Om perversion är en kvalitet är jag definitivt en outnyttjad talang. Det finns få saker jag lockas av så mycket och blir så genuint glad utav som perversa inslag i film.
Fick jag identifiera mig med en (vanskapt) handfull regissörer skulle det vara David Lynch, Quentin Tarantino, Brian De Palma, Gaspar Noé, Gregg Araki, Harmony Korine och Stanley Kubrick. Den gemensamma nämnaren? Alla har alltid gillat att behandla perversionens magi på film genom deras karriärer!!
Skulle jag säga en författare skulle det bli Edgar Allan Poe och den bläcksvarta perversionen lyser även där. Med musik likaså, då favoritbandet Nick Cave & The Bad Seeds drivs av sagolikt vacker perversion. Ingenting är ett större kreativt bränsle som hjärnans alla perversioner! Glöm saker som spel eller kärlek.
I denna försenade backspegel (det är fortfarande meningen att den ska dyka upp på söndagar) kommer jag rabbla lite om tre trailers och filmer som definitivt kittlar mina perversa nerver på olika sätt. Folkmusik är väl den felande länken möjligtvis, men min förkärlek för Bob Dylans person kan nästan räknas som en perversion…
…
Spring Breakers (2012, Harmony Korine)
Den visionäre independent-kungen Harmony Korine (Gummo, Julien Donkey-Boy, Trash Humpers) är tillbaka med sin mest publikvänliga film hittills, tillsammans med några av tween-publikens gudinnor – Vanessa Hudgens (High School Musical) och Selena Gomez (något annat Disney Channel-fluff).
Faktumet att den största publiken till den här filmen kommer var typ naiva tonårsflickor är så fruktansvärt underhållande.
Några tonårsfjortisar tar lagen i egna händer för att fira årets ”Spring break” på det mest maxade vis, men allt spårar ur ännu mer när de kommer i kontakt med den pårökte knarkwigga-profilen Alien (spelad av en lika pårökt James Franco!).
Filmen är en barnförbjuden häxblandning av Natural Born Killers, avant garde-nörden Nicolas Winding Refns filmer (Fear X, Bronson, Drive), provokatören Gaspar Noés fantastiska filmer (I Stand Alone, Irreversible, Enter The Void) och givetvis Harmony Korines kompromisslösa samhällskildrande öga.
Efter att ha betat av The Dark Knight Rises, Call Girl och Django Unchained är det bara den här filmen kvar under det närmaste halvåret som jag längtar till med en nästan okontrollerad entusiasm! Det är amerikansk samhällssatir vs. Disney (channel) on drugs med Cliff Martinez (The Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) och dubstep-stjärnan Skrillex som soundtrack-DJ’s!
Efter Peace & Love i somras blir jag härligt snurrig bara vid tanken på Skrillex i kombination med den här glettiga provokationsbomben…
…
Inside Llewyn Davis (2013, Joel Coen, Ethan Coen)
Bröderna Coen (Blood Simple, Fargo, no Country for Old Men) är äntligen tillbaka! Lite gråare, lite vardagligare.
Inside Llewyn Davis är deras ”New York folk music-scene in the 60’s”-skildring, med ganska ofrånkomliga blinkningar åt Bob Dylans tidiga harvande innan han signades och fick sitt genombrott.
Oscar Isaac (Drive, W.E, Sucker Punch) spelar folkmusikern Llewyn Davis och extra trevligt är att se underbara Drive-parhästen Carey Mulligan (An Education, Shame, The Great Gatsby) som hans gamla kärlek.
Att privatlivets mer jobbigare sidor verkar få större betydelse för handlingen än någon banal flörtsaga gör mig extra intresserad, tillsammans med den fascinerande miljön och tidsperioden som väl knappast kan överträffas i den moderna musikhistorien.
Enda frågetecknet är väl dels det udda Coen-valet av Justin Timberlake i en av huvudrollerna, samt ifall det sparsmakade dramat kan eka av saknad efter Coen-brödernas mer galna grepp.
Jag har dock alltid gillat Coen som mest när de håller sig mer kravlöst ”lagom” faktiskt. Känns som en potentiell öppningsfilm för Cannes-festivalen senare i vår.
…
The Lords of Salem (2012, Rob Zombie)
Rob Zombie (The House of 1000 Corpses, The Devil’s Rejects, Halloween) är en av mina personliga favoritregissörer då han alltid bjuder på någonting extra, oavsett hur bra filmen är.
Han är en av extremt få regissörer som fortfarande vill leverera någonting av den kalibern i den så trött strukturerade och uträknade skräckfilmsgenren och nu kommer han med sin första egenskrivna film sedan psycho-kalaset The Devil’s Rejects!
Lords of Salem handlar kortfattat om hur en 300 år gammal kult av häxor börjar uppenbara sig i den lilla staden Salem, Massachusetts.
Den första trailern (det finns även en ytterligare, mer mainstream variant) får mig inte helt oväntat att tänka på Pier Paolo Pasolinis Saló, eller Sodoms 120 dagar (1975) och surrealistkreatören Alejandro Jodorowskys filmer (El Topo, The Holy Mountain).
Nu är jag säker på att Rob Zombie inte går så pass långt vad gäller visuellt flum, men det som skymtas visar att han tagit ett kliv längre åt det hållet än tidigare.
Dessutom har den dokumentära handkameran bytts ut mot mer statiskt, old-school-skräckfoto och han har själv uttalat sig om att vilja berätta med ett långsammare tempo än den hardcore-white-trash-ADHD-hädelse-stil han tidigare terroriserat sin publik med (till min stora njutning).
Jag ser väldigt mycket fram emot den här då minsta tecken på fräschör i rysargenren bör tas emot med öppen famn.
We’ve been waiting … we’ve always been waiting.
…
Absurd Cinema 
Med tanke på ditt urval känns det som att du har en ganska vid definition av ”pervers”: från ”vrång”, till ”onaturlig” till ”naturvidrig”. Korrekt?
Ja, du är inne på rätt spår. Jag använder ordet ”pervers” i en mer bred form än endast sexuellt avvikande beteende. Tänker mer på ”perversion” som ett sökande och lockelse till avvikande beteende som inte känns socialt accepterat, typ. 🙂
I fallet med berörda filmer och nämnda filmskapare kan det ha att göra med allt från död, våld, djävulsdyrkan, kultmani, nakenhet, hädelse, kriminalitet för kickens skull, destruktivt sex, prostitution, incest, festande som spårar ur, konstnärlig frihet, osv, osv. Det får inte kännas ”okej”, vilket ju våld ofta gör som betraktelse, faktiskt. Blanda minst två av de saker jag nämnt och det blir verkligt intressant. 🙂
Perversionen hos mig ligger i att studera dessa saker på håll, likt hur den unge mannen i Blue Velvet gömmer sig i garderoben för att utforska den förbjudna världen som han själv inte är en del av. Den här ”Peeping Tom”-mentaliteten blir bara värre och värre.