Genre: Rysare, Sci-Fi, Action Produktionsland: USA, Storbritannien Svensk titel: Dödsängeln Manus: James Cameron, Gale Anne Hurd Regi: James Cameron Längd: 108 min Budget: 6 400 000 dollar Skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Michael Biehn, Linda Hamilton, Paul Winfield, Lance Henriksen, Bess Motta, Rick Rossovich, Earl Boen, Shawn Schepps, Dick Miller, Bill Paxton, Brian Thompson, Brad Rearden
In the Year of Darkness, 2029, the rulers of this planet devised the ultimate plan. They would reshape the Future by changing the Past. The plan required something that felt no pity. No pain. No fear. Something unstoppable. They created ‘THE TERMINATOR’.
År 2029 ligger planeten jorden i ruiner efter ett kärnvapenkrig. Maskinerna har tagit över makten och människorna förvisats till underjorden. Men maskinernas makt hotas av en stark och växande motståndsrörelse. En ung kvinna, Sarah Connor, styr framtiden utan att hon själv vet om det. Hon bär på det barn som ska leda kampen mot maskinernas makt. Hon måste dö innan hon föder sitt barn. En robot – Terminatorn – skickas tillbaka i tiden för att döda Sarah. Den känner varken fruktan, medkänsla eller smärta. Den är en perfekt dödsmaskin. Men Sarah har en beskyddare – en ung soldat, som skickats av människorna från framtiden. Världens öde ligger i deras händer och de måste besegra Terminatorn innan han dödar dem.
En ung kvinna i en 80-talsförort vid namn Sarah Connor lever ett helt vanligt ”hitta sin plats i livet”-liv. Av en hysterisk man får hon veta att han skickats från framtiden för att skydda henne, eftersom hon kommer föda en pojke vid namn John – den verklige Messias i en postapokalyptisk framtid där mänskligheten håller på att utrotas av robotar. Sarah Connor är den nya Jungfru Maria.
Den klassiska raggningsrutinen, kanske hon tänker. Skyddas från vad, kanske hon tänker. Samtidigt har en av dessa robotar – en ostoppbar pansarmaskin på två ben med en samurajs disciplin för sin uppgift också skickats från framtiden. Han är bara några steg ifrån att fullfölja sin enda uppgift; att döda henne i god tid innan hon uppfyllt sitt öde. Pressen på hennes framtid ökar och molnen hopar sig.
James Camerons (Titanic, Aliens, Avatar) genombrott är en slasher i sci-fi-förpackning. En liten, kärnfull story. Det är inte helt lätt att komma ihåg det, så stor som denna ikoniska films mytologi är idag. Distinkt och okomplicerad som en saga, men som sagor kan vara är även The Terminator oerhört kraftfull och fängslande.
Ledmotivet av Brad Fiedel går att placera där uppe bland det bästa som gjorts för en film. Den sitter som en smäck för filmens hotfulla tema, likt hur John Williams lyfte Jaws (1975) när det begav sig. Men Williams musiktema var mer direkt effekt ovanpå, som förstärkandet av en ”jump scare”, medan Fiedels tema lägger en apokalypshotbild i filmens lugn. The Terminator belönas därmed dubbel puls. Dels den undergångsbådande skuggan av ledmotivet som aktiveras i pauserna och ekar kvar känslomässigt i sin frånvaro. Dels det mer direkta soundtrack som spänningsmomenten sedan förstärks av i nuet. Filmens musik fungerar därför likt filmen, med en hägrande undergång över en direkt terror. Muntert värre.
Och för att övergå från det audiovisuella berättandet till ren estetik – James Cameron och färgen blå. Denna films kärnfärg är nattblå. Likaså uppföljaren samt Aliens(1986). The Abyss (1989) och Titanic (1997) är givetvis havsblå. När han sedan gjorde Avatar (2009) saknades natten och vatten, så inte nog med att hela filmens planet inspirerades av havsnatur – avatarkaraktärerna fullkomligen skrek av blått. Camerons kärlek till havet går som en blå tråd genom hans filmografi.
Genre: Slasher, Action, Science-Fiction, Komedi Produktionsland: USA Manus: Todd Farmer Regi: James Isaac Längd: 93 min Skådespelare: Lexa Doig, Lisa Ryder, Chuck Campbell, Jonathan Potts, Kane Hodder, Dov Tiefenbach, David Cronenberg, Robert A Silverman, Peter Mensah, Melyssa Ade, Derwin Jordan, Melody Johnson
Åtta år efter den senaste filmen kom den tionde filmen ut. Det var och är fortfarande det längsta mellanrummet mellan två filmer i serien. Trots att fansen ivrigt hade förväntat sig en konfrontation mellan Jason Voorhees och Freddy Krueger sedan slutscenen i Jason Goes to Hell skulle de få vänta ett par år till. Den tionde filmen blev istället Jason X, en science fiction-slasher regisserad av James Isaac och med Kane Hodder i sin roll som Jason Voorhees för vad som blev hans sista gång.
Militären har gripit den legendariske seriemördaren Jason Voorhees och håller honom fängslad i en högteknologisk institution, men Jason lyckas rymma och tillsammans med en av institutionens forskare blir han kryogeniskt nedfryst. Över 400 år senare upptäcks de två nedfrysta kropparna av en lärare, några av hans elever och en av elevernas android, Kay-Em 14. De tar med sig Jason och forskaren ombord på sitt rymdskepp, Grendel. Forskaren, Rowan, blir upptinad och varnar läraren för Jason, men det är för sent. Jason har självtinat och stryker nu omkring på skeppet och gör det han gör bäst: dödar tonåringar.
Nu måste Rowan och alla de andra passagerarna stoppa Jason, eller åtminstone undkomma honom med livet i behåll. De har teknologin på sin sida, men den visar sig även vara gynnsam för Jason, som efter att ha blivit totalt sönderskjuten av Kay-Em hamnar i en läkarmaskin som uppgraderar honom till Über-Jason, en om möjligt ännu mer ostoppbar mördarmaskin.
Många fans hatar Jason X och tycker att det är en dum film, och det kan jag förstå. Det är ju trots allt Jason i rymden, men å andra sidan är det ju faktiskt Jason i rymden! Hade filmen tagit sig själv på allvar hade nog jag också haft svårt för den, men tack vare att den är så självmedveten så funkar den. Filmen vet exakt hur dum den egentligen är. Den har glimten i ögat, och humorn är klyschig och överdriven. Dessutom: Über-Jason. Kom igen. Hälften Jason, hälften Terminator och det faktum att han faktiskt heter Über-Jason, även om namnet aldrig sägs i filmen (Kane Hodder står listad som Jason Voorhees / Über-Jason i eftertexterna). Hur kan man inte älska den idén?
Science fiction-delarna i filmen är faktiskt inte alls dumma för att vara en slasherfilm, även om de inte precis är originella (förutom möjligtvis ”nanomyrorna” som läker skador, något som jag iallafall aldrig har sett i någon annan sci-fi-film eller serie). Kane Hodder har inte varit bättre som Jason sedan sjuan, men hans look tar ett tag att vänja sig vid. Hans mask ser ut som en Hannibal Lecter-mask som har byggts på uppåt och han har mer hår på huvudet än vad han brukar ha.
Jason X lyckas faktiskt med något som de flesta andra Fredagen den 13:e-filmer inte har lyckats med; Den får mig att bry mig om karaktärerna. Rowan, Tsunaron, Sergeant Brodski och Kay-Em är alla karaktärer som det är lätt att tycka om och sympatisera med och Professor Lowe är en typ som man älskar att hata, i stil med Doctor Crews från sjuan och Charles McCulloch från åttan. Jag kan faktiskt inte komma på något att klaga på, eftersom det som är dåligt känns som att det är dåligt med flit, och bidrar till filmens ostiga känsla.
Jason X är underskattad och underhållande, och man bör vara förberedd på vilken typ av film det är innan man ser den. Dessutom är början och slutet två av filmens starkaste delar, och det är ju (som jag säkert nämnt förut) bra för helhetsintrycket att ha en stark inledning och ett starkt avslut eftersom det är de delarna som ramar in filmen.
Visste du att:
Jason Voorhees mördar fler människor i den här filmen än i någon annan film i serien.
Todd Farmer, som skrev manuset, medverkar även i filmen i rollen som Dallas, vars namn är en referens till Captain Dallas från Alien.
Den kände skräck- och science fiction-regissören David Cronenberg har en liten roll i början av filmen.
Genre: Rysare, Mysterium, Science-Fiction Produktionsland: USA Manus:Tommy Lee Wallace Regi: Tommy Lee Wallace Längd: 96 min Skådespelare: Tom Atkins, Stacey Nelkin, Dan O’Herlihy, Michael Currie, Ralph Strait, Jadeen Barbor, Brad Schacter, Garn Stephens, Nancy Kyes, Jonathan Terry, Al Berry, Wendy Wessberg, Essex Smith
Efter tvåans eldfängda slut tyckte filmskaparna att Michael Myers var död, och det var dags att börja med något nytt. Planen var att man varje år skulle göra en ny Halloweenfilm, alla med olika handling, med själva högtiden som enda gemensamma nämnare. John Carpenter var fortfarande involverad, men denna gång stod han endast för musiken. Tommy Lee Wallace (som senare kom att regissera miniserien It, baserad på Stephen Kings bok med samma namn) skrev och regisserade filmen. Halloween 3 är hatad av många som inte är bekanta med ursprungsplanen, och som känner sig snuvade på konfekten över att Michael Myers inte är med i filmen.
Filmen börjar med att en vettskrämd man jagas av en kostymklädd man på en parkeringsplats. Han lyckas undkomma och tar sig till en bensinmack där han får hjälp av en expedit som för honom till sjukhus. På sjukhuset får han hjälp av Doctor Dan Challis. Under natten blir den rädde och förvirrade mannen mördad av en annan kostymklädd man, som sedan går ut ur sjukhuset, sätter sig i en bil, och tänder eld på sig själv, vilket förbryllar Doctor Challis. Den döde mannens dotter Ellie och Doctor Challis, som inte kan släppa det som hände, åker tillsammans till den lilla staden Santa Mira där de upptäcker en djävulsk plan som med hjälp av Halloweenmasker kommer att döda tusentals barn på allhelgonaafton.
Jag gillar den här filmen väldigt mycket. Den har en av de coolaste förtextsekvenserna någonsin, John Carpenters musik är lika underbar som alltid, och filmen har en skön, läskig noirdeckarkänsla. Huvudkaraktären Doctor Challis spelas av Tom Atkins (innehavare av en av mina topp tio mustascher) som gör ett mycket bra jobb. Den som stjäl showen är dock Dan O’Herlihy som den obevekligt onde fabriksägaren Conal Cochran. Detta är dessutom den film i serien som handlar mest om Halloween (själva högtiden alltså). Även om jag tycker att det är dumt att avfärda filmen enbart baserat på att Michael Myers inte är med i den, kan jag förstå om folk inte gillar den av andra anledningar. Delar av handlingen är väldigt överdrivna och cheesy, och kan därför vara svåra för vissa att köpa. Den enda nackdelen med filmen för mig är dock att vissa delar av den är lite för långsamma. Ge den en chans, se den en regnig höstkväll, men var beredda på att ha ”Eight more days till Halloween”-låten i huvudet ett bra tag.
Visste ni att:
Vid ett par tillfällen i filmen visas en reklamsnutt för den första Halloweenfilmen på tv.
Högtalarrösten som informerar invånarna i Santa Mira om att utegångsförbudet har börjat tillhör Jamie Lee Curtis (Laurie Strode från de första två filmerna, och senare även den sjunde filmen och den åttonde filmen).
Linda Challis spelas av Nancy Kyes, som spelade Annie Brackett i de första två filmerna, och en av mördarna i filmen spelas av Dick Warlock som spelade Michael Myers i tvåan.
Månadens filmspanarfilm på biografen är faktiskt ännu en (delvis) svensk film (minns förra månadens Tommy – recension hittas här), nämligen den poetiskt drömska The Quiet Roar av killarna som gav oss bland annat Broder Daniel Forever! Vill du läsa vad övriga tysta men/eller rytande filmspanare tyckte om denna smalfilm så hittar du deras recensioner här, var och en för sig…
Genre: Drama, Jordnära science-fiction Produktionsland: Sverige, Norge, Tyskland Manus: Henrik Hellström, Fredrik Wenzel Regi: Henrik Hellström Längd: 77 min Skådespelare: Evabritt Strandberg, Hanna Schygulla, Jörgen Svensson, Denise Gough, Joni Francéen
En 68-årig kvinna som diagnosticeras med en dödlig sjukdom och väljer att möta sin rädsla genom en ovanlig terapiform kombinerad med intag av en hallucinogen drog. I en drömsk men samtidigt realistisk upplevelse förflyttas hon genom sitt undermedvetna 40 år tillbaka i tiden, där hon konfronteras med sig själv, sina barn och sin före detta man.
I kölvattnet av Jesper Ganslandts svenska mästerverk Farväl Falkenberg från 2006 (min ”recension” av Ganslandt kan du läsa här) har jag troget följt duon Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels filmkarriärer, då Wenzel var med och skrev manus till just Farväl Falkenberg och bägge följde upp med att tillsammans regissera det väldigt ”Farväl Falkenbergska” dramat Man Tänker Sitt, 2009.
Samma år släppte dom dessutom den magnifika lilla dokumentären Broder Daniel Forever, om Sveriges bästa musikgrupp genom tiderna. En film som gav mig en av dom mer minnesvärda bioupplevelserna i mitt liv. Denna gång delar dom på manusansvaret medan Henrik Hellström får ta hand om regin ensam, men deras gemensamma stil sviktar inte.
Den röda tråden för bägge ända sedan Fredrik Wensels arbete med Farväl Falkenberg för åtta år sedan har varit att skildra människors ensamhet och hanterande av deras egen betydelse för dem själva och för andra. Alltid med ett starkt fokus på känslomässigt, jordnära, lågmält och tystlåtet skildrande med mycket visuellt fokus.
The Quiet Roar fortsätter den trenden, men höjer ambitionsnivån några snäpp genom att ta sig utanför de svenska gränserna och berättas på engelska. Dessutom har filmen den ikoniska, tyska skådespelerskan Hanna Schygulla i en biroll – en central aktris i dom flesta av Rainer Werner Fassbinders filmer (framför allt Maria Brauns äktenskap // Die ehe der Maria Braun, 1979) men har också arbetat för andra europeiska filmikoner som Jean-Luc Godard (Passion, 1982) Aleksandr Sokurov (Faust, 2011) och Ettore Scola (La Nuit de Varennes, 1982).
Hellströms och Wenzels film är även mer ambitiös – eller snarare konceptbaserad, vad gäller det dramaturgiska upplägget. En gammal, svensk dam (Ewabritt Strandberg – känd från bland annat ”Stellan Olssons färgfilm” Deadline, 1971) ska dö och vill ta itu med det ogjorda i sitt liv.
Så långt är allt ganska standard. Metoden är dock att hon vill göra det genom att resa ner i Europa och Tyskland (eller var sjutton hon befinner sig), förtära en hallucinogen drog och färdas tillbaka i tiden inom sitt eget huvud, som i en dröm men vägledd genom hypnos av Rainer Werner Fassbinders adept.
Hon tänker sitt, kan man säga, för utanför husvagnen där allt detta sker står nån vresig kostymfarbror och väntar på henne. Hennes man? Detta utspelas i en relativt nära framtid och faktiskt skulle vi kunna kalla The Quiet Roar för ”jordnära sci-fi-diskbänksexperimentialism”.
I hennes resa tillbaka i tiden får vi följa henne och hennes mans stormande med varandra under en stugsemester i ett sagolikt vackert norskt bergsnaturlandskap. Hon är 25 år och har två små barn tillsammans med hennes man, som spelas av Jörgen Svensson – ett välkänt ansikte i både Farväl Falkenberg och Man Tänker Sitt. Hon själv spelas av debutanten Joni Francéen och även om samtliga aktörer i filmen gör ett starkt lågmält jobb så är det Joni Francéen som skiner igenom lite extra tack vare en naken karisma i hur hon för sina ansiktsuttryck.
Ibland spränger uttrycken den lågmälda stämningen, men överlag är det nyckeln för att hålla uppe engagemanget i filmen.
För i och med att filmen väljer ett mycket drömsk och poetiskt skildrande av denna tidskonfrontation så hålls engagemanget uppe enbart av känslan. Detta är helt och hållet min smak av filmiskt berättande, då jag föredrar atmosfär framför mer konkret dramatik och intrig.
Problemet med filmen är dock att atmosfären sätts lite på skam då intrigen aldrig får starka förutsättningar. Huvudkaraktären visar sig själv aldrig tillräckligt mycket för att jag ska känna något särskilt starkt. Som gammal är hon introvert och depressivt distanserad känslomässigt. Som ung är hon också introvert och åtminstone distanserad känslomässigt gentemot dom i hennes närhet.
Just detta är också filmens avsikt och nyckel får jag tro, men läggs dom återstående cirka 85 procenten av filmen på enbart atmosfär och i det här fallet krävs det lite mer känsla för att jag inte ska känna mig omättad.
Jag kan jämföra med filmer som 2001: A Space Odyssey (1968 – läs min hyllningstext) Eraserhead (1977) och Only God Forgives (2013 – läs min recension), där Stanley Kubrick, David Lynch respektive Nicolas Winding Refn eldar på betydligt mer vad gäller atmosfärselementet och därför får mer kraftfulla känsloupplevelser.
En film som ligger ännu mer nära till hands är Terrence Malicks To The Wonder(2012), som istället får den poetiska slagkraften och visuella skönheten att fylla upp det uns av tomrum som trots allt finns kvar i The Quiet Roar.
Filmen är – när allt kommer till kritan, en drömskt svävande Scener ur ett äktenskap (1973) med mycket stilla, vackra bilder och ett ”roar” som aldrig riktigt når fram, men väl värd att uppleva för allt filmen gör bra. Den här formen av skildrande ger mig i det långa loppet även när den inte når ända fram mer än ett standarddrama och det sätter jag ett stort värde i. Dock ser jag mycket hellre om Farväl Falkenberg eller Broder Daniel Forever ett antal gånger än denna.
Men igen; jämförs en film med Kubrick, Lynch, Winding Refn, Malick och Bergman så är det en intressant och sevärd film värd att ge en ärlig chans, inget snack om den saken.
Feministisk slutnot: Filmen består av en hypnosdialog mellan två gamla damer i en husvagn så rent bechdelmässigt uppfyller den dom kraven. Filmens huvudroll är – i två olika generationer, en introvert kvinna som definitivt gör mig nyfiken men som tyvärr öppnar sig för lite för att jag ska bli känslomässigt tillfredställd.
Ämnen som introverthet och känslofrånvändhet är dock mycket intressanta både ur manligt och kvinnligt perspektiv så det är en intressant kvinnoroll filmen bjuder på, utan tvekan. Ögonblicken då hennes unga och hennes gamla jag sitter i samma rum är starka.
Månadens tema för bloggsällskapet Filmspanarna är ”Science Fiction”. Bambam bambam bambam bam! (…inbilla dig att det där sista är straussisk bombasm)
Jag uppskattar filmgenren Science Fiction i princip på samma sätt som med all film – genom hur pass kreativt filmerna i fråga framkallar känslor inom mig som får mig att vilja tänka själv. Inget satans ”jag vill bara koppla av hjärnan och njuta”. Jag njuter inte av hjärndödhet.
Kreativiteten kommer inifrån och den stimuleras genom utomstående upplevelser. Vill du ta emot utan att bearbeta dem själv är du ett utomordentligt offer för hjärntvätt. Alltför många är det tyvärr.
På så vis kan man nog säga att jag är en tänkande människa, tack och lov. Därmed inte sagt att jag uppskattar logik framför fantasi. Jag är en tänkande drömmare som svävar iväg i idéer och tankar och jag vet aldrig vartåt det slutar. Science Fiction är en genre som jag varken älskar eller håller mig borta ifrån. Den är så spretigt bred att det är stor skillnad på sci-fi och sci-fi.
I och med vad jag nyss har svamlat om vill jag poängtera att det är en genre med mer potential än det mesta inom film.
Namnet står för kombinationen Vetenskap (Science) och påhittat berättande (Fiction). Kreativ fantasi och konkret vetenskap i kombination, som en dynamisk duo. Alltför ofta balanserar dessa inte upp varandra särskilt bra. Vetenskapen lutar sig tillbaka mot inpräntade klichéer och berättandet likaså.
När den kompromisslöse perfektionistregissören och personlige förebilden Stanley Kubrick (Dr. Strangelove, A Clockwork Orange, The Shining och en samling andra mästerverk) tillsammans med erkände Sci-fi-författaren Arthur C. Clarke gjorde filmen 2001: A Space Odyssey (1968) lyckades han dock med bedriften att toppa bägge dessa beståndsdelar på ett häpnadsväckande sätt – enligt mig. Jag är dock inte ensam om att tycka den saken med tanke på att det är en film som hyllats både för sin psykedeliska förlösning (bokstavligt talat) som för sin vikt vid vetenskapens regler.
I månadens temainlägg gick jag på magkänslan, följde mitt kall och valde att skriva om det som för mig är definitionen av science fiction i mina filmögon – Stanley Kubricks mästerliga, unika och nyss nämnda epos – alltså 2001: A Space Odyssey. Jag har därmed valt att skriva om en av dom mest komplexa filmerna som gjorts, slog det mig så fort tanken planterades i mitt huvud och min ängel på andra axeln påminner mig om att jag ska hålla mig kort och koncis. För att (för ovanlighetens skull) vara konkret gör jag det därför genom att helt enkelt lista…
11 anledningar varför Stanley Kubricks rymdodyssé är FILMHISTORIENS MÄRKVÄRDIGASTE VISION NÅGONSIN!
”a monumentally unimaginative movie” – Pauline Kael (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna)
”The overnight Hollywood judgment was that Kubrick had become derailed, that in his obsession with effects and set pieces, he had failed to make a movie.
What he had actually done was make a philosophical statement about man’s place in the universe, using images as those before him had used words, music or prayer. And he had made it in a way that invited us to contemplate it — not to experience it vicariously as entertainment, as we might in a good conventional science-fiction film, but to stand outside it as a philosopher might, and think about it.” – Roger Ebert (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna) (recension hittas här)
Tittaren mognar ikapp med upplevelsen istället för tvärtom: En lustigt absurd sanning angående Stanley Kubricks rymdfilm är att filmen mottogs svalt till en början för sitt okonventionella berättande. På premiärvisningen lämnade 241 personer biosalongen och filmen var efter kort tid på väg att dras tillbaka av MGM.
Vissa biografer började dock märka en tendens som förändrade filmens öde… Unga människor började söka sig till visningarna för att uppleva filmen påverkade av droger och detta bildade en snöbollseffekt. Snart fick filmen nytt liv och blev både en evigt internationell publikdragare och midnattsbiofavorit som höll sig kvar i salongerna i åratal…
Det breda publikspektrat: Som jag gått in på är det här en film som intresserar flera väldigt olika målgrupper, för när både filmpretton, psykedeliska stoners, NASA-anställda rymdforskare, Star Wars-nördar, barn och äldre människor kan uppskatta en och samma film har den nått ut till publiken. En vetenskapligt storslagen och samtidigt storslagen psykedelisk upplevelse i en och samma förpackning – hur ofta ser man det?
Den kompromisslösa dramaturgin:Stanley Kubrick fick idén om filmen efter att ha läst Arthur C. Clarkes novell ”The Sentinel”, där idén om monolithen väcktes. Kubrick utvecklade dock historien (som så ofta förr och senare vad gäller adaptionerna i hans filmografi) tillsammans med Arthur C. Clarke och manuset blev en helt egen film i sig.
Parallellt började Clarke skriva om manuset till en roman som han kunde ge ut tillsammans med filmen, som ett utbyte mellan filmskaparen och författaren. Filmens dramaturgi är den kanske mest ambitiösa någonsin, då Kubrick börjar filmen miljoner år tillbaka i tiden, i människoartens ursprung, för att sedan i ett ögonblicks tidshopp förflytta tittaren in i framtiden.
Där binder han ihop människan utveckling från och med första gången vi lärde oss att hantera ett verktyg (givetvis ett vapen) fram till att vi lämnar jorden och beger oss ut i rymden i raffinerade farkoster. Därefter krymper han sakteliga filmmiljön till att handla om enbart två ensamma människor på en rymdstation tillsammans med en superdator som kan imitera intelligent liv.
Både filmens första drygt 20 minuter och filmens sista drygt 20 minuter är helt dialoglösa och mittenpartiets dialog är ytterst sparsmakad. Det krävs mod för att göra en sådan film!
Finalen: Kompromisslösheten fortsätter. Steg för steg krymper han inspelningsmiljöns ramar ytterligare, tills vi som tittare inte kan avgöra om det vi upplever är en människas inre tankeverksamhet, en resa ut i universums evighet eller mänsklighetens fortsatta evolution. Just den meningen ger en hint av på vilka nivåer åskådaren kan välja att reflektera utefter.
Psykedeliskt intimt, konstnärligt vågat eller pretentiöst existensflum får stå för dig själv, men en sjuhelvetes final på filmen är det både tekniskt och atmosfärsbyggande känslomässigt. Dom känslor jag genomgick när jag såg denna del av filmen första gången var omskakande. Den lilla 18-tums-TV:n växte framför mina ögon och det kändes som jag färdades genom något kosmiskt rum och renades för att sedan komma ut med en ny syn på hur film kan göras.
Musiken: Det har blivit standard att rymden ska porträtteras med bombastisk, klassisk musik och inte sällan just med detta stycke som förknippas med just 2001: A Space Odyssey…
Kubrick såg filmen som en opera utspelandes i rymden och komponerade filmen efter tempot av klassiska stycken, som så ofta förr och senare. Aldrig har rymden känts så vacker och flytande.
HAL: HAL 9000 är en intelligent dator – så pass att den kontrollerar människor snarare än tvärtom och på så vis nästa steg i evolutionen av liv, profetiskt nog skapad av människan. Den/han blir filmens centrala karaktär och läskigt nog även fiende. Den monotoma stämman är fantastiskt framförd av teaterskådespelaren Douglas Rain och denna filmkaraktär är något i sitt eget slag och har inspirerat enormt. En av filmvärldens absolut mest intressanta karaktärer.
Ett av dom mest krypande ögonblicken i mitt filmliv är när HAL – detta röda, likt en gud betraktande öga, börjar sjunga i filmen. Satan vad läskigt det ögonblicket är! HAL är dock alltid läskigt närgången utan att egentligen göra mycket väsen av sig. Precis som recensenten Roger Ebert skrev i sin recension av filmen är HAL trots sin omänsklighet filmens mest känslomässigt mänskliga varelse. När filmens äkta människor talar gör dom det ännu mer monotomt än själva roboten och tycks inte säga något av känslomässigt värde.
Från början var det tänkt att HAL skulle ha en kvinnlig röst och heta ATHENA, men någonstans under bearbetningen ändrade Kubrick och Clarke sig. Synd, på ett tvetydigt sätt, då jag kan se – eller snarare höra, effekten av en kvinnas stämma med HAL:s manipulerande och kontrollerande ”psyke”.
Den tekniska manin och briljansen: Till skillnad från förra årets enormt hyllade rymdäventyr Gravity var Stanley Kubrick konsekvent med att skildra alla rymdscener utan atmosfärsljud, eftersom rymden är en ljudlös miljö. 2001: A Space Odyssey introducerade dessutom den ”åh så innovativa” iPaden 40 år innan den slog igenom. Vad som för Gravity och ansvariga för Apple och Samsung blev en stor snackis är dock i 2001 endast en ytterst liten parentes då filmen rymmer så mycket tekniskt arbete att det täcker upp för sekel framöver.
Rymdfarkoster och utrustning skulle designas från ”scratch” och till skillnad från sci-fi-genrens tidigare försök att skildra rymdtekniska prylar ville Stanley Kubrick att det skulle finnas en logisk funktion bakom all teknik så att det inte enbart blev estetiskt effektsökeri. Rymddräkterna, hanterandet av gravitation, den internationella rymdbasen och så vidare har direkt påverkat den rymdforsknings vi ser resultatet av idag.
Faktum är att Kubrick anlitade NASA-anställda forskare och tekniker för att ta fram dom idealiska lösningarna för allt i filmen. Ett flertal gånger var han inte nöjd med deras arbete och rättade dessa rymdforskande (!) elitpersoners lösningar till ännu bättre resultat som dom tog till sig.
Filmen förutspådde ett flertal tekniska framsteg och Kubrick ville till och med försäkra sig mot eventuella förluster för filmen ifall utomjordligt liv skulle upptäckas innan filmen hade premiär och på så sätt förändra filmens relevans, men dom försäkringsansvariga vägrade gå med på det. Snacka om att lägga ner vikt vid filmens innehåll.
Specialeffekterna:Jag ska inte gå in allt för mycket på alla filmens praktiska effekter, men att dom blåste alla tidigare och samtida filmer av bordet är ingen överraskning och i mångt och mycket håller dom än idag – drygt 46 år senare! Det är imponerande för att säga det minsta men ett enormt arbete ligger bakom.
För att åstadkomma gravitationslöshet i bild och en känsla av ett icke-existerande upp eller ner lät Stanley Kubrick produktionsteamet bygga stora inspelningsmiljöer fästa på cirkulationsaxlar och liknande, för att kunna snurra dem runt, runt under tagning. Filmen innehåller 205 specialeffektbilder, tills skillnad från första Star Wars-filmen som innehöll 350 stycken. Den senaste – Star Wars episod III: Revenge of the Sith, innehåller 2200 stycken specialeffektsbilder.
En av dom roligaste teorierna kring Stanley Kubrick är att han värvades av NASA för att regissera bilder som fejkade månlandningen ett år efter att filmen hade premiär.
I och med Kubricks lyckade, verklighetstrogna effektmakeri kring sin film är konspirationsteorin att amerikanska regeringen och NASA i och med alla miljarder dom lagt ner på rymdkapplöpningen inte hade råd att misslyckas och därför var villiga att producera bilder som kunde visas för alla tv-tittare ifall månlandningen inte skulle gå vägen eller ifall sändningen skulle förloras.
Eftersom Stanley Kubrick av oförklarliga anledningar några år senare fick lov att låna två oöverträffade NASA-objektiv till inspelningen av kostymdramat Barry Lyndon (1975) för att filma i naturligt ljus gör ändå konspirationen lite kittlande. Hur långt var regeringen beredda att gå för att vinna rymdkapplöpningen?
Den utdragna inspelningen:Kubrick spelade in 200 gånger mer material än det som kom med i filmen. Omfattningen av hela produktionen tog fyra år att slutföra och själva inspelningen samt efterredigeringen tog nästan tre år i sig – 16 månader längre än den schemalagda produktionstiden.
Enmansvisionen:Allt detta sammantaget visar på EN mans vision för hur resultatet av en filmproduktion ska se ut, på ett sätt som inte existerar i filmproduktioner av den här omfattningen varken idag eller någonsin. Kubrick ville ha kontroll över allt innehåll och alla beståndsdelar av produktionen på ett sätt som inte ens auteuriska lågbudgetfilmskapare från independentvärlden brukar ha.
Det här var första filmen i karriären som Kubrick tog ett så pass omfattande ansvar för sin produktion och detta blev sedan ett av hans tydligaste signum då resterande filmer var resultatet av åratals maniskt arbete från Kubricks tankeverkstad.
Influensen på genren och vidare: Det är utan tvekan befogat att påstå att 2001: A Space Odyssey förändrade förutsättningarna för hela science-fiction-filmgenren. Plötsligt handlade det inte bara om flygande tefat och marsianer utan genren ändrade ton och kvalitetsstandard. Filmer som Star Wars, Alien, E.T. – ja, alla filmer inom genren, har direkta influenser av 2001: A Space Odyssey vad gäller farkostdesign, rymdeffekter, musik och visuell ton.
”A film is – or should be – more like music than like fiction. It should be a progression of moods and feelings. The theme, what’s behind the emotion, the meaning, all that comes later.” – Stanley Kubrick
…
Vill du läsa vad övriga filmspanare har skrivit på det kittlande temat ”Science Fiction” så finns deras inlägg för allmän beskådan här, så ta för dig vet jag:
Absurd Cinema 