The Editor (2014)

Genre: Pastisch, Komedi, Mysterium, Skräck, Giallo, Parodi
Produktionsland: Kanada
Manus: Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Adam Brooks
Regi: Matthew Kennedy, Adam Brooks
Längd: 95 min
Budget: Cirka 130 000 dollar (CAN)
Skådespelare: Paz de la Huerta, Adam Brooks, Matthew Kennedy, Conor Sweeney, Udo Kier, Laurence R Harvey, Jerry Wasserman, Samantha Hill, Kevin Anderson, Brett Donahue, Dan Bern, Sheila Campbell, Brent Neale, Jasmine Mae

Filmklipparen Rey Ciso har förlorat fyra fingrar på högerhanden. Utrustad med en träprotes har han nu nedgraderats till en nobody i 70-talets italienska filmindustri. När skådespelare, från filmen han arbetar med, mördas brutalt är Rey huvudmisstänkt och han måste nu kämpa för att rentvå sitt namn.

Några kanadensiska, indiefilmande entusiaster (ett filmkollektiv som går under namnet Astron-6) har gjort en pastisch/parodi – tillika hyllning, av främst 70-talets italienska giallos och annat med euroskräckrötter. Sergio Martinos, Lucio Fulcis, Dario Argentos filmer och framför allt alla dess mer ofrivilligt komiska element.

Dom har verkligen gjort sin nördläxa och överfört det i hantverket. Så pass att det både är absurt fånigt på ett hysteriskt sätt vilket med rätt humör lätt omvandlas till den bästa formen av humor. Deras sinne för detaljer är inte riktigt på Edgar Wrights nivå (Shaun of the Dead), men inte långt ifrån. Som en blandning av Den Nakna Pistolen (1988) och Evil Ed (1995) ungefär. Det ska sägas att det är betydligt mer pastisch än parodi på denna, så du inte förväntar dig skämtintensiteten av en Scary Movie-film eller ren parodi.

Komplett med riktigt b-charmig efterdubbning och oförargliga inslag av nakna kroppar så fort minsta möjlighet ges och huvudkaraktären Rey Ciso har snott Donald Sutherlands stil rakt av från venedigmysteriet Don’t Look Now (1973 – läs min recension). The Beyond / …E tu Vivrai nel Terrore! L’aldilà (1981) och Inferno (1980) är andra filmer som spoofas träffsäkert.

Ju mer filmen utvecklas, ju mer ambitiös känns den på gott och ont. Humor övergår till hysteria och slutligen ett pussel i ett pussel och en dröm inuti en dröm. Underhållande och lekfullt skådespeleri, med en cameo av kultveteranen Udo Kier och synthtrippig musik av starke retrosynthartisten Carpenter Brut. Utöver det dyker Paz de la Huerta (från Enter the Void) upp i en… väldigt… annorlunda roll.

Trots det är jag inte riktigt lika tillfredsställd andra gången jag ser den gentemot den totala överraskningen filmen blev för mig i den risiga, trånga bakgatehakbiografen Reflexen på Stockholm Filmfestival 2014. Då förväntade jag mig faktiskt en seriös film i stil med giallohomaget Amer (2009), men det blev som att vandra in på en sunksalong på 42th Street i New York på 70-talet och få sig en rejäl dos b-underhållning. Och en liten, öppen publik som är med på noterna gör alltid sitt till!

Men jag rekommenderar den varmt om du vill se något märkligt komiskt. Särskilt om du är bekant med giallos och kan följa med i referenserna. En present till dom initierade och en av dom mest roliga och flippigaste filmerna året 2014. Det går inte annat än att gilla spårat lågbudgetskapande och jag rekommenderar att köpa den för att stötta personerna som ligger bakom allt.

3 – Manus
3 – Skådespelare
3 – Atmosfär
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
————
21/30 – Totalt

Suspiria (1977)

Genre: Skräck, Surrealism, Mysterium
Produktionsland: Italien
Manus: Dario Argento, Daria Nicolodi
Regi: Dario Argento
Längd: 98 min
Skådespelare: Jessica Harper, Joan Bennett, Stefania Casini, Alida Valli, Flavio Bucci, Barbara Magnolfi, Susanna Javicoli, Eva Axén, Udo Kier, Miguel Bosé, Rudolf Schündler, Margherita Horowitz, Jacopo Mariani

En amerikansk student anländer till Europa för att påbörja en balettutbildning. Allt eftersom tiden går och nätterna sätter sin prägel på henne inser hon att hennes skola är platsen för något betydligt mer ondskefullt och overkligt än vad som borde vara möjligt.

Mardrömmar framkallar syner och skeenden som blir till intensiva, olustiga upplevelser du inte vill kännas vid. För det vi drömmer är i sin renaste, mest nakna form endast en känsla som vi undermedvetet färglägger och regisserar för att bearbeta den där känslan på ett mer förståeligt sätt. Känslan i sig är alltid brutalt obehaglig, men vår ”färgläggning” är alltid skevt absurd och när vi efterhand återberättar händelseförloppet för en närstående inser vi ofta hur urbota fånig den är som konkret berättelse utan den där känslan som drev vår konstruktion. Den där känslan – atmosfären som lyfte upplevelsen av drömmens händelser är alltid kritisk för hur drömmen mottas, men känslan är givetvis för abstrakt för att beskriva.

Det är enligt mig någonting som indirekt även förkarar den speciella upplevelsen som Dario Argentos guldkorn Suspiria bjuder på. Suspiria är ren känsla, stämning, atmosfär, ja kalla det vad du vill. Den ÄR som en suggestiv mardröm som direkt attackerar det undermedvetna istället för att bjuda på konkreta skräckkvaliteter.

Och Suspiria håller verkligen inte tillbaka när den attackerar. Argento (Ljudet från Kristallfågeln, Tenebre, Profondo Rosso) går emot dom flesta rysare på så vis att istället för att lägga grundläget i form av avvaktande, avskalad tystnad som för att invänta nästa ”jump scare” och hålla publiken på tårna, så lägger han grunden genom skränande, dånande experimentmusik från kultbandet Goblin (där Argento själv medverkade).

Löst strängade gitarrer som skramlar fram anti-melodier och ett allmänt obekvämt men effektivt oväsen. Musiken spelades in före filmen så att Argento kunde spela den utan bromsar under själva inspelningen för att inge önskad rytm och stämning – precis som landsmannen Sergio Leone och hans ständige kompositör Ennio Morricone gjorde i deras spaghettiwesternfilmer.

Handlingen är mysig och karaktärerna är okomplicerade och väldigt klassiska. Skådespeleriet är också det precis som i en spaghettiwestern. Det sägs inte så mycket och när det väl händer är det mestadels totalt överspel. Karaktärerna drivs av ett enda läge och det märks allra tydligast på balettakademins minst sagt barska lärarinna, i sann hitlerjügenddiciplin.

I ursprungsmanuset ville Dario Argento att alla eleverna på skolan skulle vara 12 år som äldst, men detta skulle hindrat filmen att bli godkänd med tanke på det våldamma innehållet. Argento höjde åldern till högst 20 år istället, men skrev inte om karaktärernas repliker vilket är förklaringen till deras naiva dialog och beteenden. Dessutom lät han placera dörrhandtagen i huvudhöjd så att karaktärerna var tvungna att sträcka på sig för att kunna öppna filmens dörrar, precis som små barn.

Det säger en del om den alternativa riktningen Argento tar sina karaktärer utan att göra det invecklat. Precis som en riktigt stark spaghettiwestern drivs filmen istället av det visuella tillsammans med symfonin av ljud och oljud. Suspirias scenografi lär vara den mest brutala orgie av färger och mönster jag någonsin bevittnat på film. Bilden tar över så mycket att karaktärerna är högst sekundära.

Istället blir huvudaktören – den vackra Jessica Harper (som axlade huvudrollen i Brian De Palmas skräckmusikal Phantom of the Paradise tre år tidigare), mer av ett ansiktslöst föremål som får leda vägen genom den visuellt briljanta resan längre och längre in i den drömska spiralen där jag istället för att hoppa till av läskiga skuggor och plötsliga falluckor blir helt hypnotiserad av skolans tapeter, korridorer och kvävande ljuskällor i rött, grönt, gult och blått.

Det finns ingenting subtilt i det bakomliggande i Suspiria utan här är förgrunden det mest subtila och bakgrunden får agera huvudroll. Alla dessa tapeter och rum lyckas verkligen träffa g-punkterna under min hud på precis samma sätt som mina drömmar och mardrömmar är oöverträffade mästare på. För mig, som avgudar filmers atmosfär, är det förmodligen det finaste en film kan åstadkomma. Argento frossar i sådan surrealism som Kenneth Anger påbörjade och David Lynch tagit vidare till nästa nivå. Filmens visuella karta är så fängslande att allt det andra, som handling, skådespeleri och dramaturgi är oväsentligt – varje filmruta skulle kunna bli en oemotståndlig tavla och allt det där…

För det är så, att det finns knappt någon skräckfilm som är så briljant och överlägsen på en punkt i sin filmskapelse – om det så är skådespeleri, historia, ljud, eller musik, så pass att den överglänser det jag faktiskt ser med mina två ögon i Suspiria. När filmen är slut är det som att ha drömt en dröm, där det konkreta händelseförloppet är banalt men känslan den ingav är obeskrivligt drabbande.

Argento har lyckats med konsten att dramatisera reaktionen av LSD – en inre, omvälvande upplevelse som överträffar all logik. Och genom det skapat känslan drömmar framkallar.  Det – hur omedveten han än är om det, är beviset på någon slags genialitet.

Trivia:

• Filmens färgschema var inspirerad av Disneys Snövit och de sju dvärgarna (1937), som Argento lät filmens fotograf Luciano Tovoli studera.
• Filmen var redan under inspelning uppenbart tänkt att dubbas helt i efterhand, men det var inte konstigt att amerikanska skådespelerskan Jessica Harper fann det märkligt att agera ut sina repliker samtidigt som byggare hamrade kulisser på en inspelningsplats längre bort.
•  Suspiria är den första italienska filmen som utnyttjade det nya kameraverktyget steadicam, som Stanley Kubrick tre år senare utnyttjade till perfektion i The Shining.

Kolla in Trailers From Hell-serien på youtube, där passionerat filmfolk från förr och nu diskuterar trailers för deras flera av deras favoritfilmer. Här diskuterar ADHD-filmskaparen Edgar Wright (Shaun of the Dead, Scott Pilgrim vs The World) om just den amerikanska och internationella trailern för Suspiria!

Halloween (2007)

Genre: Skräck, Slasher, Psykologisk rysare
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 121 min (unrated)
Skådespelare: Malcolm McDowell, Danny Trejo, William Forsythe, Brad Dourif, Udo Kier, Richard Lynch, Danielle Harris, Dee Wallace, Tyler Mane, Clint Howard, Scout Taylor-Compton, Daeg Faerch, Kristina Klebe, Hanna Hall, Sheri Moon Zombie, Leslie Easterbrook

Efter mycket om och men bestämdes det att föregångaren Halloween: Resurrection var sista kapitlet i originalserien och att Halloween-sagan skulle startas om från början med en remake av originalet från 1978. Metal-musikern Rob Zombie fick jobbet som både författare och regissör till denna remake, som hade premiär nästan trettio år efter originalfilmen till blandade uppfattningar.

Michael Myers är en tioårig pojke med problem. Han blir illa behandlad både i skolan av äldre mobbare och i hemmet av sin försupne styvfader. I hemlighet dödar Michael råttor och andra små djur. Till slut får Michael nog, och under samma dag (allhelgonaafton) mördar han en skolkamrat, sin storasyster och hennes pojkvän, och sin styvfader. Michael placeras under Doctor Samuel Loomis vård på mentalsjukhuset Smith’s Grove Warren County Sanitarium, där han under årens lopp blir alltmer inåtvänd och distanserad från verkligheten. Efter sjutton år rymmer Michael och återvänder till sin hemstad Haddonfield för att fortsätta sitt korståg av mord och terror.

Till att börja med vill jag ge den här filmen en eloge för att den iallafall försöker sig på något nytt. Det är tydligt att Rob Zombie lade ned mycket jobb och kreativitet på filmen, och det faktum att det
faktiskt har en vision bakom sig är mer än vad man kan säga om de flesta remakes (både i skräckgenren och överhuvudtaget). I jämförelse med en billig kopia som Psycho (1998) eller en fullständig skändning som A Nightmare on Elm Street (2010) är Halloween (2007) definitivt att föredra i min åsikt. Problemet är dock att visionen i fråga inte fungerar särskilt bra enligt mitt tycke. Rob Zombie gör två grundläggande fel som gör Michael Myers betydligt mindre läskig och effektiv: För det första gör han Michael till filmens huvudroll, en sorts anti-hjälte som vi som tittare ska sympatisera med och heja på, och för det andra låter han Michael spelas av den före detta fribrottaren Tyler Mane, som är över två meter lång.

Som jag nämnde i min recension av den ursprungliga Halloweenfilmen så var regissören John Carpenters tankesätt ”Less is more” (mindre är mer). Rob Zombies tankesätt tycks ha varit den raka motsatsen ”More is more” och jag tycker inte att det passar i en Halloweenfilm. Jag tycker visserligen att filmens ultravåldsamma och blodiga mordscener är något som är bra, eftersom det är skrämmande på sitt sätt samtidigt som det särskiljer denna remake från originalfilmen. Det grova språket i filmen är däremot ett stort problem.

Missförstå mig inte, jag älskar filmer med grovt språk, som till exempel Kevin Smiths filmer, men det måste skötas på rätt sätt. I denna film är vartannat ord som kommer ur åttio procents av karaktärernas munnar ”fuck” eller ”shit”, och jag undrar om folk utanför Rob Zombies hjärna verkligen pratar på det sättet. Det känns orealistiskt på ett dumt sätt och gör filmen svår för mig att ta på allvar.

Skådespeleriet är överlag helt okej, men alla återanvända roller från originalet bleknar i jämförelse med sina företrädare. Malcolm McDowell är en väldigt begåvad skådespelare, men hans starka sida är onda och arroganta karaktärer (se A Clockwork Orange, Star Trek: Generations och Superman: The Animated Series) och som snäll och välmenande psykiatriker är han tyvärr inte alls lika övertygande som den avlidne Donald Pleasence. Den enda skådespelaren som faktiskt hade haft en chans att överglänsa den tidigare mannen i rollen är Brad Dourif som Sheriff Leigh Brackett, men han används alldeles för minimalt för att göra ett tillräckligt stort intryck. Rob Zombie är trots sina många brister som författare en ganska skicklig regissör, vilket gör att filmens foto ser mycket bra ut.

Filmen innehåller en ganska störande och i själva verket onödig våldtäktsscen som jag tycker borde ha avvarats, men att döma av hans andra filmer verkar ju Zombie tycka om sådana scener, så jag antar att hans personliga smak och tycke fick väga tyngre än handlingen och filmens bästa. Större delen av filmens handling fokuserar på Michaels barndom och hans tid på mentalsjukhuset (något som originalfilmen inte visade) och själva remake-delen är bara ungefär hälften av filmen. Detta tycker jag är positivt av ovannämnda remake-kritikskäl. Jag vill även tillägga att jag tycker att Rob Zombie är en hycklare eftersom han innan han gjorde filmen sade att han hatar när folk gör remakes på bra filmer.

För att sammanfatta det hela så tycker jag inte om filmen, men jag respekterar den för att den gjorde ett seriöst försök, och försöka duger i detta sammanhang.

Visste ni att:

• Detta var den första Halloweenfilmen som inte producerades av Moustapha Akkad. Han dog 2005 av skador som han fick i ett terroristdåd i Jordanien. Hans son, Malek Akkad, tog över som producent av serien.
• Annie Brackett spelas av Danielle Harris, som spelade Jamie Lloyd i Halloween 4 och Halloween 5.
• Ett av de många koncept som studion hade i åtanke för denna nionde Halloweenfilm var en crossover i stil med Freddy vs. Jason där Michael Myers skulle slåss mot Pinhead från Hellraiser-filmerna. Förslaget röstades ned av fansen på en webbsida.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Vad gäller denna film går Christers och mina åsikter isär en hel del, då jag sedan den kom och än idag rankar remaken näst intill lika högt som originalet, fast av olika anledningar. Ja, du läste rätt. Är det obegripligt för dig så kan du läsa även min recension här, från 2010.