Let’s Scare Jessica to Death (1971)

Genre: Skräck, Mysterium
Svensk titel: Låt oss skrämma Jessica till döds
Produktionsland: USA
Manus: John D Hancock, Lee Kalcheim
Regi: John D Hancock
Längd: 89 min
Skådespelare: Zohra Lampert, Barton Heyman, Kevin O’Connor, Gretchen Corbett, Mariclare Costello

Something is after Jessica. Something very cold, very wet… and very dead…

Jessica har just blivit utskriven från ett mentalsjukhus och med en önskan att börja ett nytt liv flyttar hon in på en lantgård i New England tillsammans med hennes make och bästa vän. De hinner dock inte ens anlända innan underliga saker börjar hända med Jessica.

Den här gamla filmen omnämndes i ett sammanhang jag redan glömt bort, men som gjorde att jag tangerade den som en film jag skulle se för oktober månads skräckfokusering. Någonting lockade mig. Förmodligen den fina, utförliga titeln blandat med faktumet att det var en osedd skräckfilm från favoritperioden skiftet 60/70-tal. Det är alltid mysigt men högst ovanligt för mig att sätta igång en film jag knappt vet ett pillevasker om.

Den har det för tidiga 70-talet smakfulla rysartempot att mer ta färgen av ett långsamt drama där det olustiga kryper sig på en så smått genom rätt sparsmakade detaljer. I stort sett hela filmen lutar sig tillbaka på ett intressant vuxenromantiskt soundtrack som är så där översentimentalt. Det blir med föraningen om att otrevliga saker kommer hända ett väldigt effektfullt val för mig, då musikens grundkänsla får en ryslig efterklang i mitt eget huvud.

Jag gillar sådana drag och det påminner lite om det vackert melankoliska ”The road leads to nowhere”-spåret i The Last House on the Left (1972) eller för den delen vaggmusiken i Rosemary’s Baby (1968). Särskilt den sistnämnda går att jämföra tonmässigt med den här filmen, då bägge har en ganska flickig kvinna i huvudrollen vars omgvining blir mer och mer sviktande för henne. Till dem som gillade förra årets 70-talsstilsäkra The Babadook har ni i Let’s Scare Jessica to Death dessutom en given systerfilm. Till råga på denna musik visar filmen mot finalen även upp intressanta, elektroniska pulsgångar musikmässigt och hoppet till John Carpenters soundtracks som kom först ett halvdecennium senare känns här väldigt nära.

Något som däremot går mig lite på nerverna är just huvudrollen Zohra Lamperts flickiga beteende. Eller det är en kluven känsla. Hon porträtterar en viss typ av sårbart naiv personlighet jag känner till väl ifrån verkligheten och gör den bra så hon ska inte ha ris skådespelarmässigt, men personlighetstypen är rätt påfrestande då hon liksom himlar förälskat åt allting och det kan vända på en femöring. Först är hon skräckslagen och hotad, för att i andra sekunden skratta och vara glad. Jag får nog bestämma mig för att filmen ska ha beröm för att ha framställt en mentalt instabil karaktär just mentalt instabil. Skräcken ligger just i det och det hade varit urbota lamt om hon istället varit en ”straight guy”. Kluvenheten jag känner är alltså en projicerad schizofreni och jag tackar för manipulationen.

Det är trevligt att följa instabilitetsdansen hon har med bikaraktärerna – männen, som gör henne sällskap i det otroligt stämningsfulla huset dom övernattar i genom filmen. Männen är liksom så där hotfullt lugna och hjälpsamma och jag gillar inslaget att protagonisten Jessica märker av det genomgående mönstret att gubbar från det lilla samhällets lokalbefolkning skulle ha bandage på sig. Det blir en riktigt mysig paranoid stämning kring alla och gissningsleken i vad som är Jessicas schizofantasi eller inte är ett beprövat grepp men som här alltså till slut blir en styrka.

Men miljön som sagt – där har dom verkligen lyckats. En enslig ö med vatten, dimma och ett mastodontiskt kusthus med torn. Oerhört vackert. Jag gillar också att Jessica och kompani reser omkring i en svart, gammal likbil. Scooby-Doo-auran i det.

Jag börjar härmed att betygsätta mina recensioner mer utförligt och snor skamlöst den fina delbetygsmodellen från den mycket fylliga filmbloggen Movies-Noir, för att det är så kul med siffror.

Trivia:

• Filmen är en av Stephen Kings favoritskräckisar.
• Produktionstemaet och skådespelarna övernattade i samma hus som användes för filmens inomhusscener – det så kallade E.E. Dickinson Mansion, under samtliga  25 inspelningsdygn .Första natten av inspelningsperioden rullade en mystisk dimma in över inspelningsområdet. Dom drog nytta av detta genom att effektivt spela in utomhusbilder när detta skedde, vilket sedermera användes som etableringsbilder i filmen.
• Detta var John D. Hancocks regidebut och samtidigt mest ihågkomna film.

3 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
17 – Totalt