Genre: Skräck, Slasher, Psykologisk Ultravåldsdramatik Produktionsland: USA Manus: Rob Zombie Regi: Rob Zombie Längd: 119 min (Unrated Director’s Cut) Skådespelare:Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck, Mary Birdsong, Octavia Spencer, Jeff Daniel Phillips
Trots att han tidigare hade sagt att han aldrig ville göra en fortsättning på sin remake av Halloween (läs Christers recension här och Jimmys här) kom Rob Zombie tillbaka som både regissör och författare till denna kontroversiella uppföljare.
Tyler Mane, Malcolm McDowell, Scout Taylor Compton, Danielle Harris, Brad Dourif och regissörens hustru Sheri Moon Zombie var alla tillbaka i sina roller från den föregående filmen, vilket (åtminstone för Halloweenfilmerna) är ett rekord i antal återkommande skådespelare för en film. Filmen är inte en remake av Halloween 2 från 1981 (läs recensionen här), utan istället en uppföljare till den första remaken som har en helt ny och egen handling.
Laurie Strode bor numera hos sin vän Annie och hennes far. Hon är fortfarande traumatiserad av Michael Myers blodiga Halloweenfirande och går regelbundet till en psykolog. Doctor Loomis har skrivit en ny bok om Michael Myers och lever ett liv av berömmelse och lyx som han njuter av till fullo. Föga anar någon av dem att Michael, vägledd av sin döda mors vålnad, är på väg tillbaka till Haddonfield för att avsluta det han påbörjat.
Jag har väldigt blandade känslor om den här filmen. Det finns väldigt många som hatar den och det har jag full förståelse för, sen finns det även många som älskar den och det har jag viss förståelse för. Jag kan börja med att gå igenom vad jag tycker är bra med den: I min recension av Rob Zombies första Halloweenfilm nämnde jag att Zombie är mycket bättre som regissör än som författare, och Halloween 2 (2009) är ett praktexempel på detta. Filmen skulle vara perfekt att ha på en stor tv-skärm med ljudet avstängt och musik spelande som bakgrund på en Halloweenfest, för rent visuellt sett är filmen häpnadsväckande.
En annan sak jag nämnde i min förra recension är att Malcolm McDowells insatser alltid är som starkast när han får spela arrogant, och det är också något som filmen tar vara på. Zombie har fullständigt omskapat Doctor Loomis till en karaktär som jag kallar ”Doctor Douchemis”, och han är skräddarsydd för McDowells skådespel som en girig, överlägsen och framför allt just arrogant man som dock lyckligtvis får lite upprättelse i slutändan.
Både Danielle Harris och Brad Dourif får också mycket mer att jobba med den här gången, och Dourif fullkomligt lyser i varenda scen han är med i, särskilt de mer känsloladdade scenerna som han får flera av framemot filmens slut. Weird Al Yankovic är med i filmen som sig själv, och det tycker jag är helt underbart, om än något opåkallat.
De negativa delarna utgörs mest av konstiga kontinuitetsval; om Michael hela tiden har sett sin döda mamma och en vit häst, varför fick vi inte se det i den första filmen? Varför skriker Michael varje gång han knivhugger folk när han aldrig har gjort det förut? Sedan har vi gestaltningen av Laurie Strode. Om omtolkningen av Doctor Loomis var något som fungerade för mig så är omtolkningen av Laurie Strode raka motsatsen. Hon är hela tiden arg på ett irriterande sätt, och denna ilska går oftast ut över Annie, som minst av alla förtjänar den medan Laurie beter sig relativt normalt runt sina nya vänner.
I ytterligare ett fall av självservice av Rob Zombie har Laurie en stor affisch av Charles Manson uppsatt i sitt sovrum. Varför skulle någon som nätt och jämt har överlevt en attack av en seriemördare helt plötsligt börja idolisera Charles Manson, och varför skulle en rättskaffens polis som Sheriff Brackett ens tillåta en sådan väggdekor i sitt hus? Filmens handling blir dessutom lidande av att Zombie var tvungen att återigen skriva in sin fru i filmen, då denna roll leder till att handlingen blir onödigt flummig och olik sin föregångare. De nykomna skådespelarna gör så intetsägande rollprestationer att det knappt är värt att nämna dem, bortsett från att Lauries pyskolog spelas av Margot Kidder (Lois Lane från de första fyra Supermanfilmerna).
Jag har gått från att hata den här filmen, till att på något konstigt sätt älska den, till att vara väldigt skeptiskt, så det är tydligt att filmen väcker en hel del omväxlande känslor.
Visste du att?
Doctor Loomis replik ”Let me make things nice and sparkling clear” är en referens till repliken ”Let’s get things nice and sparkling clear” som uttalades av samme skådespelare (Malcolm McDowell) i A Clockwork Orange.
Daeg Faerch som spelade Michael Myers som liten i den första remaken blev utbytt i denna uppföljare för att han hade vuxit för mycket mellan inspelningarna.
Rob Zombie erbjöd John Carpenter (som regisserade den ursprungliga Halloweenfilmen) en cameo i filmen, men Carpenter tackade nej.
/Gästrecension av Christer Hedström
Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna för några år sedan och precis som Christer har även jag pendlat kraftigt i min kritik av filmen. Sedan jag skrev recensionen har det dock varit en film jag uppskattar mer och mer som ett av dom mest särpräglade skräckfilmsförsöken och min recension hittar du här.
Förra månaden skrev jag kring temat ”Manlighet”. Det blev ett ganska mastigt inlägg där jag i princip demonterade hela begreppet kring vad som är manligt och kritiserade hela idén bakom det.
Kortfattat försökte jag förklara hur det vi kallar för manliga karaktärsdrag egentligen är något som härstammar från årtusenden tillbaka då dessa atributer fyllde viktigare funktioner, men att de manliga karaktärsdragen idag blivit högst ytliga. Jag föreslår att du går in och läser det då jag därigenom indirekt berättar hur jag ser även på det vi karaktäriserar som kvinnligt och det känns onödigt att upprepa mig alltför mycket.
Nu är det dags för mig och filmbloggnätverket ”Filmspanarna” att följa upp förra månadens ämne genom att skriva kring temat ”Kvinnlighet”!
Jag kan även rekommendera temainlägget ”Kvinnan på film” som jag publicerade i år på den internationella kvinnodagen, där jag ställer frågan ”kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig karaktär?”. Detta går att läsa här!
…
För att hävda min ståndpunkt tidigt kan jag ju enkelt uttrycka mig som så att jag klart och tydligt inte tycker att man genom rena normaliteter ska hävda att det finns typiskt kvinnliga funktioner som skiljer kvinna från man.
”Kvinnlighet” ska vara något som visar att personen i fråga är kvinna och inte man, vilket väl betyder att man inte kan ha dessa drag i sin person ifall man är just man?
Vi kan räkna upp typiska kännetecken människan ofta nämner som typiskt ”kvinnligt”, såsom annorlunda könsorgan, annorlunda kroppsform och förutsättningar för muskelväxt, tidigare mognadsförmåga, graviditetskompabilitet, menstruation, större bröst och amningsfunktioner, ljusare röstläge.
Även större känslighet, högre förmåga för omtanke, elegantare närvaro, större besatthet vid sitt utseende, sämre förmåga att köra motorfordon, större tendens att ta en position i bakgrunden och högre vilja att bilda familj. Samtliga dessa är attribut som är högst subjektiva och även om många vill få detta till typiskt kvinnliga kännetecken så är det inte det.
Detta är ”kvinnlighet” i ett nötskal. Fysiska attribut där vi konkret kan påstå att kvinnan fyller andra funktioner än mannen även idag. Eller? Nej, givetvis inte.
Det här är endast enligt många människor så kallade normer för vad som skiljer kvinnor från män, men män kan även dom ha dessa attribut utan att för den delen vara kvinnor och kvinnor kan utan tvekan sakna det ena och det andra av dessa attribut utan att för den delen upphöra att vara en kvinna. Detta eftersom vi förstorat dessa kännetecken själva i efterhand.
Saknar en kvinna förmågan att föda barn så är hon fortfarande kvinna. Saknar en kvinna ”funktionella” bröst så är hon fortfarande kvinna. Är en kvinna starkare än en man så är hon fortfarande ingen man. Kör hon bil exemplariskt – eller kanske snarare som en fartdåre, så är hon fortfarande inte en man. Och så vidare, i all oändlighet.
Innan jag tänkte mig för ville jag påstå att det kvinnliga könsorganet är det enda attributet som skiljer en kvinna från en man, men jag ångrade mig genom lite eftertanke.
Om vi leker med tanken att en kvinna har förlorat hela underkroppen från midjan och neråt men fortsätter leva sitt liv trots den förlusten, upphör hon då att vara kvinna? Hon har ju inte längre sitt könsorgan – det mest kritiska kännetecknet, kvar. Faktum är att hon inte skulle övergå till att bli en man heller, utan enligt min fysiska prioritetslista skulle hon bli ett ”ingenting”. Hon skulle vara könlös.
Så även om det finns kännetecken som kategoriserar kvinnor som annorlunda jämfört med män så är det högst subjektivt och subjektivitet tingar oss människor att enas genom en kollektiv kategorisering och detta gör oss förblindade och dummare som ras.
Jag är medveten om att min existensiella diskussion kan låta väldigt ”nazi-Mengele”-aktigt dömande och steril, men jag försöker endast konkretisera hur pass ytligt och enkelspårig vår kategorisering av män och kvinnor egentligen är.
Den enda funktionen den fyller är för att vi som människor ska veta vilka kön vi har så att vi kan fortplanta oss med varandra och fortsätta leva vidare som ras. Därav är könsorganet det kritiska kännetecknet och därför kategorierar vi oss som olika kön.
Vi kan endast ”vara” i våra egna ögon eller i andras ögon – och vi är nödvändigtvis inte samma sak i våra ögon som i andras.
De typiska, kvinnliga kännetecknen gör mannen trygg om vad han har kvinnan och kvinnan får i sin tur bekräftelse på att hon faktiskt är en kvinna, eller ”kvinnlig”. Väldigt simpelt, men sant.
…
Jag vill fortsätta det här inlägget med att fokusera mer på hur kvinnan porträtterats i filmens värld. Eller snarare hur hon brukar porträtteras. Jag hänvisar återigen till mitt inlägg från i våras då jag pratar om vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. Resten av mina argument blir därför ganska spontana och mer känslostyrda från och med nu.
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJe!!!!!!” – Magnus Betnér (ståuppkomiker)
Precis så kan jag känna när jag ser kvinnor på film. Inte för att jag har något emot kvinnor, nej nej. Jag reagerar så eftersom de kvinnliga karaktärerna sällan är annat än normativa, ensidiga, underutvecklade eller underanvända skitkaraktärer. Western-genren är ju – framför allt, ett hopplöst exempel på hur kvinnan brukar skildras. Hushållerskor, hjälplösa jungfruar eller prostituerade, kort och gott.
Ofta eftersom kvinnor på film är skrivna av män, eller för att dom är skrivna av en kvinna som följer den normstruktur vi gemensamt byggt upp i våra samhällen. Mitt agg riktas särskilt mot den amerikanska filmkultur vi så ofta konsumerar, men även om det syns aningen mer där så finns det i hela världen.
Irritationen hos mig bubblar paradoxalt nog upp även när vi får se starka, kvinnliga karaktärer och dessa sedan hyllas just för att dom är starka kvinnor som kan visa att det går att vara ”stark” och ”kvinna” på en och samma gång i populärkulturen. Den här ilskan grundar sig i svartsjuka, men en svartsjuka jag kan förklara…
Publiken ser en kvinnlig karaktär som för ovanlighetens skull (tragiskt nog) visar fysisk styrka, eller sinnesstyrka, eller intelligens, eller arbetskompetens, eller som helt enkelt säger ifrån mot en roll hon blir placerad i. Publiken – särskilt den kvinnliga, jublar, hyllar och överöser med beröm.
Jag ser oftast fortfarande en väldigt enkel, okomplex och enkelspårig karaktär men som lyckades med just en sak väldigt bra. En ganska enkel karaktär att skriva just för att det är enkelt, men som hyllas för att den är ovanlig. Flickan i animerade filmen Brave (2012)
Hyllningarna behövs för att vi alla ska känna oss uppmuntrade att skriva fler starka kvinnoroller, men jag sitter ändå kvar i ett läge av skepticism då jag tycker att karaktärerna är alldeles för enkelt skrivna för att hyllas så pass mycket.
Vi är rent generellt alldeles för ovana med styrka hos en kvinnlig karaktär så pass att så fort vi ser ett tecken så lyfts det halvblint fram, trots att karaktären kan vara ganska fyrkantig eller trots att den brister längs med vägen.
…
Om vi istället lämnar hela ”stark kvinna på film”-snacket och går vidare till dom övriga kvinnorna i filmens värld – dom som inte porträtteras som starka utan får sägas vara mer av den gångna tidens standardisering? Hos dessa kan jag givetvis välja att inte bry mig (liksom manusförfattare ofta gjort känns det som), men jag kan inte undvika att bli störd och irriterad gång på gång som tur är.
En typisk standardkvinna på film är vacker, ofta exklusivt klädd, tänker på familjen och eftersträvar kärlek och förhållandet.
Har hon inte en pojkvän så kommer det bli hennes mål under filmens gång och märks det inte av särskilt tydligt så kommer ändå en obligatorisk kyss eller flört på slutet för att knyta ihop säcken. Givetvis blir hon räddad av en man också, för att understryka hur det ska vara.
Inget av det här är lika viktigt hos en manlig karaktär, men hos en kvinnlig karaktär är detta ”mallen” att utgå ifrån, för publikens trevnad och – som så ofta, för den manlige manusförfattarens ego.
Vi kan ju inte säga annat än att det är trevligt att se vackra kvinnor som tänker på sin familj och eftersträvar romantik eftersom vi själva gillar att se det. Allt leder tillbaka till vårt existentiella livsmål som vi undermedvetet programmerats till, om att hitta en bra partner, föda barn och uppfostra dem att fortsätta människans utveckling i nästa led.
Störningsmomentet i att hela tiden se detta porträtteras på film är dock förståeligt. Jag vill se balans, med andra karaktärer som vill något annat än det här och särskilt inte lika tydligt. Jag vill också se en balans där det inte bara är kvinnor som ska behöva ta den här bördan medan männen får frångå den familjära fortlevnadsprincipen.
Kvinnlighet är överskattat, övertydligt, överporträtterat och enformigt. Låt mig se något annat och låt mig slippa kategorisera det som något kvinnligt eller manligt. Lite mindre manssökande kvinnor som vill bli räddade, tack.
Varför karaktären är irriterande: Skolans ankunge tar av sig plugghästbrillorna och blir en vacker, omtyckt prinsessa.
…
Film: Superman Årtal:1978 Karaktär: Lois Lane Spelad av: Margot Kidder
Varför karaktären är irriterande: Driftig kvinna som ändå storögt faller för ”den perfekte mannen” och underlägset överlåter sig åt att bli räddad. Till ytan vill hon dock inte erkänna det, för att på något sätt visa att hon har integritet eller nåt.
Varför karaktären är irriterande: Skolans pouläraste och duktigaste tjej paras ihop med skolans populäraste och duktigaste sportkille, som hon nöjer sig att stå i skuggan av.
…
Film: Transformers Årtal:2007 Karaktär: Mikaela Banes Spelad av: Megan Fox
Varför karaktären är irriterande: En tuff brud på ytan som kan meka med bilar bättre än alla män, men på ytan är hon också en supermodell som exponeras som det i scen efter scen efter scen. Insidan då…? Fanns det ens någon sådan? Hon hinner också med att bli förälskad i den nördige pojken och uppfyller alla unga killars dröm på köpet.
…
Film: The Twilight Saga Årtal: 2008-2012 Karaktär:Isabella Swan Spelad av: Kristen Stewart
Varför karaktären är irriterande: Den kvinnliga outsidern får plötsligt två modellkillar hängandes efter sig som måste konkurera om hennes hjärta och hon måste välja vilken hon ska vara bunden till resten av sitt liv.
…
Filmkaraktärer som frångår normen för vad som är ”kvinnliga filmkaraktärer”:
Varför karaktären är intressant: Karriärsmanisk, känslolös kvinna som utnyttjar alla och får erektion av att snacka arbete. Människoliv är för henne endast bönder på ett schackbräde.
Varför karaktären är intressant: En ung tjej som tar för sig utan hämningar på alla sätt och vis och dessutom är starkast av alla! Astrid Lindgren har en drös av intressant skrivna kvinnliga karaktärer men måste man välja en endaste så är Pippi given.
Varför karaktären är intressant: En kvinna som känner sig mer som en man och därför lever i en manlig skepnad. Den klassiska frågan vi alla får ställa oss är ifall Brandon Teena bör ses som kvinna eller som man? Är det bristen på kvinnlighet som avgör det eller mängden manlighet hon visar – eller är det hon själv som avgör?
…
Glöm nu inte att läsa vad de andra filmspanarna har att säga om ”Kvinnlighet” på deras respektive bloggar! Det kommer jag själv göra. Kommentera också gärna då det här ämnet är betydligt större än vad som redan står skrivet och det är våra röster som förändrar, inte vår tystnad.
Genre: Skräck, Slasher, Psykologisk Ultravåldsdramatik
Absurd Cinema 