John Carpenters bästa 70-talare är Attack mot Polisstation 13. Så distinkt i sin kompletta utformning att jag får filmisk ståfräs. Sällan har filmhistorien skådat en sådan briljant långfilmskapare så tidigt i karriären.
Ett hänsynslöst gatugäng i Los Angeles förklarar krig mot polisen efter ett blodigt bakhåll, med flera dödsfall. Sammanstötningen kulminerar när den nedläggningsklara polisstationen i distrikt 13 utsätts för en attack utan motstycke, med bara en handfull poliser att försvara den. Tidigare har även en fångtransport anlänt till stationen, med några av de farligaste brottslingarna i staden.
A White Hot Night of Hate!
Wow Wow Wow WOOOW! Den talang som då 28-årige John Carpenter visar här är nästan utan motstycke, enligt mig. En helt underbar, fenomenal, fantastisk inspiration för lågbudgetfilmskapare.
Han står för manus, regi, klippning, musik – och väger allt på guldvåg. Filmen är grindhousens motsvarighet till Citizen Kane! Den spelades in med minimal budget och på 20 dagar! Dialogen är perfektion! Karaktärerna får högsta betyg – till och med hos jämställdhetsministern! Kameraplaceringarna är 70-talsmumma! Musiken är makalöst bra!! Behöver jag säga mer? Nej!!
Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
3 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt
Absurd Cinema 