Etikettarkiv: Edgar Allan Poe

Une Histoire d’Eau / A Story of Water (1961)

Artsy-Fartsy-headerUne_Histoire_D'Eau_poster

Genre: Drama, Kortfilm, New Wave, Franska Nya Vågen
Produktionsland: Frankrike
Manus: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Regi: Jean-Luc Godard, François Truffaut
Längd: 12 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Caroline Dim, Jean-Claude Brialy, Jean-Luc Godard (röst)

En ung kvinna från landsbygden försöker ta sig till jobbet i Paris under en översvämning, orsakad av den smultna snön från Alperna. Hon får lift i en Ford Taunus av en man i samma ålder som retas med henne. Under resan kommer dom närmare varandra och Eiffeltornet.

com1rx8.8424

”En historia om vatten” (fritt översatt) är skriven och regisserad av franska nya vågens innovativa duo Jean-Luc Godard och François Truffaut. Truffaut gav sin förkärlek trogen utrymme åt den romantiska berättelsen i manuset, men Godard konstruerade filmen väldigt frispelat och icketraditionellt i klipprummet, varpå det blev mer ”Godard” än ”Truffaut” över dess stil. Av Godard har jag tidigare recenserat den för mig omvälvande  Week End (1967).

Kortfilmen är på franska och jag förstod nästan ingenting eftersom det var tyska undertexter, men dom dokumentärt strukturerade bilderna och hur dom växelklipptes till bilder från flyghöjd gillade jag, förstärkt av dramatisk musik.

histoire_eau_6(1)

Jag hade inte läst handlingen så noga, men jag förstod det mesta genom bilderna. Inga hörbara repliker sägs av mannen och kvinnan (denna Caroline Dim är väldigt lik Sherilyn Fenn från Twin Peaks för övrigt). Istället pratar en kvinnlig berättare – huvudkaraktären gissar jag, genom hela filmen i formen av någon slags inre monolog. Eller övre monolog, snarare. Hon talar inte från huvudet i scenerna, utan direkt till mig som publik. Som en speaker i en naturfilm kan man säga. Ett grepp intressant att använda i fiktion, som tillför en slags absurd humor.

tumblr_o1mnes0XTO1qmemvwo1_r1_1280

Hon nämner Raymond Chandler – deckarförfattaren, och någon Brown. Arthur Brown – den psykedeliska 60-talsmusikern från The Crazy World of Arthur Brown…? Nej, han var inte etablerad då. Allan Brown kanske det var. Eller Albert Brown. Ja, Albert var det nog.

Jag älskar slutdraget, att låta berättarrösten som malt på konstant genom hela kortfilmen också presentera eftertexterna enbart i muntlig form. Underbar distans. Men jag undrar ändå vad hon sade innan.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
4 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
2 – Action
5 – Prat

001

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
4 – Dialog
3 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

SYD-Betyg-06


Edgar_Allan_Poe_2_retouched_and_transparent_bgFotnot: Den andra populärkulturella referensen hon nämnde var ingen Brown, men däremot en Arthur, närmare bestämt Arthur Gordon Pym. Hon jämför sin sorti från hemmet med den i novellen The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (1838). I denna roman – den enda som legendariske författaren Edgar Allan Poe fullföljde, beger sig Arthur ut på ett stormigt hav tillsammans med vännen Augustus, vilket blir början på ett osannolikt äventyr.

Trots att Poe var missnöjd med sin roman och kallade den ”fånig”, influerade den bland annat Jules Verne och har kallats för en av dom mest välskrivna böckerna på engelska någonsin. Även om jag älskar Edgar Allan Poe har jag inte läst den. All denna information kommer från Wikipedia.

Annonser

Halloweenlistan 2013

Halloween-banner

Så var det dags igen. För fjärde året i rad kommer jag fira in hösttraditionen Halloween på min blogg genom att dela med mig av skräckfilmsrecensioner och annat skräckrelaterat material som jag själv föredrar att insupa under årets mest underbara – och samtidigt mest mörka, period.

Jag kommer även försöka återuppta min Nick Cave and The Bad Seeds-special som somnade in efter förra hösten, då denna grupp – utöver att vara mitt favoritband, också är idealisk under den ruggiga hösten. Läs det jag tidigare skrivit om dem här.

Som vanligt delar jag med mig av min egen lista över de filmer jag kommer försöka se under oktober månad och lite därtill. Alla kommer inte hinna med att ses, ännu färre kommer hinnas med att bli recenserade, men jag kommer göra så gott jag kan för att göra så gott man kan, eller vad man ska säga.

I övrigt kommer jag själv att njuta av löven, dom nakna träden, vinden och den kalla, gråa känslan som öppnar upp för vemod, svårmod, rädsla, skräck, galenskap… allt som talar om för oss att vi är levande, ungefär. Det bästa vi kan göra är att bemöta detta med fanan högt och med ett nyfiket fokus i blicken, vilket väl är min ursäkt för denna skräckfascination.

masque-du-demon-1960-15-g

Jag kommer lyssna på spökberättelser och halloween-tematisk musik, pynta min hemmiljö med ljus och lysande pumpor och givetvis damma av min Edgar Allan Poe-bibel för att verkligen svepa in mig bland svarta katter, symboliska korpar och omslutande kyrkogårdar.

En sak till… Jag kommer fokusera lite extra på den italienske filmskaparen och skräckfilmsvisionären Mario Bava under denna period, vilket kommer göra att hans filmer kommer få extra hög prioritering i recensionsstegen.

Få filmskapare har präglat det vi kallar för skräck såsom Bava om man så talar om gothisk skräck, surrealistiskt obehag, mordiska kriminalrysare eller renodlade slashers. Därför förtjänar han uppmärksamhet och uppskattning, vilket jag hoppas kunna ge i någon mån.

Trevlig höst, trevligt mörker och en glad halloween!

Rött = har sett i år

  1. Bride of Frankenstein (1935)
  2. Mario Bava-special: Black Sunday (1960)
  3. The Haunting (1963)
  4. Mario Bava-special: Black Sabbath (1963)
  5. Mario Bava-special: Kill, Baby… Kill! (1966)
  6. Spider Baby (1968)
  7. The Abominable Dr. Phibes (1971)
  8. Mario Bava-special: Bay of Blood (1971)
  9. Children Shouldn’t Play With Dead Things (1973)
  10. Mario Bava-special: Schock (1977)
  11. I Spit On Your Grave (1978)
  12. Cannibal Holocaust (1980)
  13. The Burning (1981)
  14. Basket Case (1982)
  15. Re-animator (1985)
  16. Trick or treat (1986)
  17. Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)
  18. The Exorcist III: Legion (1990)
  19. Hocus Pocus (1993)
  20. Masters of Horror: H.P. Lovecrafts Dreams in the Witch-House (2005)
  21. Creepshow 3 (2006)
  22. Hatchet II (2010)
  23. Let Me In (2010)
  24. V/H/S (2012)
  25. Sinister (2012)
  26. The Lords of Salem (2012)
  27. Evil Dead (2013)
  28. V/H/S/2 (2013)
  29. The Conjuring (2013)
  30. Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th (2013)

I Backspegeln #7: Cineasten som föddes i perversionens stjärntecken

I-Backspegeln

Om perversion är en kvalitet är jag definitivt en outnyttjad talang. Det finns få saker jag lockas av så mycket och blir så genuint glad utav som perversa inslag i film.

Fick jag identifiera mig med en (vanskapt) handfull regissörer skulle det vara David Lynch, Quentin Tarantino, Brian De Palma, Gaspar Noé, Gregg Araki, Harmony Korine och Stanley Kubrick. Den gemensamma nämnaren? Alla har alltid gillat att behandla perversionens magi på film genom deras karriärer!!

Skulle jag säga en författare skulle det bli Edgar Allan Poe och den bläcksvarta perversionen lyser även där. Med musik likaså, då favoritbandet Nick Cave & The Bad Seeds drivs av sagolikt vacker perversion. Ingenting är ett större kreativt bränsle som hjärnans alla perversioner! Glöm saker som spel eller kärlek.

I denna försenade backspegel (det är fortfarande meningen att den ska dyka upp på söndagar) kommer jag rabbla lite om tre trailers och filmer som definitivt kittlar mina perversa nerver på olika sätt. Folkmusik är väl den felande länken möjligtvis, men min förkärlek för Bob Dylans person kan nästan räknas som en perversion…

Spring Breakers (2012, Harmony Korine)

spring-breakers-posterDen visionäre independent-kungen Harmony Korine (Gummo, Julien Donkey-Boy, Trash Humpers) är tillbaka med sin mest publikvänliga film hittills, tillsammans med några av tween-publikens gudinnor – Vanessa Hudgens (High School Musical) och Selena Gomez (något annat Disney Channel-fluff).

Faktumet att den största publiken till den här filmen kommer var typ naiva tonårsflickor är så fruktansvärt underhållande.

Några tonårsfjortisar tar lagen i egna händer för att fira årets ”Spring break” på det mest maxade vis, men allt spårar ur ännu mer när de kommer i kontakt med den pårökte knarkwigga-profilen Alien (spelad av en lika pårökt James Franco!).

Filmen är en barnförbjuden häxblandning av Natural Born Killers, avant garde-nörden Nicolas Winding Refns filmer (Fear X, Bronson, Drive), provokatören Gaspar Noés fantastiska filmer (I Stand Alone, Irreversible, Enter The Void) och givetvis Harmony Korines kompromisslösa samhällskildrande öga.

Efter att ha betat av The Dark Knight Rises, Call Girl och Django Unchained är det bara den här filmen kvar under det närmaste halvåret som jag längtar till med en nästan okontrollerad entusiasm! Det är amerikansk samhällssatir vs. Disney (channel) on drugs med Cliff Martinez (The Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) och dubstep-stjärnan Skrillex som soundtrack-DJ’s!

Efter Peace & Love i somras blir jag härligt snurrig bara vid tanken på Skrillex i kombination med den här glettiga provokationsbomben…

Inside Llewyn Davis (2013, Joel Coen, Ethan Coen)

Inside-Llewyn-Davis-Invite-PosterBröderna Coen (Blood Simple, Fargo, no Country for Old Men) är äntligen tillbaka! Lite gråare, lite vardagligare.

Inside Llewyn Davis är deras ”New York folk music-scene in the 60’s”-skildring, med ganska ofrånkomliga blinkningar åt Bob Dylans tidiga harvande innan han signades och fick sitt genombrott.

Oscar Isaac (Drive, W.E, Sucker Punch) spelar folkmusikern Llewyn Davis och extra trevligt är att se underbara Drive-parhästen Carey Mulligan (An Education, Shame, The Great Gatsby) som hans gamla kärlek.

Att privatlivets mer jobbigare sidor verkar få större betydelse för handlingen än någon banal flörtsaga gör mig extra intresserad, tillsammans med den fascinerande miljön och tidsperioden som väl knappast kan överträffas i den moderna musikhistorien.

Enda frågetecknet är väl dels det udda Coen-valet av Justin Timberlake i en av huvudrollerna, samt ifall det sparsmakade dramat kan eka av saknad efter Coen-brödernas mer galna grepp.

Jag har dock alltid gillat Coen som mest när de håller sig mer kravlöst ”lagom” faktiskt. Känns som en potentiell öppningsfilm för Cannes-festivalen senare i vår.

The Lords of Salem (2012, Rob Zombie)

LordsOfSalem posterRob Zombie (The House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects, Halloween) är en av mina personliga favoritregissörer då han alltid bjuder på någonting extra, oavsett hur bra filmen är.

Han är en av extremt få regissörer som fortfarande vill leverera någonting av den kalibern i den så trött strukturerade och uträknade skräckfilmsgenren och nu kommer han med sin första egenskrivna film sedan psycho-kalaset The Devil’s Rejects!

Lords of Salem handlar kortfattat om hur en 300 år gammal kult av häxor börjar uppenbara sig i den lilla staden Salem, Massachusetts.

Den första trailern (det finns även en ytterligare, mer mainstream variant) får mig inte helt oväntat att tänka på Pier Paolo Pasolinis Saló, eller Sodoms 120 dagar (1975) och surrealistkreatören Alejandro Jodorowskys filmer (El Topo, The Holy Mountain).

Nu är jag säker på att Rob Zombie inte går så pass långt vad gäller visuellt flum, men det som skymtas visar att han tagit ett kliv längre åt det hållet än tidigare.

Dessutom har den dokumentära handkameran bytts ut mot mer statiskt, old-school-skräckfoto och han har själv uttalat sig om att vilja berätta med ett långsammare tempo än den hardcore-white-trash-ADHD-hädelse-stil han tidigare terroriserat sin publik med (till min stora njutning).

Jag ser väldigt mycket fram emot den här då minsta tecken på fräschör i rysargenren bör tas emot med öppen famn.

We’ve been waiting … we’ve always been waiting.

Nick Cave and The Bad Seeds 1984-1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Det australienska bandet Nick Cave and The Bad Seeds är ett av mina allra största favoritband. Deras dunkla, mörka sound och Nick Caves oefterhärmeliga förmåga att trollbinda med sin närvaro, hypnotiska basröst och helvetiska texter är något som sammanfaller perfekt med det som min filmsmak oftast lever bäst på stämningsmässigt.

Lite grann därför får de för mig också en stark koppling till den tid vi nu är mitt i – närmare bestämt den ruggiga men samtidigt vackra årstiden som kallas Hösten. För mig är hösten dessutom lika med halloween-perioden, så då passar det för mig bra att låta Nick Cave och hans Bad Seeds få en plats i detta års halloween-tema, lite så där på ett musikaliskt, svartnat bananskal.

Den här musikinriktade – men väldigt filmbejakande bloggserien kommer under åtta inlägg ta fram de låtar jag allra varmast rekommenderar från deras musikkatalog.

Är det något som beskriver deras musik är det just ordet ”filmiskt”, då de tillför en ljudbild så rik på emotionella effekter att den lätt går att anknyta till filmmusik, men framför allt är det Nick Cave och co:s förmåga att bygga upp en dramatik – berättelsemässigt och känslomässigt, så pass intensivt att den tar ett grepp om lyssnaren och man får liksom välja ifall man antingen ska ignorera musiken helt, eller låta sig fängslas totalt.

Nick Cave är en blandning av Elvis Presley, Alice Cooper, Johnny Cash och Lou Reed rent artistiskt, med en rejäl dos Edgar Allan Poe– och H.P. Lovecraft-svärta. Han bygger upp en hypnotisk närvaro, men likt en psykopat kombinerar han det med en känsla av total oberäknelighet och ett kall till mordisk hunger.

Dock är den ännu större behållningen i Bad Seeds briljans själva musiken. Med kreativa monster som Mick Harvey, Blixa Bargeld, Rowland S. Howard, Warren Ellis och Thomas Wydler – för att nämna några, så används intrument som klinkande piano, fiol, gitarrer, xylophon och inte minst orgel på mycket fria sätt och skapar vemod, tyngd, kyrksorg och galenskap mer ondskefullt än det hårdaste dödsmetallbandet någonsin har lyckats med.

Mina favoritalbum av Nick Cave and The Bad Seeds är Your Funeral… My Trial (1986), Tender Prey (1988), Let Love In (1994) och allra mest Murder Ballads (1996), då de på det sistnämnda albumet enligt mig på något sätt nådde sitt mest fängslande sound, både textmässigt, sångmässigt och musikmässigt. För någonstans så har alltid mordets röda hand varit en skugga i spelet under hela deras karriär.

Förhoppningsvis kan jag få fler att fängslas av deras bidrag till den mörkare musikhistorien, så som jag gjorde. Jag hoppas därför att fler kommer lyssna på The Bad Seeds under höstmörkrets stundande dagar och nätter.

Jag börjar i kronologisk ordning och vandrar sedan allt närmare nutiden…

From Her To Eternity (From Her To Eternity – 1984)

Titelspåret på debutalbumet från 1984, under bandnamnet Nick Cave and The Bad Seeds, visar att deras stil fanns där från början (faktiskt redan i högsta grad under Nick Caves tidigare band, The Birthday Party).

Denna sång leker med namnet på romanklassikern Härifrån Till Evigheten (From Here To Eternity) och sången framfördes dessutom av bandet i Wim Wenders-filmen Wings of Desire (1987).

Sången startar maniskt och eskalerar allt eftersom mer och mer, ju längre Nick Cave berättar om flickan som bor på våningen ovanför honom. Som vandrar på golvbräderna och gråter så att tårarna faller ner i hans mun. Hur han vill trollbinda henne. Perversion och galenskap slås brutalt fram på pianot och för mig är det här ett av The Bad Seeds milstolpar.

Tupelo (The Firstborn Is Dead – 1985)

Nick Cave blinkar åt två blueslegender – Lead Bellys bluessång Looky looky yonder och John Lee Hookers Tupelo, när han ödesmättat berättar om Elvis Presleys födelse en stormig natt i Tupelo, Mississippi, så att det får bibliska proportioner med en dramatik som outtalat jämför Elvis med Jesus själv.

Vi hör bokstavligt stormens vindar och jag har inte svårt att visualisera mig berättelsen. Manskören ger häftig vindkraft åt stormskildringen och vi får en trevlig smak av Nick Caves sagomässiga berättarskicklighet utan ingredienser som stark smak av galenskap och blod.

Train Long Suffering (The Firstborn Is Dead – 1985)

En fartfylld, medryckande up-tempolåt som – i alla fall för mig, efter att ha hört den några gånger känns i det närmaste klassisk i all sin enkelhet. På The Firstborn is Dead börjar Cave och bandet bygga sin musik med stor inspiration från den amerikanska bluesen – mer strukturellt än tidigare, och även om det blir ”another kind of beast” i deras händer så ger det en tung, bastant grund som passar bandets stil utmärkt.

I den här låten får Nick Cave fnatt och karaktäriserar tåget själv med sitt hookiga tutande. Den tåglånga smärtan och lidandet blir på något sätt ett tidigt svar från Bad Seeds på hur en tung poplåt kan skrivas.

Muddy Water (Kicking Against The Pricks – 1986)

Med tredje albumet, Kicking Against The Pricks, vandrade Caves band ifrån post-punk-scenen och deras mer hysteriska sound genom att göra ett coveralbum. Sången ”Muddy Water” är i originalet av The Seldom Scene inte alls så blöttyngd som i Nick Caves långsamma tolkning. Cave går ner i en mörk, basig och mycket närgången stämma som senare blev mer av hans standardröstläge.

Liksom i originalet, fast ändå genom en annorlunda metod, får jag bilder framför mig av en skeptikers återblick av ett svunnet Amerika, likt Tommy Lee Jones uppgivna polissheriff i bröderna Coens och Cormac McCartys No Country for Old Men (2007).

The Singer (Kicking Against The Pricks – 1986)

Ursprungligen en Johnny Cash-låt, också kallad The Folk Singer, som inofficiellt beskriver Johnny Cashs kamp mot musikindustrin och skivbolagen som behandlade honom som en själlös produkt stundtals (vilket filmen Walk The Line ju hintar om). Jag måste stanna till vid Cashs version och belysa hur jävla fenomenalt bra denna episka, tidlöst berättade sången är. Kanske en av Johnny Cashs mest personliga, poetiska och allra bästa sånger – och då talar vi ändå om Johnny Cash – ”The Man in Black” själv.

Nick Cave hyser väldigt stor respekt till Johnny Cash och de båda är väldigt lika som människor. En mörk, dyster ton, svartnad blick och mörk aura kring sig är de både riddare av väldigt lika känslor. Cave har ändrat sångens text en liten, liten aning men låtens enorma själ är orubblig och tar över hela rummet när man hör den historiska ödesberättelsen om ”the singer”. Må du vila i frid, Johnny Cash.

The Raven (2012)

Genre: Kriminalthriller, Mysterium
Regi: James McTeigue
Manus: Ben Livingston, Hannah Shakespeare
Längd: 111 min
Skådespelare: John Cusack, Alice Eve, Oliver Jackson-Cohen, Luke Evans, Pam Ferris, Brendan Coyle, Kevin McNally, Dave Legeno, Sergej Trifunovic, Sam Hazeldine, Brendan Gleeson

”The Raven” är en alternativ berättelse om Edgar Allan Poes sista dagar i livet år 1849, där han jagar en seriemördare vars mord liknar de i hans berättelser.

Jag älskar författaren och poeten Edgar Allan Poe. Hans bibliografi innehåller kolsvarta, psykologiska noveller med sådan fyndig timing att dom – trots all död och plågade karaktärers mentala prövningar och smärta, frambringar ett leende på läsarens läppar.

Hans diktspråk är dessutom lika mästerligt och just styrkan han besitter i att formulera varje steg i all tragik och hemskheter så utstuderat och romantiserande är det som gör honom till en av litteraturens största mästare. Han har i stort sett skapat det moderna skräckberättandet, kriminalberättandet och detektivmallen samt betydande grunder för science-fiction-genren.

Mest känd för allmänheten är han genom dikten ”The Raven” (Korpen), som ofta kallas den bästa dikt som någonsin skrivits.

Denna film har tagit namn efter dikten men är knappast en filmatisering av den, utan följer istället författaren Poe i egen hög person, i en helt och hållet påhittad kriminalhistoria som enkelt kan beskrivas som en blandning mellan From Hell (2001), Se7en (1995) och Guy Ritchies Sherlock Holmes-blockbusters (2009 och 2011) – filmer vars ursprungskällor och deras influenser i sin tur har det mesta att tacka Poes berättarkonst för.

James McTeigue är regissören bakom just denna film och han har tidigare gjort sig mest känd som regissör till den hyllade filmatiseringen av V for Vendetta (2005). Han har lyckats med att skapa ett småmysigt, underhållande äventyr med driv, men filmen saknar tyngd och verkligt intresse att skildra riktiga karaktärer utan håller sig till simpelt, fyrkantigt manus och tekniskt finessökeri.

Jag bryr mig ärligt talat inte om någon av filmens karaktärer det minsta då de känns som farsartade figurer, bortsett från Edgar Allan Poe själv då, som i alla fall blir lite underhållande som uppläxande man med integritet och förlorarstämpel.

John Cusack (Bullets over Broadway, Being john Malkovich, High Fidelity) spelar honom stabilt (en roll som först erbjöds Joaquin Phoenix) utan att briljera.

Det har blivit lite av John Cusacks jobb under senare delen av hans karriär, att väcka lite förhoppningar i halvtråkiga hollywoodkoncept som görs på produktionsbolagens direktiv för att fylla utrymmet mellan efterlägntade blockbusters och prispotentiella filmer.

Han blir inte så mycket annat än ett försök att spela på kufigheter i stil med Robert Downey Jr:s Sherlock Holmes-karaktär och Cusack är på tok för pigg, snyggansad och balanserad för att få mig att se bilden av en verklighetens Poe.

Därmed inte sagt att han är dålig, men manuset och regin ger inte särskilt mycket intressant för Cusack att jobba med och det ytliga som är kvar vågar inte heller utmana förväntningarna hos en bred publik. Cusacks likhet till Poe är inte klockrena, men dragen finns ändå där och jag klandrar inte Cusack för att han inte är intressantare rent innehållsmässigt.

Filmens utgångspunkt, att skildra förklaringen till vad som egentligen hände under Edgar allan Poes sista dagar i livet är – om vi glimtar det lilla som står i historieböckerna, rafflande. Edgar Allan Poe dog på en parkbänk efter svåra smärtor – ensam och övergiven, men med ett liv av alkoholproblem och depression bakom sig. Kläderna han hade på sig var inte hans egna. Natten innan hans död hade han enligt källor upprepade gånger ropat namnet ”Reynolds” och vad som var den direkta orsaken till hans död är ett mysterium än idag.

Vad hade skett? Var kom kläderna ifrån? Och vem var Reynolds? Filmen är tyvärr alldeles för ”over the top” för att jag ska bli till mig av deras försök att skildra ”den dolda sanningen” och filmen går en helt egen väg som andas mer Indiana Jones än exempelvis nämnda Jack The Ripper-seriealbumfilmatisering, From Hell.

Trots att filmen aldrig lyfter så puttrar den i alla fall på i ”direkt till dvd”-trevlighet och jag orkar till slut inte störa mig på att Poes kärleksintresse i filmen är osympatisk, dryg och billig – spelad av Alice Eve (Sex and the City 2, the Decoy Bride). Jag orkar inte heller i slutändan störa mig på att alltid värdige Brendan Gleeson (28 Days Later, Harry Potter and the Order of the Phoenix, In Bruges) gör en klyschig ”fadern som vet bäst”-roll. Jag orkar inte störa mig på att händelserna är ologiska i sekvens efter sekvens.

Karaktärerna reagerar allt mer märkligt genom filmen och med ena ögat åt publiken trots att de är satt under stor press, men jag slutar relativt snabbt sucka åt det, utan sitter istället och småler åt hur de gör den ena efter den andra referensen till Poes noveller genom ett genomtänkt Saw-mönster. Visuellt är filmen snygg, med tendenser till överarbete i visuella effekter.

Jag kan inte säga att jag ogillar denna äventyrsversion av Edgar Allan Poes sista dagar i livet, men den är lättuggad kiosklitteratur som inte gör Edgar Allan Poe och namnet ”The Raven” rättvisa. Se den om du gillar snygga, småtrevliga bagateller i gothisk bläckmiljö och om du finner John Cusack sevärd.

Jag rekommenderar hellre den mer fyndiga filmatiseringen av The Black Cat av Stuart Gordon (Re-Animator, From Beyond, Honey I Shrunk the Kids), med Jeffrey Combs (Re-Animator, From Beyond, Bride of Re-Animator) som Poe från den fristående showtime-skräckserien Masters of Horror (2005-2007).