Etikettarkiv: Octavia Spencer

Halloween 2 (2009)

Halloween-banner-2014H2 Halloween 2 posterGenre: Skräck, Slasher, Psykologisk Ultravåldsdramatik
Produktionsland: USA
Manus: Rob Zombie
Regi: Rob Zombie
Längd: 119 min (Unrated Director’s Cut)
Skådespelare: Tyler Mane, Malcolm McDowell, Danielle Harris, Brea Grant, Brad Dourif, Scout Taylor-Compton, Sheri Moon Zombie, Richard Riehle, Margot Kidder, Howard Hesseman, Mark Boone Junior, Daniel Roebuck, Mary Birdsong, Octavia Spencer, Jeff Daniel Phillips

Trots att han tidigare hade sagt att han aldrig ville göra en fortsättning på sin remake av Halloween (läs Christers recension här och Jimmys här) kom Rob Zombie tillbaka som både regissör och författare till denna kontroversiella uppföljare.

H2 image15

Tyler Mane, Malcolm McDowell, Scout Taylor Compton, Danielle Harris, Brad Dourif och regissörens hustru Sheri Moon Zombie var alla tillbaka i sina roller från den föregående filmen, vilket (åtminstone för Halloweenfilmerna) är ett rekord i antal återkommande skådespelare för en film. Filmen är inte en remake av Halloween 2 från 1981 (läs recensionen här), utan istället en uppföljare till den första remaken som har en helt ny och egen handling.

Laurie Strode bor numera hos sin vän Annie och hennes far. Hon är fortfarande traumatiserad av Michael Myers blodiga Halloweenfirande och går regelbundet till en psykolog. Doctor Loomis har skrivit en ny bok om Michael Myers och lever ett liv av berömmelse och lyx som han njuter av till fullo. Föga anar någon av dem att Michael, vägledd av sin döda mors vålnad, är på väg tillbaka till Haddonfield för att avsluta det han påbörjat.

H2 Halloween 2

Jag har väldigt blandade känslor om den här filmen. Det finns väldigt många som hatar den och det har jag full förståelse för, sen finns det även många som älskar den och det har jag viss förståelse för. Jag kan börja med att gå igenom vad jag tycker är bra med den: I min recension av Rob Zombies första Halloweenfilm nämnde jag att Zombie är mycket bättre som regissör än som författare, och Halloween 2 (2009) är ett praktexempel på detta. Filmen skulle vara perfekt att ha på en stor tv-skärm med ljudet avstängt och musik spelande som bakgrund på en Halloweenfest, för rent visuellt sett är filmen häpnadsväckande.

En annan sak jag nämnde i min förra recension är att Malcolm McDowells insatser alltid är som starkast när han får spela arrogant, och det är också något som filmen tar vara på. Zombie har fullständigt omskapat Doctor Loomis till en karaktär som jag kallar ”Doctor Douchemis”, och han är skräddarsydd för McDowells skådespel som en girig, överlägsen och framför allt just arrogant man som dock lyckligtvis får lite upprättelse i slutändan.

H2 10

Både Danielle Harris och Brad Dourif får också mycket mer att jobba med den här gången, och Dourif fullkomligt lyser i varenda scen han är med i, särskilt de mer känsloladdade scenerna som han får flera av framemot filmens slut. Weird Al Yankovic är med i filmen som sig själv, och det tycker jag är helt underbart, om än något opåkallat.

De negativa delarna utgörs mest av konstiga kontinuitetsval; om Michael hela tiden har sett sin döda mamma och en vit häst, varför fick vi inte se det i den första filmen? Varför skriker Michael varje gång han knivhugger folk när han aldrig har gjort det förut? Sedan har vi gestaltningen av Laurie Strode. Om omtolkningen av Doctor Loomis var något som fungerade för mig så är omtolkningen av Laurie Strode raka motsatsen. Hon är hela tiden arg på ett irriterande sätt, och denna ilska går oftast ut över Annie, som minst av alla förtjänar den medan Laurie beter sig relativt normalt runt sina nya vänner.

H2 HALLOWEEN II (2009) 1

I ytterligare ett fall av självservice av Rob Zombie har Laurie en stor affisch av Charles Manson uppsatt i sitt sovrum. Varför skulle någon som nätt och jämt har överlevt en attack av en seriemördare helt plötsligt börja idolisera Charles Manson, och varför skulle en rättskaffens polis som Sheriff Brackett ens tillåta en sådan väggdekor i sitt hus? Filmens handling blir dessutom lidande av att Zombie var tvungen att återigen skriva in sin fru i filmen, då denna roll leder till att handlingen blir onödigt flummig och olik sin föregångare. De nykomna skådespelarna gör så intetsägande rollprestationer att det knappt är värt att nämna dem, bortsett från att Lauries pyskolog spelas av Margot Kidder (Lois Lane från de första fyra Supermanfilmerna).

Jag har gått från att hata den här filmen, till att på något konstigt sätt älska den, till att vara väldigt skeptiskt, så det är tydligt att filmen väcker en hel del omväxlande känslor.

H2 Halloween 2 7

Visste du att?

    • Doctor Loomis replik ”Let me make things nice and sparkling clear” är en referens till repliken ”Let’s get things nice and sparkling clear” som uttalades av samme skådespelare (Malcolm McDowell) i A Clockwork Orange.
    • Daeg Faerch som spelade Michael Myers som liten i den första remaken blev utbytt i denna uppföljare för att han hade vuxit för mycket mellan inspelningarna.
    • Rob Zombie erbjöd John Carpenter (som regisserade den ursprungliga Halloweenfilmen) en cameo i filmen, men Carpenter tackade nej.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Jag har också recenserat denna för några år sedan och precis som Christer har även jag pendlat kraftigt i min kritik av filmen. Sedan jag skrev recensionen har det dock varit en film jag uppskattar mer och mer som ett av dom mest särpräglade skräckfilmsförsöken och min recension hittar du här.

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 4)

Bästa manliga biroll:

Kenneth Branagh for My Week with Marilyn (2011)
Jonah Hill for Moneyball (2011)
Nick Nolte for Warrior (2011)
Christopher Plummer for Beginners (2010)
Max von Sydow for Extremely Loud and Incredibly Close (2011)

Kommentar: Plummer har sopat mattan på tidigare prisgalor denna säsong och det borde vara en ”safe win” för honom, om det inte vore för att Extremely Loud and Incredibly Closes två nomineringar har överrösts med varma ord sedan de oväntat nominerades. Det är faktiskt troligt att vårt största svenskhopp Max von Sydow kan ta hem det här. Det är onekligen Sandra Bullock-varning på honom och dessutom är han äldre än Plummer vilket annars är Plummers bästa kort. Filmen har i sin tur en The Blind Side-vibb.

Har de då glömt att nominerat några? Viggo Mortensen kan ha förtjänat en nominering, åtminstone låter det så. Albert Brooks var bra i min  filmfavorit, Drive, men rollen i sig är väldigt basic och inte särskilt svårspelad. Anledningen att han får så mycket beröm beror egentligen på att det är en karaktär han inte spelat tidigare trots sin långa karriär. Jag är mycket glad att Nolte blev nominerad då han gör min personliga favoritbirollsprestation för året i fråga och för att han alltid legat nära mitt alkoholistgrymtarhjärta, men framför allt har insatsen en explosiv power som inte kommer ut hos de andra nominerade. Kenneth Branaghs Laurence Olivier-tolkning är kanske inte tillräckligt exponerad för att han ska tas med i beräkningarna, men trevlig och mycket sevärd så heder till honom.

Jonah Hills insats i Moneyball har jag hyllat tidigare. Han omsätter all osäkerhetspotential till en strålande prestation som känns helt ospelad och genuin. Jag kan inte säga något som inte känns äkta med den ”uppvisningen”. Och vore det inte för att han är en pojke bland gubbar så hade han varit ett större hot, definitivt! Vinnare blir dock helt väntat Plummer.

Bästa kvinnliga biroll:

Bérénice Bejo for The Artist (2011)
Jessica Chastain for The Help (2011)
Melissa McCarthy for Bridesmaids (2011)
Janet McTeer for Albert Nobbs (2011)
 Octavia Spencer for The Help (2011)

Kommentar: Såg nyligen The Help och med den i färskt minne är det svårt att se hur den inte blivit en större favorit på galorna, även om den inte ror iland helt. På alla fronter. Vad gäller skådespelare har den dock en del tyngd när det hettar till och det är nästan taskigt att Chastain och Spencer får konkurrera mot varandra i den här kategorin.  Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Melissa McCarthy i den här kategorin. Hon är bra i Bridesmaids men för mig är det inte oscarsmaterial då hon inte får utmana särskilt mycket med skådespeleriet. Jag har inte sett Janet McTeer i Albert Nobbs än.

Bérénice Bejo har verkligen charm i The Artist, men det är inte en prestation på samma nivå som exempelvis kvinnorna från The Help. Kvaliteterna i hennes prestation bygger på humor dock och det är svårt att jämföra, men i så fall ligger McCarthy före henne i rank. Det ska definitivt bli någon av Chastain och Spencer som vinner, men Spencer är både vassast och mest passande, trots Chastains mycket produktiva och framgångsrika år med bra roller i både The Help, The Debt, Take Shelter och framför allt i The Tree of Life!

Bästa manliga huvudroll:

Demián Bichir for A Better Life (2011)
George Clooney for The Descendants (2011)
Jean Dujardin for The Artist (2011)
Gary Oldman for Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Brad Pitt for Moneyball (2011)

Kommentar: Det är så otroligt svårt att vara säker på någonting i den manliga huvudrolls-kategorin den här årgången. Allihop förtjänar att vinna på sitt sätt, men de är väldigt svåra att jämföra. Gary Oldman gör för ovanlighetens skull en tillbakadragen karaktär men är trots det huvudroll. Oklanderligt gjort, men skulle han få en Oscar hade hela hans fantastiska karriär vägts in i bedömningen. Det är dock lite samma sak vad gäller Clooney och Pitt, bortsett från att jag tycker att Brad Pitts gör sitt livs prestation och dessutom årets kanske bästa bland männen, i och med Moneyball.

George Clooney har i ärlighetens namn redan belönats med Oscar och gör en stabil insats i en något annorlunda roll som bekymmersam familjeman, men då tycker jag Pitt gör mer av mindre. Pitt verkar dock uträknad sett till statistiken (ingen medveten Moneyball-poäng där) så det verkar stå mellan Clooney och The Artists fotogeniska charmtroll, Jean Dujardin. Svårt att jämföra en stumfilmsroll med Clooneys insats, men jag håller nog ändå Dujardins insats högre då det var en mer oväntad injektion år 2011. Demián Bichir ska inte glömmas, då han är den enda som göre en uppriktigt omskakande insats som den kämpande ensamma invandrarpappan och den moraliske vinnaren är – om inte Pitt, så honom.

Oscarsjuryn tänker dock välja mellan Clooney eller Dujardin och i nuläget tror jag faktiskt Dujardin tar hem det knappt. Samtidigt har jag svårt att se Clooney sitta där bitter ännu en gång men jag vågar inte vela mer kring det.

Bästa kvinnliga huvudroll:

Glenn Close for Albert Nobbs (2011)
Viola Davis for The Help (2011)
Rooney Mara for The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Meryl Streep for The Iron Lady (2011)
Michelle Williams for My Week with Marilyn (2011)

Kommentar: Ära till Octavia Spencer, Jessica Chastain och Emma Stone från The Helps starka ensemble, men filmens största behållning är för mig definitivt Viola Davis, som med minsta lilla uttryck i ansiktet berättar en hel historia av orättvisa och tvångstystnad! Tidigare såg jag inte att någon i slutändan skulle kunna rubba Meryl Streeps vinst men frågan är om inte Davis tar hem den här ändå? Jag tycker nog ändå Streep var bättre totalt sett då hon är helt suverän som pensionerad, dement premiärminister och även om tendenser till överspel och glimten i ögat kommer fram när hon spelar den aktiva Margret Thatcher, så ligger det ändå i Thatchers personlighet och tydlighet att uttrycka sig, snarare än övertydlighet i Streeps tolkning.

Galans kanske gladaste överraskning hade dock varit att få se Rooney Mara ta hem oscarn, då hon går in djävulusisk för hennes roll och den går lätt att skilja från Noomi Rapaces tolkning som två olika. Mara visar över huvud taget inte ett spår av karaktären hon spelar när man ser henne i intervjuer – där är hon den totalt motsatta till Lisbeth Salander. Vad gäller Glen Closes kärleksprojekt, Albert Nobbs, så är det synd att hon är uträknad av för hård konkurrens redan på förhand med en så utmanande roll, men samtidigt har jag hört både ros och ris om den prestationen så mer än så säger jag inte.

Det går inte att säga annat än att 2011 har varit ett toppår vad gäller kvinnliga rolltolkningar, för hur mycket jag än vill att Mara, Streep eller Davis ska vinna så är jag ändå helt kär i min skådisfavorit, Michelle Williams formidabla, excellenta, utsökta och innerliga tolkning av Marilyn Monroe. Hon förvandlas ju till ikonen men framför allt människan Monroe – trots all tvivel på förhand. Det är lätt att skratta åt tidigare försök att fånga Monroe på film efter hennes död – framför allt i det här patetiska försöket till skådespel från Carlissa Hayden, i någon slags ostuderad white-trash-tappning från 80-talet:

Nåja, Meryl Streep vinner nog trots allt på sin 17:e nominering, med knapp marginal. Till skillnad från hennes insats i Julie and Julia förtjänar hon det helt prestationsmässigt nu.