Etikettarkiv: Sheri Moon Zombie

Halloween 2 (2009)

Halloween-banner-2014H2 Halloween 2 posterGenre: Skräck, Slasher, Psykologisk Ultravåldsdramatik
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 119 min (Unrated Director’s Cut)
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck, Mary Birdsong, Octavia Spencer, Jeff Daniel Phillips

Trots att han tidigare hade sagt att han aldrig ville göra en fortsättning på sin remake av Halloween (läs Christers recension här och Jimmys här) kom Rob Zombie tillbaka som både regissör och författare till denna kontroversiella uppföljare.

H2 image15

Tyler Mane, Malcolm McDowell, Scout Taylor Compton, Danielle Harris, Brad Dourif och regissörens hustru Sheri Moon Zombie var alla tillbaka i sina roller från den föregående filmen, vilket (åtminstone för Halloweenfilmerna) är ett rekord i antal återkommande skådespelare för en film. Filmen är inte en remake av Halloween 2 från 1981 (läs recensionen här), utan istället en uppföljare till den första remaken som har en helt ny och egen handling.

Laurie Strode bor numera hos sin vän Annie och hennes far. Hon är fortfarande traumatiserad av Michael Myers blodiga Halloweenfirande och går regelbundet till en psykolog. Doctor Loomis har skrivit en ny bok om Michael Myers och lever ett liv av berömmelse och lyx som han njuter av till fullo. Föga anar någon av dem att Michael, vägledd av sin döda mors vålnad, är på väg tillbaka till Haddonfield för att avsluta det han påbörjat.

H2 Halloween 2

Jag har väldigt blandade känslor om den här filmen. Det finns väldigt många som hatar den och det har jag full förståelse för, sen finns det även många som älskar den och det har jag viss förståelse för. Jag kan börja med att gå igenom vad jag tycker är bra med den: I min recension av Rob Zombies första Halloweenfilm nämnde jag att Zombie är mycket bättre som regissör än som författare, och Halloween 2 (2009) är ett praktexempel på detta. Filmen skulle vara perfekt att ha på en stor tv-skärm med ljudet avstängt och musik spelande som bakgrund på en Halloweenfest, för rent visuellt sett är filmen häpnadsväckande.

En annan sak jag nämnde i min förra recension är att Malcolm McDowells insatser alltid är som starkast när han får spela arrogant, och det är också något som filmen tar vara på. Zombie har fullständigt omskapat Doctor Loomis till en karaktär som jag kallar ”Doctor Douchemis”, och han är skräddarsydd för McDowells skådespel som en girig, överlägsen och framför allt just arrogant man som dock lyckligtvis får lite upprättelse i slutändan.

H2 10

Både Danielle Harris och Brad Dourif får också mycket mer att jobba med den här gången, och Dourif fullkomligt lyser i varenda scen han är med i, särskilt de mer känsloladdade scenerna som han får flera av framemot filmens slut. Weird Al Yankovic är med i filmen som sig själv, och det tycker jag är helt underbart, om än något opåkallat.

De negativa delarna utgörs mest av konstiga kontinuitetsval; om Michael hela tiden har sett sin döda mamma och en vit häst, varför fick vi inte se det i den första filmen? Varför skriker Michael varje gång han knivhugger folk när han aldrig har gjort det förut? Sedan har vi gestaltningen av Laurie Strode. Om omtolkningen av Doctor Loomis var något som fungerade för mig så är omtolkningen av Laurie Strode raka motsatsen. Hon är hela tiden arg på ett irriterande sätt, och denna ilska går oftast ut över Annie, som minst av alla förtjänar den medan Laurie beter sig relativt normalt runt sina nya vänner.

H2 HALLOWEEN II (2009) 1

I ytterligare ett fall av självservice av Rob Zombie har Laurie en stor affisch av Charles Manson uppsatt i sitt sovrum. Varför skulle någon som nätt och jämt har överlevt en attack av en seriemördare helt plötsligt börja idolisera Charles Manson, och varför skulle en rättskaffens polis som Sheriff Brackett ens tillåta en sådan väggdekor i sitt hus? Filmens handling blir dessutom lidande av att Zombie var tvungen att återigen skriva in sin fru i filmen, då denna roll leder till att handlingen blir onödigt flummig och olik sin föregångare. De nykomna skådespelarna gör så intetsägande rollprestationer att det knappt är värt att nämna dem, bortsett från att Lauries pyskolog spelas av Margot Kidder (Lois Lane från de första fyra Supermanfilmerna).

Jag har gått från att hata den här filmen, till att på något konstigt sätt älska den, till att vara väldigt skeptiskt, så det är tydligt att filmen väcker en hel del omväxlande känslor.

H2 Halloween 2 7

Visste du att?

    • Doctor Loomis replik ”Let me make things nice and sparkling clear” är en referens till repliken ”Let’s get things nice and sparkling clear” som uttalades av samme skådespelare (Malcolm McDowell) i A Clockwork Orange.
    • Daeg Faerch som spelade Michael Myers som liten i den första remaken blev utbytt i denna uppföljare för att han hade vuxit för mycket mellan inspelningarna.
    • Rob Zombie erbjöd John Carpenter (som regisserade den ursprungliga Halloweenfilmen) en cameo i filmen, men Carpenter tackade nej.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna för några år sedan och precis som Christer har även jag pendlat kraftigt i min kritik av filmen. Sedan jag skrev recensionen har det dock varit en film jag uppskattar mer och mer som ett av dom mest särpräglade skräckfilmsförsöken och min recension hittar du här.

Annonser

Halloween (2007)

Halloween-banner-2014Halloween 2007 posterGenre: Skräck, Slasher, Psykologisk rysare
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 121 min (unrated)
Skådespelare: Malcolm McDowell, Danny Trejo, William Forsythe, Brad Dourif, Udo Kier, Richard Lynch, Danielle Harris, Dee Wallace, Tyler Mane, Clint Howard, Scout Taylor-Compton, Daeg Faerch, Kristina Klebe, Hanna Hall, Sheri Moon Zombie, Leslie Easterbrook

Efter mycket om och men bestämdes det att föregångaren Halloween: Resurrection var sista kapitlet i originalserien och att Halloween-sagan skulle startas om från början med en remake av originalet från 1978. Metal-musikern Rob Zombie fick jobbet som både författare och regissör till denna remake, som hade premiär nästan trettio år efter originalfilmen till blandade uppfattningar.

Michael Myers är en tioårig pojke med problem. Han blir illa behandlad både i skolan av äldre mobbare och i hemmet av sin försupne styvfader. I hemlighet dödar Michael råttor och andra små djur. Till slut får Michael nog, och under samma dag (allhelgonaafton) mördar han en skolkamrat, sin storasyster och hennes pojkvän, och sin styvfader. Michael placeras under Doctor Samuel Loomis vård på mentalsjukhuset Smith’s Grove Warren County Sanitarium, där han under årens lopp blir alltmer inåtvänd och distanserad från verkligheten. Efter sjutton år rymmer Michael och återvänder till sin hemstad Haddonfield för att fortsätta sitt korståg av mord och terror.

Halloween2007 10

Till att börja med vill jag ge den här filmen en eloge för att den iallafall försöker sig på något nytt. Det är tydligt att Rob Zombie lade ned mycket jobb och kreativitet på filmen, och det faktum att det
faktiskt har en vision bakom sig är mer än vad man kan säga om de flesta remakes (både i skräckgenren och överhuvudtaget). I jämförelse med en billig kopia som Psycho (1998) eller en fullständig skändning som A Nightmare on Elm Street (2010) är Halloween (2007) definitivt att föredra i min åsikt. Problemet är dock att visionen i fråga inte fungerar särskilt bra enligt mitt tycke. Rob Zombie gör två grundläggande fel som gör Michael Myers betydligt mindre läskig och effektiv: För det första gör han Michael till filmens huvudroll, en sorts anti-hjälte som vi som tittare ska sympatisera med och heja på, och för det andra låter han Michael spelas av den före detta fribrottaren Tyler Mane, som är över två meter lång.

Halloween2007 13

Som jag nämnde i min recension av den ursprungliga Halloweenfilmen så var regissören John Carpenters tankesätt ”Less is more” (mindre är mer). Rob Zombies tankesätt tycks ha varit den raka motsatsen ”More is more” och jag tycker inte att det passar i en Halloweenfilm. Jag tycker visserligen att filmens ultravåldsamma och blodiga mordscener är något som är bra, eftersom det är skrämmande på sitt sätt samtidigt som det särskiljer denna remake från originalfilmen. Det grova språket i filmen är däremot ett stort problem.

Missförstå mig inte, jag älskar filmer med grovt språk, som till exempel Kevin Smiths filmer, men det måste skötas på rätt sätt. I denna film är vartannat ord som kommer ur åttio procents av karaktärernas munnar ”fuck” eller ”shit”, och jag undrar om folk utanför Rob Zombies hjärna verkligen pratar på det sättet. Det känns orealistiskt på ett dumt sätt och gör filmen svår för mig att ta på allvar.

Halloween2007 14

Skådespeleriet är överlag helt okej, men alla återanvända roller från originalet bleknar i jämförelse med sina företrädare. Malcolm McDowell är en väldigt begåvad skådespelare, men hans starka sida är onda och arroganta karaktärer (se A Clockwork Orange, Star Trek: Generations och Superman: The Animated Series) och som snäll och välmenande psykiatriker är han tyvärr inte alls lika övertygande som den avlidne Donald Pleasence. Den enda skådespelaren som faktiskt hade haft en chans att överglänsa den tidigare mannen i rollen är Brad Dourif som Sheriff Leigh Brackett, men han används alldeles för minimalt för att göra ett tillräckligt stort intryck. Rob Zombie är trots sina många brister som författare en ganska skicklig regissör, vilket gör att filmens foto ser mycket bra ut.

Halloween2007 6

Filmen innehåller en ganska störande och i själva verket onödig våldtäktsscen som jag tycker borde ha avvarats, men att döma av hans andra filmer verkar ju Zombie tycka om sådana scener, så jag antar att hans personliga smak och tycke fick väga tyngre än handlingen och filmens bästa. Större delen av filmens handling fokuserar på Michaels barndom och hans tid på mentalsjukhuset (något som originalfilmen inte visade) och själva remake-delen är bara ungefär hälften av filmen. Detta tycker jag är positivt av ovannämnda remake-kritikskäl. Jag vill även tillägga att jag tycker att Rob Zombie är en hycklare eftersom han innan han gjorde filmen sade att han hatar när folk gör remakes på bra filmer.

För att sammanfatta det hela så tycker jag inte om filmen, men jag respekterar den för att den gjorde ett seriöst försök, och försöka duger i detta sammanhang.

Halloween2007 17

Visste ni att:

    • Detta var den första Halloweenfilmen som inte producerades av Moustapha Akkad. Han dog 2005 av skador som han fick i ett terroristdåd i Jordanien. Hans son, Malek Akkad, tog över som producent av serien.
    • Annie Brackett spelas av Danielle Harris, som spelade Jamie Lloyd i Halloween 4 och Halloween 5.
    • Ett av de många koncept som studion hade i åtanke för denna nionde Halloweenfilm var en crossover i stil med Freddy vs. Jason där Michael Myers skulle slåss mot Pinhead från Hellraiser-filmerna. Förslaget röstades ned av fansen på en webbsida.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Vad gäller denna film går Christers och mina åsikter isär en hel del, då jag sedan den kom och än idag rankar remaken näst intill lika högt som originalet, fast av olika anledningar. Ja, du läste rätt. Är det obegripligt för dig så kan du läsa även min recension här, från 2010.

I Backspegeln #7: Cineasten som föddes i perversionens stjärntecken

I-Backspegeln

Om perversion är en kvalitet är jag definitivt en outnyttjad talang. Det finns få saker jag lockas av så mycket och blir så genuint glad utav som perversa inslag i film.

Fick jag identifiera mig med en (vanskapt) handfull regissörer skulle det vara David Lynch, Quentin Tarantino, Brian De Palma, Gaspar Noé, Gregg Araki, Harmony Korine och Stanley Kubrick. Den gemensamma nämnaren? Alla har alltid gillat att behandla perversionens magi på film genom deras karriärer!!

Skulle jag säga en författare skulle det bli Edgar Allan Poe och den bläcksvarta perversionen lyser även där. Med musik likaså, då favoritbandet Nick Cave & The Bad Seeds drivs av sagolikt vacker perversion. Ingenting är ett större kreativt bränsle som hjärnans alla perversioner! Glöm saker som spel eller kärlek.

I denna försenade backspegel (det är fortfarande meningen att den ska dyka upp på söndagar) kommer jag rabbla lite om tre trailers och filmer som definitivt kittlar mina perversa nerver på olika sätt. Folkmusik är väl den felande länken möjligtvis, men min förkärlek för Bob Dylans person kan nästan räknas som en perversion…

Spring Breakers (2012, Harmony Korine)

spring-breakers-posterDen visionäre independent-kungen Harmony Korine (Gummo, Julien Donkey-Boy, Trash Humpers) är tillbaka med sin mest publikvänliga film hittills, tillsammans med några av tween-publikens gudinnor – Vanessa Hudgens (High School Musical) och Selena Gomez (något annat Disney Channel-fluff).

Faktumet att den största publiken till den här filmen kommer var typ naiva tonårsflickor är så fruktansvärt underhållande.

Några tonårsfjortisar tar lagen i egna händer för att fira årets ”Spring break” på det mest maxade vis, men allt spårar ur ännu mer när de kommer i kontakt med den pårökte knarkwigga-profilen Alien (spelad av en lika pårökt James Franco!).

Filmen är en barnförbjuden häxblandning av Natural Born Killers, avant garde-nörden Nicolas Winding Refns filmer (Fear X, Bronson, Drive), provokatören Gaspar Noés fantastiska filmer (I Stand Alone, Irreversible, Enter The Void) och givetvis Harmony Korines kompromisslösa samhällskildrande öga.

Efter att ha betat av The Dark Knight Rises, Call Girl och Django Unchained är det bara den här filmen kvar under det närmaste halvåret som jag längtar till med en nästan okontrollerad entusiasm! Det är amerikansk samhällssatir vs. Disney (channel) on drugs med Cliff Martinez (The Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) och dubstep-stjärnan Skrillex som soundtrack-DJ’s!

Efter Peace & Love i somras blir jag härligt snurrig bara vid tanken på Skrillex i kombination med den här glettiga provokationsbomben…

Inside Llewyn Davis (2013, Joel Coen, Ethan Coen)

Inside-Llewyn-Davis-Invite-PosterBröderna Coen (Blood Simple, Fargo, no Country for Old Men) är äntligen tillbaka! Lite gråare, lite vardagligare.

Inside Llewyn Davis är deras ”New York folk music-scene in the 60’s”-skildring, med ganska ofrånkomliga blinkningar åt Bob Dylans tidiga harvande innan han signades och fick sitt genombrott.

Oscar Isaac (Drive, W.E, Sucker Punch) spelar folkmusikern Llewyn Davis och extra trevligt är att se underbara Drive-parhästen Carey Mulligan (An Education, Shame, The Great Gatsby) som hans gamla kärlek.

Att privatlivets mer jobbigare sidor verkar få större betydelse för handlingen än någon banal flörtsaga gör mig extra intresserad, tillsammans med den fascinerande miljön och tidsperioden som väl knappast kan överträffas i den moderna musikhistorien.

Enda frågetecknet är väl dels det udda Coen-valet av Justin Timberlake i en av huvudrollerna, samt ifall det sparsmakade dramat kan eka av saknad efter Coen-brödernas mer galna grepp.

Jag har dock alltid gillat Coen som mest när de håller sig mer kravlöst ”lagom” faktiskt. Känns som en potentiell öppningsfilm för Cannes-festivalen senare i vår.

The Lords of Salem (2012, Rob Zombie)

LordsOfSalem posterRob Zombie (The House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects, Halloween) är en av mina personliga favoritregissörer då han alltid bjuder på någonting extra, oavsett hur bra filmen är.

Han är en av extremt få regissörer som fortfarande vill leverera någonting av den kalibern i den så trött strukturerade och uträknade skräckfilmsgenren och nu kommer han med sin första egenskrivna film sedan psycho-kalaset The Devil’s Rejects!

Lords of Salem handlar kortfattat om hur en 300 år gammal kult av häxor börjar uppenbara sig i den lilla staden Salem, Massachusetts.

Den första trailern (det finns även en ytterligare, mer mainstream variant) får mig inte helt oväntat att tänka på Pier Paolo Pasolinis Saló, eller Sodoms 120 dagar (1975) och surrealistkreatören Alejandro Jodorowskys filmer (El Topo, The Holy Mountain).

Nu är jag säker på att Rob Zombie inte går så pass långt vad gäller visuellt flum, men det som skymtas visar att han tagit ett kliv längre åt det hållet än tidigare.

Dessutom har den dokumentära handkameran bytts ut mot mer statiskt, old-school-skräckfoto och han har själv uttalat sig om att vilja berätta med ett långsammare tempo än den hardcore-white-trash-ADHD-hädelse-stil han tidigare terroriserat sin publik med (till min stora njutning).

Jag ser väldigt mycket fram emot den här då minsta tecken på fräschör i rysargenren bör tas emot med öppen famn.

We’ve been waiting … we’ve always been waiting.