Halloween 2 (2009)

Genre: Skräck, Slasher, Psykologisk Ultravåldsdramatik
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 119 min (Unrated Director’s Cut)
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck, Mary Birdsong, Octavia Spencer, Jeff Daniel Phillips

Trots att han tidigare hade sagt att han aldrig ville göra en fortsättning på sin remake av Halloween (läs Christers recension här och Jimmys här) kom Rob Zombie tillbaka som både regissör och författare till denna kontroversiella uppföljare.

Tyler Mane, Malcolm McDowell, Scout Taylor Compton, Danielle Harris, Brad Dourif och regissörens hustru Sheri Moon Zombie var alla tillbaka i sina roller från den föregående filmen, vilket (åtminstone för Halloweenfilmerna) är ett rekord i antal återkommande skådespelare för en film. Filmen är inte en remake av Halloween 2 från 1981 (läs recensionen här), utan istället en uppföljare till den första remaken som har en helt ny och egen handling.

Laurie Strode bor numera hos sin vän Annie och hennes far. Hon är fortfarande traumatiserad av Michael Myers blodiga Halloweenfirande och går regelbundet till en psykolog. Doctor Loomis har skrivit en ny bok om Michael Myers och lever ett liv av berömmelse och lyx som han njuter av till fullo. Föga anar någon av dem att Michael, vägledd av sin döda mors vålnad, är på väg tillbaka till Haddonfield för att avsluta det han påbörjat.

Jag har väldigt blandade känslor om den här filmen. Det finns väldigt många som hatar den och det har jag full förståelse för, sen finns det även många som älskar den och det har jag viss förståelse för. Jag kan börja med att gå igenom vad jag tycker är bra med den: I min recension av Rob Zombies första Halloweenfilm nämnde jag att Zombie är mycket bättre som regissör än som författare, och Halloween 2 (2009) är ett praktexempel på detta. Filmen skulle vara perfekt att ha på en stor tv-skärm med ljudet avstängt och musik spelande som bakgrund på en Halloweenfest, för rent visuellt sett är filmen häpnadsväckande.

En annan sak jag nämnde i min förra recension är att Malcolm McDowells insatser alltid är som starkast när han får spela arrogant, och det är också något som filmen tar vara på. Zombie har fullständigt omskapat Doctor Loomis till en karaktär som jag kallar ”Doctor Douchemis”, och han är skräddarsydd för McDowells skådespel som en girig, överlägsen och framför allt just arrogant man som dock lyckligtvis får lite upprättelse i slutändan.

Både Danielle Harris och Brad Dourif får också mycket mer att jobba med den här gången, och Dourif fullkomligt lyser i varenda scen han är med i, särskilt de mer känsloladdade scenerna som han får flera av framemot filmens slut. Weird Al Yankovic är med i filmen som sig själv, och det tycker jag är helt underbart, om än något opåkallat.

De negativa delarna utgörs mest av konstiga kontinuitetsval; om Michael hela tiden har sett sin döda mamma och en vit häst, varför fick vi inte se det i den första filmen? Varför skriker Michael varje gång han knivhugger folk när han aldrig har gjort det förut? Sedan har vi gestaltningen av Laurie Strode. Om omtolkningen av Doctor Loomis var något som fungerade för mig så är omtolkningen av Laurie Strode raka motsatsen. Hon är hela tiden arg på ett irriterande sätt, och denna ilska går oftast ut över Annie, som minst av alla förtjänar den medan Laurie beter sig relativt normalt runt sina nya vänner.

I ytterligare ett fall av självservice av Rob Zombie har Laurie en stor affisch av Charles Manson uppsatt i sitt sovrum. Varför skulle någon som nätt och jämt har överlevt en attack av en seriemördare helt plötsligt börja idolisera Charles Manson, och varför skulle en rättskaffens polis som Sheriff Brackett ens tillåta en sådan väggdekor i sitt hus? Filmens handling blir dessutom lidande av att Zombie var tvungen att återigen skriva in sin fru i filmen, då denna roll leder till att handlingen blir onödigt flummig och olik sin föregångare. De nykomna skådespelarna gör så intetsägande rollprestationer att det knappt är värt att nämna dem, bortsett från att Lauries pyskolog spelas av Margot Kidder (Lois Lane från de första fyra Supermanfilmerna).

Jag har gått från att hata den här filmen, till att på något konstigt sätt älska den, till att vara väldigt skeptiskt, så det är tydligt att filmen väcker en hel del omväxlande känslor.

Visste du att?

• Doctor Loomis replik ”Let me make things nice and sparkling clear” är en referens till repliken ”Let’s get things nice and sparkling clear” som uttalades av samme skådespelare (Malcolm McDowell) i A Clockwork Orange.
• Daeg Faerch som spelade Michael Myers som liten i den första remaken blev utbytt i denna uppföljare för att han hade vuxit för mycket mellan inspelningarna.
• Rob Zombie erbjöd John Carpenter (som regisserade den ursprungliga Halloweenfilmen) en cameo i filmen, men Carpenter tackade nej.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna för några år sedan och precis som Christer har även jag pendlat kraftigt i min kritik av filmen. Sedan jag skrev recensionen har det dock varit en film jag uppskattar mer och mer som ett av dom mest särpräglade skräckfilmsförsöken och min recension hittar du här.

Halloween (2007)

Genre: Skräck, Slasher, Psykologisk rysare
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 121 min (unrated)
Skådespelare: Malcolm McDowell, Danny Trejo, William Forsythe, Brad Dourif, Udo Kier, Richard Lynch, Danielle Harris, Dee Wallace, Tyler Mane, Clint Howard, Scout Taylor-Compton, Daeg Faerch, Kristina Klebe, Hanna Hall, Sheri Moon Zombie, Leslie Easterbrook

Efter mycket om och men bestämdes det att föregångaren Halloween: Resurrection var sista kapitlet i originalserien och att Halloween-sagan skulle startas om från början med en remake av originalet från 1978. Metal-musikern Rob Zombie fick jobbet som både författare och regissör till denna remake, som hade premiär nästan trettio år efter originalfilmen till blandade uppfattningar.

Michael Myers är en tioårig pojke med problem. Han blir illa behandlad både i skolan av äldre mobbare och i hemmet av sin försupne styvfader. I hemlighet dödar Michael råttor och andra små djur. Till slut får Michael nog, och under samma dag (allhelgonaafton) mördar han en skolkamrat, sin storasyster och hennes pojkvän, och sin styvfader. Michael placeras under Doctor Samuel Loomis vård på mentalsjukhuset Smith’s Grove Warren County Sanitarium, där han under årens lopp blir alltmer inåtvänd och distanserad från verkligheten. Efter sjutton år rymmer Michael och återvänder till sin hemstad Haddonfield för att fortsätta sitt korståg av mord och terror.

Till att börja med vill jag ge den här filmen en eloge för att den iallafall försöker sig på något nytt. Det är tydligt att Rob Zombie lade ned mycket jobb och kreativitet på filmen, och det faktum att det
faktiskt har en vision bakom sig är mer än vad man kan säga om de flesta remakes (både i skräckgenren och överhuvudtaget). I jämförelse med en billig kopia som Psycho (1998) eller en fullständig skändning som A Nightmare on Elm Street (2010) är Halloween (2007) definitivt att föredra i min åsikt. Problemet är dock att visionen i fråga inte fungerar särskilt bra enligt mitt tycke. Rob Zombie gör två grundläggande fel som gör Michael Myers betydligt mindre läskig och effektiv: För det första gör han Michael till filmens huvudroll, en sorts anti-hjälte som vi som tittare ska sympatisera med och heja på, och för det andra låter han Michael spelas av den före detta fribrottaren Tyler Mane, som är över två meter lång.

Som jag nämnde i min recension av den ursprungliga Halloweenfilmen så var regissören John Carpenters tankesätt ”Less is more” (mindre är mer). Rob Zombies tankesätt tycks ha varit den raka motsatsen ”More is more” och jag tycker inte att det passar i en Halloweenfilm. Jag tycker visserligen att filmens ultravåldsamma och blodiga mordscener är något som är bra, eftersom det är skrämmande på sitt sätt samtidigt som det särskiljer denna remake från originalfilmen. Det grova språket i filmen är däremot ett stort problem.

Missförstå mig inte, jag älskar filmer med grovt språk, som till exempel Kevin Smiths filmer, men det måste skötas på rätt sätt. I denna film är vartannat ord som kommer ur åttio procents av karaktärernas munnar ”fuck” eller ”shit”, och jag undrar om folk utanför Rob Zombies hjärna verkligen pratar på det sättet. Det känns orealistiskt på ett dumt sätt och gör filmen svår för mig att ta på allvar.

Skådespeleriet är överlag helt okej, men alla återanvända roller från originalet bleknar i jämförelse med sina företrädare. Malcolm McDowell är en väldigt begåvad skådespelare, men hans starka sida är onda och arroganta karaktärer (se A Clockwork Orange, Star Trek: Generations och Superman: The Animated Series) och som snäll och välmenande psykiatriker är han tyvärr inte alls lika övertygande som den avlidne Donald Pleasence. Den enda skådespelaren som faktiskt hade haft en chans att överglänsa den tidigare mannen i rollen är Brad Dourif som Sheriff Leigh Brackett, men han används alldeles för minimalt för att göra ett tillräckligt stort intryck. Rob Zombie är trots sina många brister som författare en ganska skicklig regissör, vilket gör att filmens foto ser mycket bra ut.

Filmen innehåller en ganska störande och i själva verket onödig våldtäktsscen som jag tycker borde ha avvarats, men att döma av hans andra filmer verkar ju Zombie tycka om sådana scener, så jag antar att hans personliga smak och tycke fick väga tyngre än handlingen och filmens bästa. Större delen av filmens handling fokuserar på Michaels barndom och hans tid på mentalsjukhuset (något som originalfilmen inte visade) och själva remake-delen är bara ungefär hälften av filmen. Detta tycker jag är positivt av ovannämnda remake-kritikskäl. Jag vill även tillägga att jag tycker att Rob Zombie är en hycklare eftersom han innan han gjorde filmen sade att han hatar när folk gör remakes på bra filmer.

För att sammanfatta det hela så tycker jag inte om filmen, men jag respekterar den för att den gjorde ett seriöst försök, och försöka duger i detta sammanhang.

Visste ni att:

• Detta var den första Halloweenfilmen som inte producerades av Moustapha Akkad. Han dog 2005 av skador som han fick i ett terroristdåd i Jordanien. Hans son, Malek Akkad, tog över som producent av serien.
• Annie Brackett spelas av Danielle Harris, som spelade Jamie Lloyd i Halloween 4 och Halloween 5.
• Ett av de många koncept som studion hade i åtanke för denna nionde Halloweenfilm var en crossover i stil med Freddy vs. Jason där Michael Myers skulle slåss mot Pinhead från Hellraiser-filmerna. Förslaget röstades ned av fansen på en webbsida.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Vad gäller denna film går Christers och mina åsikter isär en hel del, då jag sedan den kom och än idag rankar remaken näst intill lika högt som originalet, fast av olika anledningar. Ja, du läste rätt. Är det obegripligt för dig så kan du läsa även min recension här, från 2010.