan film och det är grejen med film, att sånt kan hända där.

the_hitcher_06_stor CbxP8hNWEAUKlPY

Det gjorde istället följdaktligen att jag som tittare länge övervägde teorin att hotet var huvudkaraktärens paranoida, galna inbillning, vilket tillförde något mer till inlevelsen snarare än stukade den. Det är viktigare än realism, plotholes och logik. För kan det inte vara så, att den jagade och jägaren på sätt och vis är samma person?

Oavsett hur det egentligen ligger till är The Hitcher en sådan film som har den oerhörda psykologiska förmågan att göra med liftarna vad Jaws / Hajen (1974) gjorde med hajarna och Psycho (1960) gjorde med duscharna – plantera en paranoia som får dig att tänka efter minst en gång extra för resten av ditt liv, innan du plockar upp en liftare…

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – 
Hjärna (komplext värde)
2 – 
Hjärta (emotionellt värde)
2 – 
Sentimentalitet/Romantik
3 – 
Barnförbjudet
1 – 
Feelgood
2 – 
Budskap
3 – 
Obehag
1 – 
Humor
4 – 
Action
2 – 
Prat

tumblr_llzn7aF8MJ1qcoaf4o1_r1_500 Hitcher 1

Betyg:
4 – 
Atmosfär
4 – 
Dramaturgi
2 – 
Dialog
4 – 
Skådespelare
4 – 
Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – 
Foto
4 – 
Musik
4 – 
X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 –
 Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – 
Omtittningsvärde
————
35/50 – 
Totalt

SYD-Betyg-08


maxresdefault

Gothic (1986)

Halloween-banner-2015Gothic (0)

Genre: Drama, Gothisk rysare, Skräck
Produktionsland: Storbritannien
Manus: Stephen Volk (baserad på skrifter av Lord Byron och Percy Bysshe Shelley)
Regi: Ken Russell
Längd: 87 min
Skådespelare: Gabriel Byrne, Julian Sands, Natasha Richardson, Timothy Spall, Myriam Cyr

En film om hur Mary Shelleys ”Frankenstein” kom till. Full av hallucinationer, sexfantasier och mardrömmar…

Conjure up your deepest, darkest fear… now call that fear to life.

B7RJ8F Gothic Gothic Annee 1986 uk Julian Sands Natasha Richardson Realisateur Ken Russell

Hos den store poeten Lord Byrons slott övernattar författaren Mary Shelley (odödliggjord genom berättelsen om Frankensteins monster) och hennes älskare, poeten Percy Bysshe Shelley tillsammans med Byrons älskare tillika Marys styvsyster, Claire Claremont och författardoktorn John Polidori. På Byrons initiativ tar det redan maniskt berikade sällskapet kraftfulla droger för att under den regniga natten komma på den allra hemskaste skräcksagan någonsin. Spökhistorierna övergår i sexuella utsvävningar och hysteriska hallucinationer. En visuell resa in i fem kontroversiella gothprofilers mörka inre.

tumblr_nwp9wyEmpr1r3owlzo9_1280

Det är uppfriskande att se en film som inte försöker hålla tillbaka sina maniska sidor utan rider fram med manin som kreativ huvudkraft. Filmen står följdaktligen och faller lite på det dialogmässiga skådespelet, eftersom vanligtvis briljanta namn som Natasha Richardson, Gabriel Byrne och Timothy Spall spelar över å det friskaste, deras maniska sidor trogna. Julian Sands också, värst av dem alla. Han är väl å andra sidan alltid emotionellt krävande till och med när han inte försöker.

Filmen tar sig dock allt mer ju längre in på natten våra karaktärer vistas. Dialog upphör och dom visuella vanföreställningarna tar huvudrollen. Här får brittiske auteuren och rebellen Ken Russells (The Devils, Tommy, The Lair of the White Worm) egendomliga filmberättande skina och gör det bäst just i mörkrets atmosfäriska vrår.

tumblr_nwp9wyEmpr1r3owlzo10_1280

Nattmaror träder fram (Fuselis målning ”Nattmaran” får bokstavligen liv mellan dröm och verklighet), självplågeriet börjar och filmen kan med rätta kallas en väldigt brittisk Suspiria (1977 – läs min recension), då Ken Russells Gothic och Dario Argentos nämnda mästerverk delar ett visuellt, mardrömskt och hysteriskt flöde av karaktärer som lever bäst på att passera rum efter rum med mardrömmar som sipprat in i det vakna tillståndet, utan överflödig, konkretiserande kommunikation i ord.

Vad som börjar som en trevande och träig periodfilm i brittisk, teatral anda men ändå friskt hysterisk, slutar i sällsynt, fin och fantasifull sagostämning som inspirerar mig.

24L7RdHD2TFUEmAQFbibkI00Jt4

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
4 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
1 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat

18

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07