Curse of the Crimson Altar (1968)

Genre: Rysare, Mysterium, Ockultism
Produktionsland: Storbritannien
Alternativ titel: The Crimson Cult
Svensk titel: Monstret i Skräckens Hus
Manus: Mervyn Haisman, Gerry Levy, Henry Lincoln, Jerry Sohl (inspirerad av en novell av H.P. Lovecraft)
Regi: Vernon Sewell
Längd:  89 min
Budget: ?
Skådespelare: Boris Karloff, Christopher Lee, Mark Eden, Barbara Steele, Michael Gough, Virginia Wetherell, Rosemarie Reede, Derek Tansley, Michael Warren

The high priestess of evil… A monstrous fiend with an overpowering lust for blood…

När hans bror försvinner uppsöker Robert Manning den lilla idylliska staden där hans bror senast setts till. Väl där blir han erbjuden att stanna hos den välbärgade Morley, men Robert anar att något inte står rätt till.

Temacheck: ”Witches” förekommer i högsta grad, ”bitches” förekommer också beroende på vad du tolkar in i det. En blond, lurig kvinna och en drös blonda offerlam utan mycket till kläder, samt en hel del swingersgäster förstås. Sedan har filmen en ockult, ståtlig ”dick” och ett brödrapar i riktiga dickheads. Kanske den mest tematrogna filmen hittills i år!

Produktionsbolget Tigon British Film Productions var en rapp uppstickare som kom och gick mellan åren 1968 fram till 1972. Tigon producerade skräckrelaterade filmer som istället för att kopiera framgångsrika Hammer Films och Amicus Productions snodde åt sig deras och amerikanernas skräckaffischnamn för att göra lite aningens mer djärva rullar. Brutala Witchfinder General (1968), franska konsterotikfilmen The Nude Vampire (1970 – av min favorit Jean Rollin) och sagolikt krypande The Blood on Satan’s Claw (1971 – läs min text av den pärlan här) är förmodligen höjdpunkterna. Hade dom funnits kvar längre hade en alternativ film som The Wicker Man (1973) passat utmärkt i deras stall.

I begynnelsen gjorde dom också denna kultfilm ur mer än en synpunkt – Monstret i Skräckens Hus, där storstjärnan Christopher Lee (presentation överflödig) paras ihop med legendariske förebilden Boris Karloff (presentation överflödig) i en av gamle Boris sista filmer. Han dog mindre än ett halvår senare, men hann faktiskt synas i ytterligare fem filmer efter denna. Han är allmänt mysig att se i sin tillbakadragna men ändå värdiga roll på ålderns höst.

Det märks att alla bakom och framför kameran rör sig runt en legend och det förekommer även en småkul blinkning till hans medverkan i ett replikskifte innan hans entré. Dessutom dyker ”the original scream queen” och gothiska gudinnan Barbara Steele (Black Sunday, The Pit and the Pendulum, Piranha) upp i en mindre, men oerhört färgstark och minnesvärd roll som den ockulta gudinnan Lavinia. Hon stjäl faktiskt showen både i filmen och på filmens posters. Som om inte det vore nog dyker Batmans butler Alfred upp – rättare sagt skådespelaren Michael Gough, som en slags butler just. en Betydligt mer pressad butler dock.

Filmen följer dock i huvudsak Robert Manning, spelad av mer lättviktige TV-skådisen Mark Eden och som är en brittisk kopia av fotbollspelaren Lionel Messi. Manning söker likt en gäst i Cluedo efter sanningen om hans försvunne bror ute i en partystinn herrgård på den brittiska landsbygden, där den frodande, hippieinfluerade swingersklubben håller låda. Stilige Manning ger ett gentlemannamässigt intryck, men trots omständigheterna flörtar han oerhört klumpigt och scoutlikt på en blondin värdinna mellan varven.

På natten blir det dock riktigt snurrigt, när han drömmer att han är delaktig i vad som får sägas vara filmens överlägset starkaste partier – en ockult ritualtillställning som ger mig underbara vibbar av experimentfilmskaparen Kenneth Angers starkt flummiga ritualkortfilmer Invocation of My Demon Brother (1968) och Inauguration of the Pleasure Dome (1954). Tyvärr avtar detta på många sätt förtrollande surrealistiska parti och filmens slut har visserligen spektakulära ambitioner, men det känns mer vagt och intetsägande än vad en surrealistisk cirkus hade gjort i slutändan. Det var ju så oerhört vackert med dom isolerade mardrömsscenerna filmen stundtals bjöd på.

Filmen ska tydligen vara fritt inspirerad av skräckmästaren H. P. Lovecrafts novell The Dreams in the Witch House, från 1932. När jag läser om denna abstrakt skildrande novell blir jag helt klart intresserad av hans berättande, då jag ännu inte grävt mig ner i hans populära värld av kosmisk skräck ännu men har en fin samling hemma i bokhyllan som väntar på min uppmärksamhet. Lovecraft själv såg dock nämnda novell som misslyckad, har jag hört.

Jag kan inte heller låta blir att återkomma till The Wicker Man, då Christopher Lee roll i Curse of the Crimson Altar är en försmak av hans del i den filmen, men där föll bitarna runt honom på plats på ett helt annat sätt. Här blir det bara lagom kul, men med en skön 60-talsosande swingersaura och en del psykedeliska färgdroppar.

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
3 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

---

 

Nicolas Winding Refn i samtal med Kenneth Anger

Det finns en mycket trevlig liten intervjustund mellan danske auteuren Nicolas Winding Refn (Drive, Only God Forgives, The Neon Demon) och stilbildande undergroundfilmskaparen Kenneth Anger (Scorpio Rising, Rabbit’s Moon, Lucifer Rising) att ta del av på youtube, genom Space Rocket Nation – Refns produktionsbolag tillsammans med Lene Borglum (producent för bland annat Dogville, Mammoth, Only God Forgives och Eskimo Diva).

Det är ett samtal på totalt dryga timmen, uppdelat i tre klipp (varav det sista tyvärr har märkbart sämre ljudkvalitet av förklarliga anledningar) och det är onödigt att denna intervju inte setts av flera än det knappa tusental som sifforna visar. Den filmades i Köpenhamn 2008, men har släppts åtminstone på youtube först förra året.

Refn som influerats av Kenneth Anger i sitt filmskapande (inte minst i Drive) får Anger att berätta om sina egna tidiga inspirationskällor från stumfilmseran och forna tiders biografer och bägge nördar ner sig i filmhistorien tillsammans.

Anger snackar om hur han fick erbjudandet att göra en långfilm baserad på hans Scorpio Rising (1964), med villkoret att han skrev in en tjej och en kärlekshistoria. Han förklarar även hur han ganska snabbt släppte idén på att filma utifrån storyboard och hur ser på sitt nuvarande filmskapande jämfört med det han gjorde innan hans uppehåll förra århundradet. Refn berättar också om hans dyslexi, hans färgblindhet och hur det format hans kreativa bana, samt hans hopplösa försök att ta körkort.

Ett sevärt och mycket roligt initiativ av Nicolas Winding Refn att sammanföra sig med filmskapare han beundrar för att snacka filmskapande, då han liksom Tarantino har en uppenbar passion för det området oavsett om han står redo att skapa filmerna eller bredvid och reflekterar kring dem.

Detta samtal är alltså inspelat före Refn gjorde comeback inom amerikansk film med Drive (2011), där Refn hyllade Anger genom den skorpionprydda jackan Ryan Goslings karaktär bär.

Jag kan inte undgå att tänka på just det Anger berättade om långfilmsförslaget för Scorpio Rising som han på 60-talet verkade fnysa åt men i efterhand ångrade att han inte tackade ja till. Det är onekligen en kittlande tanke att föra in det på ytan kommersiellt sökta inslaget av en kärlekshistoria med en kvinna i den typen av homoerotiska muskelknuttenihilistpopfilm, där den motorintresserade huvudrollen är en uppenbar misfit och ensamvarg med sitt eget förhållningssätt till livet. En uppvisning i rebellisk fetischism.

Drive har på något sätt vissa paralleller, då det också är en konstnärligt utformad film med det annorlunda inslaget kärleksromans som den kritiska faktorn för händelseutveckling, färgat av konst och bilspänning genom just en annan motorintresserad ensamvarg.

Den romantiska dimensionen av Drive är något Refn inte filmatiserar varje dag precis då han har andra former av ämnen kring det han återkommande utforskar, men liksom att döma av Angers inställning finns det en slags udda potential i att placera den romantiska dimensionen i ett filmmaterial som annars bär åt helt andra områden.

 

Kenneth Anger – Hollywoods antihjälte

Om mytologi:

”Nobody in America, in the modern generation, has read their mythology or legends.”

— Kenneth Anger

Kenneth Anger är en experimentiell kortfilmskapare och kultfigur – eller ockult figur, uppvuxen på den mark Hollywoods magi svävar över och en av undergroundrörelsens viktigaste individer.  Han är inte bara en ikon genom sitt filmarv, då han hängett sitt provokativa liv åt att lyfta fram den antireligion han följt sedan ungdomen – Thelema, inspirerad av den ockulta mannen, myten och legenden Aleister Crowley (1875-1947) – ”the wickedest man in the world”, som är en slags ökänd multitalang, framstående inom svart magi och sammanförare av olika ockulta rörelser.

Om sin religion:

”I’m a Thelemite. I believe in Thelema, which is Crowley’s so-called religion. There are some practitioners here who do something called the Gnostic Mass. I’ve been to that a few times, but basically, I’m a loner. I don’t really need other people.”

— Kenneth Anger

Han började sin filmkarriär som barnskådis redan på 30-talet men blev sin  egen filmskapare redan som 14-åring (vissa källor säger dock 9-åring) med en kortfilm innehavandes den underbara titeln Who has been Rocking my Dreamboat (1942) och slog fem år senare igenom med kortfilmen Fireworks (1947). Den satte honom genast i det kontroversiella facket med tanke på att den anspelade fritt kring homosexualitet (Anger var en tidig offentlig person som var öppet gay) och var ett av dom allra första genomslagen inom queer filmkonst. Därefter gjorde han ett flertal stilbildande kortfilmsklassiker under återkommande teman som surrealism, homoeroticism och ceremoniell ockultism.

Om Lucifer Rising (1972):

”A film about the love generation – the birthday party of the Aquarian Age showing actual ceremonies to make Lucifer rise. Lucifer is the Light god, not the devil – the Rebel Angel behind what’s happening in the world today. His message is that the key of joy is disobedience. Isis (Nature) wakes. Osiris (Death) answers. Lilith (Destroyer) climbs to the place of Sacrifice. The Magus activates the circle and Lucifer – Bringer of Light – breaks through.”

— Kenneth Anger

Inauguration of the Pleasure Dome (1954), Scorpio Rising (1964), Invocation of my Demon Brother (1969), Lucifer Rising (1972) – filmer hemmahörandes i hans ”Magick Lantern Cycle”, som i högsta grad har influerat och rentav format mediet till den visuella konstform med bilder vi idag är vana vid genom MTV:s intåg, musikvideomässig klippning och kontrastfylld lek med på ytan osammanhängande innehåll som tillsammans bildar helt ny symbolik – dialoglöst, överexponerat och med fullt fokus på det visuella berättandet. Genom populärkulturella referenser som tonårskultur, kontrakulturella rörelser och popmusik får hans filmkonst en magnetisk ironi över sig som lätt kan betecknas som filmens magiska kraft. Han har själv sagt om filmskapandet att; ”making a movie is casting a spell.” Det perspektivet blir sällan så uppenbart som i Kenneth Angers filmer.

Denna förtrollning golvades mig hastigt och lustigt en mörk, glittrande vinterkväll 2014 på Cinemateket i Stockholm. Jag behöver inte grotta ner texten alldeles i den anekdoten, men på rekommendation att starka koffeintabletter kunde lugna mig likt centralstimulerande medicin om jag hade ADD, tog jag två piller motsvarande 12 koppar kaffe i samband med Cinematekets visning av sju stycken Kenneth Anger-filmer i rad – mest för att jag kände mig lite trött och loj.

Det blev något av en ”trip”, trots att det var på något så futtigt som den lagliga drogen koffein! Underskatta icke dess kraft! Jag krediterar inte helt och hållet koffeinet min djupt stimulerade inlevelse i denna överdos av kreativt filmberättande, men jag satt och gapade som i en bubbla med tårar rinnandes nerför kinderna när projektorn studsade på silverduken framför mig och in i mitt huvud, samtidigt som jag andades djupt och frågade dom övriga åskådarna i salongen ljudlöst, med den lyckliga gråten skälvandes genom rösten; ”Ser ni det här? Ser ni samma sak som jag ser? Ser ni hur vackert det här är?”

När jag efter mitt livs filmiska föreställning lämnade biografen var jag som en pånyttfödd människa, men alldeles för nervig för att kunna tackla stadstrafiken, tunnelbanan och människorna på vägen hem. Jag fruktade inte att jag skulle klara av att ta mig hem till lägenheten i behåll, men när jag väl gjorde det kunde jag endast ligga och hyperventilera medan koffeinet trappade ur mig nästföljande timmar.

Sedan dess har jag på något sätt hittat mig själv i mitt kreativa skapande – min person klickar äntligen med mitt agerande på ett mer basiskt plan och jag har fortsatt utvecklats som människa i en helt annan takt än tidigare i mitt liv – barndom, skola och tonårstid inräknat. Det kan inte ha varit något så banalt som koffein som orsakade detta. Kenneth Angers filmmagi penetrerade mig i ett skört tillstånd och ljuset träffade mig rakt in i den kreativa befruktningspunkten. Den kvällen var verkligen första steget på en viktig evolution av min existens som fått mig att se saker ur nya ljus och tog mig på en ny bana.

Kenneth Anger har även skrivit två starkt punkiga skvallerbiblar inom undergroundkulturen – Hollywood Babylon (1959) och Hollywood Babylon II (1964), i linje med sin rebelliska natur och intressen för alternativa perspektiv. Böckerna är en exploatering av dom dolda hemligheterna under ytan av Hollywoods tidiga glamour, givetvis med frisk frånvaro av faktagranskning, men Hollywood är Hollywood.

2010 uppgav Anger att han redan skrivit klart Hollywood Babylon III, men har avvaktat med att släppa den efter hotbilden från scientologirörelsen; ”The main reason I didn’t bring it out was that I had a whole section on Tom Cruise and the Scientologists. I’m not a friend of the Scientologists.” Han har även själv sagt att han kastat en förtrollning på mannen som 2008 skrev den inofficiella tredje Hollywood Babylon – något han gör emellanåt då han är självutnämnd magiker inom sin religion. Vissa författare av hans biografier har också fått en och annan förtrollning kastad över sig, då han är mån om sitt privatliv.

Om kändisskap:

”If you are a member of the media, you belong to the public. You’ve made that Faustian bargain with your public. Take me – all of me – I’m yours.”

— Kenneth Anger

Flertalet av hans egentligen väldigt introverta och integritetsstyrda, publika utspel kan närmast betraktas som av naturen kalkylerade grepp för att odla sin egen myt likt dem han skildrat i sina böcker Hollywood Babylon, samt för att skaka av sig kommersialismens frätande mantel som ständigt hänger över det undergivna och positivt bekräftelsesökande folket från det moderna Babylon, bestående av giriga och lättmanipulerade knäppgökar.

Om ondska: 

”I’ve always considered movies evil; the day that cinema was invented was a black day for mankind. Although, of course, my definition of evil is not everybody else’s. Evil is being involved in the glamour and charm of material existence, glamour in its old Gaelic sense meaning enchantment with the look of things, rather than the soul of things.”

— Kenneth Anger

Han har likt Salvador Dali, Andy Warhol, Alejandro Jodorowsky, Werner Herzog och andra profiler inom den avantgardistiska skaran människor, haft en dragningskraft till det annorlunda – och dom annorlunda – personer som tidigare nämnde Crowley, psykonautprofessorn och gamle mentorn Aldous Huxley, satanistledaren Anton LaVey, mansonkultmedlemmen Bobby Beausoleil, Led Zeppelins Jimmy Page, Marianne Faithful och Mick Jagger.  Alla har dom bidragit till hans filmer på olika personliga vis – samtliga med minst några stycken intressanta anekdoter kopplade till sig.

Förvånansvärt nog lever faktiskt Kenneth Anger fortfarande trots sitt händelserika, kontroversiella och fascinerande liv – 89 år gammal, men sällsynt ung i sinnet och gör emellanåt filmprojekt än idag.

Om drömmar: 

”I try to remember dreams, and occasionally I’ll make a note or two in a notebook if it’s something extra interesting. They do mean quite a lot to me, and they don’t happen all that often. In other words, I don’t have some kind of loud, Technicolor dream every night. But a few times a month, I’ll have a rather interesting dream. They’re mostly visual – oddly enough, I don’t have much dialogue in my dreams. They just don’t speak.”

— Kenneth Anger

Jag har länge tänkt skriva om Kenneth Angers filmkatalog, men mitt opålitliga rutinsinne har hållit mig på andra kurser när det kommer till skrivande. Nu tänker jag dock börja lite smått och säkert, då och då, så kan jag samla ihop recensionerna i en egen kategori allt eftersom här på bloggen.

Här är en trevlig och snaskig liten intervju med Kenneth Anger av Roger Ebert, från 1976. Fin, kort sommarläsning, även om sommaren fortfarande inte gjort sig helt hemmastadd.

Mixtapes: My Fucked Up Teenage Dream / Teen Beat (spotify)

Gillar du Lana Del Rey, Dirty Beaches eller andan som föregår sprucken, ångestdrypt dream pop? Älskar du tanken på blodfläckar och tårar i paradiset?

Här är månadens mixtape, med 47 sånger från 50/60-talet som fångar känslan av tonårshjärtan, ungdomliga drömmar och glossig, amerikansk idyll. Det är musik som lika mycket ger mig känslor av patetik, vemod och mörka undertoner som hör hemma i filmer regisserade David Lynch, Kenneth Anger eller John Waters, för att nämna några. Sådan musik artister som Lana Del Rey och Dirty Beaches bygger bygger sin egen musik på nu för tiden, för att återkoppla till inledningen.

Jag har försökt välja ut spår som inte alla redan hört i typiska samlingar, utan det här är snarare guldkorn att upptäcka på riktigt – kanske för första gången. Åtminstone är dom bästa bitarna från perioden samlade på ett och samma ställe för första gången. Jag har sållat ut de cirka 10 klart bästa procenten från min betydligt längre lista (470 spår), så jag ser verkligen dessa spår som dom ”vaskade guldkornen”.

När jag mår riktigt jävla dåligt är denna musik den bästa kuren för när jag lyssnar på den påminns jag om hur underhållande människans vardagsmisär och kvantitativa lycka egentligen är! Trevlig lyssning – en tidig julklapp från mig …

Suspiria (1977)

Genre: Skräck, Surrealism, Mysterium
Produktionsland: Italien
Manus: Dario Argento, Daria Nicolodi
Regi: Dario Argento
Längd: 98 min
Skådespelare: Jessica Harper, Joan Bennett, Stefania Casini, Alida Valli, Flavio Bucci, Barbara Magnolfi, Susanna Javicoli, Eva Axén, Udo Kier, Miguel Bosé, Rudolf Schündler, Margherita Horowitz, Jacopo Mariani

En amerikansk student anländer till Europa för att påbörja en balettutbildning. Allt eftersom tiden går och nätterna sätter sin prägel på henne inser hon att hennes skola är platsen för något betydligt mer ondskefullt och overkligt än vad som borde vara möjligt.

Mardrömmar framkallar syner och skeenden som blir till intensiva, olustiga upplevelser du inte vill kännas vid. För det vi drömmer är i sin renaste, mest nakna form endast en känsla som vi undermedvetet färglägger och regisserar för att bearbeta den där känslan på ett mer förståeligt sätt. Känslan i sig är alltid brutalt obehaglig, men vår ”färgläggning” är alltid skevt absurd och när vi efterhand återberättar händelseförloppet för en närstående inser vi ofta hur urbota fånig den är som konkret berättelse utan den där känslan som drev vår konstruktion. Den där känslan – atmosfären som lyfte upplevelsen av drömmens händelser är alltid kritisk för hur drömmen mottas, men känslan är givetvis för abstrakt för att beskriva.

Det är enligt mig någonting som indirekt även förkarar den speciella upplevelsen som Dario Argentos guldkorn Suspiria bjuder på. Suspiria är ren känsla, stämning, atmosfär, ja kalla det vad du vill. Den ÄR som en suggestiv mardröm som direkt attackerar det undermedvetna istället för att bjuda på konkreta skräckkvaliteter.

Och Suspiria håller verkligen inte tillbaka när den attackerar. Argento (Ljudet från Kristallfågeln, Tenebre, Profondo Rosso) går emot dom flesta rysare på så vis att istället för att lägga grundläget i form av avvaktande, avskalad tystnad som för att invänta nästa ”jump scare” och hålla publiken på tårna, så lägger han grunden genom skränande, dånande experimentmusik från kultbandet Goblin (där Argento själv medverkade).

Löst strängade gitarrer som skramlar fram anti-melodier och ett allmänt obekvämt men effektivt oväsen. Musiken spelades in före filmen så att Argento kunde spela den utan bromsar under själva inspelningen för att inge önskad rytm och stämning – precis som landsmannen Sergio Leone och hans ständige kompositör Ennio Morricone gjorde i deras spaghettiwesternfilmer.

Handlingen är mysig och karaktärerna är okomplicerade och väldigt klassiska. Skådespeleriet är också det precis som i en spaghettiwestern. Det sägs inte så mycket och när det väl händer är det mestadels totalt överspel. Karaktärerna drivs av ett enda läge och det märks allra tydligast på balettakademins minst sagt barska lärarinna, i sann hitlerjügenddiciplin.

I ursprungsmanuset ville Dario Argento att alla eleverna på skolan skulle vara 12 år som äldst, men detta skulle hindrat filmen att bli godkänd med tanke på det våldamma innehållet. Argento höjde åldern till högst 20 år istället, men skrev inte om karaktärernas repliker vilket är förklaringen till deras naiva dialog och beteenden. Dessutom lät han placera dörrhandtagen i huvudhöjd så att karaktärerna var tvungna att sträcka på sig för att kunna öppna filmens dörrar, precis som små barn.

Det säger en del om den alternativa riktningen Argento tar sina karaktärer utan att göra det invecklat. Precis som en riktigt stark spaghettiwestern drivs filmen istället av det visuella tillsammans med symfonin av ljud och oljud. Suspirias scenografi lär vara den mest brutala orgie av färger och mönster jag någonsin bevittnat på film. Bilden tar över så mycket att karaktärerna är högst sekundära.

Istället blir huvudaktören – den vackra Jessica Harper (som axlade huvudrollen i Brian De Palmas skräckmusikal Phantom of the Paradise tre år tidigare), mer av ett ansiktslöst föremål som får leda vägen genom den visuellt briljanta resan längre och längre in i den drömska spiralen där jag istället för att hoppa till av läskiga skuggor och plötsliga falluckor blir helt hypnotiserad av skolans tapeter, korridorer och kvävande ljuskällor i rött, grönt, gult och blått.

Det finns ingenting subtilt i det bakomliggande i Suspiria utan här är förgrunden det mest subtila och bakgrunden får agera huvudroll. Alla dessa tapeter och rum lyckas verkligen träffa g-punkterna under min hud på precis samma sätt som mina drömmar och mardrömmar är oöverträffade mästare på. För mig, som avgudar filmers atmosfär, är det förmodligen det finaste en film kan åstadkomma. Argento frossar i sådan surrealism som Kenneth Anger påbörjade och David Lynch tagit vidare till nästa nivå. Filmens visuella karta är så fängslande att allt det andra, som handling, skådespeleri och dramaturgi är oväsentligt – varje filmruta skulle kunna bli en oemotståndlig tavla och allt det där…

För det är så, att det finns knappt någon skräckfilm som är så briljant och överlägsen på en punkt i sin filmskapelse – om det så är skådespeleri, historia, ljud, eller musik, så pass att den överglänser det jag faktiskt ser med mina två ögon i Suspiria. När filmen är slut är det som att ha drömt en dröm, där det konkreta händelseförloppet är banalt men känslan den ingav är obeskrivligt drabbande.

Argento har lyckats med konsten att dramatisera reaktionen av LSD – en inre, omvälvande upplevelse som överträffar all logik. Och genom det skapat känslan drömmar framkallar.  Det – hur omedveten han än är om det, är beviset på någon slags genialitet.

Trivia:

• Filmens färgschema var inspirerad av Disneys Snövit och de sju dvärgarna (1937), som Argento lät filmens fotograf Luciano Tovoli studera.
• Filmen var redan under inspelning uppenbart tänkt att dubbas helt i efterhand, men det var inte konstigt att amerikanska skådespelerskan Jessica Harper fann det märkligt att agera ut sina repliker samtidigt som byggare hamrade kulisser på en inspelningsplats längre bort.
•  Suspiria är den första italienska filmen som utnyttjade det nya kameraverktyget steadicam, som Stanley Kubrick tre år senare utnyttjade till perfektion i The Shining.

Kolla in Trailers From Hell-serien på youtube, där passionerat filmfolk från förr och nu diskuterar trailers för deras flera av deras favoritfilmer. Här diskuterar ADHD-filmskaparen Edgar Wright (Shaun of the Dead, Scott Pilgrim vs The World) om just den amerikanska och internationella trailern för Suspiria!